närmast skildrar som en idealbild av en kvinna eller -- för att an-vända hans egna ord -- som en ”himlagestalt”. Men hans kärlek till henne blir ej besvarad. Amanda är obeveklig och hård.
”Men aldrig min trånad till målet skall nå.
Blek, suckande, hånad jag enslig skall gå skall evigt, gudinna, lik stjärnan dig se högt över mig le och aldrig dig hinna”.
Amandaproblemet har inom litteraturvetenskapen väckt livlig diskussion. Men dess lösning ligger icke inom synhåll.
Den kände litteraturhistorikern, professor Fredrik Böök har hävdat, att Amanda saknar korrelat i realitetens värld och en-dast är en diktens skapelse eller -- som han uttrycker det -- en poetisk personifikation.
Professor Albert Nilsson däremot poängterar i sitt arbete Svensk romantik, att det ur psykologisk synpunkt är omöjligt att betrakta Amandagestalten som ett fantasiens alster.
I den med konstfull rimflätning starkt lyriska dikten Upp-offringen söker dock Stagnelius sublimera sin jordiska kärlek, befria sig från passionens välde genom att rikta denna själsliga energi av sexuell karaktär mot en symbol av etisk och religiös halt.
”Men himmelens eld mig bränner.
Ett högre liv mitt väckta hjärta känner”.
Amandalidelsen svalnar men desto starkare framträder längtan efter att nå det absoluta, en längtan, som får karaktä-ren av den österländska mystikens negativa inställning till den
jordiska tillvaron. I diktsamlingen Liljor i Saron förekommer detta motiv i en mängd olika variationer.
I dikten Dialog, som utgör ett samtal mellan en ängel och människosjälen, utformar Stagnelius sin världsåskådning i en-lighet med den schellingska bearbetningen av platonsk idea-lism.
Platos idélära utgör grundstommen i denna tankebyggnad.
En gång hade själarna levat i omedelbar åskådning av det ab-soluta. Men av någon anledning emanciperade de sig därifrån.
Tidens och rummets värld, den materiella världen uppstod.
”Evigheten grumlades” (citatet, hämtat från Esaias Tegnér i Fri-tjofs saga, XXIV:e romansen). Till straff därför fängslades sjä-len vid kroppen.
I dikten Se blomman! På smaragdegrunden gör Stagnelius om tillvaron följande för den nyromantiska rörelsen karakte-ristiska uttalande: ”En själ i stoftets kedjor bunden”. Ett dunkelt minne från denna föregående lyckliga tillvaro i det absolutas omdelbara närhet, preexistensen (jfr Viktor Rydbergs lära om preexistens, ”en gemensam lott för alla själar”, i Bibelns lära om Kristus).
I dikten Dialog låter Stagnelius själen reflektera:
”Mig tyckes, som ofta jag hörde din rena, melodiska stämma;
mig tyckes, som ofta jag hänryckt betraktat ditt glänsande anlet.
Dock vet jag ej var”.
Och i Se blomman! heter det:
”Dock svävar för dess sinne en dunkel hågkomst av dess fall”.
Minnet av preexistensen väcker hos skapelsen en vemods-fylld klagan. I Vad suckar häcken? tillåter sig den gudomliga längtans trubadur att spörja:
”Vad suckar häcken?
Vad nordans storm, som i tallen gnyr?
Vad viskar bäcken,
där genom dalen han sakta flyr?
Vad talar solen, där över polen hon majestätisk går?
Vad andas hoppen i rosenknoppen?
Vad menlös vilja har dalens lilja?
Vad tänker sippan?
Vad menar klippan,
där hotande och mörk hon går?
---Du själv i materiens bojor lade:
ack, samma förfärliga öde vi hade, ty följa vi måste, varthelst du oss för.
Gemensam är kraften, som magiskt oss driver, befria blott tingen, och frigjord du bliver, befria dig själv, och du frie dem gör”.
Det är dels den schellingska hypotesen om det skapades ve-klagan men dels också Pauli ord om skapelsen suckan (R 8:22), Stagnelius här infört i sitt filosofiska system.
Livets mening blir således att återförenas med det absoluta, att nå den transcendentala verkligheten. Underbart vackert har Stagnelius givit uttryck åt denna sin eskatologiskt-religiöst fär-gade längtan i dikten Flyttfåglarne, där han målar den dunkla bilden av evighetens strand:
”Det ler bortom haven mot fågeln en strand.
