A B C D
Figur 36. Exempel på hur sorteringsordningen ger möjligheter att på ett systematiskt sätt samla och kombinera information om växtdelar och föröknings-handlingar. Dessa kombinationer gör det lättare att se de samband som kan leda till utveckling av kunskap om växters förökningsmetoder.
tionsuppgifter av helt olika slag och från olika delar av förökningsprocessen. Ny information kan successivt registreras allteftersom den fram-kommer. En databas för förökningsarbete skulle kunna användas både i undervisningssyfte och som kommunikationsverktyg mellan yrkesverk-samma trädgårdsmästare.
En sorteringsordning med utgångspunkt i förökningsdelar kan utgöra en metod för att på ett systematiskt sätt kommunicera föröknings-hantverkets handlingar. Med det objekt-riktade perspektivet är det möjligt att visa på relationen mellan hantverket och växtmaterialet. I förhål-lande till förökningshantverk är de växtdelar som används för förökning en möjlig utgångs-punkt för en sorteringsordning. I andra hant-verksområden går det också att gruppera ma-terial utifrån de handlingar som utförs. Inom ramen för trädgårdsarbete kan andra typer av växtobjekt grupperas för att samla olika former av information om utförande. Klippningen av en häck styrs både utifrån dess naturliga tillväxt och utifrån det utseende som önskas. Kunskap om hantverket att klippa häck skulle kunna grupperas utifrån olika former på häckar, låga häckar som ramar in rabatter, häckar som av-skiljer mellan trädgårdens olika rum eller häckar som bildar väggar och tak längs med en gång-väg. Fler grupper kan läggas till och preciseras.
Därefter kan information sorteras in om till ex-empel variationer i utförande beroende på olika arters, och sorters, biologiska förutsättningar.
Det betydelsefulla är att information om vad som påverkar variationer av utförande blir möj-liga att kombinera och jämföra.
Med metoden att göra en sorteringsordning har jag visat att det går att beskriva och grup-pera växter i relation till förökningshantverkets görande trots att det finns en mångfald av va-rierande förökningsdelar. Med hjälp av denna metod går det också att sortera in information
om utförande trots påverkan av personliga val och anpassningar efter olika verksamheter. Det är en metod som fungerar som verktyg för att samla ett omfattande och varierat material som på olika sätt berättar om förökningshantverket.
Den information som hittills har prövats i sor-teringsordningen går däremot inte fullt ut in på hur arbetet går till. För att kunna undersöka själva görandet behövs det ytterligare perspektiv på förökningskunskapen.
138
Kapitel 3
Förökningsbeskrivningar
140
Kunskap om hur förökning av växter går till har framförallt förmedlats i praktiken, men andra sätt att föra kunskap vidare är via nedtecknade arbetsbeskrivningar. Men det finns svårigheter i att förmedla kunskap om handlingar via ned-tecknade arbetsbeskrivningar, jämfört med att göra det i den verkliga arbetssituationen. Den direkta återkopplingen mellan den som lär ut och den som lär sig går inte att få till i en ned-tecknad instruktion. De spontana reflektionerna och värderingarna av handlingar går inte att nå.
Trots detta kan kommunikationen i praktiken faktiskt har vissa nackdelar. I boken The Crafts-man gör Richard Sennet en reflektion över in-struktioner i praktiken jämfört med förmedling via nedskrivna instruktioner:
In the workshop or laboratory, the spoken word seems more effective than written in-structions. Whenever a procedure becomes difficult, you can immediately ask
some-one else about it, discussing back and forth, whereas when reading a printed page you can discuss with yourself what you read but you cannot get another´s feedback. Yet simply privileging the speaking voice, face-to-face, is an incomplete solution. You both have to be in the same spot; learning becomes local.
Unscripted dialogue, moreover, is often very messy and wandering. Rather than getting rid of print, the challenge is to make written in-structions communicate – to create expressive instructions. (Sennet 2008, s. 179)
Sennet vill därmed belysa att den nedtecknade instruktionen ger bättre förutsättningar för att strukturera den information som förmedlas.
Han menar också att en sådan förmedling inte blir låst till en specifik plats, eller person.
Ju mindre förökningspraktik som utförs i trädgårdsmästerier och plantskolor desto färre möten ansikte mot ansikte blir det. De
nedteck-Förökningsbeskrivningar
Motstående sida:
Frida Snellström instruerar studenter i förökningsarbete på Rolands plantskola.
