Att upptäcka våldsutsatthet och föra misstankar vidare

Trots att polisen har ett uttryckligt ansvar för att upptäcka våld torde detta ansvar med hänsyn till våldets karaktär främst hamna på andra aktörer så som hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Att våldet upptäcks är inte bara en förutsättning för att det ska kunna utredas och beivras utan även för att den våldsutsatta kvinnan ska få stöd, hjälp och vård.

Det är därmed, enligt Socialstyrelsens handbok, viktigt att fråga om våld eftersom

många kvinnor söker sig till hälso- och sjukvården och socialtjänsten för psykiska och fysiska symptom samt andra problem som kan ha skapats av våldet men inte sätter dessa i samband med våldet, och därmed inte berättar om det.¹⁴⁷

Enligt de allmänna råden i SOSFS 2014:4 bör socialnämnderna och vårdgivarna avgöra när och hur personalen i verksamheten ska ställa frågor om våld. Det stadgas dock i föreskrifterna i 8 kap 9 § SOSFS 2014:4 att vårdgivare på indikation om att patienten varit utsatt för våld eller andra övergrepp av en närstående ska fråga om våld samt att detta ska ske i enrum. Socialstyrelsen rekommenderar även i sin handbok att anställda inom hälso- och sjukvården rutinmässigt ska fråga alla kvinnor som uppsöker mödrahälsovården samt psykisk vård om våld. Detta då gravida kvinnor befinner sig i en viktig fas i livet och då våldsutsatta kvinnor är överrepresenterade inom psykiatrin.¹⁴⁸

En viktig fråga i sammanhanget är hur hälso- och sjukvården och socialtjänsten kan gå vidare med misstankar om våld. Uppgifter inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten omfattas av sekretess enligt 8 kap 1 och 2 §§ offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) (OSL).¹⁴⁹ Sekretessen innebär att den som röjer en sekretesskyddad uppgift eller en uppgift som omfattas av tystnadsplikt kan åläggas straffrättsliga repressalier i form av böter eller fängelse i högst ett år enligt 20 kap 3 § BrB. Straffansvar kan även uppkomma om uppgiften röjs av oaktsamhet, enligt samma paragraf.

Hälso- och sjukvårdssekretessen och socialtjänstsekretessen, som återfinns i 25 och 26 kap OSL, är reglerade med ett så kallat omvänt skaderekvisit vilket innebär att presumtion för sekretess råder och att uppgifter inte får lämnas ut utan den enskildes samtycke om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller en närstående till denne lider men. Begreppet men har i sammanhanget en mycket vidsträckt innebörd och tar sikte på de kränkningar av integriteten som kan uppstå vid ett utlämnande, exempelvis att den enskilde blir utsatt för andras missaktning då dennes personliga förhållanden blir kända.¹⁵⁰

För att inte nödvändigt samarbete mellan myndigheter eller verksamhetsområden inom en myndighet ska försvåras eller till och med omöjliggöras finns sekretessbrytande

147 Socialstyrelsen, Våld, s 32.

148 Socialstyrelsen, Våld, s 34 och Socialstyrelsen, Att vilja se, vilja veta och våga fråga, s 14.

149 För aktörer som inte klassas som offentliga och därmed heller inte omfattas av OSL finns regler om tystnadsplikt.

Exempelvis för hälso- och sjukvårdspersonal enligt 6 kap 12–14 och 16 §§ patientsäkerhetslagen (2010:695) eller för kvinnojourer enligt 15 kap 1 § SoL.

150 SOU 2003:99 s 289–290.

regler.¹⁵¹ Utöver de sekretessbrytande regler som finns för respektive aktör, och varav ingen är tillämplig på den aktuella frågan, finns mer generella sekretessbrytande regler i 10 kap OSL. Här bör inledningsvis 10 kap 1 § OSL, som medför att sekretessen kan brytas vid samtycke från den enskilde, nämnas.

Sekretess kan även brytas enligt 10 kap 2 § OSL om det är nödvändigt för att den utlämnande myndigheten ska kunna bedriva sin verksamhet. Bestämmelsen ska enligt förarbetena tillämpas restriktivt. Avseende frågan om i vilken utsträckning uppgifter får röjas genom anmälan eller angivelse till åtal framhålls i förarbetena att detta får ske om det ligger inom myndighetens verksamhet att se till att brottet utreds och beivras. Det krävs därmed att brottet riktar sig mot myndighetens ”kärnverksamhet”. Som exempel nämns i förarbetena då det uppkommer en misstanke om skattebedrägeri hos Skatteverket eller då socialtjänsten får reda på misstänkt barnmisshandel.¹⁵² Barn har i detta hänseende ansetts vara en del av socialtjänstens kärnverksamhet, och frågan blir därmed om detsamma kan sägas om våldsutsatta kvinnor. En fråga som förarbetena inte erbjuder något svar på då de författades innan socialtjänsten fick ett uttryckligt ansvar för våldsutsatta kvinnor i SoL.

