Sammanfattande jämförelse mellan Skovmands Historie 2 och Hildingson, Holm, Åsgårds Levande historia 6:

Det finns stora skillnader mellan dessa två böckers uppbyggnad och innehåll. Båda böckerna säger sig ge sitt lands nationella historia men gör det på skilda sätt. Den historia som

presenteras i den danska boken är främst uppbyggd kring regenterna och de krig som Danmark varit inblandad i. Skovmand värderar kungarna och krigen som viktiga för den danska

historien. I den svenska läroboken får beskrivningen av kungarna och kungarnas regering en underordnad roll. Samhällsutvecklingen och vilka konsekvenser krigen och kungarnas regering fick för folket står istället i fokus. Istället för regenterna beskriver man mer ingående bl.a. samhällsgrupperingarna, arbetsdelning och kvinnornas och barnens situation.

Skovmand behandlar det som de svenska författarna lägger fokus på endast på några få sidor i början av boken. Det här innebär att grannlandets historia yttras på olika sätt och i olika sammanhang.

De svenska författarna lägger som sagt lite kraft på att beskriva krigen som fördes mellan länderna. I flera fall fattas även orsakerna till krigen. Generellt kan sägas att Danmark utmålas som Sveriges fiende. Fiendskapens ursprung klargörs inte. Omständigheterna till varför länderna låg i krig med varandra behandlas i stort sett inte alls och uppenbarligen värderar författarna detta som ovidkommande för sin historiska framställning. Istället är det

konsekvenserna av fejderna och deras utkomst som står i fokus. Författarna värderar krig som grymma och hemska genom att lyfta fram deras konsekvenser för folket. Danmark blir därmed lika mycket en fiende som ett offer för den hemska företeelsen som kallas krig.

Skovmand skriver en mer en traditionell historia där orsakerna till krigen och regenternas styrande står i förgrunden. Konsekvenserna av motsättningarna får en mycket liten plats i framställningen. Sveriges historia och attityderna mot Sverige och svenskarna kommer därmed fram genom kommentarer om landets regenter och krigen mellan länderna. En stor skillnad när det gäller den svenska och den danska läroboken är att Skovmand till motsats till de svenska författarna vågar vara väldigt värderande och väldigt nationalistisk. Han lyfter fram och berättar om de slag Danmark vunnit med stolthet. Skovmand lyfter även fram framstående krigshjältar och vetenskapsmän som danskarna bör vara stolta över, liksom Danmarks

195

storhetstid som sjönation. Hanne Sanders skriver att för Sveriges del är framgångshistorien tydlig, men att man för Danmarks del i skolböckerna har fått nöja sig med att ta fram en del framgångsrika sjöslag. Från Christian IV: s tid så kan man dessutom påbörja den populära berättelsen om det lilla landet, som överlever trots allt – p.g.a. en stark livsvilja och med

stormakternas hjälp. Sanders skriver att detta har berättats i de danska skolböckerna under hela 1900-talet.196 Sanders iakttagelser stämmer väldigt bra med Skovmands historiska

framställning.

En likhet mellan läroböckerna kring hur Skåne behandlas är att båda diskuterar det lidande den skånska befolkningen fick utstå. Levande historia behandlar detta faktum mer utförligt. Skovmand lägger även den största skulden på Sverige och svenskarnas agerande medan Hildingson, Holm och Åsgård lägger skulden på båda länderna som gått i krig. Snapphanarnas motståndskrig ses som något naturligt i båda läroböckerna eftersom de skånska landskapen bara tillhört Sverige en väldigt kort tid. Danmarks försök till att återvinna Skåne till Danmark ses också som något naturligt i både den svenska och danska läroboken. En skillnad är att den danska läroboken tar upp vilken stor ekonomisk- och militärstrategisk betydelse Skåne hade för Danmark. Detta är något som utelämnas i den svenska boken.

3. Sammanfattning

Vi har undersökt hur grannlandets historia har formulerats i sex läroböcker från Sverige och Danmark. Vi har kommit fram till en rad intressanta resultat. Undersökningen visar att

lärobokstraditionen i båda länderna har varit stark men även genomgått olika förändringar. När man skriver läroböcker i historia gör författarna ett urval av den information som de anser är viktig att förmedla. Författarnas subjektiva värderingar spelar således en stor roll för vad läroböckerna innehåller men även för hur innehållet framställs. Författarna måste även förhålla sig till politiska beslut, i form av läroplaner, och den senaste forskningen i ämnet när de skriver och väljer ut innehållet. Ytterligare en aspekt av läroboksförfattandet är att många förhåller sig till tidigare läroböcker i ämnet. Vad de innehåller och hur innehållet är formulerat får sedan stå som modell för senare författare.197 Självklart tillkommer den ekonomiska aspekten.

