Sekretessreglerna försvårar arbetet för fällande domar

För att Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten i grupp B ska kunna utföra de uppgifter som åligger dem behöver de få vetskap om våldet, något som enligt statistiken sällan sker genom att våldet anmäls av kvinnan själv. Det kan, till följd av sekretessreglerna på området, generellt inte heller ske genom att de informeras av socialtjänsten eller hälso- och sjukvården i fall då våldet skulle rubriceras som misshandel av normalgraden eller grov kvinnofridskränkning.

Den ovan refererade diskussionen visar hur lagstiftaren gång på gång prioriterat intresset av individens integritet och självbestämmande framför intresset att beivra mäns våld mot kvinnor. Flera av de argument som används av lagstiftaren ter sig, enligt min mening, märkliga och framstår som att de präglas av en oförståelse inför våldets specifika karaktär, och en syn på mäns våld mot kvinnor som mindre grovt.

169 Prop. 2005/06:161 s 79.

170 SOU 2014:49 s 91–101.

Ett argument som framstår som särskilt märkligt, är att det är svårt att gå vidare med en anmälan som kvinnan inte gjort själv eftersom risken då finns att hon inte vill medverka i rättsprocessen. Sett till statistiken ligger inte detta långt från sanningen, men mäns våld mot kvinnor är inte längre ett angivelsebrott och ska då varken behandlas eller diskuteras som ett sådant. Med samma resonemang är det möjligt att argumentera för att polisen ska strunta i att ta upp en anmälan om våld på plats vid en utryckning då det kan vara svårt att gå vidare med den eftersom den inte är gjord av kvinnan själv.

Diskussionen ger även uttryck för en syn på våldet som mindre grovt. När lagstiftaren inte inkluderar grov kvinnofridskränkning i resonemanget att vissa brott är så grova att det av ”principiella skäl” är motiverat med ett sekretessbrott signalerar det hur allvarligt mäns våld mot kvinnor anses vara.

Precis som fallet med samtyckesreglerna kring inhämtande av rättsintyg är sekretessreglerna, och kanske snarare bristen på sekretessbrytande regler, mycket problematiska för normkomplexets funktion. En skillnad dem emellan är dock att det saknas möjlighet för polis och åklagare att ”arbeta runt” sekretessreglerna med hjälp av kompletterande normativt material. Sekretessreglerna blir därmed en blockering i normkomplexet som försvårar för Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten att utföra sina ålagda uppgifter. Regleringen riskerar inte bara att påverka antalet fällande domar negativt eftersom våldet aldrig kommer till de rättsvårdande myndigheternas kännedom.

Den skickar även, precis som Kvinnofridskommissionen uttrycker, signaler till både kvinnan, mannen och samhället i stort att handlingarna är straffrättsligt tillåtna och att gärningsmannens agerande är riskfritt. Som inledningsvis nämndes är en av de förväntade effekterna av kriminalisering prevention. Då krävs emellertid att människor känner att det finns en reell risk att handlingen upptäcks. I dagsläget krävs i princip att den nedbrutna kvinnan, som kanske inte ens uppfattar det hon är utsatt för som våld, själv anmäler våldet. Något som sker i mycket få fall. Det går därmed att argumentera för att sekretessreglerna på området minskar den preventiva effekten av kriminaliseringen av mäns våld mot kvinnor. I praktiken innebär det att sekretessreglerna motarbetar lagstiftarens syfte.

Som läget ser ut i dag kan våld, som skulle klassas som grov misshandel men inte våld som skulle klassas som misshandel av normalgraden eller grov kvinnofridskränkning, föranleda att sekretessen får brytas. Det är problematiskt ur ett symboliskt perspektiv eftersom det sänder signaler om att bara det våld mot kvinnor som straffrättsligt klassas som grovt är samhällets angelägenhet. Detta riskerar att

befästa föreställningen om mäns rätt att kontrollera, begränsa och disciplinera kvinnor så länge detta inte ”går överstyr”. Det skapar ett samhälle som signalerar till kvinnan:

”Kom inte hit om du inte är ordentligt slagen” och till mannen: ”Mindre våld under en längre tid är inte lika farligt som mycket våld vid ett tillfälle.”