I 5 kap 11 § SoL stadgas att socialnämnden särskilt ska beakta att våldsutsatta kvinnor ”kan vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin situation”. Enligt förarbetena innebär detta att socialtjänsten ska erbjuda insatser så som en tillfällig bostad, rådgivning och en kontakt- eller stödperson under tiden som polisutredningen pågår.¹⁵³ En tolkning av regeln som, rent språkligt skulle kunna vara korrekt, är att uttrycket ”att förändra sin situation” medger att detta sker genom en rättsprocess. Det skulle eventuellt kunna medföra att det indirekt är socialtjänstens uppgift att beivra brott och att den sekretessbrytande regeln i 10 kap 2 § OSL därmed skulle kunna vara tillämplig. Mot en sådan tolkning talar emellertid det faktum att det är svårt att jämföra socialtjänstens ansvar för barn med det för våldsutsatta kvinnor. Socialtjänsten åtar sig samhällets yttersta ansvar för barn,¹⁵⁴ vilket yttrar sig bland annat i arbetet med barnskyddsutredningar, ett uttryckligt ansvar för att ta tillvara på barnets bästa, samt diverse insatser riktade mot barn som far illa i SoL.¹⁵⁵ Ett lika omfattande ansvar saknas för våldsutsatta kvinnor som bara uppmärksammas i ovan nämnda 5 kap 11 § SoL, vilket

151 Ekroth och Montoya, Nödvändigt utlämnande enligt sekretesslagen 1 kap 5 §, s 153.

152 Lenberg, Offentlighets- och sekretesslagen en kommentar, 10:2:1 och Prop. 1979/80:2 Del A s 123.

153 Prop. 1997/98:55 s 138.

154 Leviner och Eneroth, Socialtjänstens ansvar för barn och unga, s 113.

155 Fahlberg, Socialtjänstlagarna, s 91.

dessutom är det enda tillfället då ordet ”kvinna” förekommer i SoL. ”Barn” förekommer däremot 166 gånger.

Även om 5 kap 11 § SoL rent språkligt skulle kunna förkunna ett ansvar för kommunerna att beivra brott mot kvinnor i nära relation på samma sätt som för våldsutsatta barn talar mycket för att ansvaret för våldsutsatta kvinnor inte sträcker sig så långt. Det är därmed svårt att argumentera för att våldsutsatta kvinnor tillhör socialtjänstens kärnverksamhet och att sekretessen därmed kan brytas med stöd av 10 kap 2 § OSL. Stöd för denna slutsats kan även hämtas i Socialstyrelsens föreskrifter och rekommendationer på området där 10 kap 2 § OSL inte nämns som en sekretessbrytande grund.¹⁵⁶ Detta får sammanlagt anses tala starkt för att den sekretessbrytande regeln i 10 kap 2 § OSL varken bryter hälso- och sjukvårdssekretessen eller socialtjänstsekretessen i detta avseende.

I 10 kap 21, 23 och 24 §§ OSL återfinns regler som innebär att sekretessen kan brytas vid misstanke om brott. Ingen av dem är emellertid tillämplig på fall då socialtjänsten och hälso- och sjukvården har misstankar om att en vuxen kvinna utsätts för våld i nära relation som skulle rubriceras som misshandel av normalgraden eller grov kvinnofridskränkning.

10 kap 21 § OSL omfattar endast misstanke om brott mot en person som är under 18 år. 10 kap 23 § OSL (”ettårsregeln”) omfattar misstänkt brottslighet för vilken det inte är förskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år, en straffsats som varken grov kvinnofridskränkning eller misshandel av normalgraden är belagd med. 10 kap 24 § OSL medger att sekretessen får brytas vid misstanke om brott i de fall fängelse är föreskrivet för brottet och att det kan antas föranleda annan påföljd än böter. Här omfattas dock varken hälso- och sjukvårdssekretessen eller socialtjänstsekretessen.

Inte heller den så kallade generalklausulen i 10 kap 27 § OSL, som medger utlämnande av sekretesskyddade uppgifter om det är uppenbart att intresset av att uppgifterna lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen ska skydda, är tillämplig på hälso- och sjukvårdssekretessen och socialtjänstsekretessen.

I sammanhanget bör även bestämmelsen om nöd i 24 kap 4 § BrB som är applicerbar när fara hotar liv, hälsa eller egendom nämnas. Bestämmelsen medför att det i en nödsituation är straffritt för en företrädare för socialtjänsten eller hälso- och sjukvården

156 Socialstyrelsen, Våld.

att lämna ut sekretesskyddade uppgifter till polis eller åklagare. Det innebär dock endast en möjlighet att lämna uppgifter i ”riktigt allvarliga” fall.¹⁵⁷

Det kan således sammanfattningsvis konstateras att det generellt saknas möjlighet för anställda inom socialtjänsten eller hälso- och sjukvården att föra vidare information om misstänkt misshandel av normalgraden eller grov kvinnofridskränkning till polis eller åklagare, om inte samtycke kan erhållas av den våldsutsatta kvinnan.

4.3.4 Normativa problem med sekretessreglerna