Den här avhandlingen är en tvärvetenskaplig undersökning som relaterar till ett flertal olika forskningsområden inom biologi, pedagogik, trädgårdshistoria och etnologi. Med den hant-verksvetenskapliga inriktning som undersök-ningen har är förståelse för handlingarna bero-ende av en rad olika infallsvinklar, till exempel materialens naturliga egenskaper, anläggningar-nas konstruktioner och teknologi, pedagogik i förhållande till förmedling av praktisk kunskap, men också kulturhistoriska perspektiv. I det här avsnittet presenterar jag de forskningsfält som undersökningen berör.
Kunskap om växtförökning bygger på bio-logiska förutsättningar i både växter och växt-miljöer. En del av detta undersökningsområde
20 Systemet presenterades första gången 1904 i Danmark. Boken kom med titeln Plant Life Forms ut i engelsk utgåva 1937. Den första engelska versionen publicerades i The Life Forms of Plants and Statistical Plant Geography, Being the Collected Paper of C. Raunki-aer (Raunkiær 1934).
21 I USA ses the Morrill Act 1862 som en milstolpe då ämnesområden som agronomi, hortikultur och pomologi etablerades som vetenskapliga forskningsfält (Kester et al. 2002, s. 7).
ligger därför inom botaniken. Botaniken har en lång forskningstradition i olika grenar, till exem-pel morfologi, anatomi, växtfysiologi och växte-kologi. Eftersom det är växter och växtdelar som utgör materialet vid vegetativ förökning har un-dersökningen kommit in på växternas uppbygg-nad, morfologi. Morfologi har betydelse genom undersökningar av växternas olika organ och namnsättning av dem, något som idag ligger till grund för forskningsgrenarna taxonomi och systematik (Widén & Widén 2008, s. 14). För att undersöka namnsättning för de delar som används vid hortikulturell förökning har morfo-logiska studier varit en av mina utgångspunkter.
Även arbetet med gruppering av växtdelar har tagit utgångspunkter i morfologin.
Förebilder för gruppering har också sökts i andra grenar inom botaniken, nämligen växte-kologi och växtgeografi. Jag har bland annat an-vänt mig av det system över växternas livsformer som Christen Raunkiær lade fram inom forsk-ningsfältet växtgeografi i början av 1900-ta-let (Raunkiær 1907).20 Både före och efter att Raunkiær presenterade sitt system har andra indelningar för växter utarbetats, varav några bygger vidare på det hans idéer. Jan J. Barkman, växtekolog från Nederländerna, publicerade en översikt av undersökningar och forskning om livsformer, eller ”växtformskonceptet”, fram till och med 1988 (Barkman 1988, s. 11). Samti-digt, i samma artikel, presenterade Barkman ett nytt system för växtformer (a.a. s. 19ff).
Alltsedan hortikultur kom in i högre utbild-ning har vetenskapliga undersökutbild-ningar gjorts inom växtföröking.21 Det som publicerades vid universiteten i början av 1900-tal beskrev hant-verket som utfördes i förökningstraditionen
i högre grad än vad det senare har kommit att gö-ras (t.ex. Bailey 1911; Kains 1916; Hottes 1925).
Titeln Practical Plant Propagation. An exposition of the art and science of increasing plants as prac-ticed by the nurseryman, florist and gardener är talande (Hottes 1925). Den forskning som har tagit vid i förökningstraditionen, har till stor del handlat om att effektivisera den kommersiella plantskoleodlingen (Preece 2003). Undersök-ningar har bland annat gått ut på att se hur väx-ter fungerar och reagerar på olika behandlingar (t.ex. Arquiza 2008; Baltazar- Bernal, Miler &
Van Dafsen 2011; Kato 1981). De flesta av dessa utgår från metodförsök med enskilda arter (t.ex.
Lü, Teixeira da Silva & Ma 2012). Parallellt med anatomiska och fysiologiska undersökningar har forskningsfrågorna fokuserat på utveckling av tekniker, material och anläggningsuppbygg-nad (t.ex. Nambuthiri & Ingram 2014).
