För att gå vidare i reflektionen över vilka egen-skaper som gör att en nedtecknad beskrivning kan berätta om utförandet i förökningsarbete kommer jag att använda mina egna procedur-beskrivningar, sammanställningar som jag har gjort i samband med undersökningar på plant-skolorna. Jag kommer att resonera utifrån dessa och samtidigt beakta de reflektioner som har kommit fram i jämförelser mellan nedtecknade instruktioner och praktiken. Dessa
procedurbe-Figur 54. Instruktion för test av när ett toppskott har rätt förutsättningar för att utgöra en bra stickling (ur Kains 1916, s.124).
skrivningar har kommit till under olika perioder av undersökningen och i det här avsnittet utgör de ett slags skissmaterial.
Instruktioner för nybörjare eller erfarenheter hantverkare emellan?
När jag för några år sedan skulle sammanställa dokumentationen från arbetet på Guldsmeds-gården presenterades det som en artikel med text och bilder (Westerlund 2014).Arbetet ingick i ett projekt, Hantverkare emellan, som genom-fördes i Hantverkslaboratoriets regi. Projektet gick ut på att yngre hantverkare intervjuade äldre hantverkare med lång yrkeserfarenhet.
Det hela resulterade i en bok som samlar sjutton intervjuer tillsammans med texter om metodik (Almevik et al. 2014). Artikeln strukturerades efter ett antal frågor som i en intervjusituation, men de var en sammanställning av information från flera olika besök på hösten, under fyra år, där jag utfört intervjuer, gjort observationer och deltagit i delningsprocedurerna. Redovisningen utgör därför en generell beskrivning av arbetet att dela pioner på Guldsmedsgården. Här följer ett utdrag där Hermann Krupke förklarar hur han planerar delningen:
Hermann börjar med att titta på plantan från alla håll. När han ska dela plantorna kan man säga att han tänker sig en vertikal delning ge-nom plantan. I praktiken blir den sällan helt vertikal eftersom det skulle medföra alltför stora, svårläkta snittytor i rötterna. Det vill han undvika så långt det går. Han vill ha med knoppar i plantans övre del med samman-hängande rotbitar under. /... / Svårigheten är att knopparna ofta sitter tätt samlade och att plantans förtjockade huvudrötter är så få. Vid extrema fall av delningar kan man jämföra plantan med ett X. Punkten där pionen ska delas är i mitten på x:et. Varje ny del bör ha en jämvikt mellan knoppar som ger nya skott
och rotdelar, d v s några välutvecklade knop-par och en eller flera friska huvudrötter. Her-mann säger att om man inte tittar och känner igenom plantan innan man börjar dela finns det en risk att det slutar med rötter utan knop-par eller knopknop-par utan rötter. (a.a. s. 96)
Trots att texten kompletterades med bilder och bildtexter som ett sätt att berätta blev huvudtex-terna omfattande. När artikeln var färdig upp-fattade jag den som svårtillgänglig på grund av de långa textbeskrivningarna. För vem hade jag gjort denna beskrivning? I projektet hade frågan diskuterats och flera ansåg att det var bäst att skriva med tanke på en målgrupp med liknade kunskap som våra egna (Almevik 2014). Jag hade ändå valt att beskriva vissa procedurer så detaljerat som möjligt, utan tanke på eventuella förkunskaper. Målet var också att återge de för-klaringar jag själv hade fått ta del av. På det viset skulle beskrivningen kunna ses som en instruk-tion för en nybörjare, även om viss informainstruk-tion först kan användas efter en tids praktiserande.
Det är däremot troligt att någon som har tidi-gare erfarenhet av piondelning skulle hoppa över delar i en så detaljerad beskrivning.
Slutsatsen av detta är att om en arbetsbe-skrivning görs i syfte att utbyta erfarenheter om praktiken, erfarna personer emellan, behö-ver den innehålla detaljerade beskrivningar och förklaringar om handlingar. Utan detta kan nämligen ingen jämförelse ske. Med ett syfte utveckla metoder för att göra arbetsbeskrivning-ar som kan fungera som stöd för bevarbetsbeskrivning-arande av kunskap finns det ett värde i att tänka sig en målgrupp som består av både nybörjare och er-farna. Då kan procedurbeskrivningar tillåtas att innehålla både detaljerade beskrivningar av till-vägagångssätt och motiveras utifrån en specifik verksamhet.
