Islam och svenskhet – två viktiga narrativer och resurser

Som jag nämnde ovan är tillhörighet och motstånd två genomgående teman som går genom ungdomarnas berättelser. Hittills har jag fokuserat på de här frågorna i relation till socialisationsprocesser och sätt att titta närmre på narrativ förhandling mellan ungdomarnas självbiografiska berättelser och de offentliga narrativer de möter i olika miljöer. Vad som går att konstatera i avsnittet ovan är att känslan av tillhörighet är intressant och reser frågor kring hur den skapas, och vad det är som gör att vi hamnar i de miljöer vi gör. Även om det inte är helt tydligt hur dessa känslor uppkommit i ungdomarnas liv – vilket är väntat med tanke på studiens begränsning och fenomenets komplexitet – visar ändå kapitel fyra på den sociala kontextens betydelse att lägga grunden för värderingar och beteenden. Men ett annat sätt att närma oss de här frågorna i ungdomarnas berättelser är genom att rikta uppmärksamhet mot två narrativer som jag identifierar som den här studiens viktigaste: islam och svenskhet. Både eftersom dessa kan ses som viktiga narrativer för att skapa känsla av tillhörighet (både individuellt och socialt), men också för att de förekommer i ungdomarnas motstånd mot offentliga narrativer som på olika vis bidrar med bilder och strukturer som påverkar ungdomarnas liv. Att islam är en viktig pusselbit både för de unga muslimerna som personer och för deras engagemang framkom tydligt i avsnitt 4.3., där vi fick ta del av hur deras religiositet utvecklat sig och hur den förhåller sig till deras engagemang. Som jag nämnde i kapitel fyra och även i inledningen av det här kapitlet, identifierade jag två sätt där islam och ungdomarnas samhällsengagemang interagerar. Det första är att islam med sina religiösa berättelser, myter och traditioner kan fungera som en inspirationskälla för engagemang och att vara muslim blir nära förknippat med att vara samhällsaktiv medborgare. Vi såg detta bland annat i Nasers och Waels berättelser i avsnitt 4.3., där båda lyfte fram islam som en resurs och hur de fann

inspiration i Koranens berättelser i sitt eget engagemang. Men islam kan även ses som en orsak till varför ungdomarna känner ett behov att bli aktiva från början. Både för att motverka hinder i samhället som gör det svårt för ungdomarna att utöva sin religion med enkelhet (t.ex. brist på tillgång till bönelokaler och halalmat i skolan), men också för att skapa sammanhang som hanterar emotionella utmaningar som känslan av utanförskap och annorlundaskap som deras religiositet kan bidra med. Islam blir här både en faktor som driver dem framåt, men som också kan leda till utmaningar som de måste hantera och båda dessa går att skåda i deras engagemang.

Här kan vi återigen koppla samman frågan om självbiografiska och offentliga narrativer. Som Ammerman betonade i kapitel två kan religiösa berättelser fungera som en självbiografisk berättelsers struktur och skapa stabilitet. Utifrån ett sådant synsätt kan de religiösa berättelserna användas för att strukturera de egna självbiografiska berättelserna och finna en grund som samhällsaktiva muslimer. Det ökar också sannolikheten att ungdomarna söker sig till sociala miljöer som bekräftar den här bilden eller som på annat sätt väcker ungdomarnas intresse, något som går att se både i deras tidigare engagemang och i valet av SMFR. Men mötet med offentliga narrativers syn på islam och religionens roll i samhället kan skapa utmaningar att leva sin religion, vilket både kan leda till reflektioner kring deras egna uttolkningar och även generera ett behov av att presentera alternativ. Att unga muslimers engagemang i hög grad handlar om att hantera stereotypa bilder av islam har framkommit i tidigare studier (se t.ex. Karlsson-Minganti, 2007, 2014; Jacobsen, 2005; Larsson, 2009). Karlsson-Minganti (2014), som vi såg i inledningskapitlet, lyfte fram hur unga muslimska kvinnor ofta använder av sin islamiska identitet som ett sätt att skapa sig en position för att hantera de motstridiga förväntningar och krav som ställs på unga muslimer, samt motverka bilden av muslimska kvinnor. Även om jag inte ser en liknande tydlig positionering i den här studien, går ändå liknande tendenser att skåda; ungdomarna använder sig av sin tro och sina självbiografiska berättelser (och offentliga, vilket jag kommer återkomma till) där islam är en viktig del, för att utmana offentliga narrativer som på olika vis presenterar stereotyp bilder. Detta väcker många frågor kring betydelsen att se till uttolkningar, vilket jag också kommer återkomma till. Men vad jag också finner intressant med de här mångfacetterade sätten att förhålla oss till islams roll i ungdomarnas engagemang är att den också reser frågor kring hur vi kan tolka religionens betydelse i samhällsengagemang. I kapitel två framkom en bild av hur religionen i sig inspirerar till engagemang genom att skapa grund för gemenskap och en ofta större meningsfullhet än vad politiska kampanjer bidrar med (Williams, 2003). Den här studien kan sägas bekräfta den bilden – vilket vi inte minst såg i Semils berättelse om hur hans politiska engagemang ledde honom in i muslimskt engagemang som känns ännu mer meningsfullt. Men religionen som en bidragande orsak bakom engagemang för att motverka diskriminerande strukturer reser också frågor om engagemang som också är inspirerat av ett starkt motstånd och där frågor kring minoritetspositioner och

