Högervåg och välfärdsstatens legitimitetskris?

Åkerström (1996) menar att den stora uppmärksamhet ”våldet” fått sedan mitten av 1980-talet snarare än att vara panikartad kan beskrivas som målrationell.

Våldet utgör stoff i politiska kampanjer, i organisationers profilering, i enskilda befattningshavares karriärer. Uppmärksamhet av våldsbrottslighet tenderar därmed att bli ett strategiskt verktyg i den offentliga debatten. Ohlsson noterar i sin tur (1997:214) att den stora uppmärksamheten kring ungdomsvåldet inträffar under en period då tron på välfärdssamhället börjat vackla. Härmed antyds en förklaring där ideologiska och strukturella förhållanden tillåts samspela.

Boréus (1994) visar i sin avhandling att de senaste decenniernas svenska samhällsdebatt har präglats av en nyliberal ”högervåg” vars utgångspunkt till betydande del utgjorts av kritik av den socialdemokratiska välfärdsstaten.

Habermas ([1976] 1984) har diskuterat uppkomsten av denna legitimitetskris för välfärdsstaten. Enligt Habermas krävde legitimiteten av efterkrigstidens demokratiska samhällssystem en politik som begränsade den fria kapitalismens avigsidor. Detta skedde framförallt genom en konjunkturdämpande politik där staten tog allt större åtaganden inom ekonomin. Av stor vikt var utbyggnaden av den sociala tryggheten, vilken på välfärdsstatens legitimitet vilar. Härigenom uppstod dock ett dilemma, menar Habermas. Staten var tvungen att dra på sig stora ekonomiska bördor som endast kunde finansieras genom en ekonomisk tillväxt som samtidigt var avhängig en allt friare kapitalistisk marknadsekonomi.

Detta skapade i sin tur problem som välfärdsstaten åtagit sig att mildra. Resultatet blir ett behov av kontinuerlig tillväxt av såväl det ekonomiska som det politiska och administrativa systemet. Om staten inte lyckas med att lösa detta dilemma, något som påtagligt försvårats av bland annat den ökade avregleringen av ekonomin, då kan en legitimitetskris inte undvikas, enligt Habermas. Som en konsekvens av detta kan det hävdas att det blivit viktigare för makthavarna att hitta vägar att undvika, eller åtminstone begränsa, legitimitetsbortfallet. En möjlighet som står till buds är att förflytta det offentliga samtalets fokus till arenor där legitimitetsvinnande handlingskraft är möjlig att påvisa. En hypotes är att brottsligheten och kriminalpolitiken har blivit en sådan arena.

synes föreligga. Bergström & Sarneckis (1996) studie antyder att omhändertaganden för vård avgörs av problembilden och inte av ungdomars etnicitet. von Hofer & Tham (1991) visar att givet misstanke om brott så lagförs utländska medborgare i samma utsträckning som svenskar.

Å andra sidan visar en vittnespsykologisk studie att det finns en klar tendens att vittnen pekar ut invandrare som gärningsmän oaktat gärningsmannens etnicitet (Lindholm & Christianson 1995). En av slutsatserna i studien är dessutom att ”/.../vittnen uppfattar en gärningsman som mer klandervärd om denne har en annan etnisk grupptillhörighet än vittnet.” (s. 35). En utredning från Socialstyrelsen (1995) visar att det finns en tendens att invandrarungdomar jämfört med svenska oftare placeras på institution än familjehem. Motsvarande tendens redovisas i en studie av påföljder gentemot kraftigt brottsbelastade ungdomar (Claesson &

Granlund 1999). Risken att ungdomar med utländsk bakgrund placerades på särskilt ungdoms-hem var tre gånger högre än för svenska ungdomar.

