Jordfästningsakten förrättades av Nathan Söderblom (f 1866 d 1931), då professor vid Uppsala universitet och världsbe-römd religionshistoriker, tolerant med mänsklig vidsyn, högst ovanligt för teologiens män även i innevarande årtionde.
”Vid graven får ej spelas, sjungas eller hållas tal, utan prästen skall endast följa handbokens ord”, hade Strindberg uttalat som sin sista vilja. Utöver handbokens förslag på lämpliga bibelord hade Sö-derblom även läst den vid detta tillfälle något utmanande saligpris-ningen ur nazaréens bergspredikan: ”Saliga äro de som hungra och törsta efter rättfärdighet, ty de skola bliva mättade” (Mt 5:6).
I sitt tal, som behandlade den religiösa problematiken om skuld och försoning, yttrade Söderblom om Strindberg:
”Denne man livnärde sin ande med det var man bäst behöver och dog som kristen, icke omvänd under galgen, utan beprövad under sällsynt svårt förvecklad inre strid...Vad som drog honom till kristen-domen var själanöden, världsgåtan, frälsningen. Med desto större rätt räknar jag honom till den allmänneliga kyrkan”.
Ett år efter jordfästningen restes på Strindbergs grav ett svart tjärat kors med hans namn, födelse- och dödsår samt in-skriptionen:
“O Crux Ave Spes Unica!
O Kors, var hälsat, vårt enda hopp!”
Skulptören Christian Eriksson (f 1858 d 1935) hade snidat detta kors.
Redan 1912 påbörjades utgivningen av Strindbergs Samlade skrifter under redaktion av John Landquist (f 1881 d 1974).
Då editionen avslutades 1921, omfattade den inte mindre än 55 band. Lägger man härtill de cirka 7.000 tillgängliga breven av Strindbergs hand, som förtjänstfullt registrerats av littera-turhistorikern Walter Berendsohn, imponeras man storligen av denne författares enorma och vulkaniska skaparkraft, allsidig-het och andliga vitalitet.
Sitt författarskap begynte Strindberg redan vid 20 års ålder 1869 med tvåaktkommedin En namnsdagsgåva, inspirerad av Zacharias Topelius’ (f 1818 d 1898) Fältskärns berättelser.
Det första verk, i vilket Strindberg lyckades konstnärligt ge-stalta de idéer och tankar, han brottades med var dramat Mäs-ter Olof (1872).
Redan som gymnasist hade Strindberg börjat läsa arbeten i svensk översättning av den nordamerikanske teologen och prästmannen Theodore Parker (f 1810 d 1860), en av de ledan-de unitaristerna, som förnekaledan-de Bibelns absoluta auktoritet, treenigheten och läran om arvsynden -- en motvikt mot hem-mets frikyrkligt pietistiska trosföreställningar. Viktor Rydbergs (f 1828 d 1895) livligt omdebatterade bok Bibelns lära om Kris-tus (1862) och filosofen Christopher Jacob Boströms (f 1797 d 1866) kraftiga angrepp på helvetesläran och de eviga straffen (1864), den radikale danske kulturkritikern Georg Brandes’ (f 1842 d 1927) Hovedströmninger i det 19. Aarhundredes Lit-teratur (utgiven mellan åren 1872-1890 i 6 band), den engelske historikern Henry Thomas Buckles (f 1821 d 1862) Civilisa-tionens historia i England (utgiven mellan åren 1857-1861 i 2 band), där ett mekaniskt naturvetenskapligt betraktelsesätt an-lades på kulturutvecklingen, dock förenat med allmänt liberala tankegångar, den danske teologen Sören Kierkegaards (f 1813 d 1855) Enten – eller (1843) och Stadier paa Livets Vei (1845), där människan under lidande och självförsakelse bör välja tron i trots av förnuftet, och den store norske dramatikern Henrik Ibsens (f 1828 d 1906) ljungande uppgörelse med tidens mora-liska slapphet i versdramat Brand (1866) -- allt detta lämnade rikhaltigt stoff till verket om Mäster Olof.
Även om Strindberg för detta drama bedrev grundligare his-toriska studier än han framdeles skulle göra, tog han sig själv som modell för reformatorn Olavus Petri (f 1493 d 1552).
Utmärkande för Strindbergs litterära verk är, att de ständigt ger uttryck åt det personligt upplevda samt är självbiografier eller självbekännelser i någon bemärkelse.
