Sven Lidman
Författare och pingstvänspredikant
vera (1905), Källorna (1906) och Elden och altaret (1907) framträder dessa så ambivalenta drag av självförnekande jag-utplåning och maktälskande självhävdelse, som bildar det lid-manska livsmönstret.
Några dikter från år 1904, vilka ingår i det urval av den egna poetiska produktionen, som Sven Lidman gjorde 1933, betit-lat Oroligt var mitt hjärta tills det fick frid i dig och med under-rubriken En själs biografi i dikter, belyser detta.
Ur dikten Jag har bränt mina skepp må följande anföras som bevismaterial:
«Jag har bränt mina skepp, jag har slösat allt, som människor älska och akta.
Jag har vilse gått och jag frös och svalt, så jag lärde mig själv förakta.
Men aldrig så hopplöst till sömns jag mig grät som när lyckan i handen jag hade.
Då kände jag livets fåfänglighet och de bittraste orden jag sade».
Samma motstridiga tendenser finner vi i dikten Cassandra:
«Lär mig att svälta, lär mig att törsta, lär mig att ensam och frusen vandra!
Blev ej det öde det största, som de odödliga gåvo Cassandra?
Hell dig, Cassandra, älskade, kära giv din själ att på nytt jag må finna offrets och givandets saliga lära, styrkan att lida, modet att brinna,
åtrån att offras, åtrån att giva
allt som till trygghet och skydd kunde bliva, stolthet och styrka att aldrig vackla -modet att vara en brinnande fackla».
Båda dessa dikter publicerades ursprungligen i samlingen Primavera.
I versdramat Härskare (1908), där Lidman påverkats av Friedrich Nietzsches övermänniskoideal, låter han kung Hiero i Syracusae säga:
«Det finns ingenting jag älskar så som makten
och ingenting som jag så helt föraktar som människan».
År 1908 gifte sig Sven Lidman med bankiren Thiels dot-ter Karin och i slutet av året väntade makarna sitt första barn.
Men barnet dog vid födseln. Sorgen däröver skapade en kris Lidmans liv, vilken helt omgestaltade hans författarskap. Han lämnade poesin och blev prosaist.
Sven Lidmans debutroman Stensborg utkom år 1910. Ro-manens huvudperson är adelsmannen Johan Silfverstååhl, äga-re till det fideikommiss, som romanen hämtat sitt namn från.
Den usla ekonomin driver adelsmannen att förfalska en växel, vilken han diskonterar. Med pengarna reser han till Monte Car-lo i hopp om att där vinna stora förmögenheter. I stället förCar-lorar han alla sina medhavda pengar och återvänder hem fattig som en kyrkråtta, men beredd att ta sitt straff och sedan börja ett nytt liv. Vällustingen har blivit moralist och hederlig medbor-gare.
Fideikommisset, som övertagits av brodern, återköps ge-nom goda grannar hjälp. Johan gifter sig med sin piga, blir en
ansvarskännande och framgångsrik jordbrukare, bryter med alla sina adliga förpliktelser och antar namnet Johan Stål.
Moralismen gör sitt inträde i Sven Lidmans författarskap.
På hösten år 1910 publicerades en ny roman i Silfversstå-åhlsserien, vilken inalles omfattar fem volymer. Denna nya roman handlar om och betitlades Thure-Gabriel Silfverstååhl, Johans kusin, som representerade den friherrliga grenen av släkten och var löjtnant och patriot. ”Det var en karl det”.
Inför truppen kände denne ädling samma ”psykiska makt-känsla som en kvinna förnimmer sin skönhet och sin makt över männen”.
Thure-Gabriel Silfverstååhls gud var fosterlandet och han var ”en svärmare, som med hela sin instinkt trådde till offret och martyrskapet med en passionerad och olycklig naturs våld-samma behov att glömma sig själv och gå upp i något högre”, ett typiskt lidmanskt drag.