142 nade beskrivningarna blir då inte bara betydel-sefulla som ett strukturerat komplement till för-medling i praktiken, utan utgör också en viktig del i bevarandet av traditionella trädgårdsmäs-tarkunskaper som immateriellt kulturarv.
Problemet är att beskrivningar av förök-ningsarbete ofta brister i förmedlingen av hand-lingarna, jämfört med hur de utförs i prakti-ken. Någon som har uppmärksammat detta är landskapsarkitekten Allan Gunnarsson. I sina reflektioner över litteraturens återgivning av arbetsprocedurer inom trädgårdens och land-skapsvårdens hantverk skriver han så här:
I de litterära källor som berör hantverket är dessa procedurer sällan så noggrant återgivna att de fångar den komplexitet och kontext-beroende variation som ligger i ett avancerat utövande och inte heller den kunskaps- och förståelsebas som krävs för ett framgångsrikt praktiserande. (Gunnarsson 2011, s. 51)
Gunnarsson pekar vari svårigheten ligger att återge hantverksprocedurer i nedtecknad form.
Svårigheten att beskriva förökningshantverk ligger både i att beskriva skillnader i betingel-ser för odlingssituationer och ta hänsyn till de variationer som växtmaterialet ger. När ett till-vägagångssätt ska redovisas sker därför oftast ett urval. I instruktioner görs anpassningar och generaliseringar för att de ska kunna fungera i flera situationer, och för många olika växter. En sådan beskrivning riskerar att komma lägre och längre ifrån den verkliga situationen.
Istället för att undvika svårigheterna att kommunicera kunskap om förökningshantverk i nedtecknade beskrivningar bör vi undersöka vilka möjligheter som finns för att kunna återge tillvägagångssätt och ge förklaringar till hand-lingar. En utmaning ligger i att hitta sätt att komma förbi förmedlingsproblematiken med olika betingelser och variationer.
Jag är intresserad av att undersöka hur förök-ningshantverkets processer och procedurer kan beskrivas skilt från praktiken. I denna del av undersökningen kommer jag att försöka svara på frågan: Vilka egenskaper i den nedtecknade beskrivningen är viktiga för att kunna förmed-la kunskap om förökningsarbetets processer och procedurer?
Med hjälp av exempel från trädgårdslit-teraturen kommer jag att problematisera be-skrivning av förökningshantverk utifrån några olika teman: målgrupp, generella eller speciella exempel, detaljering, tidsangivelser och hur ord och bild används för att berätta. I jämförelser med praktiken värderar jag vad som fungerar bra och dåligt i förhållande till de hantverkliga frågorna. Utgångspunkten vid jämförelser är observationer, intervjuer och deltagande i arbete på plantskolor jag har gjort, samt de försök som jag och studenter har utfört i vår egen plantskola och trädgårdsmästeri. I kapitlets andra del kom-mer jag att pröva de aspekter som framkommit.
Med hjälp av process- och procedurbeskrivning-ar som jag hprocedurbeskrivning-ar sammanställt i dokumentations-arbetet på plantskolor kommer jag att reflektera om nedtecknade arbetsbeskrivningar kan fånga
”den komplexitet och kontextberoende variation som ligger i ett avancerat utövande”.
Procedurbeskrivningar
För att förklara hur jag använder begreppen process och procedur återkommer jag till Bertil Rolfs beskrivning av praktisk kunskap (Rolf u.a.). Han redogör för begreppet procedur för att kunna resonera om praktisk kunskap i rela-tion till professionella yrkesgrupper. ”Procedu-rer är ett slags förklarande fakto”Procedu-rer som bidrar till skickligt handlande” och att de därmed kan ge upphov till det Rolf kallar procedurkunskap (a.a. s. 75). Han menar att procedurer utförs i
för-hållande till tiden och att de är sammansatta av
”knippen av procedurer” som följer på varandra.
Dessa kan ha en högre eller lägre detaljerings-nivå. En procedur kan också användas för att utveckla nya.
Arbetet med vegetativ förökning innebär att handlingar utförs vid olika tillfällen under en tidsperiod. Mellan handlingarna utvecklas en växtdel till en ny planta. Skillnader i växternas naturliga processer och olika odlingssituationer gör att tidsperioden varierar i längd. Jag har valt att kalla denna tidperiod för förökningsprocess.
De handlingar som utförs vid olika tillfällen un-der processen kallar jag, liksom Rolf, för pro-cedurer. Min utgångspunkt är att en procedur kan bestå av flera handlingar. Vid slagning på ordet ”procedur” i Svenska Akademins ordbok står det: ”1) sammanfattningen av en följd av (be)handlingsmoment som tillsammans bilda en viss (mer l. mindre komplicerad) handling”
(SAOB). Vilket ger mig det tredje begreppet
mo-ment eller handlingsmomo-ment. För att tydliggöra förökningsprocessens delar och deras inbördes ordningen använder jag en bild (se figur 37).
