Svenska författare och diktare
Guthorm Hallén
August Strindberg, Karin Boye, Gabriel Jönsson, Pär Lagerkvist, Sven Lidman
Frans Michael Franzén, Ludvig Nordström, Erik Johan Stagnelius, Edith Södergran
Svenska författare
och diktare
Guthorm Hallén: ”Svenska författare och diktare”
Första upplagan 2020
© Tidskriften Analys & Kritik 2020 Solna
ISSN 1653-5278
Innehåll
Förord 6
Karin Boye 7
Kallocain och tillståndet under nästa århundrade 7
Frans Michael Franzén 10
Gabriel Jönsson 15
Diktaren vid Öresund 15
Pär Lagerkvist 22
Förtärande kärlek – Pär Lagerkvists första äktenskap 22
En sökare efter tro 28
Sven Lidman 31
Författare och pingstvänspredikant 31
Ludvig Nordström 41
Socialaristokraten Ludvig Nordström 41
Erik Johan Stagnelius 48
Om Stagnelius diktning 48
August Strindberg 54
Edith Södergran 61
Oändlighetslängtans skaldinna 61
Litteraturförteckning 63 Referenslitteratur (Frans Michael Franzén) 63
Referenslitteratur (Pär Lagerkvist) 66
Referenslitteratur (Sven Lidman) 68
Referenslitteratur (Ludvig Nordström) 76
Referenslitteratur (Erik Johan Stagnelius) 79 Referenslitteratur (August Strindberg) 80
Förord
Guthorm Hallén (1918-1995) författade under sitt liv ett stort antal artiklar om svenska författare och diktare. Flertalet av de artiklar som finns samlade i denna skrift har tidigare publicerats i tidningar och tidskrifter. Artiklarna har redigerats och komplet- terats med bland annat litteraturförteckningar.
Karin Boyes (1900–1941) sista roman Kallocain (1940) har i år (1981) utgivits i en femte upplaga. Själv fick hon endast uppleva denna boks andra utgåva.1
Det var för övrigt det enda av sina litterära verk, som Karin Boye kunde glädja sig åt att se återutgivit.
Hennes böcker hade sannerligen inte producerats i ”bröd- skriveriets förnedring”, såsom hon själv en gång yttrade – ty- värr ej utan bitterhet.
Kallocain är en framtidsroman --en av de mest kända inom svensk litteratur och tveklöst Karin Boyes främsta.
Romanen handlar om tillvaron i en tekniskt högt utveck- lad militärdiktaturstat i nästa århundrade, Världsstaten, där alla medborgare, benämnda medsoldater, blott är till för att tjäna staten, ”denna jättelika och heliga organism, i vilken den en- skilde bara var en cell utan annan betydelse än att den tjänade organismens helhet”.
Där framlevde människorna i ett av statsmakten hänsyns- löst planerat och konsekvent genomfört kollektiv, ständigt och överallt i detalj övervakade. Till och med i de av staten tillde- lade standardvåningarna fanns tekniska övervakningsmedel, så kallade ”polisöron och polisögon”.
Människorna var bundna till bestämda vistelseorter och hade ytterst begränsad rörelsefrihet. Bostäder och fabriksbygg- nader låg under jord av säkerhetsskäl för fiendestater. För att komma upp ur jordens innandömen på takterrasser i det fria, i vind och dagsljus fordrades ovanjordlicens.
1 Artikeln införd i Dala-Demokraten (DD) 1982-01-04.
Kallocain och tillståndet under nästa århundrade
Karin Boye
Giftasvuxna ungdomar förflyttades efter uppsluppna gläd- jefester till för föräldrarna okända orter för att fullgöra repro- duktion av släktet och arbetstjänst, vilket staten krävde.
Romanens huvudperson Leo Kall, laborator på ett av de större laboratorierna i Kemistaden nr 4, hade uppfunnit en grönaktig drog, kallocain. Denna drog påverkade ”vilken män- niska som helst att blotta sina hemligheter, just allt sådant som hon förut har tvingat sig att tiga med, av skam eller rädsla”.
Statsmakten tog hand om medlet för sina syften. En lag om sinnelagets brottslighet infördes. Med hjälp av kallocainet dömdes och avrättades horder av människor. Den militära dik- taturstatens totala herravälde över samhällsmedborgaren för- verkligades. Den enskilda människan blev fullständigt maktlös, ringaktad och utan värde och värdighet.
Alla kvalitativa, mänskliga egenskaper tillskrevs ledarna i staten. Dessa måste medborgarna underkasta sig och dyrka.
Den enskilde medborgaren levde i en misstänksamhetens och skräckens tillvaro, fylld av terror och bestialiskt våld. ”Då skräcken smyger sig över oss, finns inget annat att göra än att hugga först.”
Hos några av de anklagade och dömda talades om en stor man, ja en hjälte, som levat i någon av kvarn- och textilstäderna och mördats för länge sedan. Om denne mans livshållning be- rättades mycket med beundran, respekt och vördnad. En myt, en messiansk dröm om en frigjord och självständig människa, hade uppstått.
I den gripande uppgörelsen, som hustrun -- hon med den röda munnen och den moderliga rösten -- hade med Leo Kall, innan han tillfångatogs av den fientliga Universalstatens solda- ter, framgick, hur svårt det ändå är att utplåna det mänskliga inom en människa, vilket gjorde Kall till revoltör. Trots allt ville han vara med om att skapa en ny värld.
Romanen Kallocain tillhör de mera pessimistiska framtids- skildringarna och varnar mot vissa tendenser i samtiden, såsom diktaturväldena i det nazistiska Tyskland, det fascistiska Italien och den stalinistiska Sovjetunionen, där en robotisering av människan äger rum.
Karin Boye påstod, att hon i denna sin roman inspirerats av tjecken Franz Kaftas samhällskritiska författarskap. Troligt är, att hon även påverkats av ryssen Eugen Samjatins roman Vi. Ty många påtagliga likheter existerar i de båda romanerna.
Det är dock knappast levande människor med kött och blod, som Karin Boye skildrar i sin roman Kallocain utan typer och modeller för tendenser och makter i kamp med varandra. Hen- nes innersta och yttersta problem var och förblev, som hon själv sade, ett livsåskådnings- och trosproblem.
I. Något om Franzéns liv
Redan något år före sin död 1795 kunde dåvarande sekretera- ren i Svenska akademien, Johan Henrik Kellgren, presentera ett ungt snille, som helt säkert skulle ge vår svenska litteratur en ny rik skörd. Detta unga snille var Frans Michael Franzén.1
Frans Michael Franzén föddes i den finska staden Uleåborg år 1772 -- alltså under Gustav III:s revolutionsår -- som son till en handlare och hans 15-åriga maka.
Omgivningen av tjärtunnor och handelsvaror gav den unge Franzén ingen håg för poesi -- däremot naturen med sina sjöar, sina forsar och sina djupa skogar. Även modern med sina sagor öppnade hans ögon för poesins och fantasiens rika värld.
Föga lämpad för affärsyrkets hårda och kampfyllda tillvaro skickades Franzén till Åbo för att studera under den berömde finske historikern Henrik Gabriel Porthans (f 1739 d 1804) ledning och promoverades 1789 till magister. På inrådan av Porthan studerade Franzén också i Uppsala, där dåvarande docenten i filosofi Benjamin Höijer (f 1767 d 1812), en själv- ständig efterkantiansk förnuftsdyrkare, utövade ett starkt infly- tande på honom.
År 1791 blev Franzén docent vid Åbo akademi på en av- handling, betitlad Historiale orationis humanae, vars första del utkom samma år, den andra delen 1795. Några år därefter ut- sågs Franzén till professor i lärdomshistoria vid Åbo akademi.
Efter finska kriget blev Franzén kyrkoherde i Kumla i När- ke (1810) och 14 år därefter kyrkoherde i Klara församling i Stockholm för att slutligen utnämnas till biskop i Härnösands
1 Skoluppsats vid Västerås’ högre allmänna läroverk. Västerås 1937-03-11.
Frans Michael Franzén
stift, som bildats 1647 med en superintendent som styresman, vilken 1772 erhöll biskopstitel.
Franzén avled år 1847 -- 3 år efter konung Karl XIV Johan.
Året förut hade stiftets domkyrka invigts.
II. Selmasångerna
År 1793 publicerade Franzén i Stockholmsposten de s k Selma- sångerna genom vilka han slog igenom.