Denna roman avspeglar Lidmans egen inre ovisshet och självrannsakan vid denna tid. Genom påverkan från sin vän John Landquist, som 1908 doktorerat på en avhandling Om viljan hade Lidman börjat studera den franske filosofen Henri Bergsons kända huvudverk L’évolution créatrice (Den ska-pande utvecklingen, 1907) med dess omtalade biologiska teori och lära om ”livssprånget” (élan vitale). Men han anklagade sig själv för ”att ej genomskådat livets princip, som är rörelse och icke vila”. I det exemplar av romanen Thure-Gabriel Silfverstå-åhl, som Lidman tillågnade sin vän, anspeglade han på detta, när han skrev ”en konkurrnesavhandling till Om viljan”.
I tidsromanen Köpmän och krigare (1911) företräder Hen-rik och Carl Silfverstååhl den svenska adelns konservativa chauvinism. För landets bästa förenar de dock sina strävanden med framgångsrika affärs-, industri- och finansmän för att ska-pa en ny storhetstid åt Sverige.
Härför kämpade då intensivt statsvetenskapsmannen Ru-dolf Kjellén och filosofen Vitalis Norström. Historikern Harald
Hjärne med sitt slagord ”försvar och reformer” intog som be-kant en mera balanserad hållning. Däremot kritiserade filoso-fen Hans Larsson skarpt denna ensidiga patriotism.
Sven Lidman, själv patriot av födsel och ohejdad vana, blev under det första världskriget aktivist och utsågs till redaktör för den svenska aktivismens organ Svensk Lösen åren 1916-1918.
Under denna period utgav han Det levande fäderneslandet. En bok om den svenska aktivismen 1916.
Romanen Carl Silfverstååhls upplevelser (1912) fortsatte släktkrönikan men blottade samtidigt olustiga interiörer från militärens liv, såsom yrkeshögfärd, inbilskhet och prestige, rå-het och ohämmade sexuella orgier.
På sommaren 1913 började Sven Lidman ”ryckvis läsa bi-beln -- ryckvis bedja till Gud -- och så började jag skriva en religiös roman, vilken till julen 1913 utkom under namnet Tve-dräktens barn -- en boktitel, som ju i själva verket mig ovetande symboliskt återspeglade tvekampen i min egen själ”. Romanen, som var den sista i Silfverstååhlsserien, förespeglar Lidmans kommande utveckling.
Lidman började nu läsa den amerikanske psykologen och filosofen William James’ berömda bok Den religiösa erfaren-heten och av den medeltida uppbyggelselitteraturen Thomas a Kempis’ kanske mest uppskattade och djupa bok Om Kristi efterföljelse med dess framträdande personlighetsmystik.
På hösten 1914 påbörjade Lidman en ny roman Huset med de gamla fröknarna. Men den blev inte färdig förrän augusti 1918. Den är tveklöst Lidmans mognaste roman, ett verkligt mästerverk. Romanen skildrar några gamla fröknar, som tap-pert söker hålla sig uppe trots djup ekonomisk misär.
Efter metodistiskt mönster förlade Sven Lidman sin omvän-delse till kristendomen till den 17 mars 1917 under svallande extatiska salighetskänslor och starka ljusförnimmelser.
I diktera Frälsad (1917) och Salighetens gåta (1918) har omvändelsen beskrivits. Följande verser ur dessa dikter citeras:
Ur Frälsad:
«Hem till Gud -- hem till Ditt hus!
Själen till Din urelds ljus nu från mörkret återvänder.
Lång var färden, tät var dimman, lång den hemska ångesttimman djupt i kvalens syndaländer.
Brus i bruset av Din viljas vind --ljus i --ljuset -- av Din klarhet blind sjunker jag i tårar till Din fot
för att, fri från skräck och fri från fruktan, taga straff och taga tuktan
ödmjukt tigande emot».
Ur Salighetens gåta:
«O salighet, o gåtfullhet, o Kristi törnekrona,
som mer än världens visdom vet och varje synd kan sona.
