Den inledande fasens betydelse

Det är nu angeläget att kort belysa utmaningen som inte sällan finns i brottmåls- processens redan inledande fas i hedersrelaterade ärenden. Emelie Kankannpää och Anna Kaldal hänvisar till undersökningar gällande hedersrelaterade brotts- utredningar och konstaterar att brottens kollektiva och det slutna familjesystemets karaktär är sådana som bidrar till bevis- och utredningssvårigheter.158 _{Hedersbrottets}

karaktär medför att många ärenden inte leder till åtal och att det ofta saknas tillräcklig bevisning för att frihetsberöva utpekade personer.159 _{Vidare anför}

Kankaanpää och Kaldal att målsäganden inte sällan befinner sig redan i en farlig situation när brottsmisstanken har kommit till polisens kännedom.160 _{Dessutom kan}

polisens kännedom i sig innebära ytterligare fara för målsäganden från andra personer i dennes närhet. De utrednings- och bevissvårigheter som präglar heders- brottslighet, liksom fridskränkningsbrotten, kan handla om avsaknad av vittnen och målsägandens ovilja att medverka i en brottsutredning. Men till skillnad från annat våld i nära relationer, utgör hedersbrottens kollektiva familj- och släktprägel ytterligare ett motstånd mot den svårighet som redan finns när denna typ av brott utreds. Detta beror på rädslan för konsekvenserna av att peka ut en familjemedlem eller att vittna, vilket medför att det i hedersärenden saknas närstående som är villiga att berätta.161 _{En annan aspekt som är av betydelse i sammanhanget är att}

Åklagarmyndighetens undersökning av hedersrelaterat våld påvisar att de grova brotten riktade mot en ung kvinna dominerar brottsutredningen.162 _{Det framgår att}

polisen i dessa ärenden inte sällan bortsett från att skapa sig en helhetsbild av förtrycket, och istället fokuserat på de enskilda grova brotten – det var därmed dessa som utreddes och ledde till åtal. De lindrigare brotten som ofta låg bakom de grova brottsrubriceringarna var bl.a. ofredande, olaga tvång och olaga frihetsberövande, något som varken togs upp i anmälan, utredningen eller åtalet.163 _{De ”lindriga”}

brotten utgjorde ofta ingen brottsmisstanke, trots att målsäganden berättat om

                                                                                                                          158 _{Kaldal, Kankaanpää del II s 369.} 159 _{Åklagarmyndighetens handbok s 23.} 160 _{Kaldal, Kankaanpää del II s 370.}

161 _{Kaldal, Kankaanpää del II s 370, Åklagarmyndighetens handbok s 21, BRÅ-rapport 2012:1 s 8,} Rikspolisstyrelsen s 11 och 13. 


162_{Åklagarmyndighetens handbok s 55.}

gärningarna under förhör.164 _{Enligt Kankaanpää och Kaldal är det begripligt ur ett}

straffrättsligt perspektiv att fokus, och möjligen prioritering i de hänvisade brotts- utredningar låg på de grova brotten, särskilt när de mindre allvarliga brotten pga. den kollektiva prägeln, inte konstituerade brottet grov fridskränkning.165

Det ovannämnda belyser enligt min mening betydelsen av brottmålsprocessens inledande fas, nämligen vikten av en robust polisutredning och åtal vilka sätter brottmålsprocessens ram, även om åtalet kan justeras något i senare skede. Utöver den praktiska utredningsutmaningen belyses också att brottets rubricering inte är obetydlig för utredningens bedrivande. I detta avseende kan alltså en sådan förslag om särskild brottsrubricering som benämns ”hedersbrott”, möjligtvis skapa möjlig- heter och förutsättningar som tidigare inte funnits. Framhållas bör, att en brotts- rubricering dessutom kan skapa initial möjlighet i form av gripande, anhållande, häktning och meddelande av reseförbud. Dock är en rimlig uppfattning att utmaningen att nyttja dessa möjligheter, ytterst begränsad, trots ett införandet av en hedersbrottsrubricering. Anledningen torde vara detsamma som vid övriga kvar- stående utrednings- och bevissvårigheter vid flera personers medverkande. Detta beror givetvis på att ett tillgripande av de uppräknade verktygen förutsätter miss- tanke mot varje enskild medverkande på individnivå.

Min förhoppning är att jag lyckats uppmärksamma läsaren på det som utmärker hedersbrott, vilket är den kollektiva prägeln som innefattar flera personers del- tagande som tar sig i uttryck på olika sätt och sällan i samma omfattning, tid eller rum. Därför är det angeläget att härnäst presentera den svenska medverkansläran och vad som framförts i utredningen avseende medverkan i relation till det föreslagna hedersbrottet. I anslutning till detta kommer jag att skriva något om min reflektion avseende medverkan.

