Studien hade som mål att besvara den övergripande frågeställningen: Hur kan vi förstå och förklara supporterkulturen som fenomen om vi utgår från fältet kulturarvsforskning och därmed förknippade termer och begrepp? Det skulle ske genom en undersökning centrerad kring
följande delfrågor 1: Hur kan supporterkulturen och dess uttryck förstås i form av kulturarv? 2:
122 Michael Serazio, The Elementary Forms of Sports Fandom: A Durkheimian Exploration of Team Myths, Kinship, and Totemic Rituals, Communication & Sport, vol: 1, nr 4, 2013, s. 305-306.
123 Michael Serazio, The Elementary Forms of Sports Fandom: A Durkheimian Exploration of Team Myths, Kinship, and Totemic Rituals, Communication & Sport, vol: 1, nr 4, 2013, s. 318-319.
60
Ser supporterkulturen sig själva som en del av kulturarvet och hur utrycks det? 3: Hur kan vi jämföra supporterkulturens kulturarv med nationella kulturarv, som en form av föreställd gemenskap?
Det kan konstateras, som ett resultat av undersökningen, att det i många fall går att se och förstå på supporterkulturen i termer av kulturarv. Många av de fenomen och uttryck som används av supportrar bär stora likheter med fenomen som redan finns på UNESCOs lista för immateriellt kulturarv, och faller inom de definitioner som där finns uppsatta. De muntliga uttrycken i supporterkulturen, alltså sångerna, är kanske den allra tydligaste kopplingen mellan de två områdena. Vissa av de sånger som supportrarna använder sig av har följt med många år på läktarna och har en stark anknytning till den egna gruppens kultur och upplevelse av gemenskap. Det ser vi särskilt tydligt i exempel där sångerna är kopplade till en viss framgångsrik period i lagets historia eller om den handlar om en viss plats som är av särskild betydelse för
supportrarna.
De tre undersökta klubbarnas supportrar hade alla en eller flera sådana sånger som hade en stark koppling till den egna klubben. Vi såg det i exemplet med låten ”vi är från Stockholm” som sjungs av Djurgårdens supportrar. Den har en uttalad koppling till och hyllar platser som anses vara viktiga för klubben och dess supportrar, i detta fall Stockholm och i synnerhet Stockholms olympiastadion som var klubbens gamla arena. Liknande sånger har också Edsbyn som har en sång som hyllar den säsong laget vann SM-guld.
Den materiella kultur som finns inom supporterkulturen har i flera fall också en tydlig koppling till hur vi ser på och beskriver kulturarv. Souvenirerna har ofta en historisk eller nostalgisk koppling till viktiga händelser, platser eller personer ur det förflutna. Det är oftast viktigt för klubbarna eller andra som säljer dem, att föremålen ska ha en stark koppling till själva kulturarvet. I supportrarnas fall ska de ha starka kopplingar till laget. Unika föremål som har tillhört en spelare, som till exempel en använd matchtröja, eller en del av en arena, har ett högre värde än massproducerade souvenirer.
