Hatting, Jørgen och Møller, Poul – Historie for mellemskolen, første og anden del

Även i Hattigs och Møllers böcker återberättar man myter och berättelser som inte går att belägga med trovärdiga källor. Det tolkar vi som försök att dramatisera berättandet. Som exempel kan nämnas omständigheterna kring drottning Margaretas död.

”Men da Dronning Margrethe i 1412 opholdt sig på sit skib unden for Flensborg, hvor pesten netop rasede, kom et tørklæde flyvende fra land og ramt hende i ansigtet. Det førte smitten med sig, og få dage efter var den store dronning død.”137

2.5.1. Attityd gentemot Sverige och svenskarna

Liksom i de tidigare läroböckerna framställs Kalmarunionen och drottning Margareta i positiva termer. Margareta sägs vara klok och målmedveten och anses vara en av de största regenterna i Nordens historia. Generellt kan man säga att författarna är försiktiga att kritisera de svenska regenterna medan flera av de danska får stark kritik. Författarna skyller även på de dansk-norska regenterna för att unionen inte överlevde. Det var p.g.a. att dessa ville göra Danmark till den ledande nationen inom unionen som befolkningen i de tre rikena inte kunde känna sig som en enhet.138

På många ställen i böckerna hittar man jämförelser mellan Danmark och Sverige. På flera

133

Grimberg, Wirsén, Svanström, 1950, s. 186.

134

Grimberg, Wirsén, Svanström, 1952, s. 7.

135

Grimberg, Wirsén, Svanström, 1952, s. 7.

136

Grimberg, Wirsén, Svanström, 1950, s. 229-230.

137

ställen lyfter man fram att de sociala förhållandena för bönderna var bättre i Sverige än i Danmark-Norge. Som sagt framställs flera av de svenska regenterna i positiva termer. Gustav Vasa beskrivs som Sveriges befriare från Christian II välde.

”Gustav Vasa betragtede sig ikke uden grund somm Sveriges redningsmand fra danskervældet...”139

Författarna gör även en jämförelse mellan Gustav Vasa, Niels Ebbsen och Valdemar Atterdag som de värderar varit ländernas befriare.140

Även Gustav II Adolf hyllas av författarna. Dels för sina framgångar i trettioåriga kriget men även för sin karaktär.

”Han er Sveriges berømteste konge og en af de ypperste og ædleste skikkelser i hele verdenshistorien. Af naturen var han rigt udrustet. Han var fin og ridderlig af karakter...”141

Flera av de danska kungarna beskrivs som duktiga men äregiriga och hänsynslösa. Christian I skriver man var en dålig kung och utomordentligt slösaktig. Enligt författarna slösade han bort så mycket pengar under en resa till Rom att han var tvungen att tigga pengar till hemresan.142

Christian II beskrivs som duktig men hänsynslös. Stockholms blodbad anser man berodde på Gustav Trolles hämndlystenhet, men även på att Christian passade på att göra sig av med en del farliga motståndare.143 Enligt böckerna så berodde det s.k. Nordiska sjuårskriget (1563- 1570) på att kung Fredrik II ville skaffa sig ära i krig och återupprätta Kalmarunionen.144 Berömmelse i krig och utvidgning av makten står även som orsaker till varför hans son Christian IV startade krig med Sverige.

”Det kan ikke nægtes, at Christian IV har en stor del af skylden for den nedgang, der begyndte for Danmark-Norge under hans regering. Allgevel regner vi danske hem for en af vore største konger.145

Vid flera ställen frammanas dock bilden av gemenskap mellan länderna och att Sverige och Danmark står samlat mot yttre fiender. Bland annat då den tyske kejsaren planerade att skapa ett tyskt östersjövälde under upptakten till trettioåriga kriget. Enligt författarna

138

Jørgen Hatting & Poul Møller, Historie for mellemskolen, første del ,1952, s. 204.

139

Jørgen Hatting & Poul Møller, Historie for mellemskolen, anden del ,1949, s. 54.