En blandning av växtfysiologi, anläggnings-teknik och metodbeskrivningar redogörs i pu-blikationer som är utformade för undervisning i högre utbildning (Bowes 1999; Kester et al.
2002; Preece & Read 2004). Dessa har varit vik-tiga i undersökningen för att de även beskriver utförande av traditionella förökningsmetoder för plantskoleodling. Bidrag som publicerats i samband med International Plant Propagators Society´s konferenser har också varit betydelse-fulla (IPPS 1951-1962, 1963-). Där blandas re-sultat från forsknings-och odlingsförsök med redogörelser om förökningsmetoder berättade av yrkesverksamma växtförökare.
Grenar inom det hortikulturella forsknings-området arbetar med frågor om genetik och förädling (t.ex. Leino, Boström & Hagenblad 2013). På Institutionen för växtförädling vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) bedrivs forskning i genetik och växtförädling med sär-skilt fokus på frukt, bär och vedartade
pryd-22 Muntligt Elisabet Martinsson 2014-03-12.
nadsväxter, som rosor och klematis (SLU 2016).
Försök med tillämpad växtförädling görs på Elitplantstationen Balsgård i Skåne, vilket inne-bär att det även utförs förökningsarbete i de genetiska samlingarna.22 Det är dock inte för-ökningen som är fokus för forskningsfrågorna.
Däremot pågår forskning för att utveckla tekni-ker för microförökning (Welander 2011).
Den här undersökningen närmar sig inte växtförädlingen mer än att påpeka att vegetativt förökning är ett redskap för att kunna bevara de sorter som har tagits fram genom förädling.
Den vegetativa förökningen är ett redskap för bevarande, både inom kulturvård och natur-vård. Undersökningen berör därför båda dessa områden.
Som exempel på arbeten som pågår med bevarande inom området kulturvård vill jag än en gång nämna det arbete som utförs inom Pro-grammet för Odlad mångfald (POM). POM´s arbete med att inventera, samla in och utveck-la möjligheter för bevarande har pågått sedan 2001. Ett syfte med projektet är att i framtiden kunna tillhandahålla växtmaterial för undervis-ning, forskning och för de som vill odla. (Jans-son 2009; Strese, Karsvall & Tollin 2010) Pro-jektet har delats upp efter olika växtgrupper, till exempel perenner, lök- och knölväxter, de fler-åriga grönsakerna och krukväxter. Inom flera av dessa grupper är vegetativ förökning den metod som gäller för bevarandet. I det fortsatta arbe-tet med bevarande i genbanker, klonarkiv och andra trädgårdar är således kunskap om förök-ningsarbetet en förutsättning. POM-projektets aktiviteter samordnas av Centrum för biologisk mångfald (CBM), vars uppdrag är att bedriva-forskning inom biologisk mångfald (Jansson 2009). Ett av CBM´s temaområden för forsk-ning är kopplingen mellan biologisk mångfald och kulturarv. I det nationella programmet
36 Naptek arbetar man bland annat för utveckling av metoder för dokumentation av traditionell och lokal kunskap som har betydelse för en bio-logisk mångfald (Tunón 2009).
De botaniska trädgårdarna har i uppdrag att arbeta med bevarande av både kulturväxter och vilda växter (SOU 1988). Ett exempel på detta är att Göteborgs botaniska trädgård arbetar med växtsamlingar i sin publika anläggning och med utplantering av hotade arter i Bohuslän och Västergötland. (Göteborgs botaniska trädgård 2016). Denna undersökning har inte följt det bevarandearbete som sker utanför trädgårdens gränser, men jag vill peka på att det kunskaps-utbyte som sker mellan trädgårdsmästare och botanister i de botaniska trädgårdarna utgör en viktig länk mellan odling och bevarande. Det arbetet visar på att övergången mellan hortikul-turell odling och naturvård inte alltid är så stor (t.ex. Hardwick, Fiedler, Lee, Pavlik, Hobbs, Aronson, Bidartondo et al. 2011; Maloupa, Zervaki, Grigoriadou & Papanastasi 2004; Øv-stebø, Twyford, Westerlund 2011).