Som nämnts ovan analyserar Hall m.fl. (1978) den plötsliga uppkomsten av

”gaturån” som samhällsproblem. De argumenterar för att förklaringen snarare än brottsutvecklingen hänger samman med en legitimitetskris för den brittiska välfärdsstaten. För Hall m.fl. utgör förmedlandet av ideologi en grundbult i förståelsen av varför brott och straff blev en så uppmärksammad fråga i brittisk debatt under 1970-talet. Betydelsefullt för Hall m.fl. är Gramscis tes om att effektiv maktutövning främst sker genom samtycke och inte genom underkastelse och tvång. När en samhällsklass lyckas skapa och genom staten förmedla ett värdesystem som upprätthåller de för dem positiva maktförhållandena som ett universellt system menar Gramsci att det råder hegemoni. Under en hegemonikris kommer statens maktutövning att skifta från samtycke till mer auktoritativ tvång.

Enligt Hall m.fl. kan medias betydelse för skapandet av legitimitetsvinnande samtycke svårligen överskattas i det moderna informationssamhället (se också Herman & Chomsky 1988; Peterson & Carlberg 1990; Bourdieu 1998). Rappor-teringen kring brott och straff utgör här en viktig del eftersom avvikande handlingar är synnerligen lämpliga för att åskådliggöra samhällets konsensus. Vi kan ”alla” vara överens om att brottsliga handlingar är förkastliga. Brotts-rapportering kännetecknas därför av en avsaknad av debatt och alternativa definitioner. Detta medför att temat brottsligheten som hot mot samhälls-ordningen är ett där den allmänna opinionen förhållandevis enkelt kan mobiliseras. Författarnas tes är att välfärdsstaten hamnade i en legitimitetskris i takt med den engelska ekonomins stagnation. Välfärdsstaten utsattes samtidigt för en allt kraftigare ideologisk kritik. Kraven på lag och ordning formulerades som stående i motsatsställning till välfärdsstaten och dess tillåtande jämlikhets-ideologi. Här kom medias uppmärksamhet på brottsligheten att spela en betydelsefull roll som förmedlare av verklighetsbilder som legitimerade en mer auktoritativ roll av staten.

Garland (1996) menar att kriminalpolitiken under de två senaste decennierna karaktäriseras dels av en marknadsekonomisk modell med inriktning på ”rationell handläggning” av brottsproblemet i moderna samhällen. Dels av en ”hysterisk”

lag och ordning strategi. Den förstnämnda inriktningen är i linje med marknads-statens betoning på individernas eget ansvar över sin livssituation. Brottsligheten ses som en mer eller mindre oundviklig risk som hänger samman med samhälls-utvecklingen och något som vi alla måste ta vårt ansvar för. Medborgarna skall inte förlita sig på att staten kan lägga ut hur mycket offentliga resurser som helst på att förhindra varje enskilt brott. Eftersom denna administrativa politik förs mot en bakgrund där statens förmåga att garantera socio-ekonomisk trygghet minskat uppstår ett legitimitetsproblem. Staten förmår inte leverera det folk förväntar sig -trygghet. Härmed uppstår också utrymmet för en symbolisk lag och ordning politik. Det andra som karaktäriserar vår tids kriminalpolitik är därför, enligt Garland att brottsproblemet politiserats och börjat utnyttjas för att skapa en illusion av handlingskraft.

Enligt O´Malley (1999) kan de två delvis motsägelsefulla huvuddragen i nutida kriminalpolitik som beskrivs av Garland förstås utifrån en ideologisk ”högervåg”.

Denna högervåg bygger på två politiska traditioner, den social-konservativa och den nyliberala, som delvis står mot varandra men som har haft som gemensamt projekt att tränga undan den socialdemokratiska välfärdsstatens värden. Enligt O´Malley betonar den socialkonservativa inriktningen en stark stat, moralfrågor samt lag och ordning. För nyliberalismen är individens frihet och förmågan till rationellt handlande en överordnad princip, här finner man grogrunden för den mer marknadsinriktade politiken. Kriminalpolitiken kommer därför under en högervåg att pendla mellan dessa två inriktningar, å ena sidan den rationellt

”innovativa” å den andra den moralistiskt ”nostalgiska”.

