Massmedia och moralisk panik?

Stanley Cohens Folk Devils & Moral Panics (1972) myntade begreppet moralisk panik vilket fått enorm genomslagskraft i forskningen om reaktion på avvikande beteende. Cohen analyserade uppmärksamheten kring de oroligheter som uppstod mellan olika ungdomsgrupper vid en semesterort i England. Han menar att massmedia skapade och förmedlade en förvrängd bild där ungdomar beskrevs som långt mer våldsamma än vad de faktiskt var. Denna överdrivna bild ledde till en situation som Cohen valde att benämna moralisk panik. Cohen menar att moralisk panik är något som samhället drabbas av då och då. Föremålet för uppmärksamheten kan vara något helt nytt eller något som funnits länge utan att ha uppmärksammats. Massmedia spelar en avgörande roll genom att vara den institution som förmedlar den stereotypiska bild vilken reaktionen sedan bygger på. Vid en moralisk panik mobiliseras samhällets ”rättänkande” aktörer för att ta avstånd från den beskrivna ”folk fienden”, därmed synliggörs också samhällets moraliska gränser. Forskarna inbjuds till att leverera sakkunniga uttalanden om orsaker och lösningar. Från ansvariga krävs handlingskraft något som tenderar att resultera i nya reaktionsformer som sägs motverka det aktuella problemet. I vissa fall kan sedan problemet försvinna ur blickpunkten och glömmas bort och i andra fall kan paniken leda till omfattande förändringar i såväl lagstiftning som i hur samhället ser sig självt. Avgörande för en moralisk panik är en reaktion som är tydligt oproportionerlig i förhållande till det aktuella problemet (se också Hall m.fl. 1978:16; Goode & Yehuda 1994:36). I den kriminologiska litteraturen hittar man idag en mängd exempel på förhållanden som analyserats utifrån moralisk panik begreppet.

I kapitel 1 nämndes att Ohlsson (1997:49, 214) i sin avhandling om konstruktionen av den hotfulla ungdomen utnyttjat begreppet för att förklara bakgrunden till den stora uppmärksamhet kring ungdomsvåldet under 1986.

Ohlson lyfter speciellt fram mordet på Olof Palme som en orsak till den ökade känsligheten för våld. Som Åkerström (1996:227) påpekat är detta en klassisk förklaring utifrån en moralisk panik ansats. Kan uppkomsten av en moralisk panik kring ungdomsbrottslighet i allmänhet och ungdomsvåld i synnerhet vara en förklaring till reaktionsförändringen?

Det finns förhållanden som pekar i den riktningen. Flera av de kännetecken som Cohen beskriver passar in på den stora uppmärksamheten kring ungdoms-våld som beskrivs i kapitel 4. Uppmärksamheten blossade upp plötsligt och media erbjöd en känsloladdad bild för allmänhet och ansvariga att reagera på. Samtidigt finns det flera problem med denna förklaring. I kapitel 3 framgår att flera länder i Europa under 1980-talet redovisat en kraftig ökning av antalet unga som registreras för våldsbrott. I våra skandinaviska grannländer kan man exempelvis se en motsvarande förhöjd uppmärksamhet/känslighet kring denna fråga under slutet av 1980-talet (Kutchinsky 1991;1992; Balvig 1995:71; Olaussen 1995).

Den norska kampanjen mot ”våldet” som Sandven (1998) analyserar skulle sannolikt lika väl kunna gälla Sverige eller Danmark. Detta antyder att en nationell moralisk panik orsakad av Palmemordet inte är en fullgod förklaring.

Dessutom tillkommer ett uppenbart problem med själva begreppet, nämligen frågan om överreaktion (panik). Det är framförallt på denna punkt som begreppets förklaringsvärde blir problematisk. När kan uppmärksamhet sägas ha övergått till att vara en moralisk panik? Hur vet man att de reaktioner en företeelse möter är överdrivna och oproportionerliga? Riskerar man inte att hamna i en relativistisk fälla: finns det inte nästan alltid värre problem att peka på som inte får den uppmärksamhet det förtjänar?

Waddington (1986) har i en uppmärksammad artikel behandlat detta problem. Hans utgångspunkt är Hall m.fl. (1978) moderna klassiker Policing the Crisis. Boken behandlar uppkomsten av ”de nya gaturånen” (mugging) i England.