I naturvården kan en form av bevarande-arbete handla om att återskapa betingelser i en växtmiljö för att gynna arters egen spridning.
Undersökningar av växternas reproduktions-biologi kan vara ett steg i att säkra en hotad population av växter (t.ex. Toräng & Vanho-enacker 2009). Ibland undersöks också förök-ningspraktik i syfte att hitta funktionella eller effektiva metoder att öka spridning med hjälp av vegetativ förökning (Bowes 1999). I flera fall undersöks förökningsmetoder för odling i syfte att minska insamling av vilda växter i miljöer där de riskerar att utrotas. Det gäller bland an-nat växter som samlas i medicinskt syfte (t.ex.
Nivot, Olivier & Lapointe 2008).
En del forskning rör sig mellan ett antal av dessa olika ämnesområden. Frågor om gene-tik och sjukdomar ställs i förhållande till både
odling och hur växterna kan bevaras i sina ur-sprungsmiljöer. Lökväxter är en grupp där dessa kopplingar är av betydelse (Kamenetsky, Gude
& Chastagner 2015).
Trädgårdshistoria är ett stort forskningsfält med flera olika grenar, som på olika sätt berör denna undersökning. Dels finns det berörings-punkter med de undersökningar som tar upp de växter som har odlats. I Kjell Lundquists omfattande undersökningar av krolliljan, ägnas till exempel ett helt avsnitt åt beskrivningar av krolliljans hortikulturella förökning (Lundquist 2005). Undersökningar av vilka växter som har funnits på en plats är vanligt förekommande inom trädgårdshistoriska undersökningar. Vid undersökningen av Grönsöö slott sökte Anna Tandre inte bara efter uppgifter om vad som hade odlats. Hon provade även att själv odla några av de växter som ska ha funnits på Grön-söö under 1840-talet (Tandre 2008). Syfte var att få bättre förståelse för växtvalen och varför vissa växter har försvunnit från platsen. Detta säger egentligen något om det förökningsarbete som kan ha utförts på Grönsöö, men det är inte det som Tandre har fokuserat på.
Sortimentsundersökningar har alltså varit viktiga, och några av dem har direkt koppling till plantskoleverksamhet. Ett exempel är Lin-nea Oskarssons kandidatuppsats som tar upp vilket sortiment som fanns i plantskolorna i Göteborgs och Bohus län under 1850-1940 (Oskarsson 2003). Andra plantskolerelaterade undersökningar tar upp Statens Järnvägars (SJ) odlingsverksamhet (t.ex. Bergqvist 2013). För-utom de planteringar och parker som anlades längs järnvägen och vid järnvägsstationer hade SJ också plantskolor och så kallade växtdepåer, runt om i Sverige. I ett pågående avhandlings-arbete undersöker Anna Lindgren vad denna odlingsverksamhet innebar, i syfte att ta fram
”kunskapsunderlag för underhåll, förvaltning
och gestaltning av det gröna kulturarvet längs landets järnvägar” (Lindgren 2016, s. 12).
