Avhandlingens slutsatser

Avhandlingens fyra empiriska kapitel har på olika sätt behandlat frågan om ungdomsbrottslighetens utveckling. Kapitel 2 visade att den svenska ungdoms-brottsligheten inte ökat kontinuerligt under efterkrigstiden. Data visar att antalet unga brottslingar ökar de första decennierna efter andra världskrigets slut. Vid början av 1970-talet bryts denna trend och vi har därefter sannolikt en stabilisering av ungdomsbrottsligheten. En inte orimlig tolkning av existerande data är till och med att antalet ungdomar som begår brottsliga handlingar minskat de senaste decennierna.

I kapitel 3 undersöktes i vilken mån den svenska utvecklingen har sin motsvarighet i andra liknande europeiska länder. Slutsatsen är att flera länder visar på en utveckling som liknar den svenska, låt vara att avmattningen i de flesta länderna inträffar något senare än i Sverige. Ungdomsvåldet skiljer sig dock från den generella brottsutvecklingen. Under 1990-talet uppvisar de flesta ländernas kriminalstatistik en mycket kraftig ökning av antalet unga som registreras för våldshandlingar.

I kapitel 4 analyserades den uppmärksamhet som ungdomsbrottsligheten fått i svensk dagspress under efterkrigstiden. Såväl uppmärksamheten som beskrivningen av ungdomsbrottsligheten har genomgått förändringar sedan 1950-talet. Särskilt viktig är den stora uppmärksamhet som ungdomsvåldet fått från och med 1986 eftersom denna kan ha förändrat synen på vad som är en

”anmälningsbar” våldshandling.

I kapitel 5 studerades skolvåldets utveckling samt reaktionens betydelse för det synliga våldet. Under slutet av 1980-talet sker en förändring i skolans syn på våld och framförallt den reaktion som elevers våldshandlingar bör mötas av.

Under 1990-talet ökar antalet anmälda ”skolvåldsfall” kraftigt. Huvud-förklaringen är ökad anmälningsbenägenhet från skolorna.

Resultaten från kapitel 4 och 5 antyder sammantagna att de uttalanden som görs på olika håll, framförallt i media, om kraftiga ökningar av ungdomsvåldet måste betraktas som svagt underbyggda. Mot en bakgrund av förändrad anmäl-ningsbenägenhet bör de källor som är mindre känsliga för denna förändring, t.ex.

offerundersökningar, ges tolkningsföreträde framför brottsstatistiken. En genom-gång av olika frågeundersökningar ger en väsentligt annorlunda bild än brotts-statistiken. Varken ungdomars självrapporterade våldsbrottslighet eller utsatthet

enligt offerundersökningar uppvisar entydiga ökningar. Därtill har även det död-liga våldet varit på en stabil nivå de senaste decennierna. Det finns kort sagt inte mycket utanför den reaktionskänsliga brottsstatistiken som indikerar en kraftig förändring av antalet ungdomar som utsätts för eller som utsätter andra för våld.

Avhandlingens huvudresultat är att det skett en förändring av reaktionen gentemot ungdomar som begår brottsliga handlingar. Reaktionsförändringen kommer till uttryck i såväl en kraftig ökning av polisanmälningar mot barn och ungdomars våldsutövning som i medias överdrivna bilder av ungdoms-brottsligheten. Diskrepansen kan ytterligare illustreras med förändringarna i kriminalpolitiken.

Något förenklat kännetecknades de första decennierna efter andra världskriget av behandlingsoptimism. Brottspåföljden skulle främst se till person och mindre till brottet. Vedergällningstanken var perifer. Det rådde konsensus om hur kriminalpolitiken skulle föras. Samtidigt som problemen ökade framfördes krav på större förståelse och humanism. På 1970-talet fanns en politisk vilja att undvika institutionsplaceringar och tvångsvård i så stor utsträckning som möjligt (Svensson 1998). Under 1970-talet kan man se en tydlig minskning av antalet frihetsberövade ungdomar (diagram 6.1). Efter lång debatt avskaffades påföljden ungdomsfängelse år 1980. Ungdomsvården skulle enligt den nya socialtjänstlagen (1982) vila på frivillighet och samförstånd. Tvångsåtgärder medgavs i lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Dessa tvångsåtgärder skulle dock följa socialtjänstlagens intentioner och således utgå från vad som var bäst för den unge. Ingripandet skulle inte grundas på intresset av samhällsskydd eller annat liknande skäl (Svensson 1998).

