Syftet med denna examensuppsats har varit att analysera om regerings förslag om ett särskilt hedersbrott är ändamålsenligt med hänsyn till syftet att uppnå ett effektivt straffrättsligt skydd. Det har för uppsatsens syfte varit nödvändigt att diskutera hedersproblematikens komplexa karaktär i relation till gällande straffrätts- utformning. Den problematik som konstaterades inledningsvis var just den heders- relaterade brottslighetens komplexitet. Komplexiteten grundar sig i flertal faktorer. Dessa är den kollektiva prägeln, brottslighetens systematiska karaktär, motivet och det särskilt straffvärda som faller utanför enskilda konkreta brottsramar, för att nämna några. Vidare belystes att komplexiteten utmanar den traditionella straff- rätten och dess konstruktion. Hedersbrotten är ofta, utöver nämnda faktorer, väl- planerade, systematiska och noggrant genomtänka i flera led. Dessa omständigheter gör att bekämpning av hedersbrott i allmänhet, och bekämpning av detsamma med hjälp av straffrätten i synnerhet, inte är helt enkelt. Mot bakgrund av detta förut- sätter, för att inte säga kräver, en vilja att skapa ett skydd för hedersutsatta, genom lagstiftningsåtgärd, en noggrann utredning som tar sikte på varje led i form av befintliga eller eventuella luckor.
I egenskap av medmänniska delar jag regeringens ambition och vilja att kriminalisera förkastliga handlingar som innebär att människor i hederns namn, får sina grund- läggande fri- och rättigheter avskurna. Men i egenskap av snart verksam jurist, delar jag inte helt utredningens tillvägagångssätt för att uppnå denna vilja. Detta beror på att flera, för eventuell tillämpning av det föreslagna hedersbrottet, nödvändiga fråge-
ställningar inte besvarats. Den som utövar hedersrelaterade, kränkande handlingar kan själv vara under press och kontroll och frågan kan ställas var gränsen går för kontroll och medverkan? Hur långt ska kontroll av annan person vara kriminal- iserat? Även frågan om hur flera personers medverkan ska hanteras, kvarstår. Det sistnämnda bör inte avfärdas med hänvisning till att medverkanlärans komplexa konstruktion inte är förenligt med det nya hedersbrottets konstruktion. Det är inte orimligt att ifrågasätta om den föreslagna konstruktionen med fridskränknings- brotten som förebild, över huvud taget är en lämplig konstruktion. Jag menar att en konstruktion som inte är förenlig med det som är utmärkande för just hedersbrott, dvs. flera personers medverkan – kanske inte alls är rätt utformning för det aktuella brottet. Det ska kommas ihåg att hedersbrott förvisso kan jämförs med frids- kränkningsbrotten, däremot tar dessa sikte på två i grunden olika typer av brottslighet, varför regeringen tillsatte en särskild utredare och varför en nästintill identisk brottstyp kan vålla tillämpningsproblem. Därför är det högst rimligt att ifrågasätta den föreslagna brottstypens konstruktion med hänsyn till dess oförenlig- het med medverkansläran. Om lagstiftningsförslaget inte medför, eller ens möjliggör en framgångsrik tillämpning av denna, blir endast dess symbolfunktion och allmänhetens förhoppning kvar.
En annan aspekt som är av grundläggande betydelse för införandet av en ny bestämmelse i brottsbalken är straffrättens roll. Straffrätten har en central roll och en viktig funktion i en rättsstat. Att använda sig av straffrätten är i många fall nödvändigt för förändring av vissa beteenden och handlingar men även för att ge rättsväsendet straffrättsliga verktyg. Men det är enligt min mening minst lika viktigt att prata om vad straffrätten inte kan, som vad straffrätten kan. Det är inte en överdrift att se rättsväsendet med straffrätten som kärnpunkt som demokratins ryggrad. Det är fint att ha en stor tilltro till rättsväsendets kapacitet, särskilt till straffrättens förmåga att lösa alla möjliga problem – inte minst de som är av moraliskt förkastlig karaktär. Men att överskatta straffrättens kraft, och att inte ständigt värna om dess roll och funktion, kan resultera i oönskade verkningar. När man inte får det resultat som önskas och förväntas av straffrätten, riskerar framförallt
förtroendet att rasera. En betoning av att detta givetvis är problematisk ur flera aspekter, är förhoppningsvis överflödigt.
Samtidigt ska framhållas att en lagstiftningsåtgärd förvisso uppfyller en vägledande funktion för myndigheter och samhällsaktörer såsom socialtjänsten, polisen, skol- verket och ideella organisationer. Däremot bör reflekteras om en vägledande funktion utgör tillräckliga skäl och bör vara styrande för att vidta just lagstiftnings- åtgärd. Vidare garanterar inte ett vägledande verktyg i form av lagstiftning, ett säkerställande av sådan kunskap som ”verktyget” förutsätter – för korrekt till- gripande av denna. Jag menar att en närmast konstant prioritering av och växel- verkan mellan lagstiftningsåtgärder och kompetens är nödvändig. Om frånvaron av heltäckande kompetens på området inte finns än idag kan vi inte med säkerhet utesluta att befintlig lagstiftning räcker för att uppnå effektivare straffrättsligt skydd för hedersutsatta. Annorlunda uttryckt: Vi bör inte kriminalisera hedersbrott innan kunskapsnivån i alla län, bland all personal som möter hedersproblematiken och alla delar av rättsväsendet, höjts rejält.
Min primära avsikt vid författandet av denna uppsats har inte varit att söka problem i förslaget på en straffrättslig lösning i form av ett effektivt skydd. Avsikten har i huvudsak varit att analysera om, och vilken mån förslaget som lagts fram kan vara en lösning på problemet i fråga. Min uppfattning är härmed att ett lagförslag förutsätter en gedigen utredning och att denna framförallt tar sikte på förslagets utsikt att tillämpa det i praktiken, i en brottmålsprocess. Om inte detta, inklusive övriga komplexa frågor som hör till straffrättsutformningen, noggrant undersökts, utretts och redogjorts, riskerar syftet förfalla och lagstiftningen bli verkningslös. Vidare kan ett för stort tolkningsutrymme för rättstillämparen, riskera att skapa en ”standard” på det ideala hedersbrottsoffret, snarare än ett klargörande av rättsläget. Avslutningsvis är det viktigt att vi förlikar oss med; Att avstå från kriminalisering är inte densamma som, och bör heller inte likställas med, ett underkännande av en problembild. Det måste av samma anledning, i första hand erkännas och i andra hand accepteras att straffrätten är mycket, men inte allt.