Figur 41. Innebörden av begreppet att sticka sticklingar, en jämförelse med arbetet att sticka sticklingar på Rolands plantskola.
ett utförarperspektiv är det här en bra instruk-tion. Den innehåller viktiga detaljer för tillväga-gångssättet, med redskapsplacering, rörelser, vad målet är och hur det kan testas.
Att sticka sticklingar är ett handlingsmo-ment som trots olika utseenden och uppbygg-nad av växtdelar inte skiljer sig så mycket från växt till växt (figur 41). Hills beskrivning utgår från en specifik växt, men han påpekar också det generella: ”en operation som är exakt likadan för alla typer av stamsticklingar.”
En liknande generell beskrivning med ut-gångspunkt i en specifik växt fick jag vid ett be-sök på vid ett Rolandsro perenner. Roland Törn-qvist berättade och visade hur han gör när han bladar av rosmarinsticklingar. Innan stickning brukar Roland ta bort två till tre bladpar i den nedre änden av sticklingarna. När stammarna är lite hårda drar han sticklingens nedre del mellan fingertopparna för att repa av bladen. Om det fungerar, utan att bladen drar med sig det yttre skiktet på stammen, är det ett bra sätt att spara tid. Om sticklingarna däremot är mjuka i stam-men skär han istället bort bladen med en kniv för att undvika skador på stammen. Han sätter då knivbladet mot bladens bas, nära intill stjäl-ken, och skär av dem med tummen som mot-håll. Även om skillnader i mjukhet inte framgår av beskrivningen ger den en vägvisning för olika val av åtgärder. Det går att testa mjukheten ge-nom att dra av bladen. I det här fallet var det rosmarinsticklingar, men berättelsen fungerar som instruktion för avbladning även för liknan-de typer av sticklingar.
I andra procedurer och handlingsmoment påverkas möjligheterna att göra detaljerade be-skrivningar i mycket högre grad av växters olika uppbyggnad. Generella metod beskrivningar för delning av växter tar sällan hänsyn till de olika växtsätt som perenner har, men ibland ges mer detaljerade beskrivningar som är anpassade
ef-ter ett typiskt växtsätt, till exempel i växtmono-grafier. I boken Peonies beskrivs hur en gammal pion planta kan delas. Här återges de första ste-gen efter att den stora plantan har grävts upp i två bitar:
Let the two sections of the lifted plant rest sev-eral hours, so that the roots lose some of their brittleness, and then wash them off with a forceful hosing. Remove any soil that the wa-ter has not dislodged with a blunt tool, such as a heavy screwdriver. With root and eyes fully visible it is easier to further divide the tough crown into the desired number of pieces, each with both eyes and attached roots. For this you will need a short stout, stiff-bladed knife for cutting and a heave screwdriver for pry-ing. Some experienced dividers use a point-ed set of pruning shears rather than a knife.
The first step in preparing roots for divi-sion is to cut them off about 8 inches from the crown. If the crown has a thin or weak spot, twist, pry, or cut away a division at that point.
(Rogers 1995, s. 114)
Till skillnad från en generell metodbeskrivning, där det oftast föreslås delning med spade eller grep rakt igenom plantan, beskrivs ett antal mo-ment fram till själva delningen. Både handlingar och redskap motiveras utifrån vad det är som ska göras. Det beskrivs hur plantan rengörs med en ”kraftfull vattenstråle” och hur jord som sit-ter kvar emellan rötsit-terna tas bort för att det ska bli lättare att se var delning kan göras.Jag kän-ner igen momenten från det jag har varit med om på Guldsmedsgården (Westerlund 2014).
Hermann och Björn Krupke låter också de upp-grävda pionplantorna vila för att de ska mjukna.
De påpekar att det behövs för att en nyuppgrävd planta har så spröda rötter att de annars riskerar att gå av under hanteringen.
