Att bli aktiv: socialisationsprocesser och narrativa förhandlingar

Om vi ser tillbaka på de unga muslimernas berättelser om vägen in i engagemang i kapitel fyra går det att dra två övergripande slutsatser. Det första är att den sociala kontexten och de sociala aktörer som är en del av den här kontexten – familj, skola, tidigare organisationer, osv. – har betydelse för att lägga grunden och inspirera till ungdomarnas engagemang. I kapitel fyra såg vi att intresset för engagemang i flera fall går att härleda tillbaka till ungdomarnas uppväxt. Flera av dem har föräldrar som själva är aktiva och där att vara muslim också innebär att vara aktiv i samhället på olika sätt – antingen i humanitära föreningar, politiska motståndsorganisationer eller genom att starta upp egna små Koranskolor för att samla grannarna. Att den primära socialisationen – det vill säga den första som en människa går igenom under uppväxten och lägger grunden till våra grundläggande värderingar, beteenden och språkbruk – har stor betydelse för att lägga grunden för ett aktivt engagemang är någonting som vi såg i kapitel två bekräftas av tidigare forskning (Furseth & Repstad, 2005; Berger & Luckmann, 2010). Som Rhys Williams (2003) argumenterar i kapitel två föranleder ofta engagemang i trosbaserade organisationer av en tidigare insocialisering i religiöst språkbruk, som gör att budskapet uppfattas och uppskattas (Williams, 2003). Som vi har sett i den här studien bekräftar den här betoningen detta, inte minst med tanke på den öppna teologiska diskussion som flera av ungdomarna berättar existerar i familjen. Även om ett liknande resultat gått att skåda i andra studier kring unga muslimer (t.ex. Karlsson-Minganti, 2007, 2014; Jacobsen, 2005, 2006), sätter det här frågan om intergenerationella relationer in i ett delvis nytt ljus. Som vi såg i inledningskapitlet uppkommer det ibland konflikter mellan unga muslimer som är födda och uppvuxna i Sverige, och deras föräldrar med sina traditioner och religiösa uttolkningar som inte

alltid stämmer överens. För många ungdomar blir muslimska ungdomsgrupper ett sätt att försöka finna en miljö där dessa frågor hanteras i. Även om den här studien visar att de unga muslimerna inte håller med om deras föräldrar i allt och att de tar avstånd från uttolkningar som de ser som begränsade, ger deras berättelser ändå en intressant insyn i hur relationerna mellan ungdomar och deras föräldrar kan skapa en grogrund för engagemang. Synen på föräldrar som bollplank och inspirationskällor problematiserar intergenerationella konflikter och visar på betydelsen av att se till hur skilda relationerna mellan generationer kan se ut – och vilken betydelse detta kan ha för unga muslimer. Detta väcker också nya intressanta frågor kring hur den här typen av relationer påverkar föräldrarna själva och hur de själv ställer sig till de här frågorna – om de medhåller med sina barn eller om de har en annan bild. Det går utanför den här studiens ramar, men är definitivt värt att titta närmre på i nya studier.

Men samtidigt visar också Saras och Khadijas erfarenheter – som inte har vuxit upp i hem som varit förespråkare av engagemang eller religiöst aktiva – att svaret till de unga muslimernas engagemang inte bara går att finna i relation till deras uppväxt, utan också måste förstås som en del av en bredare kontext och sekundära socialisationsprocesser i relation till sociala institutioner som organisationer och skolan (Geels & Wikström, 2006). Sara, som vi såg i avsnitt 4.4.2., är den av informanterna i den här studien som mest skiljer sig från de andra, genom att ha föräldrar som öppet motsätter sig hennes samhällsengagemang och där Sara misstänker att orsaken bakom det är att föräldrarna tycker finns en risk för att hon skall bli 'för svensk'. För henne har en viktig faktor till orsaken till att hon blivit aktiv att hon träffade på ett par unga ledare från SMFR som uppmuntrade henne att söka till det interreligiösa ungdomsprojektet (se avsnitt 4.3.4.). Liknande tendenser går det att skåda hos Khadija. Även om det inte framkom om hon delar Saras erfarenhet när det kommer till föräldrarnas motstånd, delar hon Saras erfarenhet att grunden till engagemanget lades utanför familjen och istället präglades av betydelsen av de sociala kontexter de är en del av utanför den privata sfären. I Khadijas fall, som vi såg i kapitel fyra, spelade de vänskapsrelationer hon fick med SMFR-medlemmar mycket viktiga roller för att både lägga grunden till hennes engagemang i organisationen och hennes religiösa praktik. Men även för de ungdomar som har vuxit upp med engagerade föräldrar är sociala relationer utanför familjen viktiga att titta närmre på för att förstå uppkomsten av deras engagemang. I kapitel fyra fick vi ta del av ett par exempel på tidigare engagemang som kan beskrivas som en väg in i SMFR; både genom att praktiskt öppna upp dörrarna (genom mötet med andra aktiva och deltagande på årsmöten), men också genom att bistå ungdomarna med kunskap om hur organisationsvärlden fungerar och deras egen förmåga att göra skillnad. Valet av organisationer är här intressanta att lyfta fram till diskussion. Samtliga ungdomar har befunnit sig i miljöer innan SMFR som på olika sätt varit inkluderande och samhällsbyggande – antingen politiska, mer klassiska muslimska ungdomsorganisationer eller interreligiösa