170 Att berätta med ord och bild i kombination Vid bearbetningen av informationen från de processer och procedurer som utförts har jag till stor del använt mig av bildserier eller enstaka bilder, men alltid tillsammans med text. Jag har valt att arbeta med fotografier eftersom de berät-tar mer än en tecknad bild om den situation som handlingen utförs i.
Som ett första exempel vill jag visa en proce-durbeskrivning av metoden delning för skugg-lilja (figur 55). De två bilderna beskriver hur plantan ser ut när delningen börjar och hur en förökningsdel lossas från moderplantan. Med hjälp av en bild går det att visa hur skugglil-jans bladrosetter ser ut, något som skulle kräva en lång text men som kanske ändå inte ger en praktisk förståelse i en verklig situation. Bilden ger också en relativ tidsangivelse för när för-ökningen sker. I sammanställningen finns
vis-serligen ett datum angivet, men med tanke på hur en plantas utveckling kan variera beroende på olika betingelser ger bilden den bästa förkla-ringen om hur plantan ser ut när förökningen sker. Utan bilder skulle växtens utseendet be-höva en utförlig beskrivning. Det alternativ som är vanligt i litteraturen är att bara ange växtens namn och därmed utgå från att läsaren vet, el-ler kan ta reda på, hur växten ser ut. Då falel-ler möjligheten bort att ge en relativ tidsangivelse.
I det här exemplet kan det som görs med växten delvis utläsas i bilderna, men det är först med orden som påpekanden kan göras. Fördelen med att beskriva både med bild och text är att de kan stödja varandra.
Nästa steg i delningsprocessen av skuggliljan visas inte med de två bilderna - att sätta varje ny del i kruka. Då arbetet med inkrukning på Dju-pedals plantskola sker på ett liknande sätt för många av de växter som delas med ovanjordiska delar väljer jag att hänvisa till en annan beskriv-ning från Djupedal: delbeskriv-ning och inkrukbeskriv-ning av ormöga (Omphalodes verna) (figur 56). Sam-manställningen är gjord som en instruktion, liksom jag själv har blivit instruerad att göra.
Den beskriver två olika procedurer som följer i princip direkt på varandra. Först delningen av den krukodlade plantan och sedan nästa steg när de nydelade bitarna sätts i krukor. De fin-fördelade rötterna och de sammanvuxna skotten gör att det blir fler handlingsmoment i den här proceduren jämfört med skuggliljan. Det krävs fler handlingar för att lösa upp rotsystemet och få bort jord, samt att skotten bryts isär.
Men delningsproceduren börjar med att plantan ”slås ur krukan”. Redan här gör jag samma misstag som jag upprepade gånger har påpekat i litteraturen, utelämnat att beskriva vissa handlingsmoment. Eftersom den största delen av plantskoleodlingen idag sker i krukor så är detta ett moment som upprepas hela tiden.
Delning av skugglilja (Tricyrtis)
efter demonstration av Claudia Cremer och Johan Nilson, Djupedals plantskola 2009-06-23.
1) De krukodlade plantorna av skugg-lilja består av tätt sittande bladrosetter.
De flesta har utvecklat flera rosetter, men i sämre fall är det bara enstaka.
Lös upp rotklumpen och frigör den från jord genom att klämma på den från sidorna. Stick in fingrararna mel-lan rötterna, från sidan och underifrån, pilla och skaka bort jorden så mycket att det går att se basen på skotten.
2) Håll i basen på plantan där blad och rötter möts. Dra försiktigt isär rosetterna så varje ny del består av ett skott med tillhörande rötter. Dessa behöver inte brytas loss eller skäras itu, då det i hu-vudsak är de ihoptrasslade rötterna som håller samman plantorna.
1 2
Figur 55. Delning av skugglilja, Djupedals plantskola, juni 2009.
Delning av ormöga (Omphalodes verna) Djupedals plantskola 23 juni 2009
1) Slå ut plantan ur krukan. Arbeta över en back där jord och skräp kan samlas upp. Håll ett stadigt tag i plantan och drag bort botten av rotklumpen. På det viset börjar rotklumpen att lösa upp sig och det går att ta bort jord från rötterna med fingrarna.