Trots att jag anser att Rogers beskrivning är väl fungerande och ovanligt detaljerad är det
156 även i denna vissa förklaringar som saknas. Det redogörs inte varför plantorna först ska låtas vila för att de ska bli mindre spröda. Vi får heller inte veta varför rötterna ska skäras av vid en ungefär-lig längd på "8 inches". Hermann Krupke har förklarat att rötterna bör ha en viss längd för att ge den nya plantan tillräckligt goda utvecklings-möjligheter. I deras hantering på Guldsmedsgår-den underlättar en kortare rotlängd både pack-ning och transport av plantor. Han menar också att en kortare rotlängd gör det lättare att få jor-den att sluta tätt kring plantan när jor-den ska plan-teras. Det är alltså en avvägning mellan vad som är bäst för plantan och vad som är funktionellt för verksamhet och kund. För att en beskrivning ska kunna fånga detaljer handlar det inte bara om att berätta vad som ska utföras, utan även att ge förklaringar om varför.
Förutom att det ges mer detaljerade beskiv-ningar i specialinriktad litteratur förekommer det även en större detaljeringsgrad när släkten eller enskilda arter beskrivs i de allmänna hand-böckerna. Det verkar gälla växter som av någon anledning anses vara mer betydelsefulla. I litte-ratur från olika tider är det några växter som sär-skilt står ut, däribland liljor, hyacinter, lövkojor, aurikler, dahlior, iris och nejlikor. Jag tolkar det dels som presentationer av författares personliga favoriter, men också olika tiders mode i växtval.
I litteratur från 1700- och 1800-talet är det en förökningsmetod som beskrivs mer detaljerat än de flesta andra, nämligen avläggare. Det är nästan uteslutande nejlika som beskrivs vid an-vändningen av denna metod för de örtartade växterna. På sätt och vis är det underligt att en metod som har använts för så få växter har fått så mycket uppmärksamhet. Det säger något om att växten verkligen har ansetts värdefull. Nejlikan har i flera århundraden förädlats för att få fram blommor i speciella färger och former. Därför
57 Hernquist beskriver även förökning med avläggare för aurikler (Hernquist [1770-tal] 1992, s. 49).
har det också funnits en önskan om att kunna bevara ett specifikt utseende på växten. Utifrån erfarenheter av egna försök vet jag att sticklingar av vissa nejlikor kan vara svåra att lyckas med.
För mycket fukt i substratet gör att de lätt blir infekterade av svamp och ruttnar. Vid avlägg-ning försörjs det behandlade skottet fortfaran-de med vatten och näring från huvudplantan, och risken att skottet dör innan nya rötter har hunnit utvecklas minskar. Som vegetativ för-ökningsmetod kan alltså avläggning ha ansetts som ett viktigt alternativ till de mer svårrotade sticklingarna. I Horticultura ger Hernquist en detaljerad instruktion.57
Gemenligen förmeras de genom afläggare, som tagas då grenarne wunnit någon fasthet och stadga och ei äro blöta och watnfulla. De tagas af sidoskott af ett halmstrås tjocklek.
De finare blifwa ei så tjocka. Denna mognad inträffar mest i Junii. Ju förr det skjer desto bättre. Til afläggare wäljas nedersta sidoskot-ten. Äro inga så lågt sittande höyes up til dem.
Jorden omarbetas på stället til en tum i run-del, en ½ quarter djupt och holet fylles med den omtalta jordblandningen. Sidoskotten hafwa 2 á 3-6 mellanstycken emellan knän, därest 2 löf sitta up öfwer hwarandra. Man skär af ett knä til midt på och klyfwer mel-lan stycken så midt igenom märgen at denna afskurna ½ten skiljes från knäet, och derpå föres ned i jorden som en stöd. Den andra
½ten af klåfwn blir orörd hängande fast wid moderstam men lämnar en fri communication med afläggaren. Den andra ½ten lägges äfven ned i jorden och fästes der med en trähake.
På tre weckors tid slår denna rot och fästes, hwilken sedan skäres af från stammen och sät-tes på det ställe der man ärnar sätta h[ono]m.
Detta skott bör ei ha blommor eller knopp.
Spaltningen bör ske uti et knä. Jnskärningen i knäet sker på undra sidan nedifrån upåt.
Klyfningens direction rättar sig derefter och blir horizontell, men ei altid hela leden igen-om utan så långt at den lossade delen räcker ned til jorden. Löfwen wid knät skäras af in-vid stammen at gren deraf ei något blir qwar.