När det gäller vegetativ förökning kan proces-sen sägas starta med en moderplanta och avslu-tas med en planta för utplantering. Mellan dessa två, och som ett resultat av ett eller flera proce-dursteg, finns själva förökningsmaterialet. Det vill säga den del som förökningen utgår ifrån.
Jag har valt att kalla den förökningsdel.
Rolf påpekar att procedurer kan studeras för att nå olika forskningssyften:
Beskrivande studier försöker kartlägga vilka procedurer som människor eller grupper av människor följer. Normativa studier försöker utvärdera procedurer. Design försöker utfor-ma procedurer, exempelvis inom teknik, juri-dik eller pedagogik. (Rolf u.a. s. 76)
Jag kommer inte att göra en kartläggning av de procedurer som utförs i förökningsarbete, jag
planta för utplantering
procedur 2 procedur 3 procedur 4
handlingsmoment 3 handlingsmoment 2 handlingsmoment 1 moderplanta
förökningsprocess
procedur 1
förökningsdel
Figur 37. Schematisk uppställning av en förökningsprocess med dess procedurer och handlingsmoment. Med denna modell kan handlingar redovisas i förhållande till ett växtmaterial. Det börjar med växten som förökningsmaterialet tas ifrån, en så kallad mo-derplanta och slutar med en planta färdig för utplantering. Mellan dessa, och som ett resultat av ett eller flera procedursteg, finns själva förökningsdelen. Längden på processen påverkas av naturliga processer i växten, val av handlingar och av yttre betingelser som till exempel odlingsmiljö och tidpunkt för utförandet.
144 kommer inte heller att utvärdera hur procedu-rer utförs. Däremot kommer jag att undersöka sätt att utforma beskrivningar av procedurer.
Med hjälp av processbilden kan handlingar och material i förökningsprocesser kopplas samman i syfte att försöka förstå, beskriva och förmedla procedurkunskap. På det viset kan procedu-rer och handlingsmoment sättas in i en helhet.
Men när förökningsprocedurer ska undersökas och beskrivas påverkas det av att det ska bli en produkt i ett specifikt sammanhang. Utförandet styrs därmed av olika betingelser. När en pro-cedur ska beskrivas utgör därför betingelserna en del av själva procedurbeskrivningen. Peter Sjömar sammanfattar relationen mellan dessa delar för hantverkets undersökningsområde ge-nom att ställa upp en bild (se figur 38) som han förklarar så här:
Till att börja med kan hantverksforskaren undersöka de procedurer (arbetsmetoder, till-vägagångssätt, osv) som hör till dennes yrke eller kunskapsområde. En annan given del av undersökningsområdet är de produkter och prestationer som procedurerna resulterar i.
Procedurer och produkter svävar emellertid inte fritt utan formas av omständigheter,
be-tingelser, förutsättningar och föreställningar.
Det kan vara naturens betingelser som vid växtreproduktion, kärnvedsbildning eller murbrukets hårdnande, samhällets förutsätt-ningar i form av t.ex. ekonomi, juridik, poli-tiska mål eller professionsutveckling. Det kan också vara kulturens föreställningar om t.ex.
praktisk nytta och estetik. Styrande faktorer av olika art utgör således också frågor som kan undersökas. Slutligen finns en fjärde position som möjligen är speciell för praktisk kunskap.
Kunskapen att utföra en handling är inte för-medlad med mindre än att mottagaren själv kan utföra handlingen. Att veta hur något kan göras är inte samma sak som att kunna utföra handlingen i fråga. (Sjömar u.a. s. 43)
I förra kapitlet tog jag upp förökningskunskap ur ett objekt-riktat perspektiv. Kunskap som är kopplad till ett objekten. I undersökningen utgör förökningsdelarna underlag för en sorteringsord-ning för att på ett systematiskt sätt kunna beskriva förökningsarbete, men det är huvudsakligen inte förökningsarbete som beskrivs. I redogörelsen för förökningsdelarna ingår vissa procedurbeskriv-ningar, men de återger inte hantverket fullt ut.
