Avledningar

I det här avsnittet behandlas de textpartier i förtexterna som tar upp avledning-ar. I SAOL 1 används inte ordet ”afledningar” explicit, men det informeras om hur vissa substantivbildningar tas med för att visa vilka verb som kan avledas:

De af verb bildade substantiv på -nde, och -ing, har man funnit nödigt att upptaga, för att ådagalägga, hvilka verb i allmänhet medgifva sådana bildningar, vare sig af beggedera eller ettdera slaget. […] Af substantiv på -are, hvilka kunna bildas af de flesta verb, hafva blott de allmännast begagnade upptagits. (SAOL 1:VI)

Här finner man det alltså behövligt att ta upp avledningarna för att visa vilka verb som kan bilda sådana. Om en förväntad avledning på -nde eller -ing inte har tagits med, bör det alltså främst tolkas som att verbet inte kan bilda en sådan (se vidare avsnitt 5.1). I och med att avledningarna i förekommande fall står inne i nästena märks den etymologiska och semantiska närheten till verbet tydligare. Här nämns också en sorts frekvenskriterium för avledningar på -are, nämligen att bara de ”allmännast begagnade” tas med i ordlistan. Dessutom sägs att den sor-tens avledning kan bildas av de flesta verb.

I SAOL 6 nämns avledningar i samband med stavning (SAOL 6:XI).

I SAOL 7 förklaras mycket tidigt, redan i första stycket i inledningen, att ett stort antal avledningar, en ”nästan värdelös ordgrupp”, har strukits ur ordlistan:

Ur Ordlistan har nämligen nu uteslutits den stora mängden af neutrala verbalab-strakta på -ande. Sådana kunna i allmänhet bildas till alla svenska verb på -a, och de äro i förhållande till verben egentligen ingenting annat än ett slags böjliga infiniti-ver. Då ingen ordbok särskildt upptager verbaladjektiven (participierna) på -ande, böra de till formen alldeles motsvarande och i förhållande till verbet lika osjälfständiga verbalsubstantiven också kunna utan skada undvaras. Hvarken i or-tografiskt eller i grammatiskt hänseende erbjuda de större svårigheter än participi-erna. – Endast i de fall, då orden på -ande genom någon ändring i sin betydelse upphört att vara väsentligen verbala bildningar och förvandlats till mera själfstän-diga nomina, hafva de fortfarande medtagits; sådana ord som utlåtande, yttrande,

42 Att förkortningen ”r.” för realgenus fortfarande finns med i förkortningslistorna är troligen ett tecken på att dessa inte har gåtts igenom med avseende på förkortningar som inte längre an-vänds, men det går inte att säga säkert.

ordnande hafva alltså fått behålla sin plats. Såsom bildade på afvikande sätt hafva

verbalsubstantiven på -ende (seende osv.) äfvenledes fått kvarstå. (SAOL 7:I)

Tidigt förklaras också att: ”Ordlistans nya artiklar utgöras naturligtvis i väsentlig mån af sammansättningar och afledningar till ord, som redan förut varit upp-tagna”. I övrigt nämns avledningar vid en speciell grupp av ord:

Afledningar på -ing af orden på -land blifva, i enlighet med det sedan århundraden rådande uttalet, nu tecknade med nn: upplänning, värmlänning stå såsom Ordlistans hufvudformer. Redan förut har den under klädning upptagit biformen klänning. (SAOL 7:VII)

Här ligger alltså uttalet till grund för den stavning som används i en avgränsad mängd avledningar.

I SAOL 8 nämns inget specifikt om avledningar. Avledningar kommenteras dock i SAOL 9 (s. III) i anslutning till den stora lemmaökningen: ”Men i stället har insatts ett mycket stort antal nya ord, dels enkla ord och avledningar, dels ett rikare urval av sammansättningar.”. De vanligaste avledningarna har lemmasta-tus, vilket exemplifieras i förtexten:

Avledningar på -an, -ande, -are, -bar, -dom, -het, -lig, -ing, -ning, -sam, -skap osv. be-handlas däremot som självständiga ord och anföras på sin alfabetiska plats. (SAOL 9:IV)

Att avledningar står som självständiga (uppslags)ord står alltså i viss mån i kon-trast mot att sammansättningar förs till huvudordets näste och därigenom sparar plats genom att ingen definition behövs.

