Kritiken mot konstruktivismen

Det finns en tydlig skiljelinje mellan Fuller & Myers och Blumer å ena sidan och Spector & Kitsuse å den andra, vad gäller acceptansen för att den konstruktivistiska forskningen överhuvudtaget skall befatta sig med validiteten i de utsagor som olika aktörer gör om förhållanden i samhället. De senare är mycket tydliga i detta hänseende:

To guard against the tendency to slip back into an analysis of the condition, we assert that even the existence of the condition itself is irrelevant to and outside our analysis. We are not concerned whether or not the imputed condition exists. If the alleged condition were a complete hoax - a fabrication - we would maintain a noncommittal stance toward it unless those to whom the claim were addressed initiated their own analysis and uncovered it as a hoax. (Spector & Kitsuse [1977]

1987:76)

Jag tror att man i detta citat finner grunden för mycket av den kritik som det kontruktivistiska perspektivet fått från olika håll. Kortfattat hittar man den

”okänslighet och ointresse” för människors faktiska problem som objektivistiska forskare brukar anklaga konstruktivismen för. Ett annat problem är att ”vrång-bilder” från mäktiga grupper gentemot svagare grupper som inte kan mobilisera en tydlig ”claims-making activity” aldrig kan bli föremål för kritisk granskning.

Det går därutöver att hitta en motsägelse som kritiker inom det konstruktivistiska perspektivet påpekat.

Kritik utifrån: objektivistiska påpekanden

Inom kriminologin har den s.k. ”vänster realistiska” skolan byggts upp bland annat utifrån en häftig kritik av det konstruktivistiska perspektivet eller ”vänster idealismen” (Lea & Young [1984] 1993; Matthews & Young 1986; Young

1994).⁹ Enligt den ”realistiska” kritiken har det konstruktivistiska perspektivet hamnat i en position där existensen av brottslighet som ett objektivt problem förnekas, alternativt relativiseras. Brottsligheten som socialt problem har framför allt kommit att handla om hur media skapar moralisk panik och hur staten utnyttjar brottsligheten för att utvidga kontrollapparaten. Brottslighet som samhällsproblem har därmed tenderat att bli föremål för lingvistiska analyser istället för analyser av hur människor har det i det samhälle de lever i.

Sammantaget, menar dessa kritiker, har detta lett till ett förnekande av problemens skadeverkningar, brottslighet ses mer som en konstruktion än ett reellt existerande problem som företrädesvis drabbar svaga grupper i samhället.

Alternativet är att ”ta brottsligheten på allvar”.

A new left realism about crime must /.../ be objective and try to asses the actual threat of crime: its impact, its relative impact compared with other social problems, and who its targets are. (Lea & Young [1984] 1993:11)

En av hörnstenarna i ”vänster realismen” är tanken att människors rädsla för brott är befogad och rationell. Därmed kritiseras också den ”administrativa kriminologins” förnekande attityd som görs utifrån resultaten från nationella offerundersökningar. Dessa undersökningar tolkas ofta som att människor har obefogad rädsla för brott då de som är minst utsatta, kvinnor och äldre, är de som upplever störst rädsla. Genom lokala offerundersökningar menar ”realisterna” att de kan visa att människors rädsla för brott mer eller mindre är en rationell funktion av faktisk utsatthet. Detta betyder att utrymmet för konstruktivistiska förklaringar, som att det är massmedias överdrifter som underblåser rädsla, blir minimalt.¹⁰ Den ”realistiska” kritiken säger sammanfattningsvis att brottslighet är

9 Det var under 1980-talet som left realism skolan växte fram inom brittisk kriminologi.

Vänster realismens framväxt bör sannolikt förstås mot bakgrund av den starka position Thatchers nyliberala projekt hade i England. Thatchers lyckosamma betoning av lag och ordning gjorde att det var en politisk nödvändighet för vänstern att ta ”brottsligheten på allvar”

(se t.ex. programförklaringen i Lea & Young [1984] 1993, s. 262.)

10 Den ”realistiska” synen på rädsla för brott har lett till en omfattande debatt inom framförallt brittisk kriminologi. Sim m.fl. (1987) anklagar t.ex. perspektivet för en okritisk behandling av vad som är brottslighet i allmänhet och relationen etnicitet och brott i synnerhet. De menar också att ”vänster realisterna” i sin iver att vrida initiativet i kriminalpolitiska frågor från de konservativa i stor utsträckning accepterat de sistnämndas problemformulering vad gäller lag och ordning. Sparks (1992) påpekar vidare att mycket av ”realisternas” argumentation är avhängig ett antagande om rationalitet. Problematiskt är därför dels att begreppet aldrig diskuteras eller definieras ordentligt, dels att rationaliteten i människors rädsla görs avhängig av objektiv risk för utsatthet. Därmed tillför det realistiska perspektivet mycket lite teoretiskt, enligt Sparks. Skillnaden gentemot den traditionella kriminologin blir enbart att realisterna menar att det existerar en rationell grund för rädsla. Sparks menar dock att rädsla inte nödvändigtvis måste vara uttryck för faktisk utsatthet eller en rationell uppfattning om risken för utsatthet.

ett samhällsproblem inte för att olika aktörer uppmärksammar det, utan för att det existerar och drabbar människor i vardagen.

