Avfallshantering hos avfallsleverantörer

SKB:s redovisning

I Fud-program 2010 ges en presentation av den avfallsbehandling, inklusive den teknikutveckling som bedrivs av kärnkraftsföretagen, vid Clab samt av Studsvik Nuclear AB (SNAB) och SVAFO. I övergripande ordalag beskrivs karaktäriseringen och konditioneringen av avfallet samt konsekvenserna av det arbete som bedrivs för att minska på utsläppen av radioaktiva ämnen från kärnkraftverken. SKB anger att de metoder som nu tillämpas hos

avfallsproducenterna för omhändertagande av indunstarkoncentratet sker genom solidifiering i cement eller bitumen. SKB pekar även på de åtgärder som kan vidtas för att bryta ner mängden organiska ämnen i avfallet genom UV-bestrålning och tillämpningen av detta på uppkomna

dekontamineringslösningar.

I Fud-program 2010 redovisas även det utvecklingsarbete som pågår vid anläggningarna i Forsmark och Ringhals för att kunna omhänderta indunstarkoncentrat. Vid Ringhals utprovas en metod för elektrokemisk nedbrytning och vid Forsmark har en metod med plasmaförbränning utprovats.

Remissinstansernas synpunkter

Kungliga vetenskapsakademin framhåller att det saknas en redovisning av hur SKB ser på möjligheterna till att ytterligare kompaktera kortlivat låg- och medelaktivt drift- och rivningsavfall, vilket skulle reducera storleken på den utbyggnad av SFR som det kommer att finnas behov av i framtiden. Kävlinge kommun betonar vikten av att SKB inom Fud-programmet lägger kraft och energi på att hitta nyskapande metoder för att friklassa så mycket låg- och medelaktivt avfall som möjligt. Det planeras för stora nya

57

anläggningar på grund av förlängd drifttid vilket kommer att skapa stora mängder framför allt låg- och medelaktivt avfall.

Kommunen konstaterar att Studsvik Nuclear AB idag är ledande och arbetar med att ta fram nya tekniker som möjliggör friklassning i mycket högre utsträckning än vad som var känt när det svenska kärnkraftsprogrammet satte igång på 1970-talet. Kommunen menar att det kanske vore värt att våga ompröva tidigare inriktningar och vad kommunen skulle vilja kalla fast- låsningar i gamla tankesätt. Kommunen anser att allt material inte behöver grävas ned om det idag finns kostnadseffektiva och strålsäkerhetsmässigt säkra metoder att friklassa och återanvända material.

Kommunen anser vidare att det är viktigt att Fud-program 2010 betonar vikten att utveckla tekniker för friklassning av kortlivat låg- och medelaktivt avfall i samverkan med Studsvik. Det är dock kommunens förhoppning att industrin i samband med rivandet av Barsebäcksverket blir uppmärksam på vilka enorma mängder rivningsavfall det handlar om.

Östhammars kommun framhåller särskilt, vilket även skett tidigare, att Studsviks mångåriga erfarenhet av volymreducering, kompaktering och eventuell återvinning av otympliga komponenter i det radioaktiva avfallet borde överensstämma med miljöbalkens hushållnings- och

kretsloppsprinciper. Mot denna bakgrund anser Östhammars kommun att bästa möjliga teknik på nytt borde utvärderas för sammanhanget.

SSM:s bedömning

De metoder som tillämpas hos avfallsproducenterna är, med några undantag, väl utprovade för behandling och konditionering av avfallet. SSM har därför förståelse för att redovisningen i Fud-program 2010 av inarbetade rutiner och metoder är mycket övergripande till sin karaktär. Ett viktigt undantag gäller omhändertagande av indunstarkoncentrat. De miljödomar som har meddelats under senare år innebär att kärnkraftverken ska utvärdera

möjligheter att reducera vätskeburna utsläpp av radioaktiva ämnen genom att använda indunstare eller motsvarande utrustning. Det pågår, eller har pågått ett utvecklingsarbete vid samtliga kärnkraftverk i drift, men i dagsläget är det enbart Forsmark som har ett etablerat system för omhändertagandet av koncentratet, vilket konditioneras i bitumen tillsammans med

jonbytarmassor. Skrivningarna i Fud-program 2010 om etablerade metoder är därför enligt SSM:s mening inte helt överensstämmande med aktuell status.

Kapaciteten i Forsmarks system för omhändertagande av

indunstarkoncentrat är dock begränsad och, som konstateras i Fud- redovisningen, ett utvecklingsarbete har bedrivits vid anläggningen.

58

Forsmark har dock beslutat att inte fortsätta utvecklingsarbetet. Detta får till konsekvens att mängden koncentrat som lagras successivt ökar vid

anläggningen, vilket naturligtvis inte är hållbart på sikt.

Vid Ringhals och OKG har man haft vissa tekniska problem med

utrustningen vilket innebär att utvecklingsarbetet har fått senareläggas. Vid Ringhals förväntas dock arbetet återupptas vid årsskiftet 2010/11 men vid OKG har man beslutat att avvakta driftagandet av indunstaren tills de andra anläggningarna har vunnit erfarenheter och i stället inriktat arbetet på att så långt som rimligt minimera vattenkonsumtionen.

SSM anser att det är angeläget att arbetet med att åstadkomma de

utsläppsreduceringar som beslutats om inte avstannar och att metoder för att omhänderta och slutförvara avfallet utvecklas. SSM följer detta arbete inom ramen för den tillsyn och den uppföljning som sker av de utfärdade

miljödomarna.

En frågeställning som flera remissinstanser lyfter fram är möjligheterna att så långt som möjligt minska på de avfallsmängder som behöver deponeras, bl.a. genom friklassning och återanvändning. SSM delar denna bedömning och anser att avfallsproducenterna tillsammans med SKB på ett tydligare sätt behöver klargöra att hanteringen överensstämmer med de hushållnings- och kretsloppsprinciper som gäller i samhället i dag.

Enligt SSM:s bedömning bör det inte finnas avgörande strålskyddsmässiga hinder för att stora delar av det brännbara avfall som deponeras i markförvar (se avsnitt 4.2.6) skulle kunna förbrännas på särskilda anläggningar för att på så sätt återvinna energin hos avfallet. Uppkomna askor kan deponeras i SFR enligt gängse rutiner. En minskning av mängden deponerat brännbart avfall skulle dessutom minska produktionen av deponigas samt ytterligare minska risken för sådana sättningar som riskerar att skada markförvarens

sluttäckning. Omhändertagandet skulle möjligen innebära vissa

kostnadsökningar samt ett ökat transportbehov, och frågan behöver därför utredas närmare. För sådant avfall som kan markförvaras kan det med andra ord finnas anledning att se över det undantag från deponeringsförordningens (SFS 2001:512) krav på behandling av avfallet som gäller för brännbart radioaktivt avfall. SSM anser att SKB och avfallsproducenterna bör utreda frågan som ett underlag till en uppdaterad strategi för styrning av avfall för olika typer av omhändertagande, se avsnitt 4.2.2.

59

4.2.2. SFR – slutförvar för kortlivat radioaktivt avfall