Den avledda formen kan också säga något om böjningen: ”Vid verbalsubstan-tiv på -an anföres ingen böjning. De förekomma endast i sing., ibland i bestämd form lika med den obestämda (en predikan, den senaste predikan)” (SAOL 9:V).

I SAOL 10 (s.IX) resoneras framför allt kring avledningar med avseende på hur ord som innehåller avledningssuffix bör avstavas i allmänhet (skurk-aktig,

fiend-skap m.fl.).

I SAOL 11 kommenteras avledningar sparsamt i förhållande till böjning: ”Vid mycket vanliga avledningar (t.ex. -are) ges ingen särskild böjningsinformation” (SAOL 11:8). Dessutom meddelas att avledningar står på alfabetisk plats, till skillnad från sammansättningar, som placeras efter sitt huvudord. Uppslagsordet

fisk|odling kommer därmed att stå före avledningen fiskare i ordlistan (SAOL

11:12).

I SAOL 12 (s. XXII) används formuleringen ”de stora grupperna av substan-tiv på -het, -ing och -ning” i en passage om böjning (jfr 4.2.3), men i övrigt nämns inte avledningar specifikt.

I SAOL 13 (2006) behandlas avledningar helt kort när det gäller en fråga av normerande karaktär:

Engelsk ordbildning på -ing i avledningar som ranking ger upphov till en konflikt med den normala svenska avledningen -ning. Vi får därigenom i svenskan dels rent engelska avledningar av typ camping, tripping, dels alternativa former (t.ex.

rank-ning:ranking) och slutligen rent svenska avledningar (t.ex. lobbning, mobbning).

(SAOL 13:XIII)

I den citerade texten nämns engelska kontra svenska avledningar, men däremot ges inga fler generella uppgifter om avledningar i svenskan.

4.2.6 Particip

Diskussionen om particip är egentligen nära sammanhörande med den om ord-klasser, men här får den för tydlighetens skull ett eget avsnitt.

I SAOL 1 nämns particip sparsamt i förtexten: ”Sådana particip, som blott begagnas adjektift (t.ex. andfådd, angelägen, bedagad, m.fl.) äro betecknade såsom participiella adjektiv (”p. adj.”)” (SAOL 1:VII). Här lyfts det alltså fram att vissa adjektiv har fått en extra grad av finindelning i ordklassangivelsen.

I SAOL 6 behandlas particip vid resonemang om stavning av adjektiv i neut-rum:43

Man skulle skrifva gladt, sändt o. d. alldeles som hittills; däremot skulle neutrum af

talad, känd, enskild mista sitt d; med andra ord: det neutrala participet (och

natur-ligtvis äfven participialadjektiver som belefvad o. d.) skulle skrifvas på samma sätt som hittills supinet. Akademien har ansett rättast att behålla den gamla stafningen, som till sitt stöd kan åberopa den grammatiska logikens fordringar. (SAOL 6:IXf.) I SAOL 7 (1900) benämns particip som participier och används som förklarande ord för verbaladjektiven (samma stycke citeras också i föregående avsnitt):

Då ingen ordbok särskildt upptager verbaladjektiven (participierna) på -ande, böra de till formen alldeles motsvarande och i förhållande till verbet lika osjälfständiga verbalsubstantiven också kunna utan skada undvaras. Hvarken i ortografiskt eller i grammatiskt hänseende erbjuda de större svårigheter än participierna.(SAOL 7:I)

I stycket ovan klassas alltså particip på -ande som en osjälvständig grupp ord som inte behöver redovisas i ordböcker, och därmed ej heller verbalsubstantiven (i stycket ovan avses alltså neutrala verbalsubstantiv på -ande), eftersom de inte erbjuder någon större svårighet med avseende på ortografi eller böjning. I det citerade stycket görs också en (ospecifik) referens till andra ordböcker. Att dessa

43 Här motiveras ett äldre stavningssätt med att det har stöd i ”den grammatiska logikens ford-ringar”.

ordböcker, oklart vilka, inte tar upp presens particip får vara argument för att inte heller SAOL 7 gör det.

I SAOL 9, 10 och 11 resoneras igen om presens particip på ett mycket likartat sätt, närapå ordagrant i de tre upplagorna:

Participialadjektiv på -ande anföras endast när de ha speciell betydelse, särskilt när de förekomma i substantivisk användning (med best. sing. -anden, pl. lika med sing. -ande och best. pl. -andena), t. ex. resande, sökande, ordförande. (SAOL 9:III)

Här motiverar alltså semantiken vilka participialadjektiv som ges status som självständiga uppslagsord.