Två svenska avhandlingar undersöker träd-gård i en hantverkshistorisk kontext. Åsa Ah-rland lade fram sin avhandling Den osynliga handen: Trädgårdsmästaren i 1700-talets Sverige 2005. I den belyser hon trädgårdsmästaryrket genom att beskriva verksamheter, kunskaps-bygge och yrkesroll. Trädgårdsmästarens skötsel och förökningsarbete beskrivs med exempel uti-från 1700-talets handböcker, där det redogörs för odling, förökning och skötsel av några av då-tidens populära växter. I En blomstrande mark-nad: Handelsträdgårdar i Sverige 1900-1950 med fyra fallstudier i Stockholms län undersöker Inger Olausson handelsträdgårdar som företagsverk-samhet (Olausson 2014). Frågorna fokuseras på vilka strategier trädgårdsmästaren har för att kunna driva och utveckla sitt företag till att klara konkurrensen på marknaden. I fallstudi-erna blir många av trädgårdsmästarens arbets-uppgifter synliga, men Olausson konstaterar att de trädgårdsmästardagböcker hon tagit del av oftast bara innehåller noteringar om vad som gjordes, när på året det utfördes och hur lång tid det tog. Hon skriver också att: ”Allt arbetet inte är synligt, till exempel självklara uppgifter som vattning” (Olausson 2014, s. 46). Förök-ningsarbete är en förutsättning i driften av både en handelsträdgård och en plantskola. Trots det närliggande ämnet skiljer sig Olaussons under-sökning från denna, eftersom hennes syfte inte var att beskriva arbetsprocedurer.
I några trädgårdshistoriska undersökningar kommenteras och analyseras beskrivningar av arbetsprocedurer. Till exempel ger Kjell Lund-quist kommentarer till några av Andre Mollets instruktioner från mitten av 1600-talet i inled-ningen till faximilutgåvan av Andre Mollets Lustgård (Mollet & Lundquist 2007). Den un-dersökning som djupare analyserar instruktioner
och jämför innehållet i olika tiders handböcker är Andreas Nords avhandling Trädgårdsboken som text 1643-2005 (Nord 2008). Avhandlingen gjordes inom språkvetenskap, men har en tydlig koppling till både trädgårdshistoria och under-sökning av hortikulturella instruktioner. Bland annat görs en analys av instruktioner för trädbe-skärning. Nords syfte är att undersöka hur den tänkta användningen för texten påverkar dess utformning och hur den fungerar ur ett läsar-perspektiv. En av hans avgränsningar är att inte undersöka de böcker som vänder sig till exper-ter. Jag gör jämförelser mellan nedtecknade in-struktioner som ibland påminner om det Nord gör, utan att jag har några språkvetenskapliga utgångspunkter. Textens funktionalitet provas både i ett läsarperspektiv och ett utförarper-spektiv. Till skillnad från Nords undersökning provar jag även hur instruktioner fungerar i praktiken, och jag använder både litteratur som vänder sig till yrkesodlare och fritidsodlare.
Trots att trädgårds- och odlingshistoriska undersökningar tillsammans visar på ett stort källmaterial pekas det ändå på avsaknaden av de mer detaljerade beskrivningarna av hur arbetet utfördes (t.ex. Hallgren 2016, s. 55). Nord näm-ner bland annat de svårigheter som ligger i att skriva om praktisk kunskap:
Redan när man försöker fånga praktiska träd-gårdskunskaper i skrift har i någon mening ett förskriftligande skett. Böckerna är därför i sig ett uttryck för ett förskriftligande som process om man med detta menar framväxten av ett utpräglat skriftspråkssamhälle. De represente-rar då en förskjutning från personligt buren kunskap som sprids via muntlig, visuell och fysisk interaktion (t.ex. mellan mästare och lärling i en konkret arbetssituation) till dis-tanserad och indirekt mediering där även erfa-renhetskunskaper måste kläs i ord. Dock har nog handböckerna i praktiken under många
38 perioder (och säkert ännu i dag) snarare fung-erat som komplement än ersättning. (Nord 2008, s. 238)
Åsa Ahrland pekar också på problematiken i att formulera kunskap i instruktioner (Ahrland 2006, s. 226 ff). Hon tar upp frågor om kun-skapssynen och förmedlingen inom trädgårds-yrket under 1700-talet. Hon använder sig av begreppen tyst kunskap och erfarenhetsbaserad kunskap för att beskriva trädgårdsmästarkun-skap. Hon skriver om kunskapen: ”Denna var ofta handlingsbaserad, men kunde också omfat-tas av sinnesintryck. Den krävde ofta träning och omfattade i regel någon form av bedömning och beslut.” (Ahrland 2006, s. 227). Det Ahr-land konstaterar om 1700-talets trädgårdsmäs-tares kunskapsförmedling och kunskapsbygge har stora likheter med den kunskapstradition som fortfarande råder. Därför rör sig även frå-gorna i denna undersökning kring beskrivning-ar av trädgårdsmästbeskrivning-arens kunskap och frågor om hur kunskapen kan förmedlas.
