Attityden gentemot Danmark och danskarna

Den tidsperiod som vi undersökt präglas till stor del av krig och motsättningar mellan

105

Grimberg, Wirsén, Svanström, 1950, s. 125.

106

Grimberg, Wirsén, Svanström, 1950, s. 119.

107

Grimberg, Wirsén, Svanström, 1950, s. 225.

108

Sverige och Danmark. Grimberg, Wirsén och Svanströms lärobok diskuterar ländernas relationer främst utifrån ländernas olika härskare och utifrån de händelser som antingen markerar deras samarbete eller motsättningar. Attityderna gentemot Danmarks historia kan identifieras genom att man tittar närmare på de värderingar författarna gör av specifika aktörer och händelser. Författarnas attityder gentemot drottning Margareta och unionstanken är positiva. Margareta beskrivs som ädel och med ett varmt hjärta, en god vilja och klart förstånd.110 Bilden av unionen som förs fram är att den är nödvändig för att försvara sig mot den tyska hansans utbredning.

”Folken i Sverige, Danmark och Norge var släkt med varandra. De förstod varandras språk. Alla tre var hotade av det tyska handelsväldet och av tyska furstar sådana som Albrekt av Mecklenburg.”111

Hotet från den tyska hansan återkommer författarna till vid flera tillfällen när man diskuterar den svensk-danska relationen. I det stycke som behandlar Lübecks kontroll över Nordens handel och Gustav Vasas önskan att bryta kontrollen skriver man:

”På samma sätt tänkte man i Danmark och Norge. Förhållandet mellan Sverige och dessa länder var under Gustav Vasas tid ganska gott, och vid flera tillfällen hade de tre grannfolken en stark känsla av att de behövde varandra. Mot Lybeck kämpade de tillsammans.”112

”Efter Lybecks nederlag kunde de nordiska folken känna sig som herrar i sina egna farvatten.”113

Danmark målas ut som Sveriges fiende i böckerna. Anledningarna till fiendeskapet anser författarna beror på aktörer som motverkade unionstanken och ett fredligt förhållande mellan länderna. Den första läroboken lyfter fram Karl Knutsson som stor orsak till att Danmark och Sverige var fiender under så lång tid.

”Karl Knutsson sökte på allt sätt skapa missnöje mellan svenskar och danskar. Härigenom grundlade han en långvarig och olycklig fiendeskap mellan dessa båda nordiska folk.”114 Även Gustav Trolle och Kristian II lyfter författarna fram som aktörer som gjorde Margaretas ”vackra” unionstanke omöjlig.115 Den beskrivning av Kristian II som traditionellt var härskande i historieskrivningen har varit mycket negativ. Många känner till honom som Kristian tyrann. Den bild som presenteras av Grimberg och co. är dock inte fullt så negativ. Man beskriver

110

Grimberg, Wirsén, Svanström, 1950, s. 120.

111

Grimberg, Wirsén, Svanström, 1950, s. 120.

112

Grimberg, Wirsén, Svanström, 1950, s. 171.

113

Grimberg, Wirsén, Svanström, 1950, s. 172.

114

Kristian som grym och svekfull, men lyfter samtidigt fram vad de kallar hans goda sidor. Bland annat hans försök att befria Norden från hansans makt, samt att han i Danmark försökte skydda allmogen från stormännens förtryck och inrätta skolor på landsbygden.116

En tendens i böckerna är att författarna beskriver och värderar de krig som fördes mellan länderna utifrån begreppen frihet och självständighet. Engelbrekt Engelbrektssons uppror mot Erik av Pommern beskriver man som ett storverk som ger honom en hedersplats i vår historia.