164 _{Åklagarmyndighetens handbok s 45 och 58 f.} 165 _{Kaldal, Kankaanpää del II s 372.}

7.5.4 Medverkan

I 23 kap 4 § 1 st BrB stadgas att ansvar som i balken är föreskrivet för viss gärning ska ådömas inte bara den som utfört gärningen utan även annan som (läs: de som tillsammans)166 _{främjat den med råd eller då. Uttrycket har tolkats så att en}

medverkande, som inte uppfyller brottsrekvisiten och därmed inte är gärningsman i strikt mening, ändå kan vara att anse som (med)gärningsman genom att främja någon annans brottsliga gärning.167 _{Ett främjande innebär att man övar inflytande på}

händelseutvecklingen i brottsfrämjande riktning, om så bara genom att styrka gärningsmannens i dennes uppsåt.168 _{Detta kan ske genom råd eller dåd. Med råd}

avses verbal eller fysisk uppmuntran som visar att man är på ”dennes sida” och med dåd avses en aktiv handling.169 _{Detta innebär att flera personer kan vara gärnings-}

män om ingen dem, eller inte alla självständigt gör något som uppfyller en brotts- definition, men de tillsammans gör något som är otillåtet.170 _{Något uttryckligt samråd}

krävs inte, det räcker med att de är implicit införstådda med vad den andra gör.171

Vidare följer av paragrafens andra stycke att den som inte är att anse som gärningsman ska dömas för anstiftan eller annars för medhjälp. Här finns möjlighet att döma den som inte är egentlig gärningsman, såsom gärningsman genom en s.k. omrubricering. Att anstifta någon att göra något är att förmå denne att utföra gärningen genom psykisk påverkan.172 _{Anstiftan förutsätter varken övertalning eller}

vilseledande, men måste på något sätt innebära att den anstiftade får tillräckliga skäl för sitt handlande.173 _{Gällande medhjälp är det främst psykisk medhjälp i form av}

råd eller uppmuntran, eller fysisk medhjälp. Hjälpen behöver inte ha varit av betydelse, men inte heller varit obehövlig.174

166 _{Jareborg Straffrättens ansvarslära s 106, Wennberg JT s 593, Holmqvist, Leijonhufvud, Träskman,}

Wennberg BrB 23:4 s 18.

167 _{Wennberg JT s 593.} 168 _{SOU 1944:69 s 91.}

169 _{Asp, Ulväng & Jareborg s 429.} 170 _{A a s 432.}

171 _{A a s 433.} 172 _{NJA 1999 s 561.}

173 _{Asp, Ulväng & Jareborg s 441.}

174 _{SOU 1996:185 s 187, NJA 1963 s 574- En person höll en rock åt den som förvärvat misshandel. Främjade}

ansågs föreligga trots att deltagande inte var av någon hjälp av betydelse. Deltagandes närvaro ansågs ha psykisk inverkan på utövaren- och därmed styrkt han i hans uppsåt.

I utredningen konstateras att särskilda svårigheter uppstår avseende medverkan till brott. Det anförs att denna särskilda svårighet inte föreligger i form av ”oklarhet” i en situation där två personer, tillsammans och i samförstånd begår var och en av tre olika gärningar, såsom misshandel, olaga hot och ofredande med ett hedersmotiv. Båda gärningsmännen skulle kunna dömas för hedersbrott enligt den föreslagna brottskonstruktionen. Däremot skulle enligt utredningen problem uppstå om en person utför misshandel och en annan person olaga hot och ofredande, även om de har uppsåt som täcker varandras gärningar. I denna del påpekas att de visserligen inte skulle dömas för hedersbrott, utan för de enskilda brotten, men att den nya straffskräpningsregeln i 29 kap 2 § 10 p BrB förenklar straffskärpning pga. heders- motivet. Vidare anges att, om det skulle röra sig om s.k. gärningsmoment – att en person slår ett slag och den andre resterande två slag mot samma offer vid samma tillfälle, så skulle båda kunna dömas för att tillsammans och i samförstånd ha utövat totalt tre slag, dvs. misshandel. Här noteras dock att fridskränkningsbrotten som har varit förebilder för den föreslagna hedersbrottskonstruktionen, inte är uppbyggda på sådant sätt. Avseende det nya hedersbrottet, förutsätts att varje ”komponent” som hedersbrottet byggs upp av i sig utgör ett självständigt brott. Utredningen framhåller att det vore oförenligt med straffsystemets utformning att döma en gärningsman även för den andres brottsliga gärningar endast utifrån ett uppsåt som täcker mer än det egna brottet. Vidare anges att det vore olämpligt att frångå nuvarande med- verkanslära som är komplex.175 _{Medverkansläran behandlas inte vidare.}

7.5.4.1 Egen reflektion avseende medverkan

På det sätt som framhålls i utredningen skulle ett åläggande av straffansvar för någon annans brottsliga gärning enbart utifrån ett uppsåt som sträcker sig längre än dennes egna brott, strida mot straffrätten.176 _{Det följer av skuldprincipen att alla}

brott förutsätter att en gärningsman har begått en gärning uppsåtligen eller av oaktsamhet. Principen tar således sikte på varje individs personliga ansvar och att straffet inte bör vara strängare än vad som motsvarar måttet på skulden. Vidare delar jag utredningens uppfattning om att medverkansläran är komplex. Samtidigt är