2) Om jorden är svår att ta bort från rötterna kan det vara bra att dunka plantans rotklump försiktigt mot backens kant. Håll runt bladverket så att det inte förstörs och dunka lätt några gånger. Jorden faller ner i backen.
3) Blad som är vissna eller skadade tas bort, för att de inte ska ligga kvar i krukorna och bli en inkörsport för svampangrepp, och för att det ska se snyggt ut. Dra isär plantan där rötter och stjälkar möts så att det blir några större delar med både rotklump och stjälkar. För att kunna dela dessa i mindre bitar kan det vara bra att ta bort ännu mer jord ur rotklumparna genom att slå rötterna lätt mot backens kant .4) När det mesta av jorden är borta och rötterna hänger fritt ner i luften går det att bryta loss mindre delar av plantan.
5) Håll i plantan där skotten möter rötterna. De underjordiska stam-marna byts isär mellan skotten, med små brottytor.
6) Bitarna av plantan kan bli olika stora beroende på hur kraftiga skot-ten är och hur mycket rötter skottet har. Denna bit skulle kunna brytas isär en gång till. De nydelade bitarna planteras strax efter delning, så att inte rötterna hinner torka.
7) Använd fingrarna för känna efter var krukans kanter är. Jorden hålls samman av torvfibrer så att den går att lyfta ur krukan.
8) Med fingrarna som gripklor lyfts jorden åt sidan, men hålls kvar i greppet. Hålet bör vara så pass djupt att rötterna i stort sett kan hänga fritt ner. Plantan hålls i mitten av krukan medan jorden stoppas tillbaka så att rötterna bäddas in. Känn efter så att det inte bildas luftfickor i jorden.
9) Plantan sätts på en nivå strax under där den satt tidigare. Det är för att undvika att den hamnar högre än den ursprungliga nivån efter att jorden har tryckts till och vattnats.
10) Jorden trycks till lätt ovanifrån, in mot plantan, utan att skada dess bas. Den ska sitta stadigt för att undvika att den faller vid vattning och vidare odling.
1 2 3
4 5 6
Ulla-Lena Wiik tar sticklingar ute i bänkgår-den där krukorna har stått över vintern. Nu har tillväxten börjat komma igång och det är dags att ta sticklingar. Insamling av förök-ningsmaterial sker i de plantor som kommer att säljas under våren och försommaren.
För att komma åt sticklingarna slår hon ut rotklumpen ur krukan och tar därefter skotten som har vuxit mot krukans kant.
Hon nyper av sticklingen mellan tumme och pekfinger och lägger sticklingarna i en hink.
Både gröna ovanjordiska skott och de un-derjordiska, vita, som är på väg upp samlas.
Längden varierar mellan 4-8 cm. Ibland går det bara att ta 1-2 skott per kruka, men det kan bli fler beroende på hur stort antal skott det kommer upp i varje kruka.
En kruka med ett fåtal stora skott lämnas utan att ta skott, eftersom man vill att plan-tan som ska säljas har tillräckligt många skott.
Hon häller ut sticklingarna i en hög bredvid pluggbrättet för att kunna plocka upp dem en och en.
Inne i växthuset har Ulla-Lena pluggbrätten (9x16) förberedda för att sticka sticklingarna direkt. Brättena är vattnade i förväg.
Inga blad plockas bort från den del som ska stickas i jord. Rotningsprocessen kommer att gå fort eftersom nya rötter redan har börjat utvecklas. Förmultnande blad påverkar därför inte den nya plantan negativt.
För att inte sticklingen ska böjas eller skadas vid stickning i substratet görs först ett hål med en spetsig skolningspinne. Sticklingen sätts ned till en tredjedel eller halva sin längd. Därefter sticker Ulla-Lena ned pinnen 1-2 cm ifrån sticklingen ...
... och trycker till jordblandningen mot sticklingen för att den ska bli omsluten av jordblandningen och sitta fast. Hålet som blir efter det momentet blir kvar. Det kommer på sikt att försvinna efter att brättena vattnas.
De olika typerna av sticklingar sätts i samma brätte, på samma vis. De längsta sticker upp ungefär 4-5 cm över ytan. De sticks inte så djupt att de når ner i botten på pluggbrättet.
