Juli
a
Jö
rn
bo
M
al
m
ö
U
ni
ve
rsi
te
t
Offentlig konst och barns
deltagande som
demokratifrämjande processer
En kvalitativ diskursanalys av
Barnens skulpturpark i Rosengård
Statsvetenskap – Politik, Organisation och Ledning
Kandidatexamen
15 HP
VT20
Public art and children's participation as
democracy-promoting processes
A qualitative discourse analysis of the Children's Sculpture Park in
Rosengård
Abstract
Carol Bacchi (2009) emphasizes the importance of critically examining ideas about social and political problems that are taken for granted, as well as the power relations these conceptions maintain. In this essay, the aim is to contribute to the critical, interdisciplinary discussion about the relationship between children, democracy and public art by studying the project Children's Sculpture Park in Rosengård, Sweden. With the project as an analytical hub, and inspired by Carol Bacchi’s critical approach WPR, I examine how the underlying values are articulated. The various assumptions regarding children, art and democracy, are underlying the presented problem representations. In the empirical research, three problem representations can be distinguished: (1) People perceive Herrgården, Rosengård as an insecure neighborhood; (2) The voices of children and young people have not been heard in public spaces, and (3) public art is not meant for everyone.
Nyckelord: Barn, demokrati, offentlig konst, diskus, WPR
Keywords: Children, democracy, public art, discourse, WPR
Bild på förstasidan: Skulpturen Hemligheten, 2019. (Foto: Jörnbo, Julia 2020)
Innehållsförteckning
1. INLEDNING ... 1
1.1. PROBLEMFORMULERING ... 1
1.2. SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING ... 3
1.2.1. Frågeställning ... 3
1.3. AVGRÄNSNINGAR ... 3
1.4. DISPOSITION ... 4
2. BAKGRUND ... 5
2.1. DRÖMMARNAS HUS OCH BARNENS SKULPTURPARK ... 5
2.2. MALMÖ STADS ROLL ... 6
3. TEORIBILDNING ... 9
3.1. DET OFFENTLIGA RUMMETS DEMOKRATISKA ROLL ... 9
3.2. DEMOKRATI OCH DELTAGANDE FÖR BARN... 12
3.3. BARNS DELTAGANDE I OFFENTLIG KONST ... 17
4. METOD – VILKA PROBLEM SKALL DRÖMMARNAS HUS LÖSA? ... 20
4.1. DISKURSER OCH DESS ANALYTISKA FUNKTION ... 20
4.2. WPR – WHAT’S THE PROBLEM REPRESENTED TO BE? ... 20
4.3. EMPIRI OCH KRITISKA REFLEKTIONER ... 23
5. ANALYS ... 25
5.1. P1: MÄNNISKOR UPPLEVER HERRGÅRDEN OCH ROSENGÅRD SOM EN OTRYGG PLATS ... 25
5.1.1. Hur är problemet representerat? ... 28
5.1.2. Vilka effekter och subjektspositioner skapas genom dessa problemrepresentationer? ... 30
5.2. P2: BARN OCH UNGA HAR INTE KUNNAT KOMMA TILL TALS I DET OFFENTLIGA RUMMET ... 31
5.2.1 Vilka underliggande antaganden bygger problemrepresentationen på? ... 36
5.2.2. Vilka effekter och subjektspositioner skapas genom dessa problemrepresentationer? ... 37
5.3. P3: OFFENTLIG KONST INTE ÄR MENAD FÖR ALLA ... 38
5.3.1 Vilka underliggande antaganden bygger problemrepresentationen på? ... 40
5.3.2. Vilka effekter och subjektspositioner skapas genom dessa problemrepresentationer? ... 40
6. AVSLUTANDE DISKUSSION ... 42
6.1. SLUTSATS ... 42
6.2. DISKUSSION OCH FÖRSLAG TILL VIDARE FORSKNING ... 42
7. KÄLLFÖRTECKNING ... 44 7.1. LITTERATURFÖRTECKNING ... 44 7.2. PRIMÄRKÄLLOR... 47 7.2.1. Litteraturförteckning ... 47 7.2.2. Intervjuer ... 47 8. BILAGA ... 48 8.1. FRÅGEFORMULÄR ... 48 8.2. SKULPTURER ... 49
1. Inledning
1.1. Problemformulering
Diskussionen om det offentliga rummet har under de senaste decennierna aktiverats. I likhet med demokrati är det offentliga rummet ett fenomen som skiftar i betydelse beroende på dess definition och likväl är det ett fenomen vars existens ständigt upplevs som hotad. Trots det är fenomenen lätt att ta för givet (Gabrielson, 2006, s. 13). Kampen om att få lov att definiera begreppen är ständig och den dominerande diskursen är inte alltid lika självklar som vid första anblick. Meningarna skiljer sig om vad offentlig konst bör vara. Liksom många komplexa sociala idéer har begreppet offentlig konst genomgått radikala förändringar. Debatten kring både begreppet konst och offentlig konst avslöjar det pluralistiska åsiktsspektret (Hein, 1996, s. 1–2). Diskussionen kring Sölvesborgs konstinköp är ett exempel på hur omstridd frågan om vad offentlig konst skall föreställa och vilken publik den riktar sig till. De styrande i kommunen vill se ”klassisk och tidlös” offentlig konst i staden och röstade därför för förslaget i kommunfullmäktige om helt stoppa inköp av ”utmanande samtidskonst” (Anesten & Sundell, 2019).
”Vi kommer köpa in sådan konst som tilltalar det stora flertalet medborgare. Det är klart att om du vill ha ”menskonst” hemma vid matsalsbordet ska du köpa det, men jag tror inte medborgarna uppskattar sådan konst i kommunens ägo.” säger Rolf Hans Berg (SD), ordförande för Fritids- och kulturnämnden (Anesten & Sundell, 2019)
Andy Hargreaves (1998) menar att vi lever i ett postmodernt samhälle i snabb förändring - att kultur räknas som en form av politiskt handlande som präglar vår moderna värld. Hargreaves hävdar att kulturens funktion skall representera folkets sociala frihet och vilja samt deras motstånd till politiska och ideologiska strukturer (Hargreaves, 1998, s. 56). Yana Westerberg (2012) skriver att offentlig konst inte säger någonting då det är en kompromiss och därmed konst för massorna. Westerberg menar att den offentliga konsten är tyst och bekväm, en konst form för alla och för ingen (Westberg, 2012, s. 5; 50). Björn Sjulgård (2018) konstaterar att den offentliga konsten ses som ett uttryck för konstnärens person. Det är konstnärens person som präglar verket och inte nödvändigtvis vad verket faktiskt föreställer. Han menar dock att konstnären anses vara bidragare av nya perspektiv till andra professioner men att konstnären i sitt eget arbete inte är i behov av utomstående perspektiv (Sjulgård, 2018, s. 9). Laclau (2007) skriver å andra sidan att kulturens huvudsyfte är att tjäna människor och representera människors sociala vilja och frihet. Kultur existerar inte i ett vakuum utan formas och inramas av politiska och konstnärliga strukturer som inte är neutrala, och det är därför konstverket i sig inte kan vara ett självständigt verk. Konstens offentliga funktion kan förstås som ett försvar för demokratins ideal. Men idag, när den politiska makten ofta ersätts av hegemoni, förändras konstens roll och funktion. Dessa förändringar återspeglar samhällets identitet, verklighet och sanning (Laclau, 2007, s.143; 167–168).
Ända sedan FN:s Barnkonvention ratificerades av Sverige 1990 har det pågått en diskussion om hur barns rättigheter skall implementeras i svenska offentliga institutioner. Barnkonventionen blev dessutom lag den första januari 2020 i Sverige vilket innebär att förverkligandet av konventionens innehåll är en skyldighet på såväl statliga som på kommunal nivå (Prop., 2017/18:186, s. 137). Enligt barnkonventionen är barndomen mer än bara en transportsträcka till vuxenlivet och bör ses med ett egenvärde. Barn uppfattas som en utsatt samhällsgrupp med särskilda behov som skall tillgodoses på alla nivåer i samhället. Barnkonventionen utgörs av fyra huvudartiklar som bland annat behandlar barns lika värde, deras rättigheter samt barns rätt till liv, att överleva och utvecklas (UNICEF Sverige 2009, s 4). Malmö Stad har sedan en längre tid arbetat med att synliggöra, belysa och beakta barnens perspektiv. Inom kommunen finns ett pågående arbete kring barn och ungas delaktighet och inflytande i frågor som rör dem själva och staden. Deras delaktighet skall ses som en resurs i planeringsprocesser och särskilda former för barn och ungas delaktighet skall utvecklas (Malmö Stad, 2014, s.41 a.).