I noveller och romaner gav Strindberg tidigt moderna sam-hällsskildringar. Påverkad i sin berättarkonst av den danske sagoförfattaren H C Andersen (f 1805 d 1875), av Charles Dickens (f 1812 d 1870) särskilt vad figurkarakteristiken och samhällskritiken beträffar, samt av Emile Zolas (f 1840 d 1902) naturvetenskapligt experimentella romankonst utgav han 1877 novellsamlingen Från Fjärdingen och Svartbäcken och 1879 romanen Röda rummet.
Den sistnämnda romanen betecknar Strindbergs genom-brott som författare men också den litterära naturalismens intåg i Sverige. Med Det nya riket (1882) fortsatte samhällskri-tiken och -satiren liksom i sagospelet Lycko-Pers resa (1882).
Inspirerad av sin medverkan i ett arbete om Gamla Stock-holm under redaktion av tidningsmannen och författaren Claes Lundin (f 1825 d 1908) utgav Strindberg det kulturhistoriska arbetet Svenska folket i helg och söcken, i krig och i fred, hem-ma och ute eller Ett tusen år av svenska bildningens och seder-nas historia (1881) som dess fullständiga och omständliga titel lyder. Verket omfattade nästan tusen sidor och hade illustrerats av målaren och illustratören Carl Larsson (f 1853 d 1919).
Genom Svenska folket i helg och söcken opponerade sig Strindberg kraftfullt mot vår berömde och vördade historiker Erik Gustaf Geijers (f 1783 d 1847) sätt att skriva svensk his-toria. ”Då jag skriver svenska folkets historia, känner jag bättre än någon, att det är dess konungars”, hävdade Geijer. Enligt Strindberg räknade denne frejdade historiker inga andra ”än konungens tjänare till svenska folket”. Strindberg däremot företog sig att skildra de historiska epokerna nedifrån, från de breda folkdjupens och vanliga medborgarnas håll, d v s att skildra människorna ”i det tysta livets små förhållanden” och fortsatte därmed i den omfattande novellsamlingen Svenska
öden och äventyr (1882-1884). Men den vetenskaplige forska-rens mödosamma faktainsamling och noggranna prövning av material och slutsatser tilltalade inte Strindbergs oroliga ande.
Kritik från historiker av facket uteblev ej.
Men historievetenskapen började anlägga nya infallsvinklar på sitt material. Den danska kulturhistorikern Troels Frederik Troels-Lund (f 1840 d 1921) hade redan 1879 påbörjat sitt mo-numentala livsverk Dagligt Liv i Norden i det 16. Aahundrede och det avslutades inte förrän 1901 i en edition av 14 band.
I diktsamlingen Sömngångarnätter (1884) vill Strindberg bryta med det ruttnande och förmultnade i samhälle och kultur, gamla fördomar och samfundslögner, allt som stänger vägen för folket till sanning och frihet. Litteratur, konst och ve-tenskap betraktade han som medel att nå dit – ej som självän-damål. För Strindberg är ej ens kulturen i sig något gott utan
”en nödfallsåtgärd, ett surrogat
för den av människan förstörda naturen”.
Ett evangelium a la Rousseau insprängt i en naturalistisk livssyn! Även Sigmund Freud (f 1856 d 1939) vantrivdes i na-turen.
I Giftas (del I och del II 1884-1886) vände sig Strindberg mot ”de emanciperade kvinnorna, dessa tokor, som vilja ha fri-het på bekostnad av mannens undertryckande, kvinnor, som regera världen, fast de icke ha rösträtt”.
Men boken angrep även Ibsens Et dukkehjem (1879). ”Med naturen som norm” kunde Strindberg ”icke vara med om det moderna idealistiska galanteriet att göra kvinnorna till änglar och männen till djävlar”.
För det sedlighetssårande i Giftas åtalades Strindberg men blev av domstolen frikänd. Processen fick emellertid förödan-de inverkan på honom: han blev psykiskt knäckt och förföljel-semanier utvecklades.
I novellsamlingen Utopier i verkligheten (1885) kämpade Strindberg för fria äktenskap, för det fredliga samarbetet mel-lan folken, för krigets omöjliggörande, för idéernas hastiga utbyte och socialistisk samhällsordning men bekämpade kul-tursamhällets degeneration genom arbetsfördelning och spe-cialisering.
De betydande självbiografiska arbetena Tjänstekvinnans son (I-IV 1886-1887) och En dåres försvarstal (1887) tillkom under Giftasprocessens upprörda år liksom de naturalistiska nutidsdramerna som Fadren, Fröken Julie, Marodörer, Ford-ringsägare.
