P3: OFFENTLIG KONST INTE ÄR MENAD FÖR ALLA

Konstnären bakom projektidén säger även att det finns en problematik i att utomstående bjuds in för att skapa det offentliga rummet.

Det är där det demokratiska du pratar om, att liksom […] få va med att bestämma, där jag bor, där skall jag växa. […] Ofta kommer Malmö Stad med amerikanska konstnärer på besök som vill göra matta på golvet medan vi här går runt omkring, ingen tittar liksom, inget som drar oss. […] Man blir påverkad av det liksom. […] Nu har vi jobbat med barn men jag tänker också att förankra det som sker i där folket liksom lever. Förankra mer, och inte ba komma med fantastiska forskare, konstnär som kommer och forskar, så "jajaja jag skall göra matta och jag skall .." (Taoun, Drömmarnas Hus, 27 april 2020).

Han menar att det finns en brist i förankringen i utvecklandet av det offentliga rummet. Barn och andra boende bjuds inte in till att forma sina egna offentliga utrymmen. Konstnären bakom idéen ville även belysa problematiska maktrelationer. Han berättade i sin intervju att han upplever en problematik kring vem konst i offentligheten riktar sig till, vem den är gjord för. I citatet ovan kan en särkoppling mellan konsten och de människor som bor i området uppfattas. Det är någon utomstående som bestämmer vad området behöver vilket kan förstås som att makt ligger hos en oönskad auktoritet. Ur hans uttalanden kan den tredje problemrepresentationen urskiljas. Han menar alltså att offentlig konst inte är menad för

alla trots allt.

Till vem betalar vi så mycket pengar för att få in Picassos utställning? Vilken publik besöker den? Och Moderna, samlingen, den äger vi [tillsammans] oavsett vad […]. Och då tänkte jag på delaktighet, barnen, och konstnärer i möten kring liksom nått för att väcka både intresse kring folk som bor i området kring de här skulpturerna. Så tänkte jag på Barnens skulpturpark där barnen

tillsammans med konstnärer skall komma fram till ett objekt som blir liksom en permanent (Taoun, Drömmarnas Hus, 27 april 2020).

Konstnären menar alltså att det finns ett problem i vem den offentliga konsten riktar sig till. Även om till exempel Moderna Museet och Malmö Konsthall har gratis inträde och skall vara till för samtliga, menas inte utställningarna för alla. Även om det är kostnadsfritt krävs vissa sociala förutsättningar, tradition eller intresse för att besöka konsthallarna. Konsten är för alla men alla kan eller vill inte utnyttja det. Konst i våra offentliga utrymmen såsom parker, torg och busshållplatser är däremot för allmänheten att beskåda, oavsett vilken kulturvana man har.

Vem äger rätt till vad. Vem bestämmer över vad? […] Det som jag tänkte på att tillägga, det är något rolig och nytt och såsom kanske kan hjälpa att folk umgås mycket mer utomhus och börjar upptäcka konsten som inte kräver så mycket […]. Kulturen har delats i två olika grupper, vissa grupper kanske inte når vägen till kulturen på samma sätt som, som andra som är vana vid att gå på museum och titta på konsthallar och njuta av, också, kan se och betrakta och så (Taoun, Drömmarnas Hus, 27 april 2020).

Konstnären anser att det finns ett problem i vem som äger rätten till det offentliga. Den underliggande problematiken som genererar det ojämlika inkluderandet i offentligheten kan förstås både som den faktiska och upplevda känslan av utanförskap. Det kan även förstås som ett institutionellt problem där Sveriges kulturinstitutioner inte är tillräckligt inkluderande. Alla är inte, eller känner sig inte, välkomna in i våra offentliga institutioner och därför vill Drömmarnas Hus ta konsten till dem som vanligtvis inte är inbjudna. Barnens skulpturpark menas ”lösa” problemet med äganderätten till offentligheten.

Jag brukar också säga ibland, vissa tänker liksom att kultur [inte ger så mycket och att man prioriterar] andra saker man måste ta hand om i livet […] men i det här fallet vill jag lyfta konsten som ett fantastiskt medel för möten mellan olika människor och spräcka den bilden av "det här är ditt och det där är mitt" (Taoun, Drömmarnas Hus, 27 april 2020).