De längre sticklingarnas blad nyps av, rakt av i toppen, med hjälp av tumme och pekfinger, innan de sticks. Detta är för att minska bladvolymen och därmed minska risken för uttorkning via avdunstning.
Brättena placeras på en uppvattnad sand-bädd med undervärme (+7-8o C i vatten-slangar på 10 cm djup). Därefter vattnas de ovanifrån med stril på vattenslang. I denna miljö får de stå tills de har utvecklat rötter i hela pluggen.
Sticklingar av stor blåklocka (Campanula percisifolia) Rolands plantskola 22 april 2010
Figur 57. Procedurbeskrivning av sticklingstagning på stor blåklocka, Rolands plantskola april 2010.
Det förefaller vara enkelt att utföra och min er-farenhet säger att det inte behövs speciellt myck-et övning för att lyckas. Dmyck-et bli snabbt en ru-tin, ett moment som inte uppmärksammas, och kanske en anledning till att det sällan beskrivs i ord. Utan förståelse för de begrepp som används kan läsaren inte vara säker på hur handlingar är tänkt att utföras. Ju mer förankrade begreppen är desto lättare blir det att beskriva föröknings-procedurer i ord. Beroende på de olika materia-len, växterna och odlingsbetingelserna kan den stora variationen göra det svårt att sätta ett be-stämt begrepp på just detta moment. Ändå är det betydelsefullt att kunna utföra det. Om en planta faller ur krukan när den vänds är det en stor risk att växtdelar går sönder. Det viktigaste är att fokusera på hur plantan fångas upp så att den inte faller ur och bryts sönder. För att ge en helhetsbeskrivning av proceduren borde även detta moment beskrivas (figur 58).
När jag gjorde beskrivningen tänkte jag inte på att det bild och text redovisar kan verka kon-stigt för någon som inte har varit där. Principen för planteringen som beskrivs är att de nydelade plantorna sätts direkt i den kruka i vilken den ska säljas. Krukorna står uppställda på marken i växthuset, kant i kant ovanpå en markduk. Jor-den har fyllts på så att krukornas ovankant
pre-cis täcks. Den som utför arbetet sitter därför ner och jobbar. För att beskriva detta hade det räckt med en bild som visar arbetsplatsen (figur 6).
I nästa exempel redovisas en procedurbeskriv-ning från insamling och stickprocedurbeskriv-ning av stor blå-klocka på Rolands plantskola (figur 57). Den beskriver hur Ulla-Lena Wiik arbetar med in-samling och stickning. Tre av bilderna visar mil-jön på ett sätt så att det går att förstå att insam-ling sker utomhus i bänkgård, att stickning sker inne stående vid bänk och sist placering i den odlingsmiljö där sticklingarna ska utvecklas till nya plantor. Information ges om att de stickling-ar som samlas är av lite olika slag, men går inte närmare in på hur de olika varianterna plockas från plantan, bara att de tas i kanten och att de nyps av mellan tumme och pekfinger. Med en bild och förklaring ges en referens till vilka plan-tor som sticklingar inte bör plockas ifrån. Det fjärde steget berättar om Ulla-Lenas organisa-tion för arbetet, det redan förberedda brättet, att hon häller ut sticklingarna vid sidan av brättet för att hon ska kunna plocka upp dem en och en och sticka. Bilden på högen med sticklingar visar ännu en gång på de olika varianterna av sticklingar. En riktigt detaljerad beskrivning hur stickandet går till saknas dock. Avvägning-en som görs mellan sticklingAvvägning-ens längd och hur
Figur 58. Till vänster: med ett ryck lossas plantan ur krukan och rotklumpen fångas upp. Mitten: Ovanjordiska delar hålls mellan fingrarna när krukan lyfts bort. Till höger: Instruktion med illustrationer hur en planta tas ur en kruka (ur Kains 1916, s. 60).
Fyllning av pluggbrätten på Rolands plantskola
1) Inköpt så- och sticklingsjord hälls ur påse över pluggbrätten.
2) Jorden förs ut över brättet med händerna så att pluggarna fylls. Om det är klumpar i jorden trycks de sönder med fingrarna och eventuella pinnar tas bort. Vid kanterna hålls en hand emot för att stoppa jorden från att falla ut och för att få yttersta raden väl fylld.