(Hernquist [1770-tal] 1992, ss. 55-56)58
Även om inte Hernquist specificerar en art av nejlika för beskrivningen så kan han utifrån nej-likors växtsätt beskriva utvecklingsstadier, tider, mått och en detaljerad beskrivning av hur snittet läggs.
Förklaringar av tillvägagångssätt blir tydli-gare när de kan kopplas samman med en speciell växtuppbyggnad. I en verklig situation uppstår visserligen varierande utseenden och uppbygg-nader, men dessa beskrivningar blir mer detal-jerade jämfört med generella förökningsbeskriv-ningar. När det gäller att fånga detaljerna är nog den största problematiken att många författare tar en del av utförandet för givet.
Från beskrivning till handling
I Svenska Trädgårdsföreningens tidskrift från september 1891 finns en kort notis som beskri-ver förökning av hyacinter genom blad (Svenska trädgårdsföreningens tidskrift 1891, s. 30). För att visa ett exempel på hur en förökningsbe-skrivning utifrån en specifik växt kan fungera kommer jag att redogöra för hur jag har följt och utfört det som beskrivs. Försöket utfördes två gånger, med ett års mellanrum (figur 42). I reflektionen över försöket kommer jag också att ta upp andra aspekter som målgrupp, tidsangi-velser, odlingsbetingelser, beskrivningens dispo-sition och resultatet av min egen förförståelse.
Hyacintförökning genom blad. En meddelare i en tysk tidskrift uppgifter att man kan föröka den vanliga hyacinten, Hyacinthus
orienta-58 ”... höyes upp till dem.” Det verkar saknas ett ord här. Det står inte vad det är som höjs upp. Det kanske ska stå jord eller bädden (författarens kommentar).
lis, äfven genom blad på följande sätt. Från hyacinter, som blomma i mars och icke varit häftigt drifna, afskär man bladen, då de stå i full blomning, tätt intill löken och delar dem i tre delar, hvilka nedstickas tre cm. djupt i sandig jord i krukor, några i hvarje, samt sättas i vanlig rumsvärme, 16-18 grader, och under-hålla med måttlig fuktighet. Efter vid pass fem veckor visa sig små rötter, hvarpå sedermera små lökar växa ut, hvilka efter fyra månader uppnå en ärtas storlek. Med juli månads ut-gång upphör man med vattningen, men låter lökarna kvarstå i krukorna. I slutet af septem-ber eller början af oktoseptem-ber utplanteras lökarna omkr. 3 cm. från hvarandra och 1 ½ cm.
djupt. Sedermera är behandlingen densamma som för hyacinter, uppdragna från frö.
De nedersta delarna af bladen lämna det säkraste resultatet.
Vid detta förökningssätt erhåller man all-tid lökar af samma sorter som moderlökarna, hvilket ej alltid blir fallet, när förökningen sker genom frön, och däri ligger en stor fördel, enär flera år gå till ända, innan lökarna blifva fullt färdiga.
Efter ”Hamburger Garten- und Blumenzeitung”
O.T.
(Svenska trädgårdsföreningens tidskrift 1891, s. 30)
Notisen är kort och själva förökningsprocedu-ren uttrycks endast med tre textrader. Det anges var bladen ska skäras och till vilket djup de ska stickas. Instruktionen innehåller däremot inga uppgifter om redskap, mer än att det är ett skä-rande verktyg. Jag valde ett vasst redskap för att skära av bladen och dela dem, så att det blir så jämna snittytor som möjligt. Instruktionen innehåller inte heller någon beskrivning av hur bladbitarna sticks i substratet. Om det inte hade
Tidsperioder med svalare temperaturer och för mycket fukt i lådorna ledde till mosstillväxt på ytan. Vissa bladbitar började mögla och förmultnade. De plockades successivt bort. I början av juni ser sju bladbitar ut att leva. När jag undersökte bladbitarna som hade överlevt återkom tanken om vilka bitar som rimligen skulle klara sig bäst.
Jag tar upp de som är kvar, i tron att föröknings-försöket har misslyckats. Men vid snittytan som har suttit nedstucken i substratet syntes det små vita utväxter, likt knottror. Kunde det vara rotanlag eller anlag till nya lökar som hade börjat utveck-las? Odlingen avslutades med beslutet att prova nästa år igen.