Tifo-arrangemangen hade även de i flera fall kopplingar till gängse definitioner av kulturarv. Det är ett publikt kulturellt uttryck där många människor tillsammans formar och ger uttryck för sitt arv. Många av arrangemangen manifesterar delar av klubbens historia eller det supportrarna själva ser som sin identitet och som en del av sitt kulturarv. Som undersökningen kommer fram till är alla tifon mer eller mindre unika i sitt utförande. Det kan finnas likheter mellan olika genomförda tifon men varje tifo är i sig ändå unika och kan inte sägas vara ett återskapande av tidigare tifon. Det är som undersökningen kommer fram till - att det är att tifon genomförs- som
61
kan utgöra tifon som kulturarv, inte tifonas innehåll i sig. Ser vi då till de definitioner som UNESCO satt upp för immateriellt kulturarv, att det är något som ska återskapas som det alltid gjorts, ja då skaver det att klassa fenomenet tifo som kulturarv. Helt klart går det att konstatera att de uttryck som är typiska för det fenomen som är supporterkulturen även skulle kunna beskrivas på liknande sätt som vi skulle beskriva andra immateriella och materiella kulturarv. Supportrarna själva tycks enligt undersökningen också ha en gemensam uppfattning om att supporterkulturen går att se om en del av ett kulturarv. Det är intressant att tre lag med olika bakgrund, i tre skilda sporter från tre helt olika orter i Sverige, ser lika i den här frågan. Det tyder på att det finns mycket gemensamt mellan klubbarna och deras supportrar oberoende av sport och lokal förankring. Trots att supporterkulturen på ytan kan skilja sig åt i hur saker uttrycks eller hur man som supporter beter sig, finns det ändå likheter i hur kulturen byggs upp, förstås och manifesteras. De flesta supportrar och klubbar tycks använda sig av och lägga vikt vid historia, tradition, gemenskap och nostalgi. Det är begrepp som många respondenter tog upp som särskilt viktiga och det blev tydligt i undersökningen att det är begrepp som klubbarna också gärna använder sig av i marknadsföringssyfte, genom att skapa produkter på temat historia och tradition, eller med en utomhusmatch som kopplar minnena tillbaka till hockeyns barndom på de plogade och spolade sjöarna.
Supporterkulturen har haft problem med en del våldsamma inslag och direkt kriminella delar. Det är sannolikt ett hinder för att supporterkulturen ska kunna klassificeras som ett kulturarv i officiell mening, om nu supportrarna skulle vilja det. Det finns likheter med världsarvsplatser som har liknande problem. Det finns flertalet världsarv, både materiella och immateriella, där det ligger en konflikt bakom och våld har varit inblandat. Ett exempel på detta är de raserade Buddhastatyerna i Bamiyan som förstördes av talibanerna.
Det som kan skilja från andra världsarv är att våldet i sig inte är en direkt del av världsarvet idag på samma sätt. Oavsett vart man står i frågan är våldet en del av det som utgör den större
gruppen supporterkultur, den må vara en liten del men den finns ändå där och skaver. Det var också flera respondenter, framför allt bland klubbarna från de mindre orterna som just tog upp fenomenet med våld kring idrotten. Det kopplades då ofta till lagen som kommer från
storstäderna.
Supporterkulturen har likt andra svåra platser inom kulturarvsfältet två sidor. Den ena sidan är den mer positiva sidan, den där människor finner en gemenskap med andra inom samma supportergruppering. Supportrarna binds samman av sin kärlek till laget de följer och som flera supportrarna svarade i undersökningen att det finns en familjär känsla mellan supportrarna. Det
62
kan vara en del i den identiteten och sammanhållningen i en stad som Michael Serazio menar att lag kan bygga i städerna som nämns här ovan i text. Men där det finns en föreställd gemenskap, där det byggs upp en vi-mot-dom-känsla finns det också risk för våld. Det här är något som också Benedict Anderson tar upp, han skriver att de föreställda gemenskaperna som i hans fall nationerna skapar ett kamratskap som människor är villiga att döda och att dö för.124
Det finns grupperingar inom supporterkulturen som på samma sätt är villiga att ta till våld till följd av den föreställda gemenskap som klubben och supportrarna skapat. Precis som med andra föreställda gemenskaper som nationer är det ett mindre antal som vill ta till våld. Den stora mängden supportrar består fortfarande av de människor som vill ha den trevliga
sammanhållningen mellan supportrar, utan våld.
Den våldsamma kulturen tycks också fått större fäste i storstäderna, det är en bild som
supportrar till lag från mindre orter instämmer i, som undersökningen kunnat visa. Det är också något som vi kan se beskrivet i media där klubbarna oroas för det klimat som råder kring en del av supporterkulturen i Stockholm idag.125Att de våldsamma grupperingarna har fått större fäste i storstäderna kan ha att göra att gemenskapen var viktigare bland supportrarna lagen i
storstäderna, Djurgården i det här fallet. Grupperingarna har också en större möjlighet att konfrontera andra lag då det ofta finns fler än ett lag i de större städerna.