På hinsidan graven är även ett land,
förgyllt av den eviga morgonens brand”.
Försoningen utgör enligt nyromantikernas förställnings-sätt ett uppgående i det absoluta, en tanke, som är inkongruent med den kristna.
För den kristne är, såsom den framstående lundateologen, biskop Gustaf Aulén påpekar i sitt arbete Våra tankar om Kris-tus, försoningsverket ej lagt på den enskilde individens skuld-ror utan på Jesus Kristus. Med skärpa betonar ju Paulus i 2 Kor 5:19, att det var Gud, som genom Jesus Kristus försonade värl-den med sig själv. Men nyromantikerna kände sig naturligtvis icke bundna vid den kristna dogmen, ty de sökte ju själva skapa en religion.
Några av Stagnelius’ större dramatiska diktverk äro Back-anterna och Martyrer na, det förra med motiv hämtat från den grekiska gudasagan, det senare från förföljelserna mot de krist-na under kejsar Diokletianus’ regering.
En större episk dikt är Vladimir den store, skriven år 1817.
Dikten handlar om den ryske härskarens blodiga erövring och plundring av staden Theodosia på Krim.
”Så besegrade nu för den övermäktiga hären
vek försvararnes skara: åt plundring lämnades staden.
Torg och gator såddes med lik; de heliga templens väggar stänktes med blod, i koren skändades kvinnor, och ett rörande skri av jämmer till himlen sig höjde.
Men på sin fradgande häst, med det blodiga svärdet i handen, Vladimir vild genom gatorna red och härjningens iver mäktigt tillbaka höll. Var monarkens dundrande stämma hördes, där sjönk de slaktandes arm, där stannade våldet”.
Bland krigsbytet befann sig också den grekiske kejsarens fagra dotter Anna, till vilken den ryske tsaren fattade öm och brinnande kärlek. Eftersom Anna tillhörde den grekiskt orto-doxa kyrkan, påverkade hon Vladimir att konvertera till denna kyrka och föra hela Ryssland in under samma kyrkas andliga och religiösa hegemoni.
Stagnelius tillhör de stora verskonstnärerna inom den svenska litteraturen. Med lätthet behärskade han versslag med synnerligen konstfull rimflätning utan att därvid behöva för-lora något av den lyriska klangen.
Men framför alla andra är Stagnelius den store religiöse mystikern inom vår litteratur, och det är som sådan han bör be-traktas, om han rätt skall kunna förstås.
Den 14 maj 1912 kl 16.30 avled vår store författare med världs-rykte Johan August Strindberg (f 1849), ”Tjänstekvinnan son”
som han själv med viss överdrift kallade sig, i sitt hem ”Blå tor-net” vid Drottninggatan 85 i hörnet av Tegnérgatan inom det centrala Stockholm.1 Och var skulle en av vår litteraturs främsta Stockholmsskildrare sluta sina dagar, om ej i denna Mälarstads
”rika och leende natur”?
Under de första dagarna i april 1912 insjuknade Strindberg i ihållande magvärk och kräkningar. Läkarna konstaterade svårartad och vittförgrenad cancer. Intet kunde göras utom att tömma buken på vätska, vilket skedde tre gånger.
Strindberg, som delgivits sjukdomen, var väl medveten om att slutet nalkades. Men han hyste ingen oro eller ångest utan visade in i det sista en förvånansvärd behärskning och inre sam-ling. ”Bry er inte om mej, jag finns ej mer”, sade han till sköter-ska natten före sin död.
Hjalmar Branting (f 1860 d 1925), som var en av Strind-bergs trogna vänner och flitig recensent av dennes böcker både uppskattande och kritiskt, ordnade enligt den avlidnes testa-mente jordfästningen.
Söndagen den 19. maj kl 08.00 på morgonen fördes Strind-bergs kista på en i barockstil byggd likvagn med ett gyllene kors på taket längs Drottninggatan och Norrtullsgatan genom Stora Landsvägen ut till Norra Kyrkogården.
En väldig massa människor från olika organisationer, insti-tutioner och myndigheter hade ställt upp i det långa sorgetåget.
Men även utländska representanter deltog – såväl författare som andra Strindbergsbeundrare.
1 Artikeln även införd i Dala-Demokraten (DD) 1982-06-28.