Att bli tillfrågad om att bli bihandledare och bidra med sina erfarenheter i någon annans avhandlingsarbete är väldigt roligt, men väcker också många tankar och funderingar. Tankar som förblir tankar eftersom det saknas en naturlig arena att diskutera dessa på. Inom universitetet är denna händelse, att bli tillfrågad om att bli handledare, inte något unikt, utan aktualiseras förmodligen någon gång för de flesta som har disputerat och stannar kvar inom akademin. Därför är det märkligt att det saknas en stödjande struktur för nya handledare. Någon arena där det är möjligt att diskutera handledar- rollen och ta upp händelser och exempel för erfarenhetsutbyte. Då handled- ning antas vara ”the most responsible task undertaken by an academic” (Armstrong, 2004:600) är det förmodligen även av stor betydelse att indivi- den gör en självrannsakan innan man accepterar ett sådant erbjudande. Men om man inte har någon att diskutera den nya rollen med, tror jag att man riskerar att fokusera och ägna för mycket tid åt ”fel” frågor.
Inledningsstadiet av handledaruppdraget bestod för min del till exempel snarast av en självcentrering än utav en doktorandcentrering (jmf även Kugel 1993 som diskuterar lärarens utvecklingsprocess). Inledningsvis ägnades en stor tankemöda åt frågor som rörde hur jag skulle bete mig, agera och ut- trycka mig. Det tog en tid innan doktorandens avhandlingsarbete och dennes process med att bli doktor tog överhand. Naturligtvis är de flesta osäkra på denna nya roll och om man ska leva upp till förväntningar. I det här skedet
borde det finnas ett diskussionsforum där man bland annat kunde få hjälp med att även rikta fokus på doktorandens process.
I nästa skede började sedan någon slags tankeprocess för att försöka kon- kretisera vad en handledare i praktiken gör. Lindén (1998) konstaterar att forskarhandledning sällan diskuteras, eftersom det är svårt att verbalisera den ”tysta kunskap” som utövarna menar att handledningens praktik bygger på. De gånger handledningen verbaliseras handlar det vanligtvis om hur ofta och hur mycket handledning som en doktorand har ”rätt” till. I till exempel avdelningens handledarpolicy är just det en central punkt. En förklaring är förmodligen att detta är möjligt att kvantifiera och säga något konkret om, medan vad handledning i sig egentligen innebär i praktiken är svårare att få med i ”handledning” till handledare. Problemet är att för dem som inte har byggt upp någon tyst kunskap blir handledning det som kan verbaliseras. I ”handledarpolicytider” tenderar stort fokus riktas mot antal och längd på handledarmöten. Detta bidrar till en reducering av handledningsprocessen till att handla om något som ska ske vid på förhand bestämda tidpunkter.
Den vanligaste handledarsituationen som uppstår mellan mig och dokto- randerna bygger emellertid på spontanmöten, där vi oplanerat diskuterar frågor som väckts eller problem som uppstått under fikat eller genom att doktoranden knackar på min dörr. Problemet med att inte diskutera hand- ledningsprocessen på avdelningen är att olika sätt att genomföra handled- ning på inte ventileras. Därmed blir vissa föreställningar kring vad god hand- ledning är dominerande, till exempel att handledning sker vid vissa avsatta tider. Att till exempel min egen doktorandperiod präglades av formella och informella möten med handledare glömdes. Därmed uppmärksammas inte att till exempel informella spontanmöten är en vanlig utveckling av dokto- rand – bihandledare relationen (Lindén, 1998:178ff). Om dessa möten inklu- deras som en naturlig del i handledningen blir det också naturligt att vid ut- värdering eller diskussion kring handledningstillfällena ta med och diskutera dessa möten. Men ses inte detta som ”handledning” i formell mening faller sådana tillfällen utanför denna mer formella feed-back process, vilket är ett problem då förmodligen mest handledning ges vid dessa tillfällen.
Jag tror därför att det är viktigt att ägna tid åt att försöka uttrycka även den tysta kunskapen och kanske problematisera varför den är tyst. Dels kan det naturligtvis bero på att den sitter i ryggmärgen hos utövaren och inte kan ut- tryckas (Lindén, 1998). Dels kan det vara ett sätt att undvika att få upp kon- flikter till ytan kring frågor som rör vad god handledning är och vad som ka- raktäriserar en god avhandling. Som doktorand diskuteras och jämförs ofta
olika handledares sätt och stil att handleda. Detta är något som inte har skett i handledargruppen, åtminstone inte under min tid som handledare.
Jag tror dock att man blir handledare vid olika tillfällen på olika arenor. När till exempel jag och en doktorand träffar andra forskargrupper, finansiä- rer och liknande är min roll som bihandledare självklar och ifrågasattes inte av vare sig mig själv eller andra. På avdelningen är det en annan process för att bli accepterad som handledare. Formellt sett är det inga problem, men in- formellt är det inte lika självklart. I praktiken blir huvudhandledarens roll i denna process ofta central och jag upplever att det ofta är huvudhandledaren som skapade legitimitet åt en ny bihandledare. Genom att vid olika tillfällen bl.a. på lärarmöten inflika och konstatera bihandledarens roll som handleda- re skapar ofta huvudhandledaren successivt legitimitet (jmf Lindén, 1998:67; Appel ch Bergenheim, 2005:203f). Möjligtvis blir detta mer påtagligt om man som jag blir kvar vid samma avdelning som under doktorandperioden, vilket gör det svårare att gå från en doktorandroll till en lärar- och handledarroll.