Dessa små lyriska sånger kommo icke blott att förtjusa läse- kretsen utan även Kjellgren, som i Franzén såg en efterföljare till sig som förromantiker.
Selmasångerna, av vilka dikterna Selma och De tre behagen kunna nämnas, äro uppbyggda kring fantasigestalten Selma och innehålla stämningsfylld erotik, en följd av Franzéns reella förbindelse med en ”ungdomsflamma” vid namn Margaretha Thileman, diktens Selma.
Men det finns också realism i dessa romantiska sånger.
I dikten Selma talar Franzén om att ”mellan asparna i hagen månens anlete jag såg”. Denna okonstlade realism var nästan obekant för den tidens människor. Anna Maria Lenngren hade ännu ej blivit känd. Men hennes realistiska blick på tingen, människorna och tillvaron hade ej Franzén.
III. Människans anlete
Samma år, som Selmasångerna publicerades, skänkte Franzén sin läsekrets ytterligare en dikt, som kom att väcka uppmärk- samhet och beundran, nämligen Människans anlete.
I denna dikt fasthåller Franzén vid den bibliska teorin, att människan är Guds avbild. Men Franzén förespråkar även den idealistiska uppfattningen, att det i naturen, i människan och hos djuren finns en själ, således ett slags panteism.
Denna idealistiska syn utgår från Sokrates’ berömde lär- junge Plato, som i sin idélära hävdar, att denna värld blott är en
ofullkomlig avbild, en skuggbild av idéernas värld, vilken dess- utom är den enda reala.
Det är materialisterna -- de som förklarar, att det, som är för ögonen, är det enda verkliga --, som Franzén bemöter just i denna. Han skriver bl a:
”I, som ropen: ’Det är ingen ingen själ fördold i tingen allt är stoft ej mer’.
Dårar, blott till källan stigen sen ert anlete, och tigen rodnen, höljen er”.
På den gamle vises panna, i hjältens öga och Selmas anlets- drag ser Franzén själen eller rättare: dessa ting äro symbolen för det okända, immateriella -- själen.
IV. Sång över Greve Gustaf Philip Creutz
Först år 1797 skulle det lyckas Franzén att få Svenska akade- miens stora pris för en dikt över Greve Gustaf Philip Creutz.
Franzén hade tävlat åtminstone två gånger tidigare. Första gången fick han träda tillbaka för Silverstolpe. Denna gång, då han erhöll priset, skedde det ej utan reservation. Franzén måste nämligen arbeta om det, som stod i strid mot tidens smak, en eftergift, som för honom själv blev ödesdiger.
I denna dikt skildrar Franzén diktningen i Sverige från he- denhös t o m Creutz. För Franzén är Creutz det stora snillet.
”Där du satt ibland ett bortglömt släkte på det öde Finlands vilda strand ädle yngling, o, vem räckte detta snillets prisma i din hand?
Detta trollglas som en dager brutit av så överjordisk glans
på din tavla där tillsammans flutit all den skönhet, i naturen fanns”.
Egentligen torde den första hälften av denna strof i ännu hö- gre grad gälla Franzén själv än Creutz.
Franzén var otvivelaktligen själv ett snille, fastän han ej på grund av sin osjälvständighet och feminina läggning fritt kunde utveckla sig. Han var beroende av människorna i sin omgivning.
Detta framkommer i dikten Floden och bäcken. Där talas om en mäktig flod, vars vattenkraft människorna utnyttjat. En dag säger floden till den lilla bäcken, som flyter där bredvid:
”Bäck, vem är du, som vågar visa här din spegel. Vad nytta gör den?” Då bekänner bäcken, att den aldrig tänkt på nyttan. Men den lilla bäcken efterkom flodens begäran och begynte driva ett och flera kvarnhjul.
Franzén berör alltså problemet, om dikten är till för nyttans skull eller blott för sin egen skull. Denna fråga, omdiskuterad i århundraden, dyker ständigt upp på nytt och har ännu ej fått ett tillfredsställande svar.
V. Dryckesvisorna
Enligt tidens sed författade Franzén dryckesvisor. Mest kända äro måhända: Det enda glaset, Champagnevinet, Till en yng- ling. Vad Franzén i dessa visor vill betona -- liksom sin päster- liga kollega J O Wallin, är måttlighet.
VI. Psalmdiktningen
Franzén framträdde även som psalmförfattare och som sådan mycket fram stående. Han var J O Wallins främste medhjälpare i 1819 års psalmbokskom mission.
Bland Franzén psalmer märkas:
Bereden väg för Herran (Sv ps 43) Vad ljus över griften (Sv ps 102)
Den korta stund jag vandrar här (Sv ps 119) Du som var den minstes vän (Sv ps 181) samt den sköna nattvardspsalmen
Kom, o Jesu, väck mitt sinne till den stund som snart är inne
då jag framgår till ditt bord (Sv ps 227).
VII. Fannyvisorna
En fortsättning på Selmasångerna utgör Fannyvisorna. Franzén skildrar i dessa ett sjukt barns brådmogna fantasier. Bland dik- terna må nämnas: Pappers draken, Blomman och Lysmasken.
VIII. Den gamle knekten
Dikten Den gamle knekten är en föregångare till Johan Ludvig Runebergs diktsamling Fänrik Ståls sägner och Esaias Tegnérs dikt Axel.
IX. Karakteristiska drag i Franzéns diktning
Utmärkande drag i Franzéns diktning är innerligheten, vekhe- ten och känslan, t o m då han skildrar krigare kommer känslan med.
Den 18 juni 1982 uppnådde den kände Skåneskalden Gabriel Jönsson sina aktningsvärda 90 år, ty 1892 var hans födelseår.1 De äldre, nu avlidna författarkollegerna Bo Bergman och An- ders Österling passerade också med obruten vitalitet denna höga ålder.
Både på fäderne- och mödernesidan härstammar Gabriel Jönsson från fiskare och bönder, hemmahörande i Ålabodarna – ett gammalt fiskeläge i Glumslövs socken norr om Landskrona.
Fiskarens sega och uthålliga livsvilja äger Gabriel Jönsson.
För några år sedan utgav han minnesboken Ung mellan backar och böljor (1978) samt samlingsvolymerna Sång vid sundet (1977), Så går ett bondeår. Lyrisk almanack (1978) och Por- trätt och poesier. Och i höst ska utkomma ytterligare en an- tologi dikter. Ty den ålderstyngde, men ständigt verksamme skalden fogar alltjämt ihop minnesbilder och poetiska intryck från sitt långa liv till nya motivkretsar och perspektiv.
I Skåne har han blivit något av institution, som varje år hyl- las med en egen diktardag på ön Hven. Jag använder den gamla stavningen på öns namn, vilken är den enda ortografi Jönsson godkänner. I år kommer han även att celebreras i Malmö.
Gabriel Jönsson har befäst sitt namn och rykte bland den skånska diktarskolans främsta företrädare, dit ju Albert Ulrik Bååth, Ola Hansson, Vilhelm Ekelund och Anders Österling räknas.
Gabriels fader, Peter Jönsson, var lanthandlare i Ålabodarna.
Till detta yrke hade han tvingats för sin lekamliga bärgnings skull på grund av ryggskada i unga år som sjöman. Ryggskadan hade gjort honom puckelryggig, till en ”förknytt” man med nedsatt rörelseförmåga, fysiskt bräcklig och tidvis förlamad.
Gabriel Jönsson
Diktaren vid Öresund
”Min far -- mest en sjukdomshistoria”, konstaterade sonen Gab- riel.
På östsidan av Hven vid Husvik utvidgade Peter Jönsson sin affärsrörelse år 1888 med en filial. Där anställdes som förestån- darinna Johanna Jönsdotter, med vilken Peter Jönsson gifte sig år 1891. De fick fyra barn tillsammans och det äldsta var sonen Gabriel. Peter och Johanna Jönsson var baptister, dock ”sin- nesändrade” utan uppblåst frälsningsvisshet och gudsnådeligt själavinnarnit.
Peter Jönsson dog år 1901, endast 46 år gammal och Johan- na Jönsson stod ensam med fyra minderåriga barn. Men hon var en handlingskraftig kvinna, som visste, vad hon ville. Jo- hanna fortsatte med handelsrörelsen ”i tillhopa femtio år” och gjorde det med sådan skicklighet och ekonomisk framgång, att hon kunde bekosta sina tre söners utbildning -- icke blott vid Helsingborgs högre allmänna läroverk utan även vid universi- tetet i Lund.