Att dagens reglering gör skillnad på grov misshandel och misshandel av normalgraden och grov kvinnofridskränkning på ovanstående sätt är även problematiskt ur en annan synvinkel. Gränsdragningen skapar en situation där hälso- och sjukvårdspersonal och socialtjänstpersonal ska avgöra den juridiska rubriceringen av det våld som denne fått beskrivet för sig, eller av vars fysiska spår denne kan se på kvinnan.

En bedömning som, för någon som saknar juridisk utbildning eller till och med för någon som har juridisk utbildning, kan vara mycket svår att göra. Detsamma gäller bedömningen avseende när nöd kan åberopas. Det framstår generellt som problematiskt att reglerna på sekretessområdet är något oklara. I ett betänkande från 2018 konstateras att tillämpningen av sekretesslagstiftningen upplevs som komplicerad av många yrkesverksamma.¹⁷¹ Detta, i kombination med att många yrkesgrupper omfattas av tjänstemannaansvar vilket gör att de kan åtalas för tjänstefel vid felaktig hantering av sekretessen, kan antas medföra att det ofta iakttas en högre grad av restriktivitet än nödvändigt. Något som kan innebära att inte ens det våld som skulle kunna anmälas till åklagare eller polis faktiskt anmäls.

Det är anmärkningsvärt att lagstiftaren gång på gång går rakt emot utredande kommissioners förslag med argumentet att hänsyn måste tas till den enskildes förtroende för hälso- och sjukvården utan att för den delen stödja detta på forskning eller empiri.

Sammanfattningsvis kan konstateras att bristen på möjligheter för hälso- och sjukvården och socialtjänsten att bryta sekretessen i det ovan diskuterade avseendet påverkar antalet fällande domar negativt, och det är ett exempel på normkomplexets inkompatibilitet och därmed en brist i detsamma. Reglerna i fråga är tydligt konstruerade efter uppdelningen att det inte är socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens uppgift att upptäcka och beivra brott. Det är helt riktigt. Regleringen av deras arbete påverkar emellertid, oavsett vad deras specifika uppgift är, polisens och åklagarnas möjlighet att beivra brott på grund av normkomplexets egenskaper och det starka beroendet mellan dess aktörer.

Regleringen i fråga kan därmed anses vara en indikation på att tillräcklig hänsyn inte tagits till normkomplexet i sin helhet vid utformningen av reglerna.

171 SOU 2018:37 s 22.

4.3.5 Normativa problem med utformningen av reglerna avseende socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens arbete

4.3.5.1 Allmänt

SoL och HSL är båda ramlagar som medger stort utrymme för det kommunala självstyret. Det kommunala självstyret finns kodifierat i 1 kap 1 och 7 §§

regeringsformen och 1 kap 2 § kommunallagen (2017:725) och innebär att landstingens och kommunerna får fatta självständiga beslut inom de ramar riksdagen och regeringen bestämmer.¹⁷² För att begränsa det kommunala självstyret använder staten styrmedel som lagar, förordningar och myndighetsföreskrifter.¹⁷³

Redogörelsen ovan visar att regleringen av hälso- och sjukvårdens och socialtjänstens arbete med våldsutsatta kvinnor i praktiken ser ut så att ramlagar fyllts ut med normativt material i form av bindande föreskrifter och allmänna råd. I flertalet avseenden har makten att bestämma hur arbetet ska utföras delegerats ned till de enskilda vårdgivarna och socialnämnderna. En sådan konstruktion är inte per definition dålig eller opassande så länge den tillgodoser syftet bakom normerna. Hydén uppmärksammar dock, som ovan nämnts, att ramlagar riskerar att bidra styrnings- och samordningsproblem. Det finns, enligt min mening, anledning att ifrågasätta om denna typ av reglering är lämplig i detta fall.