”Genom Engelbrekts befrielsekrig räddades Sveriges bönder för all framtid från att bli livegna.”117

Författarna fortsätter att beskriva att bönderna i Danmark inte fick det så: ”De måste hela livet stanna kvar och bruka jorden på de gods de var födda.”118

Här visar man även sympati för de danska bönderna. Författarna beskriver vid flera ställen inrikesförhållandena i Danmark under olika perioder.119

Kring slaget på Brunkeberg 1471 skriver man:

”När Sten Sture ledde sina skaror till strid på Brunkeberg, visste han att han slogs för Sveriges frihet. Hade han förlorat slaget, så hade Sverige varit i kung Kristians våld och blivit ett lydrike under Danmark.”120

Om Karl X Gustavs belägring av Köpenhamn 1659 skriver man:

”Faran ingav stadens invånare ett förtvivlans mod. Man såg rikets högst uppsatta herrar gripa till spaden och arbeta på vallarna. Kvinnorna sköt skottkärror och uppmuntrade sina män. Alla blev krigare. Men det gällde ju också om Danmark fortfarande skulle få vara en fri stat.”121

”Genom sitt tappra motstånd mot Karl X Gustav hade Danmark-Norge räddat sin självständighet. Kung Fredrik hade modigt och beslutsamt anfört sitt folk i striden.”122

Både Sveriges och Danmarks segrar och deras härförare beskrivs positivt därför att deras frihet och självständighet varit hotade. Ofta beskrivs ländernas fiendskap som naturliga konsekvenser av krigens utkomst och utrikespolitiken. Efter att Danmark förlorat Skåne, Blekinge och Bornholm vid freden i Roskilde 1658, skriver man om det fortsatt hotfulla läget: ”Det var väl

115

Grimberg, Wirsén, Svanström, 1950, s. 151-152.

116

Grimberg, Wirsén, Svanström, 1950, s. 151-152.

117

Grimberg, Wirsén, Svanström, 1950, s. 130.

118

Grimberg, Wirsén, Svanström, 1950, s. 130.

119

Grimberg, Wirsén, Svanström, 1950, s. 130.

120

Grimberg, Wirsén, Svanström, 1950, s. 134.

121

för mycket begärt, att Danmark efter sina förluster skulle känna vänskap för Sverige.”123 En orsak till motsättningarna länderna emellan under 1500-talet tillskriver man den samtida historieskrivningen. Det gör man när Olaus Petri beskrivs som Sveriges första vettiga historieskrivare.

Förut hade de som skrev Sveriges historia diktat ihop en massa sagolika bradger, som vårt folk aldrig utfört. Men så skrev inte mäster Olov. Han ville bara få fram det som var sant och ingenting annat. Han vämjdes av att se, hur svenska och danska historieskrivare var på sitt håll skröt med sina förfäders krigiska bedrifter och hetsade upp de bägge folken till hat mot varandra.124

De fortsätter: ”Tyvärr var inte tiden ännu inte mogen för sådana ädla tankar.”125

Författarna försöker förmedla en gemenskapskänsla mellan länderna, d.v.s. skandinavism. Bland annat berättar man att svenskar och danskar rest ett minnesmärke på platsen där slaget vid Lund 1676 tog plats som har inskriften: ”Den 4 december 1676 stridde och blödde här folk av samma stam. Försonade efterkommande reste minnesmärket.”126

Thomas Hylland Eriksen skriver att botaniska metaforer, som t.ex. rötter och i det här fallet stam, ofta används i historieskrivningen utan någon kritisk anmärkning. Här markerar

metaforen sammanhörigheten mellan svenskar och danskar. Enligt Eriksen fungerar dessa metaforer som självförklarande och självbekräftande.127

En nationalkänsla förmedlas genomgående i hela boken. Många av de regenter som i författarnas uppfattning grundlade nationen Sverige och gjorde vårt land starkt och berömt värderas bl.a. i termer som folkbefriare och hjältar.

Som exempel kan nämnas Engelbrekt Engelbrektsson och det uppror han ledde.

”... det han uträttade under dessa två år var ett storverk, som Sveriges folk alltid skall tacka honom för.”128

En stark nationalkänsla förmedlas framförallt i samband med stormaktstiden. Vinsten vid Breitenfeld 1631 framställs som avgörande för Sveriges framgångar under denna period:

”Det lilla svenska folket hade dittills alltsedan vikingatiden levat sitt liv för sig, nästan okänt utanför östersjöländerna. Genom segern vid Breitenfeld blev detta folk världsberömt. Sveriges stormaktstid börjar.”129

Beskrivningen av slaget vid Lund förmedlar även den en stark nationalkänsla:

123

Grimberg, Wirsén, Svanström, 1950, s. 254.