140

Jørgen Hatting & Poul Møller, Historie for mellemskolen, anden del ,1949, s. 54.

141

Jørgen Hatting & Poul Møller, Historie for mellemskolen, anden del ,1949, s. 55.

142

Jørgen Hatting & Poul Møller, Historie for mellemskolen, første del ,1952, s. 197.

143

Jørgen Hatting & Poul Møller, Historie for mellemskolen, første del ,1952, s. 204.

144

kämpade Sverige och Danmark då sida vid sida för att förhindra detta.146

Den armé som Gustav II Adolf ledde under trettioåriga kriget utgjordes till stor del av svenska bönder. Författarna hyllar inte bara Gustavs skicklighet som härförare och hans mod, utan även hans soldater.

”De var besjælede af en religiøs og national ånd, der minder om den, som få år senare gjorde Cromwells >>jernsider<< uovervinderlige.”147

Här lyfter författarna fram religionen och nationalkänslan som orsaker till Sveriges

framgång i kriget. Drottning Kristina hyllas av författarna för sin begåvning men saknar enligt dem sin faders pliktkänsla och uthållighet.148 Pliktkänsla och uthållighet lyfter författarna fram som ideal och dygder. De frammanar bilden av att utan dessa dygder skulle varken regenterna eller befolkningen ha nått större framgångar. Även vid Karl X Gustavs försök att inta

Köpenhamn 1659 framhåller författarna att det var hjältemod och uthållighet som möjliggjorde att anfallet slogs tillbaka. Det här slaget sägs även vara ett krig där Danmarks frihet var

hotat.149

2.5.2. Skåne

Skåne värderas tidigt i den historiska framställningen som ett viktigt område både ur ekonomiskt och militärstrategiskt perspektiv. Drottning Margaretas första stora bedrift sägs vara att driva bort Hansastaterna från Skåne.150 Man berättar även om att Malmö och

Köpenhamn växte mycket under unionstiden, och att detta berodde till stor del på sillfisket.151 Freden i Roskilde 1658 beskrivs som mycket hård för danskarna. Författarna påpekar att man då förlorade en tredjedel av landets yta. Korfits Ulfeldt utmålas av författarna som en landsförrädare och det var på grund av honom som freden blev så hård för

danskarna.152 Efter att man hade förlorat Skåne till svenskarna vid freden i Roskilde beskrivs de anfall mot Sverige, som företogs av Christian V och senare Fredrik IV som försök att återerövra de förlorade landskapen. Det skånska kriget som fördes mellan 1675-1679 menar författarna att Danmark inte förlorade.153 Danmark fick dock inte tillbaka något land i Skåne p.g.a. att Frankrike, som hade mycket makt under perioden,

146

Jørgen Hatting & Poul Møller, Historie for mellemskolen, anden del ,1949, s. 32-33.

147

Jørgen Hatting & Poul Møller, Historie for mellemskolen, anden del ,1949, s. 34.

148

Jørgen Hatting & Poul Møller, Historie for mellemskolen, anden del ,1949, s. 56.

149

Jørgen Hatting & Poul Møller, Historie for mellemskolen, anden del ,1949, s. 77.

150

Jørgen Hatting & Poul Møller, Historie for mellemskolen, første del ,1952, s. 195.

151

Jørgen Hatting & Poul Møller, Historie for mellemskolen, første del ,1952, s. 207.

152

Jørgen Hatting & Poul Møller, Historie for mellemskolen, anden del ,1949, s. 76.

153

motsatte sig detta.154 Efter slaget i Poltava gjorde Fredrik IV ett sista försök att

återerövra Skåne, men misslyckades: ”Danmark fik ikke de skånske lande tillbage, men det opnåde at få frie hænder over for Sveriges forbundsfælle, den gottorpske hertug...og således var hele dette gamle danske land på ny samlet under den danske konge.”155

Författarna tycks inte lägga allt för stor vikt vid att man förlorat Skåne till Sverige därför att Sverige samtidigt blev försvagat och inte längre hotade Danmarks frihet.