I dikten Gammal mor i samlingen Kustland (1941) hänsyf- tar Gabriel Jönsson därpå, när han skriver:
«Här är din värld in i det sista.
Här går du mellan kök och bod och stryker skulder på vår lista så det blir ingen återstod».
Johanna Jönsson, ”handelsidkerska i fiskeläge”, gifte visserli- gen om sig år 1904 ”med en skeppare, som förde en galeas. Han var en präktig och genomhygglig man”. Även denne dog i förtid.
Johanna fortsatte emellertid inte blott med affärsrörelsen utan också med att ha ”skudedelar”, dvs andelar i fiskeskutor. ”Hon förtjänade pengar och tyckte det var roligt att tjäna pengar, och allt kom efterhand oss barn till godo”, skriver Gabriel Jönsson i sin minnesbok.
Efter studentexamen i Malmö 1912-12-06 -- Gabriel hade nämligen kuggats i fysik på våren i Helsingborg -- inskrevs han
vid Lunds universitet vårterminen 1913, där han ”låg” i tio ter- miner t o m vårterminen 1918, ”vagabonderade i de estestiska vetenskaperna. Ändå lärde jag under de åren mycket, som jag är evigt tacksam för”.
Här åhörde Gabriel Jönsson filosofen Hans Larssons --
”Kloke Hans” som studenterna kallade denne professor -- tidiga morgonföreläsningar i filosofiens historia, där bl a avhandlades och förklarades tankesystem av Spinoza, Fichte, Schiller och Kant.
Jönssons främsta studieämne var dock litteraturhistoria, där professorn Ewert Wrangel samt dåvarande docenterna Fredrik Böök och Albert Nilsson -- den senare var ju Ernst Wigforss’
gode vän -- undervisade.
Jönsson deltog i Wrangels föreläsningar i Sveriges littera- turhistoria, Bööks föreläsningar om Stagnelius och Nilssons föreläsningar över den svenska estetikens historia samt deras seminarier. Särskilt uppskattade han Bööks seminarier, där han ägnade sig åt fördjupade studier av Strindberg, en av favoritför- fattarna bland Bööks lärjungar.
Jönsson hade skrivit två seminarieuppsatser om några av Strindbergs verk. Den första behandlade novellen En ovälkom- men, den andra novellen Beskyddare. Den senares bedömdes av Böök vara av sådan kvalitet och mognad, att den efter en del förbättringar kunde användas som licentiatavhandling. Böök erbjöd sig även att ombesörja dess tryckning i den litteraturve- tenskapliga tidskriften Edda. Dock påstår Olle Holmberg i sin bok om Sigfrid Lindström, att Gabriel Jönsson fastnade i detta arbete.
Någon licentiatexamen blev det ej, trots mycket lovande förutsättningar, ej heller någon filosofie kandidatexamen. Den- na avlades i stället av Gabriels båda yngre bröder.
Gruppen kring Fredrik Böök, ”bööklingarna”, bildade den 1913-10-09 ett vittert, studentikost gille, kallat Englar och Dämoner, som bland sina medlemmar räknade Allan Bergs-
trand, Hakon Hedemann-Gade, Olle Holmberg, Helge Holm- ström, Gabriel Jönsson, Göran Lindblad och Ture Sjögren.
Gillets namn tillkom på förslag av Jönsson, som i detta sällskap kallades för Gyllenluggen eller Borstahusen med hänsyftning på fiskeläget i Glumslöv.
På sina sammanträden föredrog gillets medlemmar sina egna litterära alster, reciterade och analyserade kända författa- res verk, såsom Wolgang Goethes, Ola Hanssons, Verner von Heidenstams och Anders Österlings, men även dansken Sop- hus Claussens diktverk Djaevlerier diskuterades.
Vid ett sammanträde våren 1917 jämfördes Gabriel Jöns- sons dikter med Claussens. Påverkan förmodades även förelig- ga från Bertel Gripenberg och Vilhelm Ekelund. Men flera av Jönssons dikter med motiv från hemmiljön i fiskeläget vittnade redan då om en stilens självständighet i enkel, vardagsrealistisk form såsom dikterna Träden, Hamlet, En fåvitsk man till en kvinna, Flundrör, Skeppen, En Borstahus-ballad och Släkten I-III.
Inalles presenterade Gabriel Jönsson 37 dikter inför gillets medlemmar. Enligt Ture Sjögren ”strödde han vers ikring sig med virtuos lättfärdighet”. Ett tiotal dikter, delvis omarbetade, publicerades sedan i diktsamlingarna.
Den 1918-07-01 erhöll Jönsson anställning vid Svenska Dagbladets redaktion i Stockholm och uppgav därmed sina universitetsstudier i Lund. I Stockholm sammanträffade han med diktarna Pär Lagerkvist, Erik Lindorm, Erik Blomberg, Gunnar Mascoll Silfverstolpe, Karl Asplund och Sten Selander, alltså den unga lyrikens män, som alla skulle träda in på den litterära parnassen.
I och med att Ewald Stomberg, som vid denna tid var re- daktionschef i Svenska Dagbladet och hade anställt Gabriel Jönsson, utnämnts till chefredaktör för Sydsvenska Dagbladet Snällposten 1923, blev Jönsson medarbetare i denna tidning
och återbördades till Skåne. Fortfarande flyter bidrag från hans penna in i ”Sydsvenskan”, dock mera sparsamt med ålderns rätt.
De Nios pris erhöll Jönsson 1954. Av Svenska Akademien har han tilldelats ett årligt livstidsstipendium och från Sveriges författarfond uppbär han pension och är tillerkänd en statlig inkomstgaranti för konstnärer.
Jämsides med sitt yrke som journalist har Gabriel Jönsson utövat sitt författarskap. Hans första diktsamling Flaskpost ut- gavs år 1920 och där angav han omfånget för sin diktning på följande sätt:
«Jag äger blott bilder från tre mil jord och minnen från två små stränder.
Men dem vill jag kläda i vackra ord med ömma och ärliga händer.
Jag äger blott oron från vilsna år och sorg för en sviken kvinna.
Med dem skall jag tända den eld som får de vanliga orden att brinna».
Den mest kända dikten i samlingen, vilken anknyter till sjö- mansvisan, är Vid vakten, genom Gunnar Turessons ton- sättning lanserad under titeln Flicka från Backafall och med insjungningar av bl a Bertil Boo och Sven-Olof Sandberg.
«Flicka från Backafall, briggen Tre Bröder kryssar i kväll i Karibiska sjön,
medan en landvind från kusten i söder stryker som sunnan där hemma kring ön.
Luften är kryddad av tusende salvor,
men jag ger bort dem varendaste en mot att få vandra bland Backafalls malvor -- allt medan månen går vakt över Hven.
Vänta mig inte till sommaren, Ellen.
Då skall jag ännu ha linjen i norr.
Men när du står invid kyrkan om kvällen, tänk då att jag är en yr ollonborr, som utan lov tar törn mot din tinning och -- medan du med små händerna slår -- letar sig ner under bluslivets linning -- allt medan månen i malvorna går».
I samlingen Årsringar (1927) finns en dikt om Stockholm, som skrevs med anledning av Stadhusets invigning år 1923 -- Rag- nar Östbergs monumentala, konstnärliga skapelse:
«Alla Mälarns vårar klingade av is.
Böljan lopp med kårar av en mörkblå bris.
Sommarna brusade sitt lov högt i gröna ekar.
Braxen sprang i lekar in i fiskarns håv».
Stockholmsmotivet utgör ett undantag i Gabriel Jönssons diktning. I de kommande diktsamlingarna återvänder han till
Skåne och Öresund, jordbrukarbygden, fiskelägena och kust- landskapet, böndernas, fiskarnas och sjömännens liv, skildrade på ett mänskligt, lyriskt och humoristiskt sätt såsom i Mina skepp (1936), Kustland (1941), Himmel och blandsäd (1946), Dikter (1952), Min strand (1956) och de redan nämnda Sång vid Sundet och Så går ett bondeår.
I dikten Arv och eget ger Gabriel Jönsson en lyrisk själv- karakteristik om lynnesmotsättningarna i sin egen poesi, om skiftningar mellan ro och oro, men också om människan i ett evighetsperspektiv:
«En slaga går, en slaga slår långt borta i mitt blod.