Frågan är om något fenomen där våld fortfarande är en del av kulturen kan bli klassat som kulturarv? Andra fenomen som har kopplingar till våld har det oftast som en del av historien, och om den är i nutid så är våldsamheterna inte något som ses som en del av kulturen i sig. Ska vi då se våldet och de kriminella elementen inom supporterkulturen som en del av
supporterkulturen, eller är de kriminella delarna något som uppkommer i affekt inom det som idag blivit supporterkulturen?
Det beror som sagt på vem man frågar. Svaren på frågeformuläret visade att det tycks finnas en skillnad i åsikt mellan supportrar till olika lag och som befinner på olika geografiska platser. Kanske är folk från storstäderna mer vana vid en lite grövre attityd, att det har blivit något som inte märks av på samma sätt av de som upplever det dagligen. Flertalet supportrar i
frågeformuläret pekade också på att de tycker att det finns en grövre attityd bland supportrarna
124 Benedict Anderson, Den föreställda gemenskapen: reflexioner kring nationalismens ursprung och spridning, (Uddevalla: Daidalos, 2005), s. 22.
125 Ludwig Persson, ”Oroligt utanför Tele2 inför derbyt: ’Det är fega attacker’”, fotbollsthlm.se, 2021-05-17, https://fotbollsthlm.se/nyhet/oroligt-utanfor-tele2-infor-derbyt-det-ar-fega-attacker/, hämtad 24 maj 2021.
63
till lagen från storstaden. På frågan om det fanns några skillnader mellan kulturer i olika klubbar och idrotter svarade en respondent att kulturen är,
” ’Hårdare’ och mer ren i storklubbar och större sporter. Mer glass och ballong i mindre sporter.”
En annan supporter svarade ”Jag tycker att det känns som att Djurgården står lite mera för stil och klass. Det är svårt att förklara men det känns lite som att Djurgården har en helt egen identitet när det gäller hur man tänker och för sig vilket är svårt att förklara med ord.” De supportrar som kommer från mindre orter och stöttat mindre lag kanske inte har fått den influensen från storstadslagen eller kanske aktivt motarbetat den. En respondent kommaterade det med,
”Stockholms lagen är lite mer ’wild n crazy’ med bengaler osv. Medan vi är väldigt lugna och inte häver ut oss massa tramsigheter.”
En annan respondent svarade att ”Storstadslag är mer för att hata det andra laget mot lag från mindre orter där kärleken till laget är det som driver på supportrar.”
Av svaren att döma tycks det finnas ett större motstånd mot den hårdare tonen på läktarna från lagen som kommer från de mindre orterna. Här kan vi också se tecken på det som Edward Said skriver om att grupper skapar identitet åt andra grupper sen speglar sin identitet mot den. I det här fallet går det åt båda hållen. Supportrarna från de mindre orterna målar upp supportrar från storstäderna som mer aggressiva och våldsamma och speglar sig själva som tvärtemot.
Supportrarna från storstäderna ser sig supportrarna från mindre orter som mesigare och ”plastigare” och då bygger de sin identitet på det motsatta som mer ”äkta” och tuffare attityd. Man kan fundera på om det kanske har byggts upp en större vi-mot-dom-känsla i klubbarna från de stora städerna. Kanske är lagen från storstäderna närmare den attityd av självtillskriven dominans som västvärlden hade och har mot resten av världen, som Edward Said diskuterar. Det kanske är ett sätt för lag med många fler supportrar att skapa en sammanhållning och
gemenskap, att måla upp att vi är bättre än alla andra och vi måste stå upp mot alla andra. De mindre klubbarna kanske inte har samma begär eller behov av att hävda sig på samma sätt, det kanske känner att de inte behöver hävda sig då de känner sig trygga med sin plats.