ungdomsprojket – och ungdomarna själva lyfter fram den här kunskapen som viktig för deras beslut att engagera sig i SMFR. Detta skapar frågor om kring vilken betydelse den här typen av miljöer har för ungdomarna. Som vi såg i inledningskapitlet lyfte Justin Gest (2010) fram att det finns det en koppling mellan unga muslimers känsla av tillhörighet och delaktighet, och deras beslut att engagera sig i samhällsinriktade organisationer (Gest, 2010). Även om det inte riktigt framkommer i ungdomarnas berättelser hur det kommer sig att de valt de organisationer de valt, är det intressant att uppmärksamma kopplingen mellan ungdomarnas beskrivningar av uppväxter som präglas av reflexivt förhållningssätt till engagemang och religiositet, och deras val av organisationer. Det framkommer också en betoning vid en önskan att engagera sig i organisationer som kan förändra samhället genom att arbeta i samhället, snarare än att göra radikalt motstånd. En fråga som kan ställas är om det här är ett förhållandesätt som uppstått som ett resultat av ungdomarnas engagemang eller om det var någonting som existerade innan de blev aktiva och jag har anledning att återkomma till den här diskussionen senare i det här kapitlet.

Men den andra övergripande slutsatsen som jag vill lyfta fram är att det inte bara handlar om den sociala kontexten per se, utan också vad som förmedlas i den och hur ungdomarna förhåller sig till detta. Som vi såg i kapitel fyra söker sig ungdomarna till miljöer där de kan få lyfta frågor som är viktiga för dem och känner en stark gemenskap. Likaså, vilket vi inte minst såg i relation till skolan, förekommer det också starkt motstånd mot budskap, idéer, normer och värderingar som inte stämmer överens med vad ungdomarna tror på. Som vi såg i avsnitt 4.5.1. kan flera av ungdomarnas relation till sin skolgång beskrivas som konfliktfylld. För flera av dem ställdes de inför situationer där de tvivlat över sin religiositet och känt sig påhoppade av lärare eller klasskamrater med starka åsikter. Vad som gör skolan intressant är att den kan beskrivas som en grogrund till det motstånd och behov av förändring som driver ungdomarnas engagemang. Här blir frågan om självbiografiska och offentliga narrativer relevanta att titta närmre på. Som vi såg i kapitel två definierade Margaret Somers (1994) självbiografiska narrativer som de narrativer som beskriver vad vi är och hur vi definierar oss själva. De skapas i sociala interaktioner och påverkar hur vi väljer att agera. Offentliga narrativer är de narrativer – myter, traditioner och berättelser – som är kopplade till kulturella och institutionella formationer som är större än individen (såsom familjen, skolan och trosbaserade organisationer) (Somers, 1994). Nancy Ammerman (2003) har utvecklat den här teorin genom att betona relationen mellan självbiografiska och offentliga narrativer i skapandet av identiteter, och betydelsen av att se till den mängd offentliga narrativer som varje individ interagerar med. Det är i mötet mellan dessa många berättelser som vi, enligt Ammerman, skapar grogrunden för identitetsskapande. Vad som slog mig när jag tog del av ungdomarnas berättelser är sättet de förhåller sig till narrativer som de uppskattar och känner igen sig i, och narrativer de av olika skäl tar avstånd från. Ett intressant mönster som jag iakttog var tendensen att ta aktivt avstånd från