Igenom långa led av män hör jag den trygga takten än som först jag sent förstod.
En åra går, en åra slår emot en relings kant
långt borta i det blod jag ärvt.
Och sjömäns shanties klinga djärvt bakom min bröstkorgs spant.
Och när det redes mig en grav där Glumslövs källsprång gå skall det på stenen stå:
Själv sjöng jag blott en liten stund.
Sjung för mig evigt Öresund».
Pär Lagerkvist
I den självbiografiska romanen Gäst hos verkligheten (1925) skildrar Pär Lagerkvist (f 1891 d 1974) sin barn- och ungdoms- miljö, präglad av gammalsvensk, kyrklig fromhetstradition med pietistiskt inslag, helt oförstående för sociala reformer och förändringar.1
Demokratin förklarades strida mot ”Guds skapelseord- ning”, ty enligt den lutherska statskyrkan består samhället av tre stånd, nämligen det styrande, det lärande och det närande ståndet. Och dessa hade den ”allsmäktige guden” tilldelat sär- skilda uppgifter.
Skönlitteraturen betraktades som ”fientlig mot religion och kristendom och skyr icke att genom hån och försmädelse av det heliga fullfölja sitt mål att undergräva och utplåna vördna- den för Guds ord samt för kyrkans tro och ordning”.
Mot denna traditionellt religiösa livs- och samhällssyn re- volterade den unge Lagerkvist.
I romanen gör ynglingen Anders (Lagerkvists alter ego) upp med och frigör sig helt från den jämnåriga och betagande, kvinnliga frälsningsarméofficeren och hennes naivt överdrivna och förblindade kristna tro.
«Det fanns något hos vissa människor, som var förfärande därför att det påminde om fullkomligheten, därför att det tycktes vilja inne- bära en visshet, en fullkomlig frid. Det gav plötsligt åt livet en värme som det i sig själv icke ägde och som bara gjorde det mycket svårare, mycket tyngre att leva».
Boken Gäst hos verkligheten inleder en nyorientering i La- gerkvists författarskap mot en påtagligare verklighet än den
1 Artikeln även införd i NSD 1986-01-16 under rubriken ”En hymn till kärleken”
(i något förkortad form).
Förtärande kärlek – Pär Lagerkvists första äktenskap
hans tidigare esteticism, expressionism, försonings- och livstro innefattade.
Lagerkvists första äktenskap (1918-1925) med danskan Karen Sörensen hade upplösts.
«Vi stena det vi älskat vi hata, vi digna av sår»,
bekännes redan i diktsamlingen Kaos (1919).
Ett nytt äktenskap med Elaine Sandels ingick Lagerkvist 1925. Han hade därför ett starkt personligt behov av självrann-
sakan och självbesinning för att klarlägga och reda ut sin egen livssituation, sådan den i verkligheten gestaltade sig.
«Så hårt spänns ingen båge som Livets båge spänns.
Och när den en gång brister, har allting nått sin gräns»,
poängteras i diktsamlingen Vid lägereld (1932).
En fortsättande del av Gäst hos verkligheten fullbordade Lagerkvist i manuskript under självprövningens år 1925. Men först i år (1985) efter 6 decennier har den utgivits postumt un- der titeln Den svåra resan (Bonniers).
Det opublicerade originalmanuskriptet, vars titel endast är Resan, överlämnade Lagerkvist själv till Kungl. Biblioteket i Stockholm att förvaras bland handskriftssamlingarna med full- makt för familjen att bestämma om eventuell tryckning.
Varför publicerades då ej denna andra del av Gäst hos verk- ligheten tidigare? Förmodligen betraktade Lagerkvist själv det- ta manuskript som icke tillräckligt genomarbetat.
Han hesiterade inför sin ironiska och karikerande beskriv- ning av Danmark och dess folk, som han dock hyste varm sym- pati för livet ut. Varje år brukade han resa dit för att uppleva den nyutslagna bokskogens glädjefriska liv. Där tillkom också den ofta lästa och reciterade, stämningsfyllda dikten Det är vack-
rast, när det skymmer. Den varma sympatin trängs emellertid undan i Den svåra resan.
«Som vuxen kom Anders bort från sitt hemland, till ett annat.
Det var olikt hans. Frodigare, rikare, låg liksom och jäste av att må väl...Allting var utnyttjat, ingenting orört... Naturen älskades där som i få land, fick ingen fred, var något märkvärdigt som alla skulle begapa, till och med bönderna glodde på den. Något idylliskt hade den över sig, som de älskade, en jolmig idyll tycktes hela landet...En stad som var mycket för stor för landet sög till sig folk från alla kanter, tuggade och gav tillbaks...Livet där var en röra av småborgerlighet och kultur, trivsam gemytlighet och slapp degeneration...Detta om- kring honom verkade på honom frånstötande».
I den sinnesstämning Lagerkvist befann sig, hade han be- hov av att överdimensionera motsatser och att framhäva skarpa kontraster, ett jagets försvarsinställning.
Hänsynen till Karen Sörensen, som dog 1984, har otvivel- aktigt varit ett tungt vägande skäl till att fördröja utgivningen.
På ett pensionat i den populära danska badorten Humle- baek på Själlands nordöstra kust träffade Lagerkvist bland de anställda den några år yngre Karen Sörensen, romanens Hilde
”den kvinna, som han kom att älska”.
Hilde karakteriseras som något vilt, självvuxet, ”som ett djur från den riktiga skogen i denna hjord av betande suggor. I sitt väsen hade hon något kantigt, en brist på charm som när man riktigt förnam henne, hur hon var, gav henne charm liksom på trots...Fastän hon var helt ung hade hon något bittert, förgrämt över sig och en nästan rå känslolöshet i domen över människor och världen, sådan hon mente den var. Det var något ont i hen- ne, något omänskligt. Han kände, att hon hörde till dem som har svårt för att älska -- älska riktigt helt. Men att detta ej var någonting begrundat, fanns bara inom henne, outrett”.
Men hos Hilde fanns också ”det solglittrande och varma, det godlynt gäckande, det öppenhjärtade som kom utav värme”.
Hildes ambivalenta personlighetsdrag grundades under hennes olyckliga uppväxttid -- ”enda barnet i ett förmöget hem, där ingenting tycktes fattas”, utom den personliga värme, spon- tana innerlighet och kärleksfulla ömhet, vilka är nödvändiga för barns naturliga känsloutveckling och psykiska balans.
«Modern var medelålderns, nästan ung, en kall skönhet, som alla samlades omkring. Fadern var gammal, en förnäm, åldrad man, som hon kände en obestämd vördnad och tillgivenhet för».
Hilde älskade icke sin mor. Då hon blev äldre upptäckte hon moderns lastbarhet, osedlighet, lögnaktighet och slösaktighet, som till sist förödde hemmet. Hilde upplevde ”bara ruttenhet.
Bara upplösning, förfall, tvetydiga personer, lögn, förställning, och hos alla en kall beräkning för att nå något man ville”.
Slutligen yppade modern den chockerande och förklarande hemligheten, att Hilde var deras adopterade fosterbarn, efter- som de inte kunnat få barn och därför att hon, modern, ”behöv- de något att förströ sig med. Sedan hade hon ledsnat på henne”.
Trots sin egen lyckligare barndom plågades även Anders av erfarenheter om livets bitterhet, tomhet, ödslighet och ångest.
Denna gemensamma upplevelse förde honom och Hilde oe- motståndligt närmare varandra. Sedan 1916 bodde de tillsam- mans i Köpenhamn, ”en tid då de älskade varandra”.
«Men det var en kärlek utan ömhet. Det var en kärlek som inte byggde någonting åt dem. -- Likväl höll de av varandra på något sätt. Det kändes som ett slags vanvett».
Då Karen 1918 väntade barn, gifte sig Karen och Pär i maj samma år och flyttade till Sverige, men vistades under 20-talet omväxlande i Frankrike, Italien och Tunis.
«Deras kärlek var ett instrument utan strängar...När han märkte hur hon drog ner allting för dem, såsom de brukade, allt detta förrå- ande, förnedrande som han kände igen, då blev han själv som förvil- dad av det...Så skildes de, gick åt var sitt håll».
Skilsmässan blev en ofrånkomlig nödvändighet.