Bengt Molander har använt sig av idén om en kompetensmatris för att beskriva relationen mellan det han kallar ”den teoretiska kunska-pens delområden” och olika tillämpningar utifrån ”verkligheten” (Molander 1996, ss. 179-183). Matrisen ska ge en bild av förhållandet mellan det mer teoretiska (generella, objektin-riktade) och det mer praktiska (kontextuella, handlingsriktade). Han beskriver en matris som består av ett fält uppbyggt av rutor, i form av en rektangel, där information av två olika slag kan ställas mot varandra. Utmed en av rektangelns sidor kan en lista med kunskap om olika objekt-områden ställas. Utmed den andra listas åtgärds-kunskaper. När de ställs mot varandra kan olika delar kopplas samman.
procedurer
Figur 38. Hantverk som undersökningsområde. (ur Sjömar u.a. s. 43)
Detta kan utgöra en grund för en nedtecknad ar-betsbeskrivning. Det utgör någons tankar och för-klaringar om handlingar, någons teori om praktik.
Utifrån Molanders tre olika teoretiska kunskaps-perspektiv utgår denna del av undersökningen ifrån de som är praktik-riktade, förklaringar och principer för hur något utförs.
Litteraturens förökningsbeskrivningar Det är inte självklart var de rikaste beskriv-ningarna av växtförökning går att hitta. I den skönlitterära berättelsen Mödas Mull ger träd-gårdsmästaren och författaren Holger Levin en ingående beskrivning av odling och förökning i växthus (Levin 1984).
Försiktigt lossar han en klump med begonia-plantor ur en sålåda och börjar skola ut dem i lådan som står på arbetsbordet. Varsamt och vant pricklar han ner dem med jämna mel-lanrum i den mjuka sållade jorden, där de små rötterna ska hugga fast och växa vidare. /---/
Metodiskt fortsätter han att skola ut de små
begoniaplantorna i lådan. När den är fylld ställer han den på en hänghylla, nära glaset och ljuset, och fyller en ny låda med lätt och mjuk jord. Försiktigt plattar han till ytan, drar upp en linje med den lilla skolningspinnen och börjar om på nytt. (a.a. s. 6)
Även om detta är en påhittad historia är den skriven av en trädgårdsmästare som har erfa-renhet av att skola begoniaplantor. Författarens närhet i beskrivningarna av trädgårdsmästarens handlingar har varit en inspiration.
De trädgårdsmästare som har skrivit om sina praktiska kunskaper i förökningshantverket är förhållandevis få. Ändå har det skrivits om hur växtförökning går till, av både trädgårdsmästare och personer ur andra yrkeskategorier.
En genre inom trädgårdslitteraturen är den som är ordnad efter arter och släkten. Inom denna finns det litteratur som bara är inriktad mot perenner. Vid sidan av information om den aktuella växtens eller växtgruppens utseende, växtmiljö, utveckling och utvecklingstid är det vanligt med anvisningar och råd om odling och förökning. I den litteratur som omfattar ett stort antal släkten och arter och är förökningsbe-skrivningarna mycket kortfattade (t.ex. Lorent-zon 1989; Hansson & Hansson 2008; Hibberd 1994; Jelitto, Schacht, Epp & Fessler 1990; Phi-lips & Burrel 2005). En del som kan räknas till denna genre är litteratur som specialiserar sig på enstaka växtssläkten och eller grupper av växter.
Dessa ger mer utförliga förökningsbeskrivning-ar (t.ex. Hills 1950; Lidén & Zetterlund 1997;
Rogers 1995).
En annan tydlig genre inom trädgårdslitte-raturen är handböckerna. Det är denna jag har använt mest eftersom den har syftet att beskriva praktiken. I Sverige ges den första tryckta hand-boken på svenska ut 1643 och fram till idag har utbudet bara ökat (Nord 2008). Handböcker ger råd om odling och skötsel, och i de flesta
förökningshandlingar
grupp av förökningsdelar
Figur 39. Tolkning av Molanders beskrivning av kompetens-matrisen (Molander 1996). Grupperingarna av förökningsde-lar utgör objektområden som ställs upp längs den horisontella axeln, som i sorteringsordningen. Förökningshandlingarna kan ställas upp som en rad av åtgärdskunskaper längs den vertikala. Här kan procedurer och handlingsmoment listas. I mötet kan förökningshandligar beskrivas med utgångspunkt i en grupp av förökningsdelar.
146 fall beskrivs förökning i ett avsnitt. Genom sina bidrag med utförliga förökningsinstruktioner har några av de äldre handböckerna varit värde-fulla, även om antalet metodbeskrivningar och växtexempel däremot inte är lika många som i böcker av senare datum (t.ex. Hernquist [1770-tal] 1992; Müller 1888).