Diagram 6.1.¹ Ungdomar (15-20 år) intagna på ungdomsvårdsskola (eller

motsvarande) eller fängelse vid en viss given dag, 1951-1982 och 1983-1997. Per 1000 inv.

1 Det är svårt att göra en beräkning av hur antalet unga i anstalt utvecklats för hela efter-krigstiden. von Hofer har sammanställt den serie som diagrammet bygger på för åren

1951-Under 1980-talet sker en utveckling från behandling mot straffvärde (Tham 1995). Kriminalpolitiken blir alltmer föremål för partipolitisk profilering (Victor 1995). Under 1980-talet blir också ungdomsvåldet föremål för stort massmedialt intresse. De försök med alternativ till traditionella reaktionsformer (t.ex.

ungdomsfängelse) som gjordes utifrån socialtjänstlagens direktiv om frivillighet och samförstånd kritiseras häftigt i media. Ett exempel är de båtresor som unga brottslingar skickas iväg på. Vid ingången till 1990-talet uppfattas inte arbete på en båt som en tillräcklig signal från samhället mot ungdomsbrottslingarna. Vården av de unga lagöverträdarna beskrivs i termer av ”lyxsemester och belöning för värstingar” (se t.ex. DN 890527; Expressen 900627). Samhällets ingripanden motiveras inte heller längre med att den unge har behov av vård eller behandling utan det är den brottsliga handlingens straffvärde som blir utgångspunkten för fastställandet av påföljden (SOU 1993:35). Att tydligt manifestera för såväl den brottslige som för omvärlden att lagöverträdelser inte tolereras kommer under 1990-talets krisår att uppfattas som allt viktigare. Vedergällningstanken är inte längre perifer. Under andra halvan av 1980-talet skedde sålunda flera revideringar av LVU. Det uttryckliga syftet var att göra samhällets reaktion snabbare och tydligare. 1993 presenterade Ungdomsbrottskommitténs sina förslag på reaktion mot ungdomsbrott vilka kortfattat gick ut på att samhällets reaktioner skall vara fasta och tydliga samt syfta till att garantera medborgarnas rättsskydd (SOU 1993:35). Överlämnandet av unga lagöverträdare till vård inom socialtjänsten fick ny utformning ”så att de straffrättsligt motiverade kraven på förutsägbarhet, konsekvens och proportionalitet ges ett större utrymme” (Ds 1997:32:76).² Under 1990-talet har antalet frihetsberövade ungdomar börjat öka igen (diagram 6.1; se också Lindström 1998).

En viktig, och samtidigt svårbesvarad, fråga är hur denna diskrepans mellan brottsproblemets utveckling och reaktion skall kunna förstås. Avslutningsvis diskuteras några möjliga förklaringsfaktorer.

1982. Serien är publicerad i SCB 1992:27. Där påpekas att data för 1980-talet är otillförlitliga.

Därför har här en ny sammanställning gjorts för perioden 1983-1997. Ulf Thorsson på SCB har hjälpt mig med data över antalet ungdomar som den 31/12 befinner sig på särskilt ungdoms-hem. Uppgifter om antalet ungdomar i fängelse avser den 1 mars och är hämtade från den officiella kriminalvårdsstatistiken.

2 Från den 1 januari 1999 har Statens institutionsstyrelse SiS ansvaret för de ungdomar under 18 år som döms till det nya påföljden sluten ungdomsvård. Tiden för sluten ungdomsvård skall bestämmas efter brottets straffvärde.