Det var inte bladens toppbitar som jag hade trott. Jag läser artikeln i Svensk Trädgårdsfören-ings tidskrift igen, och upptäcker en rad som jag inte hade lagt på minnet. ”De nedersta delarna af bladen lämna det säkraste resultatet.” Vid en jämförelse med foton från tillfället när bladbi-tarna stacks ser jag att de bitar som har överlevt är just de bitar av bladet som satt längst ner mot löken.
Två sålådor gjordes i ordning. Den ena med en blandning av hälften såjord och hälften sand, den andra med hälften såjord och hälften vermiculit.
Jag frångick instruktionen vid val av odlingskärl.
Lådan har inte samma jorddjup som krukan.Det kan leda till snabbare uttorkning av substratet, men det kan också vara en fördel med större avdunstningsyta.
Därefter skars bladen rakt av i tre delar. Bitar togs från hela bladets längd, det vill säga några bitar kommer från basen av bladet, andra från mitten och några från toppen av bladet. Vid tillskärning-en tänkte jag att de delar som bestod av bladets topp eventuellt skulle komma att klara sig bättre än de andra delarna, eftersom de inte hade en snittyta uppe i luften.
Bitarna stacks ned ungefär till halva längden i substrat. Lådorna vattnades lätt och placerades under en sticklingshuv. Av olika anledningar, höga dagstemperaturer och platsbrist i växthuset, valde jag att placera lådorna utomhus i plantskolans drivbänkar efter ungefär en vecka. Därigenom frångick jag instruktionen igen, genom att täcka med en sticklingshuv och placera dem utomhus.
De köpta hyacinterna placerades i växthuset där temperaturen varierar beroende på vädret utomhus, men den går inte under 2°C.
Jag frångick instruktionen som sa att förökningen skulle ske när hyacinterna stod i full blom. De hade börjat vissna något när jag skar jag av bladen intill löken.
Enligt artikeln bör de hyacinter som används vid förökningen inte vara för hårt drivna, därför valde jag att skaffa de hyacinter som säljs vid påsktid.
Dessa är visserligen drivna, men inte lika snabbt som de som förekommer vid jul, och de blommar i mars.
Genomförande av hyacintförökning genom blad – år 1
Genomförande av hyacintförökning med bladbitar – år 2
Den höga temperaturen och torra inomhus-luften resulterade i att bladbitarna snabbt vissnade. De täcktes därför med en plastpåse, men efter bara några dagar hade alla bladbitar blivit svampangripna och vissnade bort.
I slutet av juni tömmer jag lådan. Den innehål-ler lökar, några till och med större än ärtor.
Framför allt sitter de i botten på de gröna blad-delarna, men ytterligare några finns i lådan intill rester av blad som redan har förmultnat.
Bladbitarna i växthuset klarar sig bättre. Pre-cis som föregående år förmultnar några och några håller sig fortfarande gröna. Återigen är det i huvudsak de delar av bladen som har suttit intill löken som visar på mest liv.
Andra året skar jag av bladen från löken när den var i full blom. Bladen delades på nytt i tre delar och stacks ned i en sandblandad jord.
Detta år provade jag även att sticka i lerkruka.
Lerkrukan placerades i rumstemperatur, dock två grader varmare än det angivna, det vill säga 18-20 °C.
Lådan placeras i växthuset där temperatu-ren varierar med dygnstemperatutemperatu-ren, men den går inte under +2 °C. Denna gång är jag noggrannare med att hålla en jämn fuktnivå i substratet.
Figur 42. Genomförande av försök att följa en instruktion om förökning av hyacint genom blad.
gjorts hål i substratet innan stickning skulle bla-den ha böjts och skadats. Vid stickningen var jag därför noga med att göra hål i förväg och trycka till substratet så att det slöt tätt intill båda sidor av bladskivorna.
Instruktionen verkar rikta sig till personer med tidigare erfarenheter av sticklingsförök-ning. Den innehåller ingen beskrivning om val
59 Att driva växter innebär att utsätta växterna för perioder av kyla, värme och ljus som skyndar på deras utveckling. Syftet med att driva växter är främst att få till blommande växter tidigare än deras naturliga blomningstid. Exempel på det är just hyacinter som säljs vid jul. När instruktionen skrevs var metoden att driva växter mer allmänt känd än idag, även om det fortfarande drivs växter i stor omfattning.
av redskap eller hur stickning går till. Den är inte heller skriven som en allmän metodinstruk-tion för bladförökning av lökväxter, utan den tar upp en förökningsmetod för en specifik art av hyacint. Den innehåller heller inga begrepps-förklaringar. Den är däremot enkelt skriven.