Henrik Thams analyser (1995, 1998, 1999) antyder att ”högervågen” och välfärdsstatens legitimitetskris utgör viktiga beståndsdelar i förståelsen av den svenska kriminalpolitikens utveckling. Tham menar att kriminalpolitiken inte enbart skall ses som en effekt av de allmänpolitiska förändringarna i samhället utan också som ett medel att påverka denna utveckling. Kriminalpolitiken har å ena sidan utgjort en strategisk arena för nyliberal kritik mot välfärdsstaten.

Viktiga värden i marknadsstatens - ansvar och individualism - har här kunnat lyftas fram som brottsförhindrande samtidigt som välfärdsstatens grundtanke -jämlikhet - kan anklagas för att vara brottsalstrande (Tham 1995, 1998). Å andra sidan har socialdemokratin i takt med att utrymmet för att lösa de problem som politiken traditionellt haft mandat för avtagit, också funnit användning för uppmärksamheten kring brottsproblemet (Tham 1999).⁸

Enligt min mening är det därför sannolikt att reaktionsförändringen också kan förstås mot bakgrund av å ena sidan de strukturella förändringar som påverkat vad som är möjligt för makthavarna att göra, vilket kommit att delvis urholka statens legitimitet inför medborgarna. Å andra sidan av en ideologisk

”högervåg” som påverkat den svenska offentliga debatten. Brottsproblemet har på grund av ”högervågen” och välfärdsstatens legitimitetskris fått en allt större betydelse som en arena, till skillnad från den traditionella socio-ekonomiska, att visa handlingskraft i. Att göra något mot ”den ökande ungdomsbrottsligheten”

uppfattas som ett sätt att vinna tillbaka en del av den förlorade legitimiteten för makthavarna.⁹ Sammantaget kan därför politiseringen av kriminalpolitiken ses som tänkbar förklaring till reaktionsförändringen kring ungdomsbrottsligheten.

8 I ledarartikeln ”Ungdomsvåldet måste stoppas” ger socialdemokratiska Aftonbladet ett bra exempel på detta. De skriver: ”Den socialdemokratiska regeringen är något av ”världsmästare”

på att lösa arbetslösheten och den ekonomiska krisen. Nu måste samma kraft och allvar satsas på kampen mot våldet och för ett samhälle som präglas av omtanke och lugn och ro på gator och i tunnelbanan.” (Aftonbladet 890208)

9 Ett bra exempel är förslaget om att EU gemensamt skall bekämpa ungdomsbrottslighet som lanserades vid EU:s justitieministermöte i Åbo av delegaterna från Danmark, Storbritannien och Sverige. Brittiska inrikesministern förklarar utspelet på följande vis: ”- Vi har ju tre

EU-Avslutningsvis vill jag kort peka på några problem med denna användning av kriminalpolitiken. För det första finns en risk att man med uppmärksamheten kring brottsproblemet, med Habermas ord (1984:146), ”lyckas se till att sådana frågor som kunde radikalisera det borgerliga samhällets värdeuniversalism alls inte uppkommer”. För det andra finns en uppenbar risk att en stor uppmärksamhet kring brottslighet i kombination med betoningen på lag och ordning leder till ökad stigmatisering av de grupper som kommit att förknippas med brottsproblemet, t.ex. ungdomar och invandrare. För det tredje, slutligen, kan en oavsedd konsekvens av statens fokusering kring brottsbekämpningen bli förlorad snarare än vunnen legitimitet. I den mån medborgarna uppfattar brottsligheten som ett av de allvarligaste samhällsproblemen, ett problem som dessutom p.g.a. massmedia anses bli allt allvarligare, har man också skapat sig ett legitimitetsproblem som inte fanns tidigare. Statens legitimitetskris riskerar därmed att bli tydligare snarare än tvärtom. Den uppenbara faran är att en sådan situation leder till att utrymmet för en humanistiskt kriminalpolitik blir än mindre.

skeptiska befolkningar och då har vi ansvar för att göra tydligt hur EU kan hjälpa folk i deras vardag.” (SvD 990917)

Summary