Den Europeiska Landskapskonventionen författades år 2000 och trädde i kraft den 1 maj 2011 i Sverige. Konventionen har som syfte att bidra till en gemensam och demokratisk syn på landskapet i Europa, med landskap menat från natur till landsbygd, från förort till innerstad. Implementeringen av landskapskonventionen innebär mer samarbete mellan länder och myndigheter samt mellan medborgare och beslutsfattare. Medborgare skall alltså få möjlighet att påverka förändringar i närmiljön och skall ses som resurser i att uppnå långsiktiga hållbarhetsmål inom klimat, ekonomisk- och social hållbarhet. Det menas att ett medel för att uppnå långsiktig hållbarhet är just att involvera medborgare, då arbetet försvåras markant om de lokala invånarna är emot en. Genom att ratificera den europeiska landskapskonventionen är Sverige som land också skyldigt att införa deltagardemokrati i sitt myndighetsarbete vid förändring och gestaltning av offentlig miljö. Landskapskonventionen slår fast att medborgarna skall ges möjlighet att delta i förändringsprocesser samt utformningen av deras livsmiljö i det offentliga rummet (Riksantikvarieämbetet, 2019; Europarådet, 2000)
Malmö Stads kulturnämnd beslutade den 15 juni år 2017 att påbjuda organisationen Drömmarnas Hus att skapa konstprojektet Barnens skulpturpark under en treårsperiod med start 2018. Projektet har barns delaktighet i fokus och skulpturerna skapas av de deltagande barnen tillsammans med professionella konstnärer. Skulpturparken är belägen i Rosengård vilket även är de deltagande barnens närområde. De skulpturer projektet producerar är permanenta och Drömmarnas Hus menar att konstverken förhoppningsvis får lov att stå i ca 100 år. Projektet i sig är unikt. Det finns inget liknande arbete inom Sverige och förhoppningsvis skall projektet skapa en metod och mall som andra delar av Malmö, och kanske till och med andra delar av Sverige kan implementera (TS, KN-2017-2168).
Barnens skulpturpark i Rosengård kan ses som ett svar på alla bestämmelser och diskussioner som har skett de senaste decennierna. Men vilka problem skall projektet egentligen adressera? Vad skall involverandet av barn via demokratiska processer i skapandet av konst i det offentliga rummet svara på för problem? Varför är det viktigt att involvera barn i konstprojekt som syftar till att tillgängliggöra det offentliga rummet? Vilka diskurser kring barn, demokrati och konst ligger till grund för projektet?
Denna uppsats ämnar förstå vilka underliggande värden som konstprojektet presenterar. Detta har gjorts via teoribildning kring forskningsfälten konst och demokrati samt barn och demokrati med hjälp av Carol Lee Bacchis (2009) metodologiska ansats What’s the problem represented to be? (WPR). I nästa kapitel presenteras uppsatsens syfte och frågeställning vidare tillsammans med en redogörelse för uppsatsens avgränsningar och disposition.
1.2. Syfte och frågeställning
Jag vill i denna uppsats studera projektet Barnens skulpturpark i Rosengård för att bidra till den kritiska, tvärvetenskapliga diskussionen kring förhållandet mellan barn, demokrati och konst. Detta genom att kartlägga Drömmarnas Hus diskurser och därmed vilka underliggande värden som projektet adresserar. Uppsatsen syftar alltså till att kritiskt ganska förgivettagna föreställningar om sociala och politiska problem samt de maktrelationer som dessa föreställningar skapar eller upprätthåller. Att undersöka projektets diskurser är av värde då barnkonventionen nyligen blev till svensk lag, att projektet är unikt i sitt slag samt att projektet menas skapa en metod som övriga svenska kommuner kan implementera. För att vidare specificera uppsatsens arbete har två frågeställningar formulerats.
1.2.1. Frågeställning
- På vilka sätt framställs det övergripande syftet med Skulpturparken i projektets centrala
dokument och av centrala aktörer?
- Vilka underliggande antaganden om hur barn, konst och demokrati länkas samman ligger till
grund för dessa syften?
Frågeställningarna besvaras via den kvalitativa diskursanalytiska ansatsen WPR. Materialet som analyseras består av en kombination av dokument kring projektet Barnens skulpturpark och tre kvalitativa samtalsintervjuer med personer med god insyn i projektet. Med hjälp av det empiriska materialet kan diskursen kring barn, konst och demokrati som ligger till grund för projektet fångas.
1.3. Avgränsningar
Som tidigare nämndes är syftet med uppsatsen att undersöka vilka underliggande värden projektet Barnens skulpturpark i Rosengård faktiskt adresserar. Därför väljer jag att analysera material producerat
av projektägaren Drömmarnas Hus tillsammans med representanter från Malmö Stad. Jag undersöker, med andra ord, inte dokument där avsändaren endast är Malmö Stad. Materialet från Malmö Stad används för att förklara bakgrunden till varför kommunen satsar på projektet. För att komplettera materialet producerat av Drömmarnas Hus tillsammans med representanter från Malmö Stad intervjuas tre personer som är anställda hos organisationen. Ingen Malmö Stad-anställd intervjuas då syftet är att kartlägga Drömmarnas Hus diskurser. Teoribildningen som används i denna uppsats baseras på två forskningsområden: Offentlig konst + demokrati och barn + demokrati. Analysens fokus ligger därav på att jämföra den tidigare forskningen med det empiriska materialet. Givetvis upptäcks andra fynd som inte har en direkt koppling till forskningsfälten vilket kortfattat diskuteras i diskussionskapitlet. Uppsatsens syfte är att kartlägga diskurser samt undersöka vilka effekter de kan tänkas bidra med. De faktiska effekterna och hur projektet har implementerats är därför inte av intresse i just denna studie och kommer därför inte att diskuteras.
1.4. Disposition
I kapitel ett introduceras uppsatsens problembild med hjälp av en inledning bestående av problemformulering, syfte och frågeställning, avgränsning samt disposition. Kapitel två innehåller en längre bakgrund där Drömmarnas Hus, Barnens Skulpturpark och Malmö Stads roll presenteras. I kapitel tre presenteras teoribildningar inom forskningsfälten konst + demokrati och barn + demokrati. Följande presenteras diskussionsunderlag för uppsatsens analytiska del där forskningsfälten förs samman under rubriken Barns deltagande i offentlig konst. Kapitel fyra innehåller en djupgående presentation av metod och material tillsammans med en kritisk diskussion. Kapitel fem innehåller uppsatsens analys. I detta kapitel analyseras det empiriska materialet utifrån Bacchis anpassade ansats. Analysen delas in i tre problemrepresentationer som guidas av tre anpassade frågor. I kapitel sex och uppsatsens avslutande del presenteras analysens slutsats. Efter slutsatsen förs en kortare diskussion kring uppsatsens ämne. I kapitel sju presenteras källförteckning och i kapitel åtta bifogas uppsatsens bilagor. Bilagorna består av frågeformuläret intervjuerna baseras på samt bilder på barnens skulpturer.
2. Bakgrund
I detta kapitel presenteras Drömmarnas Hus som organisation, projektet Barnens skulpturpark som sådant samt Malmö Stads roll och visioner. Malmö Stads roll presenterats för att tydliggöra kommunens syfte med att satsa på det aktuella projektet.
2.1. Drömmarnas Hus och Barnens skulpturpark
Drömmarnas Hus är en ekonomisk förening som grundades i området Herrgården i Rosengård 1990, då vid namn Teater X, vars organisationsform var uppsökande teater och forumspel. Kulturhusets motto var att världen går att förändra genom kultur. Inte kort efter organisationens grundande började kulturhuset med en ny sorts verksamhet där kulturen användes som medel i ett socialt förändringsarbete. Sedan organisationens stiftande har projekten varit många och deltagare likaså. Än idag är kulturhuset belägrat i samma byggnad men har utökat sin verksamhet och verkar numera i stora delar av Skåne (Drömmarnas Hus, u.å. b.). Drömmarnas hus är en bidragsbaserad verksamhet som är beroende av sina finansiärer och sponsorer. Organisationen är projektdriven och samarbetar med andra aktörer för att uppfylla sina visioner men har även en fast, regelbunden verksamhet såsom kurser i cirkus och dans (Drömmarnas Hus, u.å. a.).