2.6.1. Sammanfattande jämförelse mellan Hatting och Møllers Historie for mellemskolen

første og anden del och Grimberg, Wirsén och Svanstöms Sveriges historia för folkskolan 1-2

Både den svenska och den danska läroboken ger i första hand bilder av den egna nationella utvecklingen. Den egna nationen står i fokus. I båda finns dock avsatta kapitel som behandlar utvecklingen i övriga Europa. Det är främst kungarnas historia som berättas. Ytterligare en likhet i böckernas upplägg är att kapitel finns med som försöker förklara inrikesförhållanden och den övriga befolkningens situation i de båda länderna. Båda böckerna använder citat och källorna direkt i texten. Den svenska gör det dock i större utsträckning. Båda böckerna är berättande och dramatiserar vissa händelser. Den svenska boken gör det i större utsträckning än den danska. Det är inte konstigt att Sverige framställs som Danmarks fiende i den danska läroboken, och Danmark som Sveriges fiende i den svenska p.g.a. de många krig mellan länderna som präglade perioden. Båda böckernas författare har dock en försiktig och förlåtande hållning gentemot sitt grannland. Istället för att konsekvent lägga skulden på varandra, diskuterar författarna omständigheterna och de enskilda aktörernas roll i de motsättningar som förekom. De ledande aktörerna i grannlandet framställs sällan som enbart onda. Den här försiktiga hållningen är typisk för båda böckerna. Som exempel kan nämnas att Grimberg med flera inte kallar Kristian II för tyrann och lyfter fram det som de tolkar som hans goda sidor och gärningar. Även Hatting och Møller hyllar svenska kungar som orsakat

Danmark nederlag. Som exempel kan nämnas Gustav Vasa som framställs i den danska läroboken som Sveriges befriare. Författarna till de båda läroböckerna verkar ha lättare att kritisera det egna landets regenter och lyfter fram på flera ställen de oförrätter som begåtts mot grannlandet. Ytterligare en likhet mellan böckerna är att krig och slag ofta värderas utifrån

154

Jørgen Hatting & Poul Møller, Historie for mellemskolen, anden del ,1949, s. 84.

155

tankar om frihet och självständighet. Om grannlandets frihet varit hotad, och de vinner ett avgörande slag hyllas för det mesta bedriften. Känslor av gemenskap mellan länderna

förmedlas även i båda ländernas läroböcker. Båda lyfter fram hur de förenat stod emot Hansans försök att kontrollera Östersjön. Kalmarunionen framställs i båda böckerna som positiv och nödvändig för att uppnå detta. Det finns även stora likheter i framställningen av vilka ideal och dygder som var härskande under tidsperioden. Dygder som pliktkänsla, mod, handlingskraft och fosterlandskänsla återkommer både i den svenska och danska läroboken. En skillnad är dock att Hatting och Møller lyfter fram religionen som dygd i större utsträckning är de svenska författarna.

Skåne framställs i båda böckerna som ett strategiskt område, både ur ett ekonomiskt och militärt hänseende. De svenska författarna menar att freden i Roskilde är den värdefullaste freden Sverige någonsin slutit. Någon mer ingående framställning av förhållandet i regionen och dess befolkning görs dock inte, med undantag av att snapphaneupproret behandlas kortfattat samt de grymheter som riktades mot befolkningen i Skåne. Den Danska läroboken menar att freden i Roskilde var mycket dyrbar och man redogör för de försök som sedan gjordes för att ta tillbaka de förlorade landskapen. Även här fattas ett socialt perspektiv på övergången, d.v.s. vad det innebar för befolkningen att bli svensk. Man nämner heller inte snapphaneupproret. Det sista misslyckade försöket att återvinna Skåne framställs som mindre viktigt p.g.a. att Sverige samtidigt försvagades och inte längre utgjorde ett så stort hot mot den danska nationen. På så sätt förlikas läsarna med tanken att nu var Skåne för alltid förlorat till Sverige.