Nu all min synd Du tagit har av fröjd vill hjärtat gråta jag är Ditt barn Du är min far --o salighetens gåta».
Med Såsom genom eld (1920) avslutar Sven Lidman sitt romanförfattarskap. Boken får väl betraktas som en äventyrs-roman med en spännande och kuslig intrig. Den innehåller dessvärre perfida inlägg och lögnaktigt förtal av kända perso-ner, såsom Knut Kjellberg, Nathan Söderblom, Lydia Wahl-ström, visserligen under pseudonymens täckmantel. Men det står ändå fullt klart vilka personer Lidman avser.
Även i de många predikosamlingarna, Lidman efter sin över-gång till pingströrelsen gav ut, förekommer liknande grova ut-fall och medveten smutskastning mot oliktänkande inom den egna ”frälsta” skaran, men framför allt mot utomstående och
”världens barn”. Men däri skiljer sig Lidman knappast från den gängse predikojargongen inom den lutherska kristenheten. Sin kulmen når denna oetiska inställning i uppgörelsedokumentet med den av Lewi Pethrus ledda pingströrelsen, Resan till do-men (1949), där den snävt dogmatiska och fundado-mentalistiska bibeltron firar sina triumfer och tycks lägga hinder i vägen för en etisk utveckling och fördjupning. Alla frälsningsreligioner gör tyvärr människans andliga horisont påtagligt snävare och befrämjar i hög grad intolerans och inskränkthet.
År 1921 utgav Sven Lidman Augustinus bekännelser om sin omvändelse i en samvetsgrann nyöversättning från det latinska originalet jämte en inledning.
Översättningen omfattar de nio första böckerna (kapitlen), de fyra sista har uteslutits liksom i Natham Söderbloms tidigare (1905) utomordentligt skickliga översättning. Men därigenom bortföll de viktiga styckena om Återerinringen i det 10:e kapit-let av Bekännelserna. För den som i svensk översättning önskar få vetskap om återerinringskapitlets innehåll, rekommenderas Johannes Gabrielssons valda stycken ur den store kyrkofaderns skrifter i serien ”Religionens människor och dokument.
På pingstväckelsens bibelstudievecka i Nyhem, Mullsjö, un-der de första julidagarna 1921 döptes Sven Lidman på bibliskt vis, ”fick följa Jesus i dopets grav” -- alltså i enlighet med
Johan-nes Döparens dop, som övertogs av den urkristna församlingen (Mt 3:4-17; R 6:3-4). Från och med denna tid blev han ”Lewi Pethrus’ medhjälpare, medarbetare, medkämpe och medfånge i Jesu Kristi efterföljelse och i pingstväckelsen”.
På nyåret 1922 kallades Sven Lidman till redaktör för Evangelii Härold, pingstvännernas veckotidning, vilken post han innehade till den 1 juli 1948. Han sade då upp sin anställ-ning på grund av de uppseendeväckande stridigheterna inom Stockholms Filadelfiaförsamling.
Under nästan ett halvt sekel hade Lidman fungerat som
”Pethrus’ generalstabschef och hela väckelsens utrikesminister”, hyllad och uppburen, samt gett glans och uppmärksamhet åt denna extremt fundamentalistiska, extatiska frikyrkorörelse inom mycket vida kretsar. Utan Lidmans insatser hade för-modligen pingströrelsen icke kunnat nå så markanta framgång-ar, som den lyckades göra.
Sven Lidman blev den svenska frikyrkorörelsens ojämför-ligt störste predikant och den protestantiska kristenheten torde ha haft mycket få förkunnare av denna klass. Hans predikningar tyngdes ej av teologernas ”herbarievisdom”. Lidman citerade med förkärlek den amerikanske psykologen William James’ på-stående, att för teologerna har ”bokstaven trätt i åskådlighetens ställe, yrkesmässighetens i livets”.