Huvudfrågan är varför det uppstod en stor uppmärksamhet kring denna s.k. nya brottslighet just vid denna tidpunkt (1972-73). Waddington menar att kärnan i Halls m.fl. resonemang är ett antagande om att det inte fanns någon grund för uppmärksamheten. Genom att utnyttja samma data som Hall m.fl. visar han dock att situationen 1972-73 inte kan karaktäriseras som mer stabil än tidigare, vilket Hall m.fl. hävdat.³ Waddington menar att brottsutvecklingen bäst kan beskrivas som en mer eller mindre linjär ökningstrend. Utvecklingen var därför, enligt honom, sådan att det åren 1972-73 fanns fog för oro och engagemang. Detta betyder att det grundläggande kriteriet för moralisk panik - bristande propor-tionalitet - inte kan sägas gälla. Kvar finns därför, menar Waddington, bara ett icke mätbart, värdeladdat begrepp.⁴ Goode & Ben-Yehuda (1994:43f) försöker

3 Problemets kärna hänger samman med hur brottsutvecklingen beskrivs. Hall m.fl. väljer att ange den procentuella förändringen. De tolkar en minskande relativ ökning som visandes en mindre dramatisk brottsutveckling. Waddington menar dock att en sådan beskrivning är felaktig. Den relativa förändringen påverkas av en ökande bas vilket ger ett intryck av en av-tagande brottslighet. En mer korrekt beskrivning bör, enligt Waddington, istället utgå från den absoluta förändringen (j.f.r. debatten om den svenska ekonomins utveckling, Korpi 1992).

4 Waddingtons kritik beträffande beskrivningen av brottsutvecklingen är alltså befogad. Att hävda att reaktionen är ”at odds with the scale of the threat” (Hall m.fl.:17) är problematiskt.

Samtidigt tycker jag att Waddingtons kritik delvis missar målet eftersom moralisk panik

lösa detta problem genom att lyfta fram olika kriterier som skulle kunna indikera att överreaktion råder. De lyckas dock inte heller att undgå problemet kring vad som skall anses vara en rimlig respektive panikartad reaktion. Sandven (1998) påpekar att uppmärksamheten kring brottslighet regelmässigt präglas av moralism. Om nu moralism är regeln blir det problematisk att skilja ut vissa tillfällen som moralisk panik när det bara handlar om en starkare variant av den gängse ”samtalsformen”.

Kritiken mot begreppet moralisk panik är alltså delvis befogad. På grund av fokuseringen på enskilda händelser, som Palmemordet, respektive det problematiska i att bestämma om en reaktion är panikartad, utgör inte moralisk panik en helt lyckad förklaring till reaktionsförändringen. Samtidigt innebär denna tveksamhet inför begreppet inte att det främst är den ”verkliga” brotts-utvecklingen som förklarar uppkomsten av en reaktion. Viktigare är uppfatt-ningen av hur den ”verkliga” brottsutvecklingen ser ut. Om den bild som för-medlas är att ungdomsbrottsligheten ökar, att ungdomsvåldet blir allt grövre, så är det detta som blir den ”verklighet” som kräver en reaktion, något som t.ex.

Ohlsson (1997) förtjänstfullt visar.

I dagens samhällen har massmedia en nyckelposition beträffande för-medlingen av ”verklighetsbilder” (Peterson & Carlberg 1990). Medias uppmärk-samhet är därför sannolikt en viktig delförklaring till reaktionsförändringen.

Massmedieforskning har pekat på att nyheter om brott p.g.a. dessa händelsers uppenbara nyhetsvärde länge utgjort en viktig del av nyhets-rapporteringen (Pollack 1996). En skillnad mot förr är dock självfallet det ökande flödet av olika nyhetsmedia (Mathiesen 1985). Vi kan nu från vårt vardagsrum följa polisens arbete med att fånga brottslingar mer eller mindre i direktsändning vilket inneburit en såväl kvalitativ som kvantitativ förändring av uppmärksamheten kring brotts-lighet (Sparks 1992). Allt detta antyder att en del av förklaringen bör sökas på lokal nivå hos själva massmedia som aktör. Samtidigt är det uppenbart att innehållet i medias nyhetsförmedling inte är frikopplad det omgivande samhället, dvs massmedia är också en arena (Peterson & Carlberg 1990). I kapitel 4 visades att medias uppmärksamhet av ungdomsvåld ökade vid mitten av 1980-talet men också att beskrivningen av ungdomsbrottsligheten ändrat karaktär genom att den

begreppet egentligen inte är nödvändigt för att fullfölja det syfte som Hall m.fl. uppställt.

Waddingtons beskrivning av en linjär brottsutveckling utgör ingen förklaring till varför gatu-rånen vid en viss given tidpunkt börjar uppfattas som ett samhällsproblem. Författarna var också förberedda på den typ av kritik som Waddington levererade. ”No doubt someone will shortly write the book telling us exactly how many ´muggings´ were perpetrated, who were the victims and whom the aggresors. Our account attempts, not to shore up a shaky set of starting propositions, but to interrogate the matter from its most problematic side. Why does society react to ´mugging´ as it does, when it does? To what, exactly, is this a reaction?” (Hall m.fl.

1978:183)

blivit mindre förstående och mer straffande. Detta är en förändring vars förklaring sannolikt bör sökas utanför massmedia.