124

Grimberg, Wirsén, Svanström, 1950, s. 162.

125

Grimberg, Wirsén, Svanström, 1950, s. 164.

126

Grimberg, Wirsén, Svanström, 1952, s. 7.

127

Thomas Hylland Eriksen, 1996, s. 10.

128

Grimberg, Wirsén, Svanström, 1950, s. 130.

129

”En kall decembermorgon 1676 drabbade de svenska och danska härarna samman vid Lund. Karl stormade fram i spetsen för sitt rytteri och ropade till sina män »kom ihåg, att ni är

svenskar!».”130

Enligt Hylland Eriksen har modern historieforskning sedan Rankes storhetstid i mitten av 1880 – talet haft påtagliga nationsbyggande tendenser. Enligt honom blir en nation till i viss bemärkelse genom att deras historia skrivs.131

Författarna är dock medvetna om att dessa beskrivningar förmedlar en nationalkänsla till eleverna. När man diskuterar Sveriges vinster och utbredning under stormaktstiden skriver man: ”Dessa händelser ligger nu långt tillbaka i tiden. Men ändå yvs vi nog litet över att »det var svenskar som vann»- liksom vi känner stolthet över våra idrottsmäns segrar på nutidens fredliga idrottsarenor.”132

Liksom Odhners bok förs det goda idealen och förebilderna fram främst genom våra

regenter och kungar, men även det svenska folket framställs som modigt och handlingskraftigt, främst i samband med krig. Att ha en stark fosterlandskänsla och mod framställs som något positivt.

2.4.2. Skåne

Skåne framställs i början av boken som en integrerad del av Danmark, tillsammans med bl.a. Blekinge och Halland. Att det var på det här sättet skapade enligt författarna ett ogynnsamt läge under Vasatiden. ”Sverige hade ett mycket instängt läge. Blekinge, Skåne och Halland samt Gotland hörde till Danmark.”133

Det negativa var att vid ett krig med Danmark skulle Sverige ha blivit avskuret från

Nordsjön och Atlanten. Det skulle drabba Sveriges handel mycket hårt. Redan här ser vi att det grundläggs tankar på Skånes strategiska och ekonomiska vikt för Sverige.

Freden i Roskilde 1658 och senare återtagandet av Skåne beskrivs i positiva ordalag. Karl X Gustavs tåg över bälten beskriver man som ett av historiens djärvaste krigsföretag. Den fred han framtvingade, där bland annat Skåne återerövrades, värderar författarna som den värdefullaste som Sverige någonsin slutit. Under Karl XI: s tid invaderade danskarna Skåne på nytt. Författarna beskriver att många av bönderna i Skåne var fortfarande dansksinnade och kämpade för en återförening:

130

Grimberg, Wirsén, Svanström, 1952, s. 7.

131

Thomas Hylland Eriksen, 1996, s. 44.

”De samlade sig under djärva befälhavare, plundrade svenskarnas egendom och anföll mindre avdelningar av svenska hären. Dessa snapphanar, som svenskarna kallade dem, utsträckte sitt vilda småkrig även till Blekinge.”134

Författarna framställer snapphanarna till viss del djärva, men att de gjorde misstaget att tro att kriget redan var avgjort.135

Författarna blundar dock inte för de oförrätter och det våld som riktades mot Skåne och danskarna:

”Karl IX skrev på äldre dar en skrytsam dikt om sina grymma härjningar av försvarslösa småstäder i Skåne under nordiska sjuårskriget. Och Gustav Adolf ödelade vid ett infall i Skåne under sitt danska krig inte mindre än tjugofyra kyrksocknar med eld och svärd.”136

Att härja och plundra erövrade områden beskrivs dock som vanligt under den här tiden.