Utvecklingsmöjligheter

Inledningsvis bör nämnas att en central och generell åtgärd som, enligt min mening, kan identifieras med stöd i empirin är att större hänsyn måste tas till normkomplexet i sin helhet, som på grund av våldets karaktär är vitalt för dess funktion. Det finns även, som ovan nämnts, på ett generellt plan anledning att eftersträva att normkomplexet ytterligare anpassas till våldets specifika karaktär och därmed förstärks med ett tydligare kvinnoperspektiv.

Som ovan framförts ligger en stor del av normkomplexets problematik i sättet att reglera främst socialtjänstens arbete, eftersom detta inverkar på kvinnas vilja att medverka i rättsprocessen. Det finns, med stöd i ovan förda resonemang, anledning att

ifrågasätta om vi inte kommit till vägs ände med kombinationen könsmaktsordning, kommunalt självstyre och ”kvinnofrågan” mäns våld mot kvinnor. Det går nämligen att argumentera för att den frihet som kommunerna givits är alltför för långtgående med tanke på hur frågor som rör kvinnor generellt prioriteras i ett samhälle som utgår från mannen som norm. Med en sådan utgångspunkt skulle regleringen av socialtjänstens, men även hälso- och sjukvårdens, arbete med våldsutsatta kvinnor, enligt min mening, behövas fyllas ut ytterligare men också ”flyttas upp” i normhierarkin.

Inledningsvis kan konstateras att frågor som är viktiga för att arbetet med de våldsutsatta kvinnorna ska gå att genomföra i praktiken, enligt min mening, är direkt olämpliga att reglera i form av icke-bindande föreskrifter varpå en höjning av normernas status skulle behövas. Även en detaljreglering i lag av frågor som i dag regleras i föreskrifter skulle kunna vara aktuell. Att reglera frågan på en högre nivå i normhierarkin sänder inte bara ut en viktig signal; det blir också ett sätt att tydliggöra kommunernas och landstingens ansvar samt ett sätt att tydligare visa kvinnorna vad de kan kräva av dessa aktörer. Därmed kan ramlagarna, enligt min mening, behöva fyllas ut och det kommunala självstyret få stå tillbaka för en ökad reglering på lagnivå.

Ett förslag med denna effekt presenterades 2017 i betänkandet ”Ett fönster av möjligheter – stärkt barnrättsperspektiv för barn i skyddade boenden”. I betänkandet föreslogs att skyddat boende bör bli en i SoL reglerad och definierad placeringsform.¹⁹⁹ Detta skulle enligt betänkandet vara ett sätt att tydliggöra kommunernas ansvar.²⁰⁰ Värt att nämna, och något ironiskt med hänsyn till föregående resonemang om prioriteringen av mäns våld mot kvinnor, är att förslagets huvudsakliga syfte är att skydda barn, inte kvinnor. Oavsett syftet bakom förslaget finns det, enligt min mening, stora fördelar med att i SoL på ett tydligare sätt klargöra vad som förväntas av kommunerna, särskilt när det avser en så viktig fråga som skyddat boende.

Ett annat aktuellt förslag är en motion om att personer som utsatts för våld, hot eller andra övergrepp ska få förtur hos kommunala bostadsbolag i och med en ändring i lagen (2010:879) om allmännyttiga kommunala bostadsaktiebolag.²⁰¹ Detta skulle, enligt min mening, kunna vara ett betydelsefullt förtydligande av kommunernas ansvar för våldsutsatta kvinnor, men även ett förtydligande av hur central frågan om boende är

199 SOU 2017:112 s 25.

200 A bet s 145 f.

201 Motion till riksdagen 2018/19:243.

både för den enskilda kvinnan men även i förlängningen för de rättsvårdande myndigheternas möjlighet att utreda och beivra brott.

Ytterligare problematik avseende främst kommunernas arbete med våldsutsatta kvinnor ligger, som ovan nämnts, i bristen på granskning. Här skulle en skyldighet för IVO att rutinmässigt granska kommunernas arbete med frågan vara värdefull eftersom det skulle visa att det straffar sig att bryta mot föreskrifter vilket kan skicka signaler om arbetets vikt. Ett annat, om än något radikalt, sätt att signalera arbetets vikt skulle kunna vara att i SoL fastställa att alla kommuner ska ha en nämnd som ansvarar för våld i nära relation. Detta skulle inte bara kringgå problematiken med att arbetet mot mäns våld mot kvinnor ofta är ostrukturerat och eftersatt, utan även synliggöra frågan ytterligare och tvinga alla kommuner att ta ansvar.