I SAOL 10 (s. IV) meddelas också att neutrala verbalsubstantiv på -ande införs i undantagsfall när de har en konkret innebörd (t.ex. anförande, yttrande). Det fö-rekommer också textpartier där ”participiell” används som bestämning till andra ordklasser (jfr avsnitt 4.2.2 om ordklassbeteckningar): ”sammansatta participiella adj., vid vilka böjningsformer ej anföres” och ”med prefixet o- bildade partici-piella adj.” (SAOL 10:VII). Här förklaras också den ordklasstilldelning som används med förkortningar där ”p.” står för ”participiellt”: ”Den särskilda be-teckningen för participiella substantiv, adjektiv och prepositioner (p. s., p. adj., p. prep.) har ersatts av den vanliga ordklassbeteckningen (s., adj., prep.)”. Ingen särskild motivering ges, mer än att de ordklassbeteckningar som man börjar använda är de ”vanliga” (jfr avsnitt 6.1.2).

I SAOL 12 (1998) behandlas particip som exempel i ett avsnitt om avstav-ning (SAOL 12:XXVI).

I SAOL 13 (2006) presenteras lemmaredovisningsprinciperna med avseende på förhållandet mellan particip och verb:

I tidigare ordlistor (särskilt före elfte upplagan) har en infinitivform ofta stått som en slags platshållare för alla former av ett verb, inklusive participformerna, trots att just infinitiven har varit mycket ovanlig i texter. I senare upplagor har många sådana infinitivformer ersatts av perfekt particip eller presens particip och marke-rats som adjektiv: intrassla har ersatts med intrasslad och översvalla har ersatts av

över-svallande. (SAOL 13:X)

Ett förfaringssätt som det ovan redovisade ger en potentiell ”vinst” i och med att en mer frekvent form presenteras som det adjektiv som det faktiskt används som, och med adjektiviska böjningsformer. En möjlig negativ effekt är att den tidigare uppslagsformen och presentationen (intrassla #) visar att det går bra att även använda den lösa sammansättningen (partikelverbet trassla in), medan den informationen faktiskt går förlorad i och med SAOL 13. Intressant i partiet ovan är resonemanget om en viss form som platshållare. ”Något” måste det stå på lemmats plats, och frågan är vilken princip som ska råda. I citatet ovan anförs

frekvens i text som argument för att låta participet stå på lemmaplats i stället för verbets infinitivform. Vidare förklaras tre olika redovisningstyper enligt följande:

En genomgång inför SAOL 13 har lett till en av tre åtgärder: (I) particip har lagts under motsvarande infinitiv (t.ex. i fall som avgiftsbelagd som inordnas under

avgifts-belägga, barnförbjuden som inordnas under barnförbjuda), (2) infinitiver har tagits bort

och particip kvarstår (deprimera utgår, deprimerad och deprimerande kvarstår) och (3) både infinitiv och particip kvarstår (t.ex. korka och korkad ”dum”). (SAOL 13:XXII)

De tre redovisningstyperna förklaras, men motiveras faktiskt inte explicit. Troli-gen är åtgärderna frekvensbaserade. Martola (2007:255) påpekar att avgiftsbelagd (se citatet ovan) inte finns under avgiftsbelägga. Där står i stället ”böjs som

be-lägga”, vilket hänvisar användaren till det enkla verbet. Martola anser också att

det är av godo att platshållarverb i infinitiv har rensats bort (”Det är en utmärkt modernisering”, Martola 2007:55), men är tveksam till att participformen ansätts som lemma i stället. Hon argumenterar för att i stället ansätta den löst samman-satta verbformen.44

Sammanfattningsvis kan konstateras att participen behandlas än som verbav-ledningar, än som självständiga adjektiv. I vilken grad de är självständiga beror helt enkelt på omständigheter som betydelse, huvudordets ordbildningsmönster, frekvens av böjningsformer osv. Det är i princip bara i SAOL 13 som någon mer omfattande utredning görs om framför allt perfektparticipens behandling i ordlistan. Däremot görs ingen allmän språklig genomgång av particip som i SAOL 7.