Den svåra resan borde enligt Lagerkvist förstås som En hymn till kärleken, även om de båda kontrahenternas liv inte motsvarade denna fromma önskan. Vad däremot Lagerkvist skapat med sin korta roman, är ett av våra allra främsta skönlit- terära verk om kärlekens och samlevnadens psykologi.
Det första äktenskapets samlevnadsproblem inspirerade Lagerkvist till några av den svenska litteraturens mest glödande och intensiva kärleksdikter.
Redan i diktsamlingen Kaos (1919) intogs dikterna Hur doftar ej jorden av evighet och Vem spelar i natten om dig och mig.
Och i diktsamlingen Den lyckliges väg (1921), vilken La- gerkvist skrev i Frankrike, hittar vi:
Regnet slår och slår ett litet hus,
syftande på den halvt förfallna stugan i Bohuslän, där Karen och Pär bodde sommaren 1918, den lyriska dikten
Ingenting får störa vår stund med varandra, den symboliska kärleksdikten
Som ett blommande mandelträd är hon som jag har kär
och den tvivlande älskarens klagodikt När du ler, förbleknar allt omkring dig.
Diktsamlingen Hjärtats sånger (1926) upptar den tragiska dikten
Kärlekens hem är fullt med blod
samt de resignerade och vemodsfyllda dikterna Att älska blev att glömma dig
som jag haft kär
och
Låt oss vila ut från kampen, kära.
I sina anteckningar konstaterade Lagerkvist, att
«han lärde sig mer om kärleken i denna olycka än i sina lyckliga upplevelser, då han älskat och varit älskad».
Även olyckliga händelser och upplevelser kan bli positiva tillgångar i en skapande människas liv.
I den moderna diktningen, såväl svensk som utländsk, behand- las den religiösa problematiken med en intensitet och ett per- sonligt engagement, som man måste gå åtskilliga år tillbaks i tiden för att finna ett motstycke till.1 Det räcker med att som bevis härpå nämna sådana namn som Lars Ahlin, Sivar Arnér, Erik Blomberg, Lars Gustafsson, Ragnar Jändel, Pär Lagerkvist.
Bertil Malmberg och Birgitta Trotzig inom svensk litteratur samt Robert Graves, Hermann Hesse, Thomas Mann och D H Lawrence inom utländsk.
Men det finns också författare, vilka intar en mera avgjord kristen position i denna spänningsfyllda och av personlig li- delse förda livsåskådningsdebatt såsom Georges Bernanos, T S Eliot, Graham Greene och François Mauriac.
Utmärkande för hela denna litteratur är emellertid, att den utgör en valplats för en frenetisk kamp mellan tro och tvivel, resignerat bejakande och aggressiv förnekelse. Stundom fram- träder förnekelsen med en sådan våldsamhet, att den - psyko- logiskt sett - i stället vittnar om trons hemliga bundsförvanter i själens innersta och dolda djup. ”Det är troslivets triumf”, skri- ver en av vår tids främsta religionsfilosofer, Paul Tillich (1886 - 1965) i boken Dynamics of Faith, ”att varje förnekelse av tron själv är ett uttryck för tro”. Men mestadels är det sökandet och tvivlet, oron och ångesten, tomheten och längtan efter ett nå- got, som icke finns, som kännetecknar denna litteratur.
Gud är för många av dessa författare endast ett ord utan innehåll, men omgärdat av de traditionella kristna trosföre- ställningarna och symbolerna. Men dessa har för ett ständigt väsande antal människor förlorat sin mening och innebörd, är
1 Artikeln införd i Enskede-Årsta Kyrkoblad nr 2/1969.
En sökare efter tro
tomma och intetsägande och kan därför inte längre tillfreds- ställa människornas religiösa behov.
«Gud är det, som skiljer oss från det gudomliga», säger Pär La- gerkvist. Och hans definition är signifikativ för dessa religiösa sökare utan tro i vedertagen mening. Men ändock har den Gud, som den naturvetenskapliga världsåskådningen av deterministiskt märke dri- vit ut ur vår världsbild, lämnat efter sig ett tomrum, som knappast går att fylla ut. “Mysteriet, som den försvunne guden lämnar efter sig”, konstaterar professor Hans Ruin i boken Det sjunkna hornet,
“grubblar vi oförtröttat över, ur stånd att uppge möjligheten av att in- nerst inne i tillvarons universum ändå finns något, som är oåtkomligt för vår forskande tanke”.
Detta mysterium om den försvunne guden och människo- livets mening är det stora och centrala problemkomplexet för Pär Lagerkvist. Och med detta brottas hela hans litterära pro- duktion intensivt och lidelsefullt, möjligen med undantag av några av hans tidigaste skrifter. Ingen svensk författare under någon tid har, mig veterligt, med sådan envis uthållighet och personligt engagement i bok efter bok, såväl i dikt som på prosa, åter och åter behandlat detta problem i en alltmer fulländad, andligt mogen och konstnärligt överlägsen form. Lagerkvists ställning inom den svenske vitterheten är därför unik. Hans genombrott som författare med diktsamlingen Ångest ( 1916) bildar - för att citera docenten Erik Hörnström - “jämsides med Edith Södergrans första dikter epok i den svenska litteraturen”.
Lagerkvist erhöll också Nobelpriset i litteratur 1951, ty han är - som Bertil Malmberg hävdar - “utan all fråga den svenska diktare som ingripit påtagligast i sin epok”, detta genom att koncentrera nästan hela sitt författarskap omkring ett enda problem, det ur människans synpunkt mest centrala, nämligen frågan om livets mening.
Pär Lagerkvist tror alltså icke på någon Gud och dennes ex- istens så som våra kristna kyrkor lärt oss. I Det besegrade livet (1927) avlägger han sin bekännelse:
“Han trodde inte på Gud. Men på det gudomliga i människan hade han aldrig kunnat tvivla; hur det än förmår dölja sig. Dess makt är för väldig och trots allt beständigt verksam i världen för att man skulle kunna förneka den. Skulle vi misströsta, vi som känner den inom oss”.
Att påstå att Pär Lagerkvist förnekar Guds tillvaro vore nog förhastat, liksom att han bejakar den. Gud är i stället för honom tillvarons olösta och ofrånkomliga problem, som människan aldrig kan släppa. I diktsamlingen Aftonland (1953) tillspetsas detta ständiga grubbel över tillvarons olösliga mysterium på ett dramatiskt sätt.
“Om du tror på gud och någon gud icke finns så är din tro ett ändå större under.
Då är den verkligen någonting ofattbart stort, Varför ligger det en varelse nere i mörkret och ropar på något som inte finns?
Varför förhåller det sig så?
Det finns ingen som hör att någon ropar i mörkret. Men varför finns ropet?»
Ja, varför finns detta rop - det är den eviga, men ständigt obesvarade frågan i Pär Lagerkvists författarskap.
Det fanns onekligen hos Sven Lidman (f 1882 d 1969) ett ma- sochistiskt drag, ett begär att underordna sig en överväldigande stark makt, en tendens att förneka och förnedra sig själv nästan intill gränsen att utplåna sitt eget jag samtidigt med en enastå- ende förmåga och skicklighet att kunna resa och hävda sig, att låta sin självbeskrivna förnedring bli till något nytt och värde- fullt för fortsatt intensivt liv och till något gångbart för somliga människor.1
Denna kombination av två helt motsatta livsinställningar bidrog till Lidmans originalitet och kända excentricitet. Den präglade honom såväl som litterär författare och poet som ska- pare av kristen uppbyggelselitteratur i predikoform och som en av den protestantiska kristenhetens mest framstående för- kunnare. Den kännetecknade också hans förhållande till Lewi Pethrus, de svenska pingstvännernas diktatoriske, dogmatiske och fundamentalistiske ledare.
Lidmans och Pethrus’ andliga gemenskap och jordiska vänskap upplöstes ju genom våldsamma utfall och hejdlösa beskyllningar mot varandra, ja nästan jordskredsliknande fri- görelseakter och en så gott som total bankruttförklaring av ”den kristna kärlekens” ideologi, som dessa båda av nåd frälsta brö- der och deras likasinnade vänner påstod sig representera. Men även under detta kaos fann Lidman Stjärnan som tändes på nytt, varom predikosamlingen av år 1950 vittnar.