Läroböckerna måste kunna sälja bra, annars är det inget förlag som kommer att vilja ge ut dem. Därför är bokförlagen måna om att läroplanerna följs. Niklas Ammert skriver att läroboken snarare är ett resultat av den rådande historiekulturen än av historievetenskapens

196

rapporter och rön.198

Alla läroböcker vi har undersökt presenterar i första hand det egna landets nationella historia. Där läroboksförfattaren säger sig behandla internationell historia är det främst Norden eller Västeuropa som står i blickfånget. Fem av de sex läroböckerna vi undersökt innehåller en traditionell historieframställning. Med det menar vi att skildringar av regenter och deras regering samt redogörelser av krig där den egna nationen varit inblandade i står i fokus.

Kungarna och krigen anses helt avgörande för det historiska framåtskridandet. Tidsperioden vi undersöker präglades till stor del av krig och motsättningar mellan Sverige och Danmark. Därmed blir skuldfrågan av stor vikt när vi undersöker hur grannlandets historia skildras i läroböckerna. Flera författare värderar händelser och regenter utifrån deras positiva eller negativa betydelse för den egna nationen. Hur attityder yttras gentemot grannlandet blir därmed främst en fråga om hur författarna värderar och formulerar sig kring motsättningarna mellan länderna. Vem anses bära skulden för motsättningarna? Hur värderas de inhemska och utländska regenterna? Samt vilka händelser värderar författarna som viktiga och nödvändiga att redogöra för i den nationella historien?

Endast Levande historia av Lars Hildingson, Kristina Holm och Ingrid Åsgård,

representerar en annan hållning. Här är det istället Sveriges befolkning, samhällsutvecklingen och den ekonomiska utvecklingen som boken fokuserar kring. Kungarna och krigen värderas inte som lika viktiga. Det är konsekvenserna av krigen och regenternas handlingar som behandlas utförligt.

Flera av böckerna representerar en nationalistisk historieskrivning. Det innebär att

författarna lägger tonvikt på nationella händelser i det förflutna som de värderar att läsaren bör vara stolt över. Författaren vinklar innehållet så att det egna landet och den nationella

identiteten hyllas och framstår som det viktigaste i historien. Vi har kommit fram till att detta ofta sker på bekostnad av negativa formuleringar kring grannlandets historia. Böckerna uppvisar också ett förhärligande av den egna nationen. I de svenska böckerna står

stormaktstiden starkt i blickfånget och behandlas utförligt. Framförallt i de två äldre svenska läroböckerna förmedlas känslan av att den här perioden är något som vi svenskar ska vara mycket stolt över. Författarna förmedlar även tankar om att under andra omständigheter hade Sverige fortfarande varit en stormakt med all rätta.

197

Staffan Selander, 1988, s. 19.

198

I båda ländernas läroböcker lyfter man fram grannlandet som en fiende och ett hot mot det egna landets självständighet. Genom att lyfta fram en nation eller etnisk grupp som en fiende i en historisk framställning riskerar man att föra in fiendeskapet i samtiden och befästa den. Är man inte nog objektiv eller presenterar ett bredare perspektiv på motsättningar kan det öka spänningar mellan olika gemenskaper. Problemet med läroböcker är att de inte är objektiva och presenterar sällan flera perspektiv på händelser i det förflutna. Det beror på att författaren tvingas göra ett starkt urval av händelser att redogöra för, samt formulera sig på ett intressant och pedagogiskt sätt. Alla läroböcker är värderande och författarna lägger fram sina tolkningar av händelser och aktörer.

Historiska framställningar kan verka både integrerande och exkluderande.199 Historien om det förflutna påverkar levande människors förståelse av sig själva och av världen.

Historieframställningen påverkar vår självuppfattning och kan både stärka, men även motverka gemenskaper. En historisk framställning där den egna nationalstaten är målet verkar främst för att stärka den nationella identiteten och gemenskapen. Den syftar till att integrera befolkningen i det egna landet. Dessa framställningar är oftast inte öppna för mångfald och är ofta

begränsade till det egna landets historia. I framställningar där sambanden mellan olika regioner står i fokus och där historieskrivningen är mindre nationalistisk integreras fler människor i gemenskapstankar och andra identiteter framhävs. I de böcker vi undersökt är det ur detta hänseende främst den Nordiska och Europeiska identiteten som fått komma till tals. Den här är i sin tur exkluderande då personer utanför dessa områden och gemenskaper inte är inräknade. Dessa olika förhållningssätt i läroböckerna yttrar sig främst genom en nationalistisk eller skandinavistisk hållning.