                                                                                                                          175_{SOU 2020:57 s 191.}

det delvis av samma anledning något anmärkningsvärt att medverkansdelen inte utvecklats i utredningen. Denna del bör vara av central betydelse för utredningen för att ge en nyanserad bild av den problematik som med stor sannolikhet kan komma att uppstå vid tillämpning av det föreslagna hedersbrottet. Detta inte minst mot bakgrund av vad som identifierats som karaktäristiskt för hedersbrott, nämligen flera personers medverkanden. Men också med hänsyn till hedersbrottets syfte, att uppnå ett effektivare straffrättsligt skydd för hedersutsatta och strävan att fånga in sådana handlingar som faller utanför befintlig straffrättsreglering. För att inte riskera ett frångående av uppsatsens syfte, är min avsikt inte att redogöra för medverkansläran. Däremot kommer några aspekter att kort redovisas för att belysa komplexiteten, gränsdragningsproblemen och den sannolika krocken mellan hedersbrottets konstruktion och medverkansläran.

Det föreslagna hedersbrottet uppställer, liksom fridskränkningsbrotten, krav på att gärningarna utförs som ett led i en upprepad kränkning av personens integritet. Utgångspunkten är att en och samma gärningsman utför samtliga gärningar för att dessa ska kvalificeras som hedersbrott enligt dess konstruktion. Men även om medgärningsmannaskap skulle bli aktuellt då flera begått gärningar gemensamt, vilka i teorin skulle kunna rymmas under hedersbrott torde den kollektiva prägeln och den omständigheten att dessa personer begått enskilda gärningar vid tillfället med- föra tillämpnings- och bevissvårighet vid hedersbrottet. Detta eftersom bestäm- melsen även förutsätter att gärningsmännen agerat gemensamt i tid och rum.177 _En

konsekvens av detta kan bli att en person som lever i en situation där denne utsätts för separata brott av olika personer inte omfattas av samma straffrättsliga skydd som om denna hade utsatts för samma brott, utförda av en person.178 _{Hur gärningar}

klassificeras har betydelse för hur dessa prioriteras och utreds. Svaret på frågan när någon kan anses som medgärningsman är inte helt klart. I förarbetena ges tyvärr ingen tydlig vägledning mer än att man kan rubricera någon som gärningsman om

177 _{NJA 2006 s. 535, Svensson s 363 ff., Lernestedt s 106.} 178 _{Kaldal, Kankaanpää del II S 367.}

detta ”ter sig naturligt”.179 _{I övrigt är det överlämnat till rättstillämparen att}

formulera ett svar på frågeställningen.

I det kritiserade Pinnstolsfallet NJA 1992 s 474, dömdes två män i medgärnings- mannaskap för dråp genom knivhugg, trots att det inte kunnat fastställas vem av dom som utdelat det dödande knivhugget och inte heller att den ene alls använt kniv. Den ene erkände alla knivhugg förutom det dödliga i hjärtat. Den andre sa att han inte alls använt kniv, utan bara en stol. Enligt HD saknade avgörande betydelse att det ”dödande hugget” inte kunde knytas till den som erkänt knivvåld och ansåg att det bara var tillfälligheter som avgjorde vilket hugg som blev dödsorsaken. Gällande den andre var utövat våld ej styrkt, förutom med en stol. HD menade att han bidragit på ett verksamt sätt till offrets död, då han ”måste ha varit” inställd på att händelserna skulle få en dödlig utgång. Pinnstollsfallet har kritiserats av flera. Enligt Wennberg är en konsekvens av fallet att domstolarna dömer främjare som medgärningsmän mer eller mindre på rutin, trots att en uppdelning ofta kan göras.180

Lernestedt anser att man klumpar ihop deltagarna i ett brott och att fallet snarare är en reaktion av allmänhetens reaktion på Lindomefallet där två personer friades helt pga. det s.k. slutna rummets-problematik.181 _{Lernestedt menar att huruvida en}

deltagare har utfört brottet eller endast främjat gärningen hamnar i bakgrunden, då man allt oftare tillämpar medgärningsmannaskap. Enligt Lernestedt ligger det i sakens natur att det inte kan vara samma sak att pröva fleras ansvar som att pröva en persons ansvar.182

År 2006 kom en vändpunkt när HD stramade åt medgärningsmannaskapet i det s.k. Akallarånet.183 _{Två personer som åtalats för grovt rån tillsammans och i samråd med}

andra personer, angås inte vara medgärningsmän. Det ansågs inte utrett att de deltagit vid själva genomförandet av rånet, och därmed inte ansågs ha haft en särskild ställning i förhållande till andra medverkande för att de ska betraktas som

                                                                                                                          179 _{SOU 1994:69 s 92.} 180 _{Wennberg JT s 596.} 181 _{RH 1991:51, Lernestedt Katedralen s 82.} 182 _{Lernestedt Katedralen