Redan i Sven Lidmans tidigaste dikter i debutboken Pasip- hae (1904) liksom i de därpå följande diktsamlingarna Prima-
1 Införd i Dala-Demokraten (DD) den 1982-11-30 under rubriken: Sven Lidman - författare och pingstvänspredikant.
Sven Lidman
Författare och pingstvänspredikant
vera (1905), Källorna (1906) och Elden och altaret (1907) framträder dessa så ambivalenta drag av självförnekande jag- utplåning och maktälskande självhävdelse, som bildar det lid- manska livsmönstret.
Några dikter från år 1904, vilka ingår i det urval av den egna poetiska produktionen, som Sven Lidman gjorde 1933, betit- lat Oroligt var mitt hjärta tills det fick frid i dig och med under- rubriken En själs biografi i dikter, belyser detta.
Ur dikten Jag har bränt mina skepp må följande anföras som bevismaterial:
«Jag har bränt mina skepp, jag har slösat allt, som människor älska och akta.
Jag har vilse gått och jag frös och svalt, så jag lärde mig själv förakta.
Men aldrig så hopplöst till sömns jag mig grät som när lyckan i handen jag hade.
Då kände jag livets fåfänglighet och de bittraste orden jag sade».
Samma motstridiga tendenser finner vi i dikten Cassandra:
«Lär mig att svälta, lär mig att törsta, lär mig att ensam och frusen vandra!
Blev ej det öde det största, som de odödliga gåvo Cassandra?
Hell dig, Cassandra, älskade, kära giv din själ att på nytt jag må finna offrets och givandets saliga lära, styrkan att lida, modet att brinna,
åtrån att offras, åtrån att giva
allt som till trygghet och skydd kunde bliva, stolthet och styrka att aldrig vackla - modet att vara en brinnande fackla».
Båda dessa dikter publicerades ursprungligen i samlingen Primavera.
I versdramat Härskare (1908), där Lidman påverkats av Friedrich Nietzsches övermänniskoideal, låter han kung Hiero i Syracusae säga:
«Det finns ingenting jag älskar så som makten
och ingenting som jag så helt föraktar som människan».
År 1908 gifte sig Sven Lidman med bankiren Thiels dot- ter Karin och i slutet av året väntade makarna sitt första barn.
Men barnet dog vid födseln. Sorgen däröver skapade en kris Lidmans liv, vilken helt omgestaltade hans författarskap. Han lämnade poesin och blev prosaist.
Sven Lidmans debutroman Stensborg utkom år 1910. Ro- manens huvudperson är adelsmannen Johan Silfverstååhl, äga- re till det fideikommiss, som romanen hämtat sitt namn från.
Den usla ekonomin driver adelsmannen att förfalska en växel, vilken han diskonterar. Med pengarna reser han till Monte Car- lo i hopp om att där vinna stora förmögenheter. I stället förlorar han alla sina medhavda pengar och återvänder hem fattig som en kyrkråtta, men beredd att ta sitt straff och sedan börja ett nytt liv. Vällustingen har blivit moralist och hederlig medbor- gare.
Fideikommisset, som övertagits av brodern, återköps ge- nom goda grannar hjälp. Johan gifter sig med sin piga, blir en
ansvarskännande och framgångsrik jordbrukare, bryter med alla sina adliga förpliktelser och antar namnet Johan Stål.
Moralismen gör sitt inträde i Sven Lidmans författarskap.
På hösten år 1910 publicerades en ny roman i Silfversstå- åhlsserien, vilken inalles omfattar fem volymer. Denna nya roman handlar om och betitlades Thure-Gabriel Silfverstååhl, Johans kusin, som representerade den friherrliga grenen av släkten och var löjtnant och patriot. ”Det var en karl det”.
Inför truppen kände denne ädling samma ”psykiska makt- känsla som en kvinna förnimmer sin skönhet och sin makt över männen”.
Thure-Gabriel Silfverstååhls gud var fosterlandet och han var ”en svärmare, som med hela sin instinkt trådde till offret och martyrskapet med en passionerad och olycklig naturs våld- samma behov att glömma sig själv och gå upp i något högre”, ett typiskt lidmanskt drag.
Denna roman avspeglar Lidmans egen inre ovisshet och självrannsakan vid denna tid. Genom påverkan från sin vän John Landquist, som 1908 doktorerat på en avhandling Om viljan hade Lidman börjat studera den franske filosofen Henri Bergsons kända huvudverk L’évolution créatrice (Den ska- pande utvecklingen, 1907) med dess omtalade biologiska teori och lära om ”livssprånget” (élan vitale). Men han anklagade sig själv för ”att ej genomskådat livets princip, som är rörelse och icke vila”. I det exemplar av romanen Thure-Gabriel Silfverstå- åhl, som Lidman tillågnade sin vän, anspeglade han på detta, när han skrev ”en konkurrnesavhandling till Om viljan”.
I tidsromanen Köpmän och krigare (1911) företräder Hen- rik och Carl Silfverstååhl den svenska adelns konservativa chauvinism. För landets bästa förenar de dock sina strävanden med framgångsrika affärs-, industri- och finansmän för att ska- pa en ny storhetstid åt Sverige.
Härför kämpade då intensivt statsvetenskapsmannen Ru- dolf Kjellén och filosofen Vitalis Norström. Historikern Harald
Hjärne med sitt slagord ”försvar och reformer” intog som be- kant en mera balanserad hållning. Däremot kritiserade filoso- fen Hans Larsson skarpt denna ensidiga patriotism.
Sven Lidman, själv patriot av födsel och ohejdad vana, blev under det första världskriget aktivist och utsågs till redaktör för den svenska aktivismens organ Svensk Lösen åren 1916-1918.
Under denna period utgav han Det levande fäderneslandet. En bok om den svenska aktivismen 1916.
Romanen Carl Silfverstååhls upplevelser (1912) fortsatte släktkrönikan men blottade samtidigt olustiga interiörer från militärens liv, såsom yrkeshögfärd, inbilskhet och prestige, rå- het och ohämmade sexuella orgier.
På sommaren 1913 började Sven Lidman ”ryckvis läsa bi- beln -- ryckvis bedja till Gud -- och så började jag skriva en religiös roman, vilken till julen 1913 utkom under namnet Tve- dräktens barn -- en boktitel, som ju i själva verket mig ovetande symboliskt återspeglade tvekampen i min egen själ”. Romanen, som var den sista i Silfverstååhlsserien, förespeglar Lidmans kommande utveckling.
Lidman började nu läsa den amerikanske psykologen och filosofen William James’ berömda bok Den religiösa erfaren- heten och av den medeltida uppbyggelselitteraturen Thomas a Kempis’ kanske mest uppskattade och djupa bok Om Kristi efterföljelse med dess framträdande personlighetsmystik.
På hösten 1914 påbörjade Lidman en ny roman Huset med de gamla fröknarna. Men den blev inte färdig förrän augusti 1918. Den är tveklöst Lidmans mognaste roman, ett verkligt mästerverk. Romanen skildrar några gamla fröknar, som tap- pert söker hålla sig uppe trots djup ekonomisk misär.
Efter metodistiskt mönster förlade Sven Lidman sin omvän- delse till kristendomen till den 17 mars 1917 under svallande extatiska salighetskänslor och starka ljusförnimmelser.
I diktera Frälsad (1917) och Salighetens gåta (1918) har omvändelsen beskrivits. Följande verser ur dessa dikter citeras:
Ur Frälsad:
«Hem till Gud -- hem till Ditt hus!
Själen till Din urelds ljus nu från mörkret återvänder.
Lång var färden, tät var dimman, lång den hemska ångesttimman djupt i kvalens syndaländer.
Brus i bruset av Din viljas vind -- ljus i ljuset -- av Din klarhet blind sjunker jag i tårar till Din fot
för att, fri från skräck och fri från fruktan, taga straff och taga tuktan
ödmjukt tigande emot».
Ur Salighetens gåta:
«O salighet, o gåtfullhet, o Kristi törnekrona,
som mer än världens visdom vet och varje synd kan sona.
Nu all min synd Du tagit har -- av fröjd vill hjärtat gråta -- jag är Ditt barn -- Du är min far -- o salighetens gåta».
Med Såsom genom eld (1920) avslutar Sven Lidman sitt romanförfattarskap. Boken får väl betraktas som en äventyrs- roman med en spännande och kuslig intrig. Den innehåller dessvärre perfida inlägg och lögnaktigt förtal av kända perso- ner, såsom Knut Kjellberg, Nathan Söderblom, Lydia Wahl- ström, visserligen under pseudonymens täckmantel. Men det står ändå fullt klart vilka personer Lidman avser.