Även om Sven Lidman belyste sina bibelutläggningar med händelser och upplevelser ur det levande livet, skildrade med psykologisk skarpblick och inlevelse, citerade fyndigt och an-knöt till skönlitterära författare, filosofer, historiker, psykolo-ger, politiker, naturvetare och uppbyggelseförfattare och av allt detta gjorde en alldeles sällsam fyrverkeriuppvisning på talar-podiet för att övertyga och vinna sina åhörare, slog alltid hans brinnande och fundamentalistiska bibeltro igenom – ”hav alltid Ordet för ögonen”. Tyvärr var denna bibeltro också ett utslag av en mycket dogmatisk, samhällsfrånvänd och männis-konedbrytande teologi.
Lidmans första predikosamling utkom i tryck år 1923 med titeln Bryggan håller. Sedan välde i raskt flöde ytterligare 16 vo-lymer sådan litteratur fram -- alla med för religiös uppbyggelse-litteratur ovanligt talande och säljande titlar. Härnedan noterar vi dem som belägg för påståendet:
Personlig frälsning (1924) Pingströrelsens hemlighet (1926)
Betlehemsstjärnan och båglampan(1926) Förgängelsens trälar och frihetens söner (1928) Människan och tidsandan (1932)
På resa genom livet (1934) Guds eviga nu (1936) Blodsarv (1937)
Var inte förskräckt (1939) Utvald av Gud (1940) Glädjebudbärare (1941)
Från Coventry till Betlehem (1942) Uppenbarat (1943)
Ingen lurar Gud (1945) Fjäril och vilddjur (1947)
Stjärnan som tändes på nytt (1950).
Som avslutning på sitt författarskap och sitt liv som benådad och utvald kristen med jagcentrerad gudstro, där gud knappast är något annat än projektioner från det egna omedvetna själs-livet, publicerade Sven Lidman sina bekännelser, memoarer i fyra volymer i likhet med den store biskopen från Hippo Re-gius, Augustinus – den första moderna människan. Volymerna bär titlarna:
Gossen i grottan (1952) Lindansaren och lågan (1952) Mandoms möda (1954)
Vällust och vedergällning (1957).
Liksom predikosamlingarna är memoarerna intressanta att läsa, ty den blottlägger en självupptagen människas själsliga
kamp men också vilka själsliga problem den kristna religionen skapar för sina bekännare och snedvrider en sund mänsklig ut-veckling.
Det är i år (1982) 100 år sedan författaren Ludvig Anshelm Nordström föddes, närmare bestämt den 25 februari 1882, i Härnösand, Ångermanlands residens- och stiftsstad, grundad 1585 av vasakungen Johan III, och 40 år sedan han avled den 25 april 1942 i Stockholm.1
Hans far var kamreraren i Härnösands Enskilda Bank Oscar Anshelm Nordström, som ägde förmögenhet samt fastighet vid Kyrkogatan 138.
Hans mor var den engelskfödda guvernanten Mary Sarah Parfitt, faderns andra hustru. Hon sades ha gift sig med Ludvig Nordströms far icke av kärlek utan i det praktiska och vällovliga syftet att bli försörjd.
Oscar Nordström var kolerisk och orolig, men verksam och konstnärligt begåvad. I sin ungdom ägnade han sig åt musik och hade lovande anlag som pianist, tog studentexamen och läste några år vid Uppsala universitet, men ”sadlade om” och blev välburgen bankkamrer i sin hemstad.
Och Ludvig Nordströms moder ägde det, som anses känne-teckna den brittiska nationalkaraktären: utpräglad nyttomoral, sunt förnuft, praktisk och socialt betonad religiositet, världs-förbättrarnit och internationalism.
Oscar Nordström spände dock sina ekonomiska ambitioner alltför högt i spekulativa affärer, vilket slutade med en konkurs i mitten av 1890-talet och påfordrade hans avgång som bank-kamrer. Därmed var familjens gyllene tid förbi och ”paradiset”
förlorat.
1 Införd i Dala-Demokraten (DD) 1982-08-18 Under rubriken ”Ludvig Nord-ström -- socialaristokraten”.