I det avslutande kapitlet framläggs uppsatsens slutsats baserad på analysens resultat. Slutsatsen följs av en kort diskussion där även förslag till framtida forskning presenteras
6.1. Slutsats
Min ambition i denna uppsats var att studera projektet Barnens skulpturpark i Rosengård för att bidra till den kritiska, tvärvetenskapliga diskussionen kring förhållandet mellan barn, demokrati och kultur genom att kartlägga Drömmarnas Hus diskurser och därmed de underliggande värdarna projektet faktiskt adresserar. Studiens frågeställningar löd följande (1) På vilka sätt framställs det övergripande
syftet med Skulpturparken i projektets centrala dokument och av centrala aktörer Och (2) Vilka underliggande antaganden om hur barn, konst och demokrati länkas samman ligger till grund för dessa syften?
I det empiriska materialet kunde tre problemrepresentationer urskiljas: (1) Människor upplever Herrgården som otrygg; (2) Barn och unga har inte kunnat komma till tals i det offentliga rummet, och (3) offentlig konst inte är menad för alla. Syftet med projektet Barnens skulpturpark har följaktligen förståtts som en lösning till de uppradade problemen. De underliggande antaganden om barn, konst och demokrati som har förstått ligga till grund för problemrepresentationerna är också av olika slag. Barn i problemrepresentation nummer ett antas som resurser som används som medel för att uppnå andra politiska mål än de om att tillgodose deras egna rättigheter. Konst ses som ett medel för att lösa de formulerade problemen. Konst antas som ett kraftfullt instrument som kan ena ett splittrat folk. Demokrati antas som ett medel för att lösa de konstruerade problemen. I problemrepresentation nummer två formuleras konst som ett fenomen vilket förr endast varit av och för vuxna. Antaganden om barn är i denna problemrepresentationen motsägande då de både antas som subjekt samtidigt som objekt likväl som rättighetshavare och framtida medborgare. Demokrati formuleras på skilda vis. Det antas att projektet simultant använt demokratiska processer som direkta, konsensus skapade och sammarbetsfrämjande. I problemrepresentation tre görs inga antaganden om barn utan om Rosengårdsborna som en grupp. Konst antas inte vara menad för alla, att en styrande grupp människor gör konsten till sin och därmed exkluderar Rosengård. Demokrati antas inte vara fullbordad, att demokrativäktande konstinstitutioner inte inkluderar alla.
6.2. Diskussion och förslag till vidare forskning
Inledningsvis av denna studie argumenterades det för att samhället är i ständig förändring och att diskurser ter sig likaså. Detsamma gäller diskursen kring barn, demokrati och konst. Studiens resultat visar på att det finns en sanning i uttalandet samt att skilda diskurser kan föras samtidigt, till och med byta riktning inom samma stycke. I studien presenteras det att materialets syfte och avsändare har stor
betydelse för resultatet. I projektet tillskrivs barn egenskaper av olika slag varav ett är resurser för att uppnå politiska mål om att skapa en socialt hållbar stad vilket uttrycktes i uppsatsens bakgrundsavsnitt. Det jag vill trycka på som författare är att platsen och dess sociala ställning har stor vikt för projektets utformande och utförande. Barnen får axla en tung roll som representanter för Rosengård och Malmö som de kanske själva inte är medvetna om. Projektet marknadsförs för att ge en bättre bild av Malmö som en modig och angelägen konststad. Barnens delaktighet skall tillföra ett perspektiv på Rosengårds identitet som stärker stadens intentioner att vara lyssnande, tillåtande och medskapande. De deltagande barnen blir med andra ord ansiktet utåt för stadens platsmarknadsföring. Platsmarknadsföring är dock ett forskningsfält som inte berörs i denna uppsats och jag kan därför inte uttala mig vidare om detta. Därför uppmuntrar jag till fortsatt forskning inom fältet platsmarknadsföring, med andra ord studera Barnens skulpturpark ur ett platsmarknadsföringsperspektiv. På grund av uppsatsen upptäckt om avsändarens och platsens betydelse menar jag att mitt resultat förmodligen hade blivit annorlunda om avsändaren av mitt material enbart varit Malmö Stad. Jag vill hävda att platsmarknadsföring förmodligen hade haft en ännu större roll i projekt om Malmö Stad formulerat dess beskrivning då Malmökommissionen fokuserar på insatser för social hållbarhet. Därför föreslår jag även att framtida forskning riktar uppmärksamhet mot Malmö Stad-producerade dokuments diskurser kring projekt där barnrättsperspektivet skall adresseras. Jag vill mena att det är av värde att även utföra en studie kring vad förs slags projekt som får statlig finansiering. Är det mer troligt att satsningar riktas i utsatta områden? Vem/vilka får eller inte får bidrag? Jag vill även hävda att en diskursanalys av den eventuella metodutvecklingen projektet menas göra kan ses som värdefull. Formuleras samma diskurser även om projektet skall implementeras på annan plats?
En fundering som har uppstått sedan studiens start är att den mer budskapstunga förstudien eventuellt hade formulerats annorlunda om projektets finansiärer formulerat andra mål. Förstudier och liknande dokument kanske behöver utformas på ett ”pampigt” vis för att projekt såsom Barnens skulpturpark skall få sponsorer. Därför vill jag även yrka för forskning som jämför stadens alla bidragsansökningar med kommunens utformade mål samt se vilka som blir och inte blir finansierade.
Sammanfattningsvis vill jag trycka på att det latenta budskapet, med andra ord det budskap som förmedlas under ytan, inte alltid nödvändigtvis är det konkret formulerade målet utan kan vara av annan karaktär. I projektet Barnens skulpturparks kan motstridande latenta budskap förstås vilket innebär att det inte bara är problemet med den bristande inkluderingen av barn som adresseras. I projektet förmedlas även andra politiska mål om social hållbarhet även om projektet konkret sägs vara demokratifrämjande. På grund av detta måste vi, som Bacchi (2009) menar, våga kritiskt granska även de problemformuleringen som inte är så självklara.