Även i de många predikosamlingarna, Lidman efter sin över- gång till pingströrelsen gav ut, förekommer liknande grova ut- fall och medveten smutskastning mot oliktänkande inom den egna ”frälsta” skaran, men framför allt mot utomstående och
”världens barn”. Men däri skiljer sig Lidman knappast från den gängse predikojargongen inom den lutherska kristenheten. Sin kulmen når denna oetiska inställning i uppgörelsedokumentet med den av Lewi Pethrus ledda pingströrelsen, Resan till do- men (1949), där den snävt dogmatiska och fundamentalistiska bibeltron firar sina triumfer och tycks lägga hinder i vägen för en etisk utveckling och fördjupning. Alla frälsningsreligioner gör tyvärr människans andliga horisont påtagligt snävare och befrämjar i hög grad intolerans och inskränkthet.
År 1921 utgav Sven Lidman Augustinus bekännelser om sin omvändelse i en samvetsgrann nyöversättning från det latinska originalet jämte en inledning.
Översättningen omfattar de nio första böckerna (kapitlen), de fyra sista har uteslutits liksom i Natham Söderbloms tidigare (1905) utomordentligt skickliga översättning. Men därigenom bortföll de viktiga styckena om Återerinringen i det 10:e kapit- let av Bekännelserna. För den som i svensk översättning önskar få vetskap om återerinringskapitlets innehåll, rekommenderas Johannes Gabrielssons valda stycken ur den store kyrkofaderns skrifter i serien ”Religionens människor och dokument.
På pingstväckelsens bibelstudievecka i Nyhem, Mullsjö, un- der de första julidagarna 1921 döptes Sven Lidman på bibliskt vis, ”fick följa Jesus i dopets grav” -- alltså i enlighet med Johan-
nes Döparens dop, som övertogs av den urkristna församlingen (Mt 3:4-17; R 6:3-4). Från och med denna tid blev han ”Lewi Pethrus’ medhjälpare, medarbetare, medkämpe och medfånge i Jesu Kristi efterföljelse och i pingstväckelsen”.
På nyåret 1922 kallades Sven Lidman till redaktör för Evangelii Härold, pingstvännernas veckotidning, vilken post han innehade till den 1 juli 1948. Han sade då upp sin anställ- ning på grund av de uppseendeväckande stridigheterna inom Stockholms Filadelfiaförsamling.
Under nästan ett halvt sekel hade Lidman fungerat som
”Pethrus’ generalstabschef och hela väckelsens utrikesminister”, hyllad och uppburen, samt gett glans och uppmärksamhet åt denna extremt fundamentalistiska, extatiska frikyrkorörelse inom mycket vida kretsar. Utan Lidmans insatser hade för- modligen pingströrelsen icke kunnat nå så markanta framgång- ar, som den lyckades göra.
Sven Lidman blev den svenska frikyrkorörelsens ojämför- ligt störste predikant och den protestantiska kristenheten torde ha haft mycket få förkunnare av denna klass. Hans predikningar tyngdes ej av teologernas ”herbarievisdom”. Lidman citerade med förkärlek den amerikanske psykologen William James’ på- stående, att för teologerna har ”bokstaven trätt i åskådlighetens ställe, yrkesmässighetens i livets”.
Även om Sven Lidman belyste sina bibelutläggningar med händelser och upplevelser ur det levande livet, skildrade med psykologisk skarpblick och inlevelse, citerade fyndigt och an- knöt till skönlitterära författare, filosofer, historiker, psykolo- ger, politiker, naturvetare och uppbyggelseförfattare och av allt detta gjorde en alldeles sällsam fyrverkeriuppvisning på talar- podiet för att övertyga och vinna sina åhörare, slog alltid hans brinnande och fundamentalistiska bibeltro igenom – ”hav alltid Ordet för ögonen”. Tyvärr var denna bibeltro också ett utslag av en mycket dogmatisk, samhällsfrånvänd och männis- konedbrytande teologi.
Lidmans första predikosamling utkom i tryck år 1923 med titeln Bryggan håller. Sedan välde i raskt flöde ytterligare 16 vo- lymer sådan litteratur fram -- alla med för religiös uppbyggelse- litteratur ovanligt talande och säljande titlar. Härnedan noterar vi dem som belägg för påståendet:
Personlig frälsning (1924) Pingströrelsens hemlighet (1926)
Betlehemsstjärnan och båglampan(1926) Förgängelsens trälar och frihetens söner (1928) Människan och tidsandan (1932)
På resa genom livet (1934) Guds eviga nu (1936) Blodsarv (1937)
Var inte förskräckt (1939) Utvald av Gud (1940) Glädjebudbärare (1941)
Från Coventry till Betlehem (1942) Uppenbarat (1943)
Ingen lurar Gud (1945) Fjäril och vilddjur (1947)
Stjärnan som tändes på nytt (1950).
Som avslutning på sitt författarskap och sitt liv som benådad och utvald kristen med jagcentrerad gudstro, där gud knappast är något annat än projektioner från det egna omedvetna själs- livet, publicerade Sven Lidman sina bekännelser, memoarer i fyra volymer i likhet med den store biskopen från Hippo Re- gius, Augustinus – den första moderna människan. Volymerna bär titlarna:
Gossen i grottan (1952) Lindansaren och lågan (1952) Mandoms möda (1954)
Vällust och vedergällning (1957).
Liksom predikosamlingarna är memoarerna intressanta att läsa, ty den blottlägger en självupptagen människas själsliga
kamp men också vilka själsliga problem den kristna religionen skapar för sina bekännare och snedvrider en sund mänsklig ut- veckling.
Det är i år (1982) 100 år sedan författaren Ludvig Anshelm Nordström föddes, närmare bestämt den 25 februari 1882, i Härnösand, Ångermanlands residens- och stiftsstad, grundad 1585 av vasakungen Johan III, och 40 år sedan han avled den 25 april 1942 i Stockholm.1
Hans far var kamreraren i Härnösands Enskilda Bank Oscar Anshelm Nordström, som ägde förmögenhet samt fastighet vid Kyrkogatan 138.
Hans mor var den engelskfödda guvernanten Mary Sarah Parfitt, faderns andra hustru. Hon sades ha gift sig med Ludvig Nordströms far icke av kärlek utan i det praktiska och vällovliga syftet att bli försörjd.
Oscar Nordström var kolerisk och orolig, men verksam och konstnärligt begåvad. I sin ungdom ägnade han sig åt musik och hade lovande anlag som pianist, tog studentexamen och läste några år vid Uppsala universitet, men ”sadlade om” och blev välburgen bankkamrer i sin hemstad.
Och Ludvig Nordströms moder ägde det, som anses känne- teckna den brittiska nationalkaraktären: utpräglad nyttomoral, sunt förnuft, praktisk och socialt betonad religiositet, världs- förbättrarnit och internationalism.
Oscar Nordström spände dock sina ekonomiska ambitioner alltför högt i spekulativa affärer, vilket slutade med en konkurs i mitten av 1890-talet och påfordrade hans avgång som bank- kamrer. Därmed var familjens gyllene tid förbi och ”paradiset”
förlorat.
1 Införd i Dala-Demokraten (DD) 1982-08-18 Under rubriken ”Ludvig Nord- ström -- socialaristokraten”.
Ludvig Nordström
Socialaristokraten Ludvig Nordström
Enligt Sigmund Freud är barnets intryck, upplevelser och påverkan från den sociala miljön under uppväxttiden avgöran- de eller i varje fall mycket viktiga för den senare livsutveckling- en, eftersom denna kontakt med yttervärlden skapar själsliga, psykiska strukturer, mönster efter vilka individen kommer att handla och reagera.
Ludvig Nordström avlade studentexamen år 1901, ”låg” vid Uppsala universitet och läste romanska språk, estetik och filo- sofi till år 1903. Då hade de akademis ka studierna fullständigt tråkat ut honom.
Han slog sig i stället på journalistiken, först som medarbe- tare i Sundvalls Tidning åren 1903-1905 och därefter i Vester- norrlands Allehanda till år 1908.
Sina konstnärliga talanger utvecklade Ludvig Nordström och blev en skicklig tecknare. Hans bilder, särskilt bokillus- trationerna, gav liv åt och förtydligade det skrivna innehål- let, såsom i böckerna Idyller från kungariket Öbacka (1916), Öbacka-bor (1921), Petter Svensks historia (1923), Lort-Sve- rige (1938).