Är det då viktigt för supporterkulturen och de fenomen den innefattar att bli klassade som kulturarv? Det skulle kunna bli som Valdimar Hafstein skriver, att själva beskyddandet kan bli en del av fördrivandet av kulturarvet. Han ställer sig frågan: ”När staten går in och ska beskydda
64
något, under vilka omständigheter och vilka tillstånd blir själva beskyddandet då inte
fördrivande?”126 Rieks Smeets skriver på samma tema i samband med en UNESCO-konferens: att delar av det immateriella kulturarvet har av naturen alltid utvecklats, förenats och ibland också försvunnit. Grupper har alltid varit i kontakt med andra grupper och förändringsprocesser är inget nytt.127
I kommentarerna till frågeformuläret var det många som skrev att de inte behövde någon hjälp att bevara eller skydda supporterkulturen. Det tycktes också finnas en viss skepsis mot
myndighetsstyrning. Här antyds att de styrande och supportrarna inte riktigt ser på supporterkulturen och dess uttryck på samma sätt.Flera svarade att själva grunden för
supporterkulturen är att den utvecklas hela tiden och därför inte bör bli föremål för någon form av beskydd, då det skulle förstöra och fördriva det som verkar vara själva kärnan i
supporterkulturen, nämligen ständig utveckling i samklang med traditioner och nostalgi. Vad gäller nostalgi, har den pågående pandemin128 bidragit med ytterligare en dimension till supporterkulturen. Nostalgin som en form av ”hemlängtan” har framträtt tydligare än någonsin bland supportrarna idag. De som tidigare i historien sas ha fått nostalgin som sjukdom, beskrevs som att de hade förlorat greppet om nutiden och var besatta av längtan tillbaka till hemlandet.129 Nu är det kanske att hårdra det att supportrarna idag har förlorat kontakten med verkligheten, men ser vi till debatten i massmedia och sociala medier framträder en intressant bild: att det finns en närmast ”besatt” längtan efter att komma tillbaka till arenorna, till läktarna – deras ”hemland”.
På frågan hur kan vi jämföra supporterkulturens kulturarv med nationella kulturarv, som en form av föreställd gemenskap, blir svaret ändå ganska tydligt. Det finns i flera fall tydliga kopplingar vi kan göra till en form av föreställd gemenskap i Benedict Andersons mening. Som undersökningen visar ansåg många av de supportrar som svarade på frågeformuläret att
gemenskapen var viktig, speciellt viktig för de yngre åldersgrupperna. Supporterkulturen skapar alltså en gemenskap bland människor som aldrig har eller någonsin kommer träffa alla andra
126 Valdimar, Hafstein, Making Intangible Heritage: El Condor Pasa and Other Stories from UNESCO, (Indiana: Indiana university press, 2018) s. 49.
127 Rieks Smeets, ‘Globalization and the Convention for the Safeguarding of the Intangible Cultural Heritage’, i
International Conference. Globalization and Intangible Cultural Heritage, red, Laura Wong, (Paris: UNESCO
2004), s.44.
128 Covid-19 pandemin.
65
som tillhör samma gruppering. Det är precis så som Benedict Anderson definierar nationen som en föreställd gemenskap.130
Vi kunde vidare se att betydelsen av gemenskapen var beroende av ålder. Ju äldre den svarande var desto mindre betydde gemenskapen. Det kan kanske ha något att göra med att man som ung människa är mer sökande och öppen för nya gemenskaper.
Åldern var också en avgörande faktor i hur supportrarna ställde sig till det tentativa scenariot att supporterkulturen skulle klassas som officiellt kulturarv. Vi såg här att den äldsta gruppen var mer positivt inställda till att det skulle klassas som kulturarv och att de yngre var mer negativt inställda. Det kanske kan ha koppling till att man som ung är mer sökande och kanske lite mer negativ inställda till myndigheter och andra styrande organ.