Även om odling, skötsel och föröknings-arbete till stora delar tas upp i den trädgårds-historiska forskningen är det ovanligt att un-dersökningar går på djupet i hantverksfrågor.
Denna undersökning handlar om kunskapsteo-retiska frågor i förhållande till hur hortikultu-rell hantverkskunskap kan dokumenteras och därför vänder jag mig till forskningsfält bortom trädgårdsområdet.
Undersökningar som är inriktade på hant-verk går att hitta inom olika forskningsfält som till exempel etnologi, arkeologi, konsthantverk, design och kulturvård. Det gemensamma för flertalet av dessa undersökningar är att hitta metoder som stödjer kommunikation av hant-verkskunskap. Nicola Wood är multimedia
de-23 Hantverkslaboratoriet är en del av Institutionen för kulturvård vid Göteborgs universitet. Verksamhetens syfte är att dokumentera, tradera och utveckla svaga och hotade hantverkskunskaper, samt att initiera hantverksinriktad forskning och utvecklingsarbete inom kulturmiljövårdens praktik.
signer och använder video i sökandet efter me-toder att berätta om hantverkskunskap (Wood 2014; Hjort Lassen & Wood 2013). Som fors-kare arbetar hon med frågor om att stödja ett självständigt lärande inom ämnen där delar av kunskapen inte artikuleras. Wood har därmed en pedagogisk inriktning på sitt arbete. I sin av-handling undersökte hon hantverket att svarva träskålar genom deltagarobservationer bakom kameran. Syftet var att utveckla metoder för kunskapsöverföring i lärosituationer mellan mästare och nybörjare (Wood 2006).
Film är också ett av de kommunikationssätt som Gunnar Almevik prövar för att dokumente-ra hantverkskunskap. I forskningsprojekt, men även inom ramen för Hantverkslaboratoriets verksamhet23 samarbetar Almevik med hantver-kare med flera olika ämnesinriktningar, såsom, timring, smide, måleri, landskapsvård, träd-gårdsskötsel och mathantverk. Hans huvud-sakliga inriktning är traditionellt bygghantverk (Almevik, Jarefjäll & Samuelsson 2013; Alme-vik & Melin 2016). AlmeAlme-viks arbete är centralt i förhållande till det jag gör eftersom han har ett övergripande fokus på sökandet efter metoder för att kommunicera kunskap som sällan arti-kuleras (Almevik 2016, 2017).
En annan forskare som undersöker metoder för att kommunicera hantverkskunskap är ar-keologen Harald Benz Högseth. För att analy-sera verktygsspår på arkeologiska fynd av bygg-nadstimmer från 1000-talet använde Högseth inte bara av metoden att rekonstruera föremå-len, utan även metoden att dokumentera tim-mermansarbetet under själva rekonstruktionen (Högseth 2007). Hantverkarnas arbete filmades och deras rörelser dokumenterades genom ett notationssystem, speciellt framtaget för musik
och dans. På det viset kunde utövarnas hand-lingsmönster användas för att berätta om var-för verktygsspåren såg ut som de gjorde. På ett liknande sätt som jag gör i denna undersökning dokumenterar dessa forskare yrkesverksamma hantverkare som utför arbete. I den här under-sökningen utgör den rörliga bilden dock bara ett komplement.