Den tredje problemrepresentationen härledas till faktiskt och/eller upplevd känsla av utanförskap och Sveriges konstinstitutioners brist på inkluderande. Evans (2019) menar att offentlig konst krävs för att visualisera demokratin. Den offentliga konsten i skulpturparken kan genom dessa glasögon förstås som ett försök att visualisera gruppen människor som vanligtvis inte släpps in eller känner sig välkomna in i de offentliga kulturella rummen. Evans menar även att offentlig konst representerar de värden som statsskicket skall representera. Malmö Stad vill skapa en bild av sig själva som en inkluderande och lyhörd stad vilket de försöker generera via parken. Drömmarnas Hus tillsammans med Malmö Stad försöker med andra ord lösa institutionella och nationella problem genom att föra professionell konst till området. I intervjun med konstnären kunde Ørholts (2002) diskurs kring barn som bärare av

rättigheter urskiljas. Barns rätt till att ta del av värdefull konst är av största intresse för konstnären. Skapandet av ett nytt offentligt rum genererar, enligt Cockburn (2007), ett nytt slags kommunikationsforum för barn. De deltagande barnen kan alltså via projektet känna sig mer inkluderade i de offentliga rummen och de officiella institutionerna. Detta kan ses i citatet om hur självsäkra de var på Skissernas museum under sitt Artist Talk (se s. 36). Konstnärens funderingar kring offentlighetens publik kan kopplas till Deutsches (1992) tidigare forskning. Hon menar att vi måste flytta den pseudo- offentliga konsten från stängda rum till offentliga rummet utomhus. Att konst inomhus inte riktar sig till alla. Hon menar att offentlig konst som brister i förankring ofta produceras av utomstående krafter vilket både hon och konstnären motsätter sig.

5.3.1 Vilka underliggande antaganden bygger problemrepresentationen på?

Alla känner sig inte eller är inte välkomna i våra offentliga kulturella rum. De som inte känner sig eller är välkomna är underförstått människor från Rosengård då konstnären refererar till konst placerad i Rosengårds offentliga rum och yrkar på vikten att låta Rosengårds barn utforma deras egen uppväxtort. Likt problemrepresentation ett skapas en kategori för Rosengårds invånare. Som tidigare nämndes menar Bacchi (2009) att kategoriseringar påverkar både hur en grupp ser på sig själva men även hur de ser på andra samhällsgrupper, det skapar med andra ord ett ”vi” och ett ”dem”. Genom att konstruera samhällsgruppen ”människor i Rosengård” som inte får, kan eller vill ta del av den offentliga konsten i våra konstinstitutioner skapar det en förförståelse för att andra människor ”inne i staden” som däremot tillåts tillgång. Kategoriseringen skapar en motgrupp av bestämmande människor, en bestämmande auktoritet om man så vill, vilka våra konstinstitutioner framställs prioritera. Genom diskurser skapas förväntningar. Både människor inom och utanför Rosengård förväntar sig alltså att de från Rosengård inte utnyttjar vår offentliga kultur. Detta är ett antagande, en myt, som kan förstås som ett avsägande av ansvar. Kategorierna framställs som vedertagna, allmänna uppfattningar som ses som motivation att genomföra projektet. Frågan är om föreställningen är rättfärdigad. Tar inte Rosengårds invånare del av den offentliga konsten i våra institutioner? Rosengård är trots allt ett stort geografiskt område med många invånare. Vi och dem-paradigmet frambringar en risk för förakt mot de andra som inte tillhör ens egen grupp. Rosengårdsborna kan alltså känna en illvilja mot de andra och vise versa. Grupperingen riskerar att endast skapa sammanbyggande och inget överbryggande socialt kapital.

5.3.2. Vilka effekter och subjektspositioner skapas genom dessa problemrepresentationer?

I problemrepresentation nummer tre kan även olika subjektspositioner för var gruppering förstås. Under denna problemrepresentation diskuteras inte barns roll utan Rosengårdsborna ställs istället mot en slags makthavande auktoritet. Med auktoriteten menas dem som bestämmer över vår offentliga konst, både inom- och utomhus. Det är dem som väljer vilka offentliga utställningar som skall visas på konsthallarna samt vad för offentlig konst som installeras i våra offentliga rum. Konstnären bakom projektet säger

som bekant att utomstående aktörer får lov att utforma offentliga rum vilket leder till en problematisk, bristande förankring (se s. 40). De som får vara med och bestämma är alltså inte det lokala folket utan en utomstående röst som säger sig förstå vad en plats behöver. Rosengårdsborna pga. den här motsättningen tillskrivas två slags egenskaper. Antingen förstås dem som människor som inte välkomnas av eliten. Trots att våra offentliga institutioner visar gratis konst inomhus kan eller vill inte vardera ta sig dit. Som tidigare nämndes krävs det tradition för att ta sig till konsthallarna. Konstinstitutionerna lockar med andra ord inte till sig de som bor i Rosengård, men av vilka anledningar då? Är det på grund av att institutionerna inte är välkomnande nog eller är det på grund av ett ointresse hos Rosengårdsborna? För att koppla samman subjektspositionen från problemrepresentationen nummer två om att uppfostra barn till våra nya, konstintresserade, deltagande medborgare kan det förstås som om dagens medborgare, bland annat vuxna i Rosengård, inte är tillräckligt konstintresserade och deltagande. Är det då en kulturell auktoritet som inte inkluderar eller är det Rosengårdsborna som inte deltar? Effekterna av subjektspositionerna kan göra att glappet mellan staden och Rosengård växer då de inte kan identifiera sig med varandra. Detta kan ses som en kontraproduktiv effekt då projektet menas integrera området med staden.