offentliga narrativer som på olika sätt gör det svårt att leva ett liv som är meningsfullt för dem och betydelsen att aktivt presentera alternativ, men också utmaningarna en sådan förhandling kan skapa. Jag kommer att återkomma till den här diskussionen längre fram i det här kapitlet – både i relation till islam och svenskhet, men också engagemanget i SMFR och sättet vi kan se på hur de unga muslimerna konstruerar sina berättelser. Men det går också att uppmärksamma betydelsen av narrativer ur ett annat ljus. Ammerman menar att narrativer inte enbart är betydelsefulla för identitetsskapande, utan vi tenderar också att lockas till narrativer vi redan känner igen oss i. Att de unga muslimerna lockas av sociala sammanhang där de känner att de får lyfta frågor som är viktiga för dem och där de dessutom känner igen sig i, visar på vikten av att se till deras sociala bakgrunder och hur det förhåller sig till vilka val som ungdomarna gör efteråt. Utifrån ett sådant perspektiv blir valet av organsationer inte slumpmässigt, utan bör även förstås i relation till ungdomarnas värderingar och åsikter som uppkommit redan innan de gick med. En sådan betoning är intressant för den gör det möjligt att diskutera narrativer och socialisationsprocesser tillsammans, och visar kopplingen mellan dessa.

Men även frågan om individuellt aktörskap blir i en sådan här kontext relevant att lyfta upp till diskussion. Som vi har sett i den här studien lägger ungdomarna stark betoning vid sitt egen subjektiva agens; det är de som tar beslutet att bli religiöst praktiserande, att bli aktiva och vilken väg de skall gå – ingen annan. Vad som är intressant i den här betoningen är att den kan tolkas på flera sätt. Å ena sidan kan den ses som ett sätt för de muslimska ungdomarna att göra motstånd mot vad de identifierar som stereotypa och diskriminerande offentliga narrativer av sig själva som inte överensstämmer med deras egna självbiografiska berättelser (jfr Karlsson-Minganti, 2007, 2014; Ammerman, 2003). Genom att lyfta fram det egna valet att bli praktiserande utmanar de bilden av dem som tvingade av sina föräldrar och traditionella strukturer. Liknande resultat går att skåda i Karlsson-Mingantis (2007, 2014) och Jacobsens (2005, 2006) studier om svenska respektive norska muslimska ungdomar. Men samtidigt går det också att diskutera i relation till den ungdomsgeneration som ungdomarna är en del av och har vuxit upp i. Som vi såg i kapitel två kännetecknas dagens unga generation av en hög grad individualism och reflexivitet (Giddens, 1997). Thomas Ziehe (1994) kallar detta för 'kulturens friställning', med betoning på att dagens ungdomar inte är lika låsta till traditionella identitetskategorier som tidigare generationer varit. Istället har de möjligheter själva skapa sin identitet och väg framåt. Samtidigt, menar Ziehe, ställs dessa ungdomar inför vad han kallar för 'kulturell exproprieringsprocess'; mediers och samhällets bilder över hur en individ 'bör' se ut. Utifrån ett sådant här förhållningssätt kan de unga muslimernas reaktioner och betoning – både på sin egen individuella agens, men också reaktioner mot de felaktiga bilder de anser existerar om dem – ses som en naturligt resultat av de sociala processer de är en del av som unga människor. Det lyfter också frågan hur långt vi skall tolka ungdomarnas

reaktioner utifrån deras position som minoritet och hur mycket vi bör se deras sätt att hantera sin situation som en naturlig konsekvens av deras egen generation. Utifrån ett sådant här förhållningssätt kan det ses som viktigt att inte bara finna en plats där de unga muslimerna kan finna en trygg social gemenskap, utan också en plats där deras individualitet släpps fram och ges plats. Ett engagemang, för att återkoppla till Lindgren et al (2005), som kännetecknas av en 'Me-We'-mentalitet som grundas i att 'det handlar inte bara om vem jag är, utan vem jag blir tillsammans med dig.' Samtidigt visar det också på de utmaningar som unga muslimer står inför när det kommer till balansgången mellan individualitet och tillhörighet till en social gemenskap. Som Karlsson-Minganti (2014) lyfter fram i relation till sina informanter och som vi såg i inledningskapitlet finns det en risk att den flexibilitet som ungdomarna känner i sitt val kan fixeras om för mycket motstånd uppkommer och de tvingas försvara sig själva. Jag kommer återkomma till detta i diskussionen om SMFR lite längre fram i det här kapitlet.