identitetskapande uppkommer. Det betonar vikten av att se till en specifik religions plats i det samhälle som engagemanget sker i och hur ett trosbaserat engagemang växer fram i en sådan social kontext. Det reser också frågor kring hur vi väljer att tolka islams roll i unga muslimers engagemang. Även om ungdomarna själva lyfter fram religionen som en mycket viktig komponent visar det vikten att studera den i relation till andra faktorer också, såsom politik och socialekonomiska faktorer.

Men jag menar att även svenskhet är en viktig del när vi närmar oss skapandet av tillhörighet och motstånd. Som vi såg i kapitel fyra är svenskhet en viktig faktor som ungdomarna reflekterar kring och som är nära förankrat med deras samhällsengagemang. Det är tydligt att de ser sig som svenskar och att svenskheten är viktig för dem, men att det här är en tillhörighet som de känner att majoritetssamhället har svårt att se. Det är som Aisha betonade i avsnitt 4.5.2; ”de ser oss som muslimer bara. (…) De ser inte det här svenska.” För att hantera detta lägger de stark betoning vid att svenskhet i grunden är en tankekonstruktion och därmed föränderlig. Samira lyfte också fram vikten av att hennes generation tar ansvar för att själva vara med och definiera vad svenskhet är för någonting. Den här betoningen är intressant eftersom den, precis som jag också nämnde i avsnitt 4.5.2., kan ses som ett försök till narrativ förhandling – om än inte helt tydlig med tanke på att det inte är helt klart vad ungdomarna faktiskt själv anser att svenskhet är. Vad som däremot går att se exempel på är hur de unga muslimerna försöker att skapa sig en plats där de accepteras både som muslimer och som svenskar, och det är den här balansgången som jag finner intressant. Det öppnar upp för att se svenskhet som en viktig resurs i ungdomarnas engagemang och att betydelsen av tillhörighet inte enbart handlar om att bli accepterade som muslimer, utan också som svenskar. Det reser nya frågor kring vad det är för sociala processer som har skapat en här starka tillhörigheten hos ungdomarna. Flera av dem lyfter fram att de hade den långt innan de gick med i SMFR, vilket – såvida det inte är en analytisk övertolkning från min sida – bekräftar kopplingen som Gest (2010) lägger mellan tillhörighet och samhällsengagemang. Utifrån ett sådant perspektiv kan ungdomarnas trosbaserade engagemang ses som ett resultat av deras syn på sin tydliga svenska tillhörighet, vilket lyfter fram svenskhet om en mycket viktig faktor att ta i beräkning när vi närmar oss frågor kring varför unga muslimer väljer specifika organisationer. Men samtidigt menar jag att vi skall undvika att ge en faktor en för stor betydelse och att det istället finns skäl att se hur olika faktorer relaterar till varandra – och här blir relationen mellan svenskhet och islam mycket intressant. Vad som gör både islam och svenskhet intressanta är att de både kan ses som viktiga faktorer i ungdomarnas känslor av tillhörighet, samtidigt som de också är vad som gör dem annorlunda från samhället och kan därmed uppfattas som motpoler till varandra. Det är i ungdomarnas sätt att förhålla sig till det här som jag menar att frågan om tillhörighet och motstånd blir mest tydlig. Genom sitt engagemang för att arbeta för att motverka upplevda diskriminerande strukturer och att islam skall bli sedd som

en naturlig del av Sverige, bekräftar ungdomarna också sin egen svenskhet. Om islam upphör att vara främmande försvinner också en del av vad som gör ungdomarna annorlunda; de blir en också en naturlig del av Sverige. Jag kommer återkomma till den här diskussionen nedan i relation till SMFR som kontra-narrativ, men vad som är tydligt från ungdomarnas berättelser och sätten vi kan närma oss dem är betydelsen av att uppmärksamma vikten av den sociala kontexten i relation till detta. Både hur islam används och tolkas, och hur ungdomarna förhåller sig till svenskhet, bör inte ses som någonting som uppstått frikopplat en social kontext utan nära förankrat till de miljöer om ungdomarna rör och rört sig i.