Även ett tydligare kommunalt ansvar för de män som brukar våld kan vara aktuellt.

I slutbetänkandet ”Att bryta ett våldsamt beteende – återfallsförebyggande insatser för män som utsätter närstående för våld” konstateras att det är lämpligt med ett förtydligat ansvar för socialtjänsten och hälso- och sjukvården för arbetet med våldsamma män.

Detta ska enligt betänkandet ske genom ett tillägg i 5 kap 11 § SoL som ska stadga att det hör till socialnämndens uppgift att tillhandahålla insatser för den som utsatt närstående för våld.²⁰² Även om viljan att bedriva ett mer preventivt arbete är beundransvärd framstår tillägget i 5 kap 11 § SoL, enligt min mening, som en aning naivt med tanke på det bristfälliga ansvar som paragrafen redan i dag ger upphov till.

Slutligen bör, enligt min mening, även de normer som reglerar när och hur frågor om våld ska ställas revideras och förtydligas. Att rutinmässigt fråga en mer omfattande grupp kvinnor skulle inte bara signalera att våldet tas på allvar för både personal, patienter och kvinnor som uppsöker socialtjänsten, utan även medföra att en större del av våldet upptäcks.

Utöver förslag på ändringar avseende de normer som rör hälso- och sjukvården och socialtjänsten finns även, enligt min mening, ett behov av en tydligare reglering av hur målsägandebiträden ska utföra sina ålagda uppgifter. Detta är av stor vikt då målsägandebiträdena i många fall är avgörande för att kvinnan ska orka och vilja medverka i rättsprocessen, och ett förtydligande kan därmed minska godtyckligheten i målsägandebiträdets insatser.

202 SOU 2018:37 s 27.

Det finns även, enligt min mening, anledning att se över både utformningen av 4 kap 4 a § BrB avseende straffsatserna och preskriptionsreglerna, och kanske till och med dess existens överhuvudtaget. Detta med hänsyn till hur få lagföringsbeslut som fattas avseende grov kvinnofridskränkning, och särskilt med hänsyn till ovan presenterade statistik, som visar på att dessa minskat kraftigt. Det finns därmed, enligt min mening, anledning att se över vilken funktion brottsrubriceringen överhuvudtaget fyller i svensk rätt i förhållande till den tänkta funktionen.

Sist men inte minst bör frågan diskuteras om möjligheten att bryta hälso- och sjukvårdssekretessen och socialtjänstsekretessen vid misstanke om brott, som klassas som antingen misshandel av normalgraden eller grov kvinnofridskränkning. Jag ansluter mig till Kvinnofridskommissionens resonemang om att de sekretessregler som finns på området är problematiska och därmed i praktiken bör ändras. Men verkligheten är inte så enkel. En ändring av sekretessreglerna skulle kunna vara direkt farlig för de kvinnor vars män plötsligt blir föremål för en polisutredning innan kvinnan haft möjlighet att lämna honom. Att argumentera för att en ändring av de sekretessbrytande reglerna kan ske utan en genomgripande förändring av främst regleringen av socialtjänstens arbete vore därför naivt. Det krävs, enligt min mening, att främst socialtjänsten tar ett större ansvar inte minst i frågan om permanent boende, innan en sådan ändring kan bli aktuell.

Det är emellertid viktigt att i sammanhanget poängtera att dagens sekretessregler inte är utformade med den cyniska insikten om att samhället brister i sina stödjande och hjälpande insatser. Tanken är snarare att kvinnan själv ska uppmuntras att anmäla våldet och att hennes integritet ska värnas. I ett samhälle där en våldsutsatt kvinna kan få tillräckligt med skydd, hjälp och stöd finns, enligt min mening, alla möjligheter att låta socialtjänst och hälso- och sjukvård anmäla våldet. I nuläget saknas tyvärr alla delar för att få den ekvationen att gå ihop.