Idag skulle kanske begreppet ”drifna” behöva en förklaring.59
160 Anvisningar om tid för förökning beskrivs både med tidsangivelsen mars och förtydligande för-klaringar om utvecklingstid och utseende. Det fungerar på grund av att utgångspunkten är en specifik växt. På det viset blir avgörandet av förökningstid lättare för läsaren. Instruktionen är därmed mer anpassningsbar till olika klimat och olika odlingsförhållanden.
Temperatur för odlingen anges relativt ex-akt. I det här fallet är även ett gradtal angivet.
Hade det bara stått rumstemperatur hade det funnits risk för feltolkning, med tanke på hur olika vi uppfattar rumsvärme då och nu. Sub-stratblandning och fuktighet förklaras däremot inte, utan ges bara som en vägvisning. Den största svårigheten med den här förökningen är nog att få till en bra odlingsmiljö, så att bladbi-tarna kan överleva tillräckligt länge och hinna utveckla nya lökar.
Den följande texten i instruktionen beskri-ver den fortsatta odlingsprocessen. Där ges en fingervisning om vilken del som ger bäst resul-tat och ger en förklaring om vegeresul-tativ förökning respektive fröförökning. Trots att texten är kort visade det sig att jag inte uppmärksammade den viktiga kommentaren om att de nedersta delarna av bladen gav det säkraste resultatet. Resultaten i försöken visade att kommentaren om vilka blad-delar som fungerar bäst är information som har betydelse för att lyckas. Denna förklaring skulle troligen uppfattas lättare om det stod skrivet i samband med beskrivningen av utförandet.
Författaren till instruktionen säger även något om vilket resultat som kan förväntas. Det anges både med en tidsangivelse och en liknelse för att ange storlek på de nya lökarna: ”efter fyra måna-der uppnå en ärtas storlek”.
Mitt första försök visade hur lätt det kan vara att frångå delar av en instruktion. Utan att tänka på hur mycket jag ändrade på vägen gjorde jag fler val och anpassningar som kan ha påverkat
resultatet. Trots att försöket med hyacintblad var nytt för mig frångick jag instruktionen när det gällde utföra förökningen när blomman stod i full blom. Andra instruktioner jag har tagit del av har gett upplysningen att bladförökning bör ske med blad som är fullt utvecklade (t.ex. Mc-Millan Browse 1980, s. 156). Eftersom plantor-nas blad inte var fullt utvecklade under blom-ningen, utan först när blommorna börjat vissna, gjorde jag bedömningen att ett mer utvecklat blad skulle påverka försöket positivt. Därför väntade jag till blommorna hade börjat vissna.
Notisen innehåller inga illustrationer. Min uppfattning är att den ändå fungerar väl som en arbetsbeskrivning, vilket beror på att den utgår från just en specifik växt, där utseende på blad och blomning inte varierar nämnvärt. Det vi-sade sig att en mycket kortfattad beskrivning i text kan vara tillräcklig när det finns en tydlig förebild. Har du en blommande hyacint framför dig när du läser instruktionen så går det att för-stå det som beskrivs. I detta fall blir variationer i handlingar i förhållande till växtens utseende små.
Generaliseringsproblem i praktiken
Förökningslitteraturen visar många exempel på hur enskilda arter eller släkten får utgöra exem-pel i samband med generella beskrivningar av metodbeskrivningar. När procedurer och hand-lingsmoment ska beskrivas väljer ofta författar-na exempel på växter som är vanligt förekom-mande, och därmed lättare för många att känna
Förökningslitteraturen visar många exempel på hur enskilda arter eller släkten får utgöra exem-pel i samband med generella beskrivningar av metodbeskrivningar. När procedurer och hand-lingsmoment ska beskrivas väljer ofta författar-na exempel på växter som är vanligt förekom-mande, och därmed lättare för många att känna