Som handbokstyp utvecklas även litteratur som specialiserar sig mot just förökning eller plantskoleverksamhet. Den allra första boken om plantskoleodling skrevs av Charles Estienne 1530, och titeln på boken var Seminarium (Kes-ter et al. 2002). I slutet av 1800-talet kom de första böckerna i tryck i USA som var specia-liserade på växtförökning och plantskoleodling (t.ex. Fuller 1887). Dessa följdes av flera som i början av 1900-talet publicerades vid universi-tet, men fortfarande behöll en handbokskarak-tär (t.ex. Bailey 1911; Hottes 1925; Kains 1916).
Några av de böcker som är specialiserade på förökning beskriver ett större antal olika förökningsmetoder, förutsättningar och tillvä-gagångssätt (t.ex. Kawollek & Kawollek 2008;
Kester et al. 2002; Toogood 2006). Framförallt ger de fler beskrivningar med olika växtexem-pel. Flera av dem är skrivna av personer som har arbetat i föröknings- och plantskoleverksamhet.
Det ser jag som en fördel då det är större chans att det som berättas utgår från författarens egen erfarenhet (t.ex. Hills 1950; McMillan Browse 1999; Thompson 2005). Dessa böcker har ut-gjort huvudlitteraturen i undersökningen och det är litteratur som jag bedömer kan användas vid undervisning, även om den inte utger sig för att vara undervisningslitteratur.
En del handböcker riktar sig tydligare till fri-tidsodlaren (t.ex. Hellyer u.å.; Ekrot 1951; Jag-ne 2006). Bland svensk litteratur av det slaget finns ett antal översättningar och bearbetningar av engelska böcker (t.ex. Hodge 2013; Wright 1979; Bradley 2003; Smith & Bradley 2010).
Tyvärr är böcker i denna kategori många gånger rätt kortfattade, med få exempel. Fördelen med dem är att de ofta innehåller tydliga illustratio-ner av växtdelar som används vid förökning och ett urval av procedurbeskrivningar.
Andra typer av handböcker som ibland tar upp förökning är de som riktar sig mot plane-ring och anläggning (t.ex. Thoday 2016). För-ökningsinformationen syftar då mer till att ge inblick i plantskolearbetet än att fungera som vägledande instruktioner. Förökningsinforma-tion kan också förekomma i den litteratur som tar upp bevarande av äldre trädgårdsmiljöer (t.ex. Illminge 2002; Watkins & Wright ed.
2007).
En del av förökningslitteraturen är skriven i syfte att vara undervisningslitteratur (Bran-der, Nymann Eriksen & Thejsen 2004; Han-sen 1999; Kester 2002; Nilsson 1974). Några av dessa har också varit betydelsefulla för under-sökningen. De beskriver bland annat anlägg-ningsuppbyggnad i stor skala, tekniska hjälp-medel och material. De presenterar olika typer av förökningsmetoder och förutsättningar för odling. De tar alltså upp plantskoleproduktion som helhet, men fördjupar sig inte i beskriv-ningar av olika metoders utförande.
Avancerad erfarenhet av förökning förmed-las också av amatörodlare som utvecklat in-tresse för och kunskap om enskilda arter, släk-ten eller växtgrupper. Dessa erfarenheter sprids delvis som artiklar i medlemstidningar (t.ex.
Trädgårds amatören), på föreningars hemsidor och i tryckta skrifter som beskriver till exempel ett släkte med odling och förökning. I det här fallet har jag bara undersökt svenska skrifter.
Det har getts ut svenska skrifter som på ett mer översiktligt sätt beskriver växtförökning (Förökning 1985; Lööf 1994). Den mest bety-dande för denna undersökning har varit Peren-ner; kortfattad introduktion till yrkesmässig odling
och försäljning av perenna växter, eftersom den beskriver perennförökning (Lööf 1994). En an-nan viktig aspekt är att den är skriven och sam-manställd av flera personer som varit yrkesverk-samma plantskolister som odlat perenner, både i Norge och i Sverige.
Andra exempel är texter och presentationer som har sammanställts i samband med konfe-renser och nätverksträffar inom hortikulturella organisationer, och då framförallt de som sam-ordnar plantskolor. Ett exempel är de artiklar och presentationer som publicerats av Inter-national Plant Propagators’ Society (IPPS
Andra exempel är texter och presentationer som har sammanställts i samband med konfe-renser och nätverksträffar inom hortikulturella organisationer, och då framförallt de som sam-ordnar plantskolor. Ett exempel är de artiklar och presentationer som publicerats av Inter-national Plant Propagators’ Society (IPPS