Det märkliga är ju, att Strindberg under dessa stormiga år och förödande äktenskapliga slitningar -- äktenskapet med Siri (Sigrid) von Essen (f 1850 d 1912) upplöstes efter 14 år 1891 -- förmådde ”göra en svensk och rolig och grovkornig kostlig”
bok, så fylld av sprudlande humör som romanen Hemsöborna (1887). Den har hänförts till ”ett av berättarkonstens yppersta verk, oöverträffat i händelsernas osökta förknippning och i sti-lens naturlighet, lekfull och maktfull på samma gång”. Efterföl-jare är Skärkarsliv och Den romantiske klockaren på Rånö.
Inflytande från filosofen Friedrich Nietzsche (f 1844 d 1900), som Strindberg nu började beundra och dyrka oreser-verat, avspeglas i romanen Havsbandet (1899).
Efter skilsmässan med Siri von Essen slog sig Strindberg ned i Berlin. Där träffade han österrikiskan Frida (Friederike) Uhl (f 1872 d 1943), med vilken han gifte sig 1893. Äktenska-pet upplöstes redan 1895. På grund av de äktenskapliga schis-merna flyttade Strindberg till Paris 1894. Detta sitt äktenskap skildrade han i romanen Klostret (1898).
I Paris genomlevde Strindberg sitt livs största kris, Inferno-krisen. Fattigdom, rädsla för förmynderskap, ofruktbara natur-vetenskapliga studier, ensamhet och religiösa grubblerier blev ingredienser i en hänsynslös självanalys, en själens Jakobskamp i dödskuggans dal, där det gällde att ånyo finna sin identitet för
att kunna leva vidare, en individuationsprocess, varom den schweiziske psykologen Carl Gustav Jung (f 1865 d 1961) talar.
Krisen beskrivs i Inferno (1897) och Legender (1898).
Den gav också hans fantasi nytt stoff till storslagen diktning, såsom Till Damaskus (1898), Brott och Brott, Advent (1899), där skuldproblemet blir ett huvudmotiv.
Sedan kom i rask följd kungadramerna Gustav Vasa och Erik XIV (båda 1899), Gustav Adolf (1900), Carl XII (1901), Christina (1901), Gustav III (1904) m fl samt äktenskapsdra-mat Dödsdansen.
1901 ingick Strindberg sitt tredje äktenskap, denna gång med Harriet Bosse (f 1878 d 1961). Det upplöstes 1904. Un-der denna period tillkom hans geniala fantasiskapelse Ett drömspel (1902).
Strindbergs sista drama var Stora landsvägen (1909) – ett vemodigt avsked till livet.
”Strindberg är ett av de fruktbaraste och mångsidigaste po-etiska snillen, som någonsin levat. Han var sin tids främste dramatiker», skrev en gång John Landquist. Och få författare fascinerar, hänrycker och sätter vårt blod och sinne så i svallning. Strindberg tilltalar fortfarande oss vanliga människor i högsta grad.
Den utmärkte kännaren av den moderna finlandssvenska skön-litteraturen, Thomas Warburton, poängterar med eftertryck, att
“ingen finlandssvensk diktare efter Rune berg har haft ett så ge-nomgripande inflytande som Edith Södergran (1892-1923).1 Ingen har heller blivit så beundrad och dyrkad. Det har stått ett legendskimmer, nästan en helgonglans kring henne, och i den belysningen får också hennes obetydligaste ord något av de ny-anser och färger, som glöder i hennes stora poesi”.
Men under sitt av tuberkulos, fattigdom och svält härjade, korta liv fick Edith Södergran utstå kritikernas och publicis-ternas öppna hån för sin “dårdikt”, “en skamfläck i den fin-landssvenska journalistikens historia”. Visserligen uppträdde Arvid Mörne, Hjalmar Procope, Bertel Gripenberg och Runar Schildt som hennes försvarare. Först efter sin död blev hon all-mänt erkänd, dyrkad och förklarad som den mest betydande diktaren i svenskt 1900-tal och föregångaren till en ny epok i svensk diktning.
Vår nuvarande uppfattning om Edith Södergran och hennes diktning grundar sig i allt väsentligt på de två grundläggande verken, som utkom 1949, nämligen Gunnar Tideströms “Edith Södergran” och Olof Enckells “Esteticism och nietzscheanism i Edith Södergrans lyrik”. Mot Tideströms antikverade syn på kvinnan har emellertid Birgitta Trotzig gjort invändningar i sin essä om “Edith Södergran” i Författarnas litteraturhistoria, del II, men dessa rubbar ej totalbilden av Edith Södergran.
I år har en doktorsavhandling om den finländska skaldin-nans expressionistiska diktning utgivits av Ernst Brunner
1 Artikeln är skriven 1985-03-05.