I Ludvig Nordströms bokproduktion avspeglade sig allt tydligare intresset för samhällets ekonomiska förhållanden och problem. Influenserna från fadern var uppenbara.
I likhet med Gustaf Fröding och Selma Lagerlöf hade Lud- vig Nordström ett barndomens förlorade paradis att se tillbaka på. Detta gjorde honom till en utmärkt skildrare av minnen från det, som en gång varit, såsom i böckerna Tomas Lack (1912), Landsortsboheme (1911), Idyller från kungariket Öbacka,
Historier (1926), Planeten Markattan (1937).
Samtidigt var Ludvig Nordström positivt inställd till den norrländska över klassen, glorifierade borgerskapet, affärsmän och företagare, vilket ju är ganska sällsynt i svensk skönlittera- tur. Vi finner det i novellsamlingarna Borgare (1909), De tolv söndagarna och Herrar (1910) samt essäerna om Stor-Norr- land (1927).
Faderns konkurs skapade hos Ludvig Nordström, som för- fattarinnan Marika Stiernstedt, med vilken han var gift åren 1909-1936, framhöll i sin bok Kring ett äktenskap (1953),
känslor av ”otrygghet, misstänksamhet och vissa mindrevär- desföreställningar, men också trots, aggressivitet och en stark lust att skaffa återupprättelse”.
Upplevelsen av familjens ekonomiska sammanbrott blev för den unge Ludvig Nordström en förstärkning av den tidigare från fadern överförda känslan av oro och rastlöshet.
Av Ludvig Nordströms omfångsrika produktion på ca 50 volymer utgör blott hälften rent skönlitterära verk. De övriga är sociala, politiska och ekonomiska undersökningar, visserli- gen icke av strängt vetenskaplig karaktär utan insamlade data och observationer, tolkade av en talangfull författare med fro- dig, realistisk fantasi och social lidelse, eller reseskildringar i kombination med samhällsprojekt. Gränsen mellan dikt och verklighet, konstnärligt skapande och beskrivande undersök- ningar är flytande. ”Torra” fakta glider in i litterär gestaltning och formgivning.
Skönlitteraturen hade för Ludvig Nordström inget egen- värde i sig utan be traktades som ett medel för kulturkritik och samhällsprojekt. Här finns en överensstämmelse med August Strindberg, som tillhörde Nordströms för fattaridoler. Den vittra litteraturen kan ej frigöra sig från politiska ställnings- taganden, eftersom samhället består av människor och män- niskornas problem i samhällsgemenskapen också är diktarens.
Därför ska litteraturen vara informativ, uppfostrande och pro- grammatisk, förmedla tanke och handling, inte bara känslor mer eller mindre illusoriska.
I Fyrskeppet (1922) formulerade Ludvig Nordström denna sociala realism på sitt dratiska sätt så:
”Varför sitta författarna och pjollra om en gammal fördömd lä- sargud, som om de vore sina egna mormödrar? Gud är dagens arbete och kamp mot mörker och elände... Den som tittar i luften efter Gud
är rätt och slätt en åsna... Kamrater, slunga 1800-talets pessimistiska böcker för tusan i våld och kom ut med mig, så ska vi upptäcka, var och en på sitt håll, det stora okända Sverige och visa våra landsmän vad de gjort, vad de göra och till vad de duga i världen!”
Redan i sin debutbok Kains land (1906), Ludvig Nord- ströms enda diktverk, gav han en programförklaring, tillämplig även på övriga författare, som går under beteckningen de sam- hällsorienterade och borgerliga tiotalisterna, såsom Hjalmar Bergman, Gustaf Hellström, Sven Lidman, Sigfrid Siwertz och Elin Wägner. Den löd: ”Jag vill leva! Jag vill älska! Jag vill käm- pa!”. Detta skulle ske i samarbete med andra människor under det hårda och mödosamma grovarbetets villkor med framtids- optimism och kosmopolitisk utblick. De undermedvetna in- trycken från modern började ta form.
”Jag vill känna mödan, pressa mina armars kraft, svett skall strömma av min panna,
blodet sjunga i mitt öra, hjärtat bulta,
som om världens hjärta vore mitt...
Jag är man i toppen på all världens skuta utkik över haven, där
vår färd går strävsamt fram,...
svängande min mössa ropar jag, Columbus lik:
land förut, nya land!”
Verstekniken påminner om Strindbergs.
Som journalist och fiskardräng på Ulvön under större de- len av år 1905, skildrat i novellsamlingarna Fiskare (1907) och Bottenhavsfiskare (1914), hade Ludvig Nordström lärt sig, att
livet är arbete och ej njutning, att varje liten del i världen oupp- lösligt ingår i en sammanhängande helhet och att individens uppgift och glädje är att tjäna denna helhet, dvs Gud.
Denna sin åskådning kallade Nordström för totalism och den utgjorde kärnan i hans livs- och samhällsvärderingar, det varom hela hans författarskap kretsade. ”Jag skriver aldrig om annat än om den”, förklarade han i novellsam lingen Öbacka- bor.
I novellen Evighetsbössan ur Idyller från kungariket Öbacka kände sig Nordström
”oupplösligt förenad med det hela. Från det ögonblick- et blev tingen genomskinliga för min blick, individerna blev fa- cetter av samma gudomliga ädelsten, och jag fann, att för mig hade individualismens läror blommat ut och satt frukt i en tro, som var omöjlig att längre visa bort, tron på en mystisk Gud, som bodde innerst i allt, ledde till allt och var alltings slutliga mål”.
Även om Ludvig Nordström sökte förneka det, föreligger här influenser från filosofen Spinoza (f 1632 d 1677). I dennes Etik läser vi bl a:
”Allt som existerar, finns i Gud och utan Gud kan ingenting finnas eller tänkas...Allt är förutbestämt av Gud”.
På lärt språk kallas detta för logisk monism, dvs läran om att världen som helhet utgör en enda substans, där ingen enskild del kan existera utan samband med helheten. Denna syn kän- netecknar också den religiösa mystiken, där mångfalden sam- manvävts till en enhet, där det ges ett helhetsperspektiv.
Ludvig Nordströms totalism präglas tydligt av religiös mys- tik, där dikten blir --- liksom för Esaias Tegnér (f 1782 d 1846), den store idealisten i vår litteratur -- redskapet att tolka denna helhetssyn. I romanen Döda världar i samhällsrym den (1920) skriver Nordström:
”Det nya perspektivet ser enheten och låter den omfatta individer na, så att hela världen stiger ur dikten ut till läsaren... Varje handling, varje ord, varje ’situation’ genomströmmas av hela hand- lingen, konstverket blir ett och odelbart; allt, det största och minsta, hänger samman”.
I essäsamlingen Nya himlar och ny jord (1917), den Nord- strömska totalismens grundläggande dokument, innehållande
”tal, tidningsuppsatser och teori”, skisseras förutsättningarna för en ny värld, ”Gudssamhället”. Dessa förut sättningar är:
(1) totalismen, enhetssynen och helhetsperspektivet, som vi nyss skildrat det,
(2) non-possidentismen, varmed förstås upphävandet av den enskilda äganderätten,
(3) astronomiska kompositionslagen, som innebär, att människan bör lyda och älska samma universella lagar av inbör- des påverkan, som existerar för planeter och stjärnor. Benäm- ningen, den tekniska termen, är tyvärr nästan helt oförståelig liksom dess sakliga innehåll, dvs förklaringen.
(4) den representativa moralen, som uppstår då varje män- niska är medveten om att företräda helheten, Gud, och handlar därefter.
I Petter Svensks historia, del I: Världsstaden (del 1-4, 1923- 1927) siar Ludvig Nordström om det liberalistiska samhälls-
systemts, ”Djävulssamhällets”, dödsryckningar:
”Jag hade under årens lopp... kommit till den uppfattningen, att 1800-talets allmänna samhällstyp i världen, baserad på läran om individens suveränitet, nått sitt slut. Jag såg, hur genom tidens korporativa rörelser på livets alla områden individerna bildade, ge- nom dessa världsgrupper, liksom lemmar i ett stort väsen med mål tydligen långt utanför de enskilda individernas synfält, och detta nya väsen började för mig representera just Gud eller ett nytt steg av den gudomliga skapelseverksamhetens eviga fortgång i världen”.
