Vilka underliggande antaganden bygger problemrepresentationen på?

Vissa nyckelbegrepp kan även definieras i denna problemrepresentationen och demokrati är ett sådant.

Däremot kan det […] ju va svårt att pinpointa, vad är demokrati? Hur jobbar vi demokratiskt egentligen med barn? […] Men sen också såklart inflytande... ansvar.. att kunna protestera... om det är någonting som de inte håller med om. […] Men det var såklart jätteviktigt för oss eftersom att barnen här skulle ha exakt lika stor rätt till verket som de vuxna och är lika mycket konstnärer som de professionella konstnärerna (Rivas, Drömmarnas Hus, 28 april 2020)

I min process, det demokratiska, så pratade vi först om varför vi gör skulpturerna, det tyckte jag va viktigt att barnen fattar. Alltså jag började med grundläggande varför, varför gör man skulpturer. […] Lamporna, det är också verk. Ja visst, och lekplatser "eeeh och vad är det här" så vi gick liksom djupt i de här diskussionerna och kom fram till, jaa alltså både det praktiska men varför (Taoun, Drömmarnas Hus, 27 april 2020)

Så det här var ungefär två månader in i produktionsfasen som vi hade artist talk […] och då var det så underbart att höra, […] att de uttryckte det ganska mycket som ah men vi har lärt oss att samarbeta och förstått hur viktigt det är. Alltså de de använde mer ordet samarbete än demokrati fast egentligen det va det de pratade om, eeh, och att komma överens och att ha det öppet att man kunde säga av man tyckte (Erixon, Drömmarnas Hus, 27 april 2020)

Definitionen av demokrati är både konstruerad samtidigt vagt formulerad. Eftersom demokrati är ett omstritt begrepp verkar de olika vuxna deltagarna i projektet arbetat på olika sätt. Någon har arbetat direkt demokratiskt, andra har diskuterat sig fram till konsensus. Det är med andra ord svårt att sätta fingret på vad de faktiskt menar med demokrati. Barn har dock under hela processen haft stort inflytande och det har varit viktigt att alla, inklusive de professionella konstnärerna, kunnat ställa sig bakom det färdiga resultatet. Samarbete tycks också vara associerat med ordet demokrati.

I problemrepresentation sätts barn emot vuxna. Vuxna (bortsett från de som jobbar med projektet) formuleras som konservativa och icke-inkluderande. Denna uppfattning går samman med Cockburns (2007) antaganden om att vuxna ser på barn som inkapabla objekt som inte själva förstår vad som är deras bästa. I materialet motiveras projektets insatser genom att de vill bryta den hävdade rådande normen. Dock är önskan om att förstå barn som subjekt istället för objekt relativt vanlig inom barnrättsforskning vilket tyder på att denna uppfattningen eventuellt bör ifrågasättas. Mycket av den

tidigare forskningen tyder på att uppfattningen har existerat. Kan det hävdas att diskursen kring barn förändrats de senaste decennierna?

I materialet kan flera underliggande antaganden förstås, som visserligen drar i olika riktningar: å ena sidan skall barnen ”höras? – å andra sidan skall barn synliggöras som ett sätt att synliggöra staden – å tredje sidan skall barn synliggöras för att öka framtida medborgares kompetens. Projektets antaganden kan förstås via Ørholts (2002) diskurskategorier: barn som rättighetsbärare; barn som framtida medborgare och; barn som resurser. Jag vill mena på att olika antaganden förs beroende på materialets avsändare. I förstudien skrivs det: ”Vi ser också att vi kan koppla besök i Barnens skulpturpark till andra större befintliga konsthändelser och evenemang som t ex Bästa Biennalen, Konstrundan etc.” (Drömmarnas Hus, 2016, s. 8). Barnen och deras skulpturer blir det vill säga ett medel för att synliggöra Rosengård och därav Malmö i regionala sammanhang. Dramapedagogen säger istället ”[Jafer] har liksom erfarit det att barn inte får någon permanent konst. Dom gör ingen permanent konst. Och det har väl alltid varit en saknad hos honom” (Rivas, Drömmarnas hus 28 april 2020). Antaganden om barnen kan förstås som olika. I förstudien framställs barnens synliggörande som resurser medan informanterna yrkar på deras behov att synas i offentligheten. De kompetenshöjande insatserna där barn lär sig om konst och demokrati kan förstås som en uppfostrande insats av stadens kommande medborgare. Kan det därav förstås att medborgare behöver uppfostras? Är dagens vuxna medborgare inte kompetenta och delaktiga nog. De motsägande antaganden om barn är många och det är därav svårt att urskilja vilket som väger tyngst. Därför finns det kanske inte heller en diskurs som nödvändigtvis är dominerande. Dock vill jag mena att de alla förekommer. På grund av problemrepresentation tvås problemlösning förespråkar jag ändock att det är antaganden om barn som framtida medborgare väger över just i denna problemrepresentationen.

5.2.2. Vilka effekter och subjektspositioner skapas genom dessa problemrepresentationer?

Blir barn konstruerade som sårbara objekt som skall beskyddas eller som subjekt fullt kapabla till detsamma som vuxna? I problemrepresentation nummer två kan spår av båda relativt motsägande subjektspositionerna urskiljas. Som tidigare presenterat innehåller projektet kompetenshöjande inslag. De deltagande barnen skall lära sig vikten i demokrati, konst och dess processer. Barnen kan alltså förstås som Drömmarnas Hus canvas. Aktörerna formar barnen till att bli till människor de kan ställa sig bakom och därför behandlas barnen som stadens framtida medborgare. Å andra sidan finns det tydliga tecken på att barn även förstås som rättighetsinnehavare. Dramapedagogen säger som bekant att barnens röst är det viktigaste för Drömmarnas Hus (se s. 32). Hur barn behandlas beror på hur diskursen om barnet uttrycks. Går föreställningen ifrån att centrera barnens rättigheter till att fokusera på barn som våra ”framtida medborgare ” dras alltså fokus bort från barnens rättigheter. Genom att se på barn som inkompetenta subjekt möjliggörs att vissa åtgärder beskrivs som legitima för att lösa problemet. Barn kan alltså missgynnas på grund av antagandena de tillskrivs.

En motsättning till kategorin barn kan förstås som ”de vuxna”, med vuxna menat andra bortsett från aktörerna i konstprojektet. Vuxna attribueras som konservativa. De har tidigare inte släppt in barn i beslutsprocesser vilket är en föreställning representerad i den tidigare forskningen om barns deltagande. ”Vuxna” tillskrivs en traditionell syn på barn som Stern (2007) baseras på underliggande antaganden om att barn inte förmår att ta ställning, att de inte vet bättre, att de behöver skyddas från både världen och sig själva. Barn tas inte på allvar som röster kapabla att kunna vara medskapare till att utsmycka vår offentlighet. Subjektspositionen av vuxna skapar även en annan motsägande position för barn. Å ena sidan kan vuxna förstås som oförstående som inte låter våra kompetenta barn få vara med i beslutsprocesser. Å andra sidan vill projektets aktörer skydda barnen från de oförstående illvilliga vuxna och ge barnen en möjlighet att uttrycka sin kreativitet ostört. Med andra ord kan motsägande fynd finnas.