Best (1995) sammanfattar den objektivistiska kritiken av konstruktivismen i fyra argument. För det första hävdas ibland att konstruktivismen inte utgör ett nytt perspektiv, utan att den lätt kan inkorporeras i den traditionella objektivistiska forskningen kring samhällsproblem. Det andra argumentet går ut på att konstruktivism endast handlar om att avslöja felaktiga utsagor. Perspektivet reduceras därmed till en metod att blottlägga det som inte är, till skillnad från den objektivistiska forskningen som ägnar sig åt det som är. Problemet med dessa argument är att uppkomsten av det konstruktivistiska perspektivet till stor del beror på den minimala uppmärksamhet kring den subjektiva sidan av samhällsproblem som den traditionella forskningen kännetecknas av. Detta betyder att konstruktivister svårligen kan erkänna ovanstående argument som giltiga. För konstruktivister är de kollektiva definitionsprocesserna verkliga i sig, i den mån objektivistiskt lagda forskare inte kan se detta visar det bara att det handlar om skilda perspektiv som inte enkelt låter sig beblandas. Den tredje typen av argument hävdar att konstruktivismens fokusering på utsagor om problem leder till att den viktigare frågan om problemens verkliga natur glöms bort.

Samhällsproblem tas därmed inte på allvar. Även här skulle en konstruktivistiskt lagd forskare kunna replikera att kritiken skjuter över målet. Perspektiven ställer olika frågor om verkligheten. Objektivister får gärna sysselsätta sig med att finna problemets verkliga orsak, det gör dock inte frågan om problemens subjektiva natur mindre angelägen att studera. Det fjärde argumentet går ut på att perspektivet präglas av en moralisk och politisk partiskhet. Konstruktivismen beskrivs ibland som vänsterradikal för att den problematiserar statsmakten och medias utsagor om brottslighet (Goode & Yehuda 1994:50f) för att vid andra tillfällen kritiseras från vänsterhåll för att maktsvaga gruppers utsagor ignoreras eftersom de just p.g.a. av sin position sällan når ut med forskningsbara bilder.

Best (1995) menar att invändningen är problematisk eftersom:

No doubt there will always be some concerns that go unstated, unnoticed, and unanalysed, but it is not clear why we should expect sociologists operating from objectivist assumptions to be any more likely than constructionists to identify these hidden concerns as subjects for research. Again, social conditions become topics for objectivist research only when they have been subjectively constructed as problematic. (Best 1995:340)

Kritik inifrån: konstruktivistiska påpekanden

Woolgar & Pawluch publicerade år 1985 en artikel som påtagligt påverkade det konstruktivistiska perspektivet. Författarna kritiserar konstruktivismen utifrån dess egna premisser för att den hamnat i en motsägelsefull position. De menar att

poängen i konstruktivismen ligger i kritiska analyser av de bilder som omger olika sociala problem. Centralt är att de utsagor som omger samhällsproblemet inte står i samklang med dess förekomst. Utan denna obalans mellan problemet och reaktionen skulle det enligt Woolgar & Pawluch inte finnas något att förklara för den konstruktivistiske forskaren. Ett grundläggande antagande är därför ofta att förhållandet inte förändrats. Det motsägelsefulla med detta är dock att ett sådant antagande kräver att den konstruktivistiske forskaren förhåller sig till problemets

”faktiska” omfattning. Lösningen på detta problem kallar Woolgar & Pawluch ontological gerrymandering (ungefär ontologisk manipulation). Manipuleringen innebär att vissa förhållanden analyseras kritiskt, ofta utsagorna om det studerade samhällsproblemet, medan de faktiska förhållanden tas för givna.

The successful social problems explanation depends on making problematic the truth status of certain states of affairs selected for analysis and explanation, while backgrounding or minimising the possibility that the same problems apply to assumptions upon which the analysis depends. (Woolgar & Pawluch 1985:216) Relativiseringen eller osynliggörandet av vissa grundantaganden är självfallet inte ett specifikt konstruktivistiskt problem. Som visats ovan var det ju tvärtom så att det konstruktivistiska perspektivet uppkom som en kritik av den traditionella samhällsforskningens benägenhet att ta företeelser för givna. Detta har dock visat sig vara en klen tröst för de som verkar inom det konstruktivistiska perspektivet.

Woolgar & Pawluchs kritik har lett till en omfattande debatt inom perspektivet (se t.ex. Miller & Holstein 1993). Ur denna debatt har två huvudriktningar utkristalliserats, den strikta respektive den kontextuella konstruktivismen (Best 1993; 1995)