Drömmarnas Hus genomför Barnens skulpturpark som ett treårigt konstprojekt och avser engagera barn som bor i Rosengård att gemensamt göra offentliga skulpturer tillsammans med professionella konstnärer. Projektet ger barn i Rosengård möjligheten att göra permanenta bidrag till områdets offentliga miljö och på så vis sätta spår i kulturen. Barnen som deltar i projektet anmälde intresse om att delta, det är alltså mån om plats som avgör hur många som får vara med, det sker inget tävlingsmoment i rekryteringen av deltagare. Konstverket blir ett kollektivt verk vilket innebär att konstnärerna delar upphovsrätten till verken med barnen. Var skulptur har 5–10 barn och en konstnär under en längre tid arbetat med. Tanken är även att projektet skall utveckla en metod som i ett senare skede kan tillämpas på fler platser i Malmö och på så sätt knyta samman olika delar av staden. Projektmetoden baseras på konstnären och Drömmarnas Hus anställde Jafer Taouns arbete med barn som utgår ifrån berättande och gestaltande processer. Genom att låta barnens berättarlust gestaltas i permanenta verk menar författarna av tjänsteskrivelsen att andra röster i staden synliggörs. Projektet startade 2018 och den första etappen är redan avslutad. Tre skulpturer står just nu på plats i två av Rosengårds parker och tre till planeras avtäckas i december 2020 (TS, KN-2017-2168; Erixon, Drömmarnas Hus, 27 april 2020).
En förstudie för att undersöka projektets eventuella realisering genomfördes 2016. Förstudien genomlyste förutsättningar och behov för genomförandet samt undersökte vad och hur en skulpturpark i Rosengård kan vara. I förstudiens styrgrupp satt representanter från både Drömmarnas Hus och Malmö Stad. Drömmarnas Hus har flera finansiärer och samarbetspartners varav Malmö Stad, Allmänna
Arvsfonden samt Malmö Förskönings- och Planteringsförening är finansiärer för just detta projektet. I tjänsteskrivelsen som sammanfattar resultatet av förstudien skrivs det att Malmö Stad är en avgörande samarbetspartner för realiseringen av skulpturparken. Malmö Stad är avgörande då kommunen skall stå för drift och underhållning av verken efter projekts slut. Malmö Stad föreslås även ta emot skulpturparken som en gåva efter projektet avslutas (TS, KN-2017-2168).
2.2. Malmö Stads roll
Projektet går i linje med många av Malmö Stads framtidsvisioner. Malmökommissionen är en rapport som riktar sig till Malmös politiker och till alla som intresserar sig för hållbar utveckling och kommunens framtid. Den 5 mars 2014 fattade kommunstyrelsen beslut om att Malmö Stads arbete för socialt hållbar utveckling skall utgå ifrån Malmökommissionens rekommendationer och åtgärdsförslag, samt utifrån synpunkter från ett 70-tal remissinstanser (Malmö Stad, 2014, s.8 b.). Malmökommissionen har tagit fram ett flertal underlagsrapporter som på olika sätt undersöker satsningar kring den hållbara staden och vilka effekter de kan medföra. Enligt en vetenskaplig underlagsrapport som framställts som diskussionsunderlag för Kommissionen bör städer sträva efter ökat socialt kapital1 för att utvecklas till
mer socialt hållbara samhällen. Detta då det sociala kapitalet kan motverka segregation, misstroende, osäkerhet och ojämlikhet. Med stöd av flera vetenskapliga rapporter hävdar författarna att städer kan främja populationens välmående, och därav det sociala kapitalet, genom att uppmuntra specifika beteenden. Författarna för underlagsrapporten presenterar fem faktorer som kan göra städer och områden mer socialt hållbara (Emmelin, Eriksson, 2012, s. 5; 26).
Att skapa en tredje mötesplats samt utveckla attraktiva grönområden skall, enligt rapporten, underlätta olika former av informell social interaktion. Med detta menas att bortsett från hemmet och arbetsplatsen bör en tredje neutral mötesplats finnas där människor kan träffas, utbyta erfarenheter och utveckla stödjande nätverk. Att mobilisera socialt kapital kan till följd av stadsplanering uttryckas genom utvecklandet av säkra och attraktiva lekplatser och grönområden. ”Grannskapskänslan” och med detta den kollektiva gemenskapen i lokala bostadsområden kan även öka av grönområdesinsattser. Ett område med högt socialt kapital karaktäriseras även av trygghet i boendemiljön. Enligt underlagsrapporten är trygghet viktigt för att öka mellanmänskliga mötesmöjligheter då invånarna mer troligt vill och vågar röra sig fritt ute i sitt bostadsområde om området präglas av trygghet. Ökad belysning och upprustning av nedgångna anläggningar kan få stor betydelse för att öka känslan av trygghet. Underlagsrapporten visar även att ett område med gott rykte förstärker ”vi-känslan” för de boende vilket antas öka det sociala kapitalet. Bostadsområden med ett ”dåligt rykte” kan göras mer attraktiva genom upprustning. Rapporten visar även vikten av att skapa balans mellan sammanbindande och överbyggande socialt
1 "Socialt kapital omfattar våra sociala nätverk, vårt sociala stöd, våra möjligheter att delta i samhällslivet och
kapital. Författarna menar att arbetet för ökat sammanbindande socialt kapital kan bidra till ökad social
exkludering, segregering och misstro då sammanhållningen mellan människor som liknar varandra ökar medan splittringen mellan olika typer av människor och grupper förstoras. Att skapa överbyggande socialt kapital är mer utmanande i praktiken. Enligt rapporten skapas dock ”solidaritet i olikheter” bäst via det etablerade föreningslivet. Genom att generera fler tredje mötesplatser kan alltså det överbyggande sociala kapitalet enklare förekomma (Emmelin, Eriksson, 2012, s. 25–26).
Det nämnda i underlagsrapporten är faktorer som Tjänsteskrivelsen KN-2017-2168 menar går i hand med projektet Barnens skulpturpark. Tjänsteskrivelsen föreslår att Barnens skulpturpark skall utgå ifrån Herrgården som är den del av Rosengård då området är förknippat med bristande trygghet. Tjänsteskrivelsen noterar också att det inte finns lika mycket offentlig konst i Herrgården jämfört med andra delar i Rosengård. I tjänsteskrivelsen argumenteras det även för att en offentlig konstsatsning skulle stärka platsidentiteten och självbilden. Att skapa en mer positiv uppfattningen av Rosengård är något som Malmö Stad har arbetat med under lång tid. Projektet skall marknadsföras för att ge en bättre bild av Malmö. Projektet lär då, enligt tjänsteskrivelsen, locka internationella besökare. Projektet skall vara en del av att skapa en bild av Malmö som en modig och angelägen konststad. I tjänsteskrivelsen anges likväl skäl för att projektet kan medverka i att realisera Malmös vision om att bli en mer hållbar stad. Via att barn som boende i Rosengård får delta och vara medskapare av konst och kultur i sitt område skapar det en känsla av stolthet och anknytning gentemot området vilket både gynnar individen och Malmö som stad. Barnens delaktighet tillsammans med professionella konstnärer har potentialen att tillföra ett perspektiv på Rosengårds identitet som stärker stadens intentioner att vara lyssnande, tillåtande och medskapande (TS, KN-2017-2168).
Att stärka barnrättsperspektivet är även något som Malmö Stad har arbetat aktivt med under en längre period. I Malmökommissionens rekommendationer skrivs det att kommunen skall utveckla arbetet för att säkerställa att barnrättsperspektivet genomsyrar alla politiska beslut. Det skrivs även att staden behöver ta fram ett handlingsprogram för att åtgärda bristerna i miljön för unga i Malmö samt att förstärka arbetet med att utveckla demokratiska verktyg i stadsplaneringen (Malmö Stad, 2014, s. 16 b.). I Malmökommissionens slutrapport skrivs det:
Andra nyckelord är faktisk delaktighet och känsla av delaktighet samt demokrati. Det handlar således om att förändra befintliga system, men innebär även att skapa nya sociala strukturer som möjliggör en förbättrad delaktighet där dessutom formerna för faktisk delaktighet gynnar en känsla av delaktighet. Vi ser det som önskvärt att öka medborgarnas inflytande och delaktighet på alla plan för att öka känslan av sammanhang, och i förlängningen av detta, uppleva en ökad kontroll över sitt eget liv. En del av detta gäller självfallet demokrati och styrning men vårt förslag är betydligt mer omfattande (Stigendal & Östergren, 2013, s. 128).