I vår undersökning har vi kommit fram till att de äldre danska läroböckerna har en neutral hållning till Sveriges historia. Ett svenskt perspektiv på motsättningarna mellan länderna finns med och flera av Sveriges regenter hyllas trots deras inblandning i danska nederlag. En

gemenskapskänsla mellan länderna förmedlas på olika sätt. Ett sådant förhållningssätt kallas för skandinavism. Ett liknande förhållningssätt till grannlandets historia finner vi i den svenska läroboken Sveriges historia för folkskolan 1-2, som är skriven av Grimberg, Wirsén och Svanström. I dessa böcker finns en tendens till att i högre grad kritisera inhemska regenter och deras agerande än grannlandets. Istället för att helt utgå ifrån den egna nationen försöker man stärka gemenskapen mellan Sverige och Danmark. Historien framställs som något vi har

199

gemensamt. Här verkar historien som inkluderande.

I den äldsta svenska läroboken, Fäderneslandets historia av C. T. Odhner, förs en mycket negativ bild av Danmarks historia fram. Enligt författaren beror motsättningarna mellan

länderna under perioden främst på danskarnas agerande. En liknande framställning av Sveriges historia förs fram i den mest aktuella danska läroboken vi undersökt, Historie 2, Danmarks

historie fra 1550-1864 av Sven Skovmand. Här blir Sveriges och svenskarnas roll som fiende

mer markerad än i de äldre danska läroböckerna. I båda läroböckerna förs en svagare

gemenskapskänsla mellan länderna fram. Skovmand tolkar händelserna ur ett danskt perspektiv och beskriver Sverige och svenskarna i mer negativa ordalag. Skovmands bok skiljer sig åt från de två tidigare danska läroböckerna genom att vara mer nationalistisk och värderar Sveriges roll i den nationella historien mer negativt än sina föregångare.

I den nyaste svenska läroboken, Levande historia, behandlas grannlandets historia mycket lite. Danmark framstår dock som Sveriges fiende. Båda länderna tilldelas lika mycket skuld för krigens negativa konsekvenser för den svenska och danska befolkningen. Den moraliska lärdomen man kan dra av bokens framställning är att krig är hemskt och drabbar främst den civila befolkningen. Orsakerna till krigen tycks man värdera som ovidkommande i förhållande till det lidande som krigen åstadkommer.

Vi ser ett tydligt samband mellan flera av läroböckerna och de läroplaner som var gällande vid deras utgivning. Sambandet blir dock otydligare mellan de nyare böckerna och

styrdokumenten. Det beror på att de äldre läroplanerna specificerar i betydligt större grad vad som bör ingå i undervisningen. De nyare läroplanerna behandlar mer allmänna riktlinjer kring undervisningen.

3.1. Skåne

Skåne behandlas i de flesta läroböcker som ett viktigt ekonomiskt och militärstrategiskt område. I regel beskriver de danska författarna förlusten av området som dyrbart. I de två äldre svenska läroböckerna framställs freden i Roskilde som en stor framgång. Odhner går så långt att han säger att en naturlig ordning blev upprättad med freden. Indirekt säger Odhner att före freden rådde en onaturlig ordning och det var onormalt att Skåne tillhörde Danmark. Han undviker även att berätta om snapphaneupproret vilket de andra författarna gör. Skovmand säger att skåningarna än idag är stolta över sina förfäders motstånd mot svensk överhöghet. Att Danmark förlorade Skåne var en stor olycka enligt Skovmand som främst lyfter fram

naturligt mål p.g.a. dess ekonomiska betydelse. Levande historia fokuserar på att beskriva vad krigen och Sveriges vinst av regionen innebar för befolkningen. Flera andra av läroböckerna behandlar även detta i kortare avsnitt. I Levande historia diskuterar man inte varför regionen kunde ses som viktig för länderna. De ekonomiska och militära aspekterna omnämns inte här, utan endast konsekvenserna för invånarna. En viss förståelse för snapphaneupproret förmedlas dock p.g.a. Skånes korta historia som svenskt område.

4. Käll- och litteraturförteckning