3) Ett tomt pluggbrätte placeras ovanpå de fyllda för att med dess bottnar komma åt att packa jorden i varje plugg. Med ena handen hålls brättet på plats, medan den andra handen dunkas med handflatan jämt över hela ytan. När det tomma brättet lyfts bort går det att se om någon plugg behöver fyllas på. Jorden som ligger kvar ovanpå brättet stryks ut så att det hamnar i pluggarna eller så stryks det överflödiga av.
4) Brättena vattnas. Vattnet får jorden att sjunka en bit under kanterna.
Om det inte gör det har jorden packats för hårt.
5) Den del som har sjunkit i brättet ska fyllas med sand. Fuktig sand förs på och sprids jämt över hela brättets yta. Sanden påförs för att stickling-arna ska ha ett tunt dränerande lager vid ytan och för att det minskar alg- och mosstillväxt i odlingen.
6) Sanden förs ut i ett jämt lager över brättet och överflödig sand skrapas bort.
7) I väntan på användning placeras de fyllda brättena ovanpå varandra med plast emellan. Plasten är till för att vattnet i substratet inte ska dunsta.
1
7 3
6 2
5
4
Figur 59. Procedurbeskrivning: Fyllning av pluggbrätten på Rolands plantskola.
För att det ska gå att sticka dem lättare tas de nedersta bladen bort. Om bladen dras av kommer stammen att skadas. Därför nyper Ulla-Lena av bladen med hjälp av tumnageln. Dessa blad tas också bort för att reducera en del av sticklingens bladmassa, vilket minskar risken för att sticklingen vissnar.
Sticklingsförökning av kantnepeta (Nepeta x faassenii) Rolands plantskola 28 mars 2012
Det är tidigt på året och de första sticklingarna av kantnepeta ska stickas. Skotten har dragits loss från basen på moderplantorna. Stickling-arna har relativt stora blad nedtill på stammen.
Sticklingarna sticks en och en i brätten. Först görs ett hål med skolningspinnen. Därefter sätt sticklingen i hålet och substratet trycks till mot sticklingen så att den sitter stadigt.
Figur 60. Procedurbeskrivning: Stickning av kantnepeta på Rolands plantskola. Till skillnad från stickningsproceduren för stor blåklocka innehåller denna ytterligare ett handlingsmoment. De nedersta bladen på skotten nyps bort innan stickning.
djupt hålet görs beskrivs inte. Ingen bild visar heller hur substratet trycks till mot sticklingen, däremot förklaras det av bilden som visar de hål som uppstår vid stickandet. Ytterligare ett hand-lingsmoment saknar bild, det när Ulla-Lena samlar ihop bladen och nyper av en bit av stick-lingens topp. Det är ett moment som görs precis innan stickning för vissa av sticklingarna.
Detta exempel visar på ett problem som lätt uppstår när fotografering används. När materia-let ska bearbetas visar det sig att det saknas bilder för vissa moment, eller att det som är viktigt att visa inte syns ordentligt. Det liknar det Yngve Ryd påpekar om att ställa frågor i en intervjusi-tuation, att det först vid sammanställningen går att få syn på det som saknas (Ryd 2014). Frå-gorna går att ställa vid ett annat tillfälle, men den specifika arbetssituation går inte att komma tillbaka till. En möjlighet till ett senare urval av bilder är att istället filma förökningsprocedurer, eftersom stillbilder kan plockas ur en film. Det ger dock inga garantier att alla moment blir tyd-liga i en film.
För att vara bättre förberedd kan insamling av procedurinformation behöva planeras innan, som att förbereda de exakta frågorna inför en intervju. Min erfarenhet från undersökningen på plantskolorna säger att det inte fungerar så.
Samtal och procedurutförande kan ta helt olika vägar under arbetets gång. Störande moment gör att det är lätt att tappa uppmärksamheten. Sam-tidigt som situationen kräver följsamhet gäller det att hålla fokus på det som har betydelse för procedurens utförande. Min uppmärksamhet måste riktas mot procedurens olika delar, sam-tidigt som den måste sättas in i en helhet för att få en förståelse (jfr Ehn 2014). För att underlätta detta arbete kan det behövas en slags mall eller tänkt bild att utgå ifrån.
Processbilden som modell för
Processbilden som modell för