Almevik, Högseth och Wood är observatö-rer. De utför inte själva hantverksprocedurerna som en del av undersökandet. Den metoden an-vände däremot Terje Planke i sin undersökning av båtbyggartraditionen i Sognefjorden i Norge (Planke 2001). Genom att ta del av en båtbygga-res berättelser och samtidigt ta rollen som lärling vid byggandet av en båt kunde Planke närma sig förståelsen för hur kunskap byggs och överförs inom en tradition. En av den här undersökning-ens metoder har varit att delta i arbete hos yr-kesverksamma med lång erfarenhet. Besöken på plantskolorna har till stor del genomförts som samtal och intervju under arbete, liksom hos Planke. Som hantverkare med trädgårdserfaren-het har min förförståelse använts under dessa stunder, men ibland har jag också haft rollen som nybörjaren som gör som mästaren visar och säger. Jag tar på det viset del av kunskapsbygget i den yrkesmässiga förökningstraditionen.
Planke pekar också på det jag avslutningsvis kommer till i denna avhandling, nämligen vik-ten av att förstå kunskap som något personligt och situationsbundet, och inte något som går att ta del av genom att bara läsa i en bok. I en anto-logi om praktisk kunskap skriver han:
Man kan ta till sig praktisk kunskap genom att pröva och göra misstag. Man kan bygga traditionsliknande båtar genom att kopiera en form eller genom att läsa en avhandling om traditionellt båtbyggeri. Därmed är inte sagt att det föreligger någon kontinuitet i tradi-24 I antologin texten översatt till svenska.
tionen. Traditionen består nämligen i att välja och att göra sina val utifrån en viss hållning och en bestämd tankegång; traditionens egen tankegång. Traditionen består i att hålla ord-ning på och anpassa sig till olika förhållanden, olika kontexter och olika kundkrav, samt att reproducera sig själv; att föra traditionens kunskap och traditionens kontext vidare.
(Planke 2003)24
Planke kommenterar att varje individ lägger till sitt personliga bidrag i traditionen, men att det också kräver anpassning. I mötet med växtförö-karna, men även när jag tar del av beskrivningar i litteratur, måste jag förhålla mig till att det som beskrivs även anpassas till de normer som förök-ningstraditionen bär med sig.
Ett annat forskningsområde som riktar in sig på traditionell kunskap är etnobotaniken. En et-nobotanist undersöker relationer mellan männ-iskor och växter i olika kulturella sammanhang (Brøndegaard 2010). Studierna kan exempelvis vara kopplade till folkmedicin, hantverk och hemslöjd, lekar och sagor, som berör både vilda växter och kulturväxter (Tunón et al. 2005).
Detta är ett forskningsområde som ligger nära mitt eget då det handlar både om traditionell kunskap och växter. Ett exempel på etnobota-nisk undersökning är Mohamed Pakias African Traditional Plant Knowledge: An ethnobotanical study of the Digo at the Kenya Coast (Pakia 2005).
Pakias undersöker Digo-folkets kunskap om växter. Vissa delar av studien liknar denna då Pakias bland annat undersöker hur Digo-folket kategoriserar och benämner växter. Även om undersökningen innehåller studier av hur väx-ter används så är det inte en undersökning om förökningsmetoder.
Inom forskning i konst, design och arkitek-tur, så kallad practice-led research, söks metoder för att kommunicera erfarenhetsbaserad
prak-40 tisk kunskap (Medbo 2016; Niedderer 2008, Niedderer & Reilley 2010; Rust et al. 2007).
Sådan praktikbaserad forskning syftar ofta till att utveckla forskningsmetoder för att på ett systematiskt sätt kunna lära av praktiken (Al-mevik 2016; Rust 2004; Sjömar u.a.). Inom den hantverksinriktade forskarutbildningen på Institutionen för kulturvård vid Göteborgs
Sådan praktikbaserad forskning syftar ofta till att utveckla forskningsmetoder för att på ett systematiskt sätt kunna lära av praktiken (Al-mevik 2016; Rust 2004; Sjömar u.a.). Inom den hantverksinriktade forskarutbildningen på Institutionen för kulturvård vid Göteborgs