Malmö Stad har även länge arbetat med områdesinriktade insatser. Områdesutveckling, alltså lokala insatser i så kallade utsatta bostadsområden2 med företrädesvis hyresrätter, har i princip utförts sedan
områdena byggdes (Roelofs & Salonen, 2019, s. 8). I Malmökommissionens slutrapport skrivs det ett flertal gånger om sådana lokala insatser. Integrerad och hållbar fysisk utveckling och upprustning av boendemiljöer menar författarna till slutrapporten skall bidra till minskad boendesegregation. För detta föreslås två modellprojekt, varav ett innefattar Rosengård (Amiralsstaden), där Kommissionens rekommendationer omsätts praktiskt med nya innovativa arbetsformer och strukturer. De planerade fysiska ingreppen skall bland annat verka hälsofrämjande, överbrygga barriärer, öka trygghet och tillit, öka attraktion och öka delaktighet (Stigendal, & Östergren,
2013, s. 128). Dessa visioner omvandlas till praktik i Drömmarnas Hus skulpturprojekt. Det visar sig även finnas liknande projekt i Rosengård sen tidigare. Rosens Röda Matta är en plats längsmed Rosengårdsstråket som byggdes 2013. Innan Rosens Röda Matta byggdes bestod området av en parkeringsplats. Omvandlingen och resultatet av den gamla parkeringsplatsen skapades av ett samarbete mellan staden och unga, kvinnliga invånare från Rosengård. De unga var involverade under hela processen och huvudsyftet med Rosens Röda Matta var att ge unga tjejer i Rosengård möjligheter att använda det offentliga rummet i högre utsträckning än vad de gjort tidigare (Björnson, 2013, s. 79). Malmö Stad har alltså tidigare arbetat med att involvera invånare, framförallt i Rosengård. Det kan man tydligt se i Amiralsstaden-satsningen. Malmö Stad har även jobbat med organisationen Drömmarnas Hus under många år.
Figur 1. Rosens Röda Matta, Rosengård Foto: Jörnbo, J. 2020.
Figur 2. Rosens Röda Matta, Rosengård Foto: Jörnbo, J. 2020.
3. Teoribildning
I detta avsnitt presenteras tidigare forskning kring konst i det offentliga rummet och dess roll för demokratin samt forskning kring barn och demokrati. Detta då resultaten från analysen skall vägas mot teoribildningen som utformats i detta kapitel.
3.1. Det offentliga rummets demokratiska roll
Då uppsatsen behandlar offentlig konst presenteras först vad offentlig konst innebär och vad tidigare forskning menar det offentliga rummet har för roll i det demokratiska samhället.
Offentlig konst är ett begrepp som under de senaste decennierna har berikats med allt fler dimensioner. Arkitekturhistorikern Jane Rendell (2006) preciserar offentlig konst som ett visst sorts konstverk som placerats utomhus. Som exempel nämner Rendell konstformen skulptur, där skulpturen och platsen ses som det faktiska konstverket samtidigt som det offentliga är dem som verket riktar sig till (Rendell, 2006, s. 5). Peter Cornell och Sivert Lindblom (1998) karaktäriserar offentlig konst som de verk som befinner sig i stadsrummet, med andra ord på en plats som inte redan är ett givet rum för konsten (Cornell & Lindblom, 1998, s. 46). Cornell och Lindblom menar att konstnärens uppgift är att forma ett vitalt offentligt rum med hjälp av ett verk på en plats vars offentlighet ännu inte är formad. Cornell och Lindblom hävdar likväl att offentlig konst skapar nya scenrum för offentligheten vilket kan ses som fundamentalt för mänskliga möten samtidigt som konsten blottar platsens själ (Cornell & Lindblom, s. 52; 93).
Många menar att det offentliga rummet är oupplösligt sammankopplat med demokratiska värden men även om många som deltar i diskussionen stödjer sina antaganden på samma grunder positionerar författarna sig aningen olika. Chantal Mouffe (2008) belyser detta genom att diskutera diskurser kring konst och demokrati. Mouffe menar att det finns en estetisk dimension i det politiska och att det finns en politisk dimension i konst, varför distinktionen mellan politisk och icke-politisk konst inte är särskilt användbar; all konst är alltså politisk. Utifrån detta synsätt kan offentlig konst kritisera och bryta den rådande, dominanta, politiska hegemonin, alltså den kapitalistiska världsordningen (Mouffe, 2008, s. 1– 2).
Mouffe (2008) utvecklar begreppet agonistisk pluralism för att presentera ett nytt sätt att tänka på demokrati vilket skiljer sig från den traditionella liberala uppfattningen, som går i linje med Habermas definition Hon menar att målet med det traditionella, liberala, demokratiska samhället är att skapa konsensus. Enligt denna uppfattning är alltså samförstånd möjligt om människor bara kan lämna intressen åt sidan och tänka som rationella varelser. I kontrast hävdar Mouffe att även om vi önskar ett slut på konflikter måste vi tillåta meningsskiljaktigheter om vi vill att människor skall vara fria.
Demokratin skall ge rum till olikheter och tillhandahålla en arena där oenigheter kan mötas. Hon menar vidare att konsten i det offentliga är en naturlig del av den agonistiska pluralismen. Offentlig konst kan både cementera den rådande makten likväl bidra till att bryta konsensus. Mouffe anför att konsten i det offentliga rummet är en del av demokratin. Konsten i det offentliga rummet kan visualisera det som är förtryckt och förstört av post-politisk konsensus kring demokratin och kapitalismen. Offentlig konst kan alltså motsätta sig hegemonin och människan kan, via konsten, kollektivt reflektera över verkets byggstenar. Hon säger att kritisk konst är konst som framhäver oenighet (Mouffe, 2008, 1–6).
Mouffe (2008) fortsätter diskutera diskurser. Hon menar att när vi väl accepterar att identiteter aldrig ges i förväg, utan att de alltid är resultatet av identifieringsprocesser, alltså diskursivt konstruerade, uppstår frågan om vilken typ av identitet som kritiska konstnärliga metoder bör främja. För att offentlig konst skall få en faktisk betydelse måste man först förstå politiken och det sociala sammanhang som präglar den specifika platsen innan konstverket kan utformas. Utan den förförståelsen kan det inte uppskattas vad platsen behöver. Mouffe frågar till och med om man ens kan kalla det för konst om till exempel en fontän sätts på en plats utan något syfte (Mouffe, 2008, s. 6–15).
Till skillnad från de tidigare nämnda författarna menar Joanne Sharp, Venda Pollock och Ronan Paddison (2004) att offentlig konst inte bara är konst placerad utomhus. Författarna verkar ha en snävare definition av vad offentlig konst är jämfört med Mouffe (2008) och Rendell (2006). Offentlig konst, menar författarna, är konst som har som mål att engagera sig i sin publik och skapa utrymmen - vare sig materiellt, virtuellt eller föreställt - inom vilket människor kan identifiera sig. Identifiera sig genom att skapa en förnyad reflektion över samhället, om användningen av offentliga utrymmen eller på vårt beteende inom dem (Sharp, Pollock, Paddisson, 2004, s. 1003–1004).
Sharp, Pollock och Paddison (2004) belyser betydelsen av medborgerligt deltagande i processen för att producera offentlig konst. Dock menar författarna att de som förespråkar medborgarnas deltagande behöver ta större hänsyn till de problem som ofta uppstår i praktiken. Författarna anspelar på Mouffes (2008) definition av agonistisk pluralism och menar att inkluderande demokratiska processer inte alltid producerar konsensus, utan att det snarare leder till agonism. De skriver att det är grundläggande för inkluderande demokratiska processer att lokalt deltagande är strukturerat, för att ge tillräckligt erkännande för olika lokala grupper och deras intressen. Författarna bidrar till diskussionen genom att skildra de problem som uppstår vid deltagande på lokal nivå. De frågar i vilken utsträckning deltagandet domineras av ett relativt litet antal lokala aktörer. Att skapa möten som genomförs på jämlika villkor kan därför vara en svårartad uppgift. Författarna skriver att förespråkare för offentlig konst har kunnat argumentera (och demonstrera) hur införandet av offentlig konst kan sträva efter att vara inkluderande som process men inte nödvändigtvis som resultat. Utövandet av deltagardemokrati genom erkännande, respekt och undvikandet av dominans öppnar utrymmet för konflikter som återspeglar mångfalden, med
andra ord gynnas det som Mouffe kallar agonistisk pluralism. Ändå är den offentliga konstens förmåga att främja inkludering i bästa fall delvis (Sharp, Pollock, Paddisson, 2004, s. 1020–1021).
Rosalyn Deutsche (1992) menar likt de tidigare nämnda författarna att konstvärlden tar "demokrati på allvar". Hon menar att i princip alla vedertagna, vetenskapliga publikationer som berör ämnet offentlig konst är överens: det offentliga rummet är oupplösligt kopplat till demokratiska ideal. När till exempel konstförvaltare och statstjänstemän formulerar kriterier för att placera konst på offentliga platser använder de rutinmässigt ett ordförråd som åberopar, om än vagt, grunder för både direkt och representativ demokrati: Är konstverken för "folket?" Uppmuntrar det till "deltagande?" Tjänar de sina "valkretsar?" Den offentliga konstterminologin lovar ofta åtaganden, inte bara till demokrati som en regeringsform, utan också till en allmän demokratisk anda av jämlikhet: Avstår verket från "elitismen?" Är verket "tillgängligt?” (Deutsche, 1992, s.31).
Likt Mouffe (2007) problematiserar Deutsche (1992) definitionen av begreppet demokrati. Deutsche argumenterar för att demokrati är en komplex och ifrågasatt idé - verkligen en mångfald idéer - som inte tillhör ett politiskt perspektiv. Snarare är demokratins språk i sig ett offentligt debattrum öppet för olika, till och med antagonistiska, användningar som förekommer i olika sammanhang. Hon hävdar att det finns exempel i samtida diskurser om offentlig konst där demokrati i stort sett har uttalats i en konservativ riktning på ett sätt som liknar auktoritär populism. Deutsche återberättar historien om Friends of Jackson Park, som försökte stänga ”sin” kvarterspark på natten för att stänga ute de hemlösa, och därmed förkasta deras ”rätt att ha rättigheter.” Deutsche fortsätter kring totalitarismens verkan i det offentliga rummet vilket kan kopplas samman med Mouffes resonemang kring hegemoni. Totalitarism försöker fylla det tomrum som skapats av den demokratiska revolutionen, och förser "folket" med en grundläggande identitet, ett väsentligt intresse eller "enhet", med vilken den totalitära staten identifierar sig med. Hon menar alltså att det offentliga rummet har en funktion i att begränsa den totalitära makten. Som sådan kan man inte diskutera konst i det offentliga rummet utan att också prata om demokrati. Behovet av att göra det är desto mer angeläget eftersom offentlig konst ofta artikulerar elitens konservativa, status quo-mål. Hon menar att eliten skapar stora ombyggnadsprojekt och begränsar offentligheten med legitimitet i kraft av deras offentliga monument (Deutsche, 1992, s. 38–51).
Även om författarna formulerar sig på skilda vis konstaterar de att den offentliga konsten har en central funktion för att folket skall kunna motsätta sig totalitära makter. Författarna enas i att det offentliga rummet kan ses som en fast punkt för tillgång till politik som tillför en essens i den sociala verkligheten. Det är i det offentliga rummet människor uttrycker sina rättigheter. Förlängningen av det offentliga utrymmet, menar Deutsche (1992), kräver en spridning av sociala rörelser som organiseras kring oåterkalleliga heterogena politiska identiteter som inte kan bräckas av förutbestämda normer. (Deutsche, 1992, s. 51). Detta kan kopplas till Sharp, Pollock och Paddisons (2004) diskussion om vikten av att
inkludera alla lokala röster i utformandet av våra offentliga utrymmen. Dock menar Deutsche (1992) även på att vi behöver utveckla begreppet den offentliga sfären. Om vi tillför begreppet den offentliga sfären till offentlig konst, är vi inte längre begränsade till att tänka bara på fysiska offentliga rum. Vi kan istället tänka på offentlig konst som en praktik som engagerar människor i en politisk debatt. Konstnärer kan återta det offentliga syftet med konst genom att omplacera ”allmänheten” i sin praktik. De gör detta genom att återvända till att skapa verklig konst, inte pseudo-offentlig konst för privatägda offentliga utrymmen (Deutsche, 1992, s. 39–41).
Även Fred Evans (2019) menar att det offentliga rummet är ett politiskt rum. När ett verk av offentlig konst sätts upp eller tas bort är det naturligt ett politiskt uttalande och verkets estetik är oöverskådligt förenad med dess politiska anknytning. I hans bok diskuteras politisk estetik där komplexa samband mellan demokrati, medborgarskap och offentlig konst tas upp. Han menar att offentlig konst har en möjlighet att forma uppfattningar och tankar (Evans, 2019, s.7).
Evans (2019) hävdar på begreppen demokrati, offentlig konst och medborgarskaps tvetydighet. Evans menar att tvetydigheten och det abstrakta i termen demokrati kräver offentliga konstverk och andra konkreta bilder för att göra demokrati påtaglig, öka dess kraft i samhället och utforska eller utvidga dess mening. Offentlig konst, kort sagt, har potential att kunna konvertera den abstrakta idén om demokrati till en "offentlig etik", och därmed motivera medborgarna att delta i medborgerliga aktiviteter eller tvärt om reducera definitionen till klichéer som inte inspirerar någon alls (Evans, 2019, s. 12–13).
Evans (2019) fortsätter på Deutsches (1992) spår genom att mena att konst kan symbolisera olika värden beroende på vad avsändaren önskar. Offentlig konst i auktoritära och demokratiska samhällen ser sällan likadana ut. Problemet som Evans diskuterar antyder att ett statsskicks offentliga konst bör stödja de värden som är eller kan vara förknippade med dess konstitutioner. Offentlig konst bör hjälpa till att karaktärisera och stödja idén om demokrati som en enhet bestående av mångfald; motstå kolonisering av demokratiska värden; konkretisera abstraktionen i den politiska idén samt motivera medborgare att uttryckligen praktisera idéens värden; och, kanske viktigast av allt menar Evans, behålla tron till dess transformativa förmåga och blotta nya möjligheter för demokrati och medborgarskap (Evans, 2019, s.15).
3.2. Demokrati och deltagande för barn
Då uppsatsen behandlar barns deltagande i demokratiska processer presenteras först relevanta delar och diskussioner kring FN:s Barnkonvention för att sedan gå in på vad barns deltagande har för effekter på det demokratiska samhället.
Inkludering av barn i rum som de tidigare inte haft tillgång till kan upplevas som ett populärt nutida fenomen, åtminstone vid en närmare titt på tidigare forskning kring området. I artikel 12 i FN:s konvention om barnets rättigheter fastställs barnets rätt att delta i beslutsprocesser. Rätten till deltagande är grundläggande i ett demokratiskt samhälle. Barn, likt vuxna, har rätt att komma till tals och få sina åsikter respekterade och tagna på allvar vilket är en av fyra grundläggande principer i FN:s barnkonvention (U. N. I. C. E. F. Sverige, 2009, s. 18)
Barns deltagande på olika nivåer i samhället framställs många gånger som någonting genomgående positivt. Rebecca Stern (2007) skriver att kopplingen mellan barns rätt till deltagande, den demokratiska processen tillsammans med demokratiska värderingar idag lyfts fram i den internationella barnrättsdiskursen. Då ett av kännetecknen för det demokratiska samhället är pluralistik mångfald i bidrag av åsikter från medborgare som lever i samhället bör alltså även barns deltagande värderas efter förtjänst. Implementering av artikel 12 i Barnkonventionen är dock lättare sagt än gjort. Stern menar att Barnkonventionen kombinerar det mer traditionella synsättet på barn som skyddsvärda objekt med det mer moderna sättet där barn framställs som nya medborgare med likvärdiga mänskliga rättigheter som vuxna. Stern beskriver svårigheterna vidare med att förklara potentiella motsättningar mellan rätten till skydd och rätten till deltagande. Artikel 3 i Barnkonventionen förutsätter att någon annan än barnet skall avgöra och bestämma vad som är barnets bästa – vilket kan gå tvärtemot med vad barnet självt anser vara lämpligt. Detta i sig kan sägas gå emot artikel 12 där det slås fast att barn har rätt att delta i beslutsprocesser samt att de aktivt skall kunna påverka de beslut som fattas (Stern, 2007, s. 17–19).
Stern (2007) menar att artikel 12 anses som ”bra i teorin, svår i praktiken.” Formuleringen ”alla frågor som rör barnet” i artikel 12 kan tolkas generöst. Det kan innebära att barn, likt vuxna, har politiska rättigheter och skulle därav ha rätt att delta i demokratiska beslutsprocesser även på nationell nivå. Stern skriver att ”barn” och ”demokrati” dock ses som två begrepp som är svåra att kombinera, om ens det är önskvärt. En del forskare har problematiserat medborgarskapsbegreppet och vad ”demokrati” egentligen innebär i relation till barn och barns möjligheter att använda sitt politiska inflytande i kraft av sin status som samhällsmedborgare. Stern diskuterar hur frågan kan tolkas och menar att demokratiska processer inte nödvändigtvis bara är relevant i större sammanhang utan skriver att demokratiska processer på lägre nivåer såsom inom skolan och hemmet likväl är av värde. Hon skriver: ”Poängen är att tillgodose den fundamentala rätten till deltagande i beslutsprocesser som påverkar en persons liv även för barn och att därmed uppfylla en av barnkonventionens grundprinciper” (Stern, 2007, s. 25–26).
Stern (2007) förklarar att barns rättigheter att delta i demokratiska processer kan ses som sekundärt då vuxna i många länder inte har en möjlighet att delta. Hon menar dock att det är just därför det är viktigt att barn får ”öva” på att vara demokratiska medborgare genom att de lär sig utöva och kräva sina rättigheter. Ett demokratiskt statsskick är överlägset den styrelseform som är mest lyckat i frågan om att
skapa stabilitet, välstånd och fred vilket borde vara skäl nog för att inse fördelarna med att låta barn utöva sin rätt till deltagande. Stern refererar till FN:s Barnkommitté som drar slutsatsen att förverkligandet av barnkonventionen kräver förändringar i samhällets politiska, institutionella, sociala och kulturella strukturer. Rådande maktstrukturer mellan både barn och vuxna och grupper i samhället måste alltså förändras (Stern, 2007, s. 27–28).
John Wall (2012) utvecklar Sterns (2007) tankar kring inkluderande demokratier. Under ungefär två århundraden har moderna demokratier blomstrat runt om i världen och den verkliga maktutövningen har gradvis utvidgats från rika ”landsmän” till marginaliserade grupper såsom fattiga, etniska minoriteter och kvinnor - dock okomplicerade och ofullständiga. Denna ökande demokratiska inkludering har emellertid inte utvidgats till barn, trots att barn under 18 år utgör en tredjedel av hela mänskligheten. I själva verket har modern politisk filosofi länge definierat demokrati som ett huvudsakligt vuxet rike. Barn anses vara för inkompetenta och irrationella för att kunna delta (Wall, 2012, s.86).
Wall (2012) menar att barn och ungdomar under 18 år de senaste åren gjort betydande framsteg mot mer integrering i demokratiska processer. Dessa framsteg räcker dock sällan till en nivå på direkt politisk representation, vare sig det gäller att ändra politiken, upprätta lagar eller rösta. Han hävdar, likt Stern (2007), att demokratiteorin i första hand behöver omdefinieras och det är på grund av dess definition som barn traditionellt sätt har uteslutits. I nyare idéer om demokrati inkluderas inte barn heller oavsett om styrskickets funktion anses vara en konsensusbyggande process eller en kamp mellan oreducerbara olikheter. Till skillnad från Stern menar Wall att begreppet representation också kräver omprövning men på ett sätt som är fokuserat på den specifika frågan om direkt användning av demokratisk makt. Ett barnomfattande system för politisk representation skulle sikta mot den politiska helhetens lyhördhet för upplevda skillnader. En politisk gemenskap bör betraktas som demokratisk i den utsträckning som dess medlemmars olikheter gers gehör och får lov att besitta politisk makt. Endast på detta sätt kan demokratin verkligen representera folket. Wall menar dessutom att barns aktuella politiska rörelser kan ge inspiration och lärdom till en expanderande politik där direktrepresentation oavsett ålder inkluderas (Wall, 2012, s.86; 98).
Christine Pascal och Tony Bertram (2009) menar att sedan FN:s barnkonvention ratificerades 1991 har många aktörer fått fram sätt att involvera barns perspektiv i praktiken. Likt de tidigare författarna framhäver de att uppmuntran av små barn att delta aktivt har långvariga, positiva konsekvenser för att öka antalet framtida deltagande medborgargarde. Forskare har också sedan ratificeringen blivit mer sensibla för de utmaningar forskning kring inkluderande demokratier står inför då våra yngsta barn numera ses som aktiva subjekt, snarare än objekt (Pascal och Bertram, 2009, s.249).
Omdefiniering av centrala begrepp förstås vara i hjärtat av den barnrättsliga forskningen. Likt Wall (2011) menar Pascal och Bertrams (2009) att om alla barn skall kunna utnyttja deras rättigheter som barnkonventionen tillskriver dem måste forskning och praktik omforma sitt paradigm för att bli mer inkluderande och gynna medborgerligt deltagande (Pascal och Bertram, 2009, s.254). Att lyssna på barn och uppmuntra deras deltagande i forskning, utvärdering, beslutsfattande och planering menar Pascal och Bertram är viktigt av många skäl. Författarna refererar till J. Miller som påpekar att det är mer troligt att barn som lär sig att delta i tidig ålder blir mer kapabla och involverade medborgare i ett senare skede med respekt för principer och praktiker i det demokratiska livet. Dock påpekar Pascal och Bertram att man bör vara försiktig eftersom barn framställs som framtida vuxna och därför ramas in som något de (ännu) inte är. Däremot argumenterar de för att tankesättet om barn som framtida medborgare är av värde. Barn ses som aktiva medborgare redan som unga när barnen deltar i ett demokratiskt liv med fulla rättigheter och skyldigheter som de utövar kontinuerligt i sina dagliga interaktioner med världen. Detta innebär att unga engagerar sig i vad de kallar "lärande demokrati". Barn kan alltså ses som aktörer och intressenter i sina egna liv vilket utmanar det som Stern (2007) kallar den traditionella synen på barn (Pascal och Bertram, 2009, s.254–255).
Tom Cockburn (2007) problematiserar även definitionen av begreppet medborgare och tidigare idéer om varför barn inte blir hörda. Cockburn menar på att det finns hinder för de processer där barns röster blir hörda. Han skriver att svårigheten med barns deltagande inte beror på en brist på möjligheter att delta utan svårigheter uppstår på grund av hindrade kommunikationsformer. Detta innebär att barn och unga inte känner att de blir hörda eller att samtal inte är till för dem. Cockburn refererar till Habermas som hävdade att demokrati bäst uttrycks genom en plattform där medborgarna samlas för att formulera sina gemensamma intressen. Dock menar Cockburn att detta emellertid förutsätter en förståelse för att sanningen nås genom kommunikation, debatt och överenskommelser mellan lika positionerade parter. Sådan kommunikation är svår för vuxna att delta i vilket innebär att det blir desto svårare för barn, eftersom barn vanligtvis har en mindre kraftfull utgångspunkt (Cockburn, 2007, s. 446–447).
Cockburn (2007) skriver att det inte får antas att barn nödvändigtvis är underutvecklade för att agera som deltagande medborgare, eftersom erfarenhet är viktigare för mognad än kronologisk ålder. Diskursen kring hur barn är som fungerande människor präglas av idéen att unga inte är kapabla att förstå vad de faktisk vill och behöver. Cockburn menar att barn och ungas vistelse i den offentliga sfären framställs som om det utsätter dem för en risk och de är därmed i behov av skydd. Ungdomar känner sig ofta förvirrade, skrämda och undertryckta i allmänna utrymmen då de är definierade efter sin sårbarhet. Med andra ord menar Cockburn att Habermas definition av demokrati är ogörlig för barn och unga då de inte ens släpps in eller känner sig trygga i det offentliga rummet (Cockburn, 2007, s.447– 449)
Cockburn (2007) inspireras i sin text av feminismen och förespråkar demokratisk pluralism. För ett verkligt pluralistiskt samhälle är det nödvändigt för offentliga forum att erkänna och uttrycka skillnader och olika gruppintressen. Även om våra demokratiska strukturer är viktiga, måste de också vara flyttbara för att inte bara förstärka befintliga strukturer och uppdelningar utan de måste kunna utmana och konstruera nya identiteter och representationer. Det är viktigt att hålla fast vid den radikala omprövningen av allmänheten mot bakgrund av behovet av en känslig offentlig pluralism där barn och ungdomar kan engagera sig (Cockburn, 2007, s.449–450).
Anne Trine Ørholt (2002) har förstått komplexiteten i diskurser kring barn, likt de bidrag som presenterats ovan. Ørholt belyser diskurser kring "barn och deltagande" och hon menar att dessa är djupt inbäddade i andra diskursiva områden än dem om just barn och deras rättigheter. Ørholts reflektioner baseras på hennes egna empiriska studier av två norska projekt som skulle "stödja barn på sina egna villkor och behov". De deltagande barnen agerade som autonoma aktörer på offentliga arenor med hjälp av medel från sina lokala myndigheter och fick därmed förverkliga sina egna idéer utan vuxeninsats. Analyserna av Ørholts empiriska material bekräftar inte den entydiga konstruerade diskursen hon upplevt under sina fältstudier om barn som rättighetsinnehavare och nya medborgare. Hon menar att det fanns kombinationer av olika, och till viss del motstridiga, konstruktioner av barn och deras inkluderande inbäddade i diskurserna (Ørholt, 2002, 63–66).
För att enklare förstå komplexiteten i diskurserna kategoriserar Ørholt (2002) dessa i följande fyra kategorier:
1. Barn som bärare av rättigheter (Children as bearers of rights)
Efter att ha analyserat sina informanters svar beskriver Ørholt att endast ett fåtal uttryckte det allmänna perspektivet för mänskliga rättigheter och således uttryckligen handlade efter barns rättigheter (Ørholt, 2002, 66–67).
2. Barn som framtida medborgare (Children as future citizens)
Cirka 15 procent av Ørholts informanters uttalanden kan relateras till diskursen "barn som framtida medborgare". Enligt dessa 15 procent var huvudsyftet med projekten att lära barn något (till exempel demokratiska värden) eller så uppmuntrade projekten till hälsoutveckling (Ørholt, 2002, 69–70).
3. Barn som resurser (Children as resources)
Ett faktum Ørholt konstaterar är att barn ofta konstrueras som resurser - som värdefulla verktyg eller instrument för att förverkliga andra politiska mål än de om att tillgodose barns rättigheter. Hennes studier visar att cirka 50 procent av de deltagande projektens övergripande mål formulerades sålunda att det primära målet inte gick i linje med barns rätt till deltagande. Ørholt presenterar tre subkategorier inom denna diskurs där målen kan urskiljas som följande: (1) Barns deltagande som ett instrument för att skapa säkra och läkemedelsfria miljöer; (2) Barn som resurser för miljöskydd; (3) Barn som resurser för att behålla de små, lokala samhällena (Ørholt, 2002, 70–75).
4. Barn som ”ett hotat folk” (Children as ‘an endangered people’)
Ørholt förklarar den fjärde och sista diskursen där barn konstrueras som ett hotat folk. I likhet med förindustriella kulturer hotade av imperialism och globaliseringsprocesser skapas en idé om att barn har sin egen kultur som även den kan ses som hotad. Hon menar att det i denna diskurs finns tydliga förbindelsen med romantiska framställningar av barn som individer nära naturen i Rousseaus termer. (Ørholt, 2002, 75).
3.3. Barns deltagande i offentlig konst
Under denna rubrik kopplas forskningsfälten samman för att diskutera hur konstprojektet av Drömmarnas Hus kan analyseras utifrån vilka värden det skall värna eller skapa.
Som presenterat ovan finns det flera idéer kring varför både offentlig konst och inkluderandet av barn är viktigt för demokratin. Vikten i att offentlig konst skall representera olikheter både gällande individer och åsikter är en röd tråd för den tidigare forskningen presenterad i denna uppsats. Förr har idéen om vad offentlig konst skall föreställa och symbolisera i stor utsträckning uteslutit barns representation. Som både Mouffe (2008) och Deutsche (1992) skriver har offentlig konst oftast förknippats med konservativa makter som stärker den rådande hegemonin. Genom att släppa in barn i det offentliga rummet utvidgas representationen. Barns politiska röst blir hörd och chansen för att deras röster tas på allvar blir större. Barns representation kan alltså vara med att bryta den rådande hegemonin och eventuellt även motsätta den dominerande diskursen kring hur demokrati faktiskt bör definieras. Att arbeta med en ny slags representation på ett permanent sätt blir normbrytande och nödvändig om demokratier skall representera en antagonistisk pluralism. Att låta barn delta i utsmyckningen av våra offentliga rum är att vara lyhörd inför olikheter. Enligt Wall (2012) kan detta också vara till inspiration till en expanderande politik. Det kan ses som en slags direktrepresentation för invånare oavsett ålder och bakgrund. Det offentliga rummet lyssnar därav på röster som vanligtvis blir tystade. Pascal och Bertram (2009) menar att släppa in barn i utrymmen som dem inte tidigare har varit välkomna i kan hjälpa ett demokratiskt samhälle att fostra sina nya, deltagande medborgare. Får barn dessutom vara med och smycka sina gemensamma offentliga utrymmen skapas därav en känsla av medborgerlig gemenskap. Att kunna vara med och ta beslut som rör sina egna liv är både en del i Barnkonventionen men även något som framhävs av forskning kring barnrätt då det uppmuntrar nya medborgare att respektera de demokratiska värden ett samhälle vill framhäva.
Via en tolkning av Deutsche (1992) kan man förstå att totalitära makter motsätts genom att barn släpps in i det offentliga rummet. Sociala olikheter representeras, i Barnens skulpturparks fall både barn och barn i ”utsatta” områden. Skulpturparken skapar ett nytt offentligt rum som kan hjälpa barn och invånarna i Rosengård att uttrycka sina demokratiska rättigheter. Skulpturparken tillhör inte en elitistisk
genre av konst utan verken är av, för och i offentligheten, inte i stängda rum. Deltagandet begränsas inte bara till en vis samhällsgrupp. Sharp, Pollock och Paddison (2004) å andra sidan belyser svårigheterna med deltagardemokrati i utformandet av det offentliga rummet. De menar som sagt att den offentliga konstens förmåga att främja inkludering i bästa fall är delvis och att konsten som slutprodukt många gånger representerar den dominerande aktören.
Som Evans (2019) skrev krävs offentlig konst för att visualisera demokratin. Genom Barnens skulpturpark visualiseras inte bara den mer traditionella synen på demokrati utan även hur en mer barnvänlig och inkluderande demokrati skulle kunna uttryckas. Evans (2019) menar, som sagt, att offentlig konst representerar de värden som statsskicket skall representera. Det kan sägas att de värden som Malmö Stad vill representera uttrycks i Skulpturparken, alltså gynna eller missgynna bilden av staden som helhet och området Rosengård som sådant. Avsiktligt skall offentliga platser motivera medborgare att uttryckligen praktisera demokratiska värden och blotta nya demokratiska möjligheter. I den aspekten kan barns perspektiv även inkluderas. Barn får, likt vuxna, en ny plats som är skapat av dem tillsammans med Drömmarnas Hus och professionella konstnärer. Både Evans (2019) och Mouffe (2008) menar dessutom är konsten i sig ett uttryck för politik. Mouffe skriver att offentlig konst kan hjälpa oss att kollektivt reflektera över verkets byggstenar. Skulpturparken kan ses byggas på idéen om barns kreativa skapande i nya rum, i offentligheten, på ett nytt permanent sätt, samtidigt som det ger en röst till unga i utsatta områden. Mouffes tanke kring identifierandet av vad en plats behöver utefter dess politiska historia är även en intressant aspekt att ställa mot Barnens skulpturpark. De nya konstverken är gjorda av områdesborna och inte av en utomstående konstnär med en egen vision om vad platsen behöver. Kan det då sägas att platsens identitet har tagits i beaktande?
Att låta barn komma till tals är något som forskning uttryckligen menar gynnar demokratin. Stern (2007) skriver att det är av vikt att låta barn delta i beslutsprocesser i lägre nivåer och därigenom sökas förändra maktstrukturer. Att låta barn vara med och skapa vår offentlighet kan ses som en del av en förändring som kan motverka de samhälleliga maktstrukturer som finns mellan barn och vuxna men även de mellan olika samhällsgrupper.
Skapandet av ett nytt offentligt rum genererar, enligt Cockburn (2007), ett nytt slags kommunikationsforum för barn. Det offentliga rummet går från att vara en obehaglig och oåtkomlig plats till ett tryggt rum. Rummet kan ge barn möjligheten att lättare uttrycka sina önskningar och offentligheten blir därmed ett nytt medel för kommunikation, ett medel för kommunikation som Cockburn (2007) menar saknas. Pluralismen kan via insläppet även representera barn likväl skapa nya identiteter för både barn och för Rosengård som område.
Men, som Ørholt (2002) belyser i sina studier, kan barns insläpp i offentliga rum också ses som godhetsmaximering. Barns kreativa skapande i offentliga miljöer kan egentligen vara ett medel för att uppnå andra politiska mål. Barn kan användas som resurser för att uppnå en hållbar stad, skapa trygghet eller vara medel för hälsofrämjande syften.
För att komma åt vad konstprojektet Barnens skulpturpark faktiskt menas åstadkomma, vilka värden det skall värna eller skapa, har ansatsen What’s the problem represented to be? använts. Vilka underförstådda problemrepresentationer kan identifieras? Vilka underliggande antaganden ligger problemrepresentationen på? Vilka effekter och subjektspositioner skapas genom dessa problemrepresentationer? Detta är frågor som har ställts om det empiriska materialet och den tillhörande analysen presenteras efter metodkapitlet nedan.
4. Metod – Vilka problem skall Drömmarnas Hus lösa?
I detta avsnitt presenteras uppsatsens metodologiska tillvägagångssätt och dess empiriska material vilket avslutas med en diskussion kring reliabilitet och validitet. Först presenteras vad diskurser och diskursanalys innebär för att sedan övergå till den mer precisa metoden som har använts i den här uppsatsen, med andra ord WPR-ansatsen.
4.1. Diskurser och dess analytiska funktion
Grundstenen inom det diskursanalytiska forskningsområdet är att språk inte anses vara ett neutralt instrument för kommunikation. Språket formas via sociala kontexter och representerar därför inte en objektiv verklighet utan en världsbild konstrueras genom språket. Den mänskliga tillvaron produceras och konstrueras ständigt vilket innebär att verkligheten inte kan tas för givet. Bergström och Ekström (2018) ger en bild av diskurser som regelsystem som legitimerar somliga kunskaper men inte andra. De menar att diskurser visar vilka som besitter auktoriteten och rätten att uttala sig. Diskurser kan ses som dynamiska eftersom regelsystemet i diskurser kan förändras. Bergström och Ekström (2018) skriver att diskurser skapas av externa strukturer och kan ses som nära sammankopplat med makt och hegemoni. Diskurser färgar de processer som de ingår i och reglerar vad som får sägas, varifrån de får sägas och vem som får säga det (Bergström & Ekström, 2018, s. 253–256).
Foucault är enligt Bergström & Ekström (2018) den person som är mest förknippad med diskursanalys. Foucault visade under sin livstid hur frågor om makt, vetande och diskurs kan sättas i fokus med hjälp av diskursanalys. Med diskursteori är det möjligt att undersöka hur sociala praktiker konstrueras och hur praktikerna har ett direkt utfall för beteenden. Även om Foucault ses som en inflytelserik person inom fältet utvecklade han inte själv ett konkret analysverktyg men å andra sidan inspirerade han många (Bergström & Ekström, s. 258–259). Carol Lee Bacchi (2009) är en utav många som inspirerats av Foucault och det är även hennes analysverktyg som har använts i denna uppsats. Hennes ansats presenteras vidare nedan.
4.2. WPR – What’s the problem represented to be?
… we are governed through problematisations rather than through policies. Therefore, we need to direct our attention away from assumed ‘problems’ to the shape and character of problematisations (Bacchi, 2009, s. 30).
What’s the problem represented to be (WPR) är ett diskursanalytiskt verktyg skapat av statsvetaren
Carol Lee Bacchi (2009). Ansatsens ursprung grundar sig på Foucault och socialkonstruktivismen och fokuserar på hur sociala problem konstrueras (Bacchi, 2009, s.1). WPR-ansatsen erbjuder ett annat sätt att tänka på politik. Strategin utmanar den vanliga uppfattningen att politik är regeringens bästa försök
att hantera "problem" och syftar till att belysa att policyproblem inte är givna utan är öppna för tolkning. Enligt en konventionell förståelse av politik, anses regeringar reagera på fasta och identifierbara "problem" som är exogena i förhållande till politiken. Bacchi (2009) ser istället på problem som endogena, det vill säga att de skapas inom ramarna för den politiska processen: det som representeras som problematiskt är inte objektivt givet utan en del av den rådande politiska diskursen (Bergström & Ekström, s. 271).
Bacchi (2009) hävdar att alla policys är implicita representationer av "problem" eftersom policys i sin natur skall vara ”problemlösande”. WPR-strategin rekommenderar att "arbeta bakåt" för att avslöja vad som representeras som "problemet". Bacchi ger ett exempel på hur man kan förstå problemrepresentationer: Om det skickas polistrupper till ett marginaliserat område som "svar" på en rapport om att sexuella övergrepp mot barn sker i dessa områden, "antyds” det att "problemet" är en fråga om otillräcklig brottsbekämpning och därmed svarar på ”problemet” som sådan. Som exemplet visar har problemrepresentationer stor betydelse. Detta beror på att sättet som problemet formuleras och hur problemet representeras medför alla möjliga konsekvenser för hur frågan uppfattas och hur de involverade personerna behandlas och uppmanas att tänka om sig själva (Bacchi, 2009, s.1–3).
För att utföra en WPR-analys krävs det inte att Bacchis (2009) utformade frågor används rakt av. Författaren kan anpassa analysverktyget och därmed använda de frågor som relaterar till den specifika forskningsfrågan. (Bergström & Ekström, 2018 s. 273). Den här sortens analysinstrument är inte bara anpassat för policyanalys utan är även användbar för andra sorters textanalyser. Varianter och kombinationer av dessa frågor är vanligt förekommande i analyser som fokuserar på representationer (Esaiasson, 2017, s.218)
I denna uppsats analysmodell har tre utav Bacchis (2009) frågor använts då dessa är mest applicerbara på min specifika studie. Frågorna nedan är omarbetade med avseende att anpassas till studiens syfte och frågeställningar:
(1) Hur är problemet representerat;
(2) Vilka underliggande antaganden bygger problemrepresentationen på; och
(3) Vilka effekter och subjektspositioner skapas genom dessa problemrepresentationer?
Jag har i denna uppsats inspirerats av Malin Rönnblom och Linda Sandbergs artikel Den nödvändiga
jämställdheten (2015) där de, likt många andra, ser på hur ett policyproblem kring jämställdhet inte är
Målet med fråga ett i WPR-strategin är att identifiera underförstådda problemrepresentationer i specifika policyer eller policyförslag. För att få fram svaret behövs problemet förstås i två omgångar. En WPR-strategi börjar med politiken och arbetar bakåt för att belysa problemrepresentationen. (Bacchi, 2009, s.2–3). Jag har i denna uppsats först analyserat vad syftet med själva projektsatsningen är, vad som projektet egentligen skall åstadkommas. Genom att yrka för en förändring syftar man till att det finns ett problem som skall lösas. Problemrepresentationen har således identifierats genom att gå bakläges för att förstå vilka problem projektet skall adressera.
Målet med fråga två i WPR-strategin är att identifiera och analysera den konceptuella logiken som ligger till grund för specifika problemrepresentationer. Vad antas? Vad är tas för givet? Vad ifrågasätts inte? Fråga två leder inte till ett svar om varför något händer utan hur det är möjligt för något att hända - vilka faktorer måste vara på plats för att detta något skall ske (Bacchi, 2009, s.4–5).
Bacchi (2009) förklarar att svaret på fråga två hänvisar till den typ av tänkande som ligger bakom det särskilda styrsättet och därför dess diskurs. Enligt Bacchi är diskurser mer än bara det språkliga. Diskurser omfattar antaganden, värden, förutsättningar och tillhörande tecken som hon benämner ”begreppsmässig logik”. Policys innehåller vanligtvis många olika begrepp, exempelvis demokrati, jämlikhet, frihet och rättvisa. Begreppens innebörder kan tyckas obestridda men vid en närmare titt kan syftningsskillnader uppfattas. Politik handlar om att skapa föreställningar och det är forskarens uppdrag att identifiera hur dessa föreställningar skapas. För detta ändamål är det, enligt Bacchi, användbart ta reda på materialets myter, med andra ord identifiera materialets dikotomier, nyckelbegrepp och kategorier. Dikotomier innebär att man genom att säga vad något är säger man vad något annat inte är. Nyckelbegrepp tillskrivs abstrakta etiketter som är relativt öppna. Människor fyller dem med olika betydelser beroende på vilken politisk position begreppet grundas i. Kategorier, likt dikotomier och nyckelbegrepp, skall inte accepteras som givna utan skall försöka sättas i perspektiv för att se hur särskilda betydelser till problemrepresentationer formas. Till exempel har skapandet av kategorier för sociala grupper betydande effekter för hur människor styrs och för hur medlemmar i de sociala grupperna tänker på sig själva och om andra (Bacchi, 2009, s.4–10). I denna uppsats har jag nystat fram vilka förutfattade meningar som problemrepresentationen bygger på. Det har gjorts genom att undersöka vad som ter sig naturligt men som i själva verket är baserat på tankar och idéer som inte alltid är självklara. I analysen framhävdes dikotomier, nyckelbegrepp och kategorier.
Målet med fråga tre är att identifiera effekterna av specifika problemrepresentationer vilket gör att de kan bedömas kritiskt. WPR-strategin utgår från antagandet att vissa problemrepresentationer skapar svårigheter (former av skada) för vissa sociala grupper mer än för andra. Därför är det viktigt att problematisera de problematiseringar som erbjuds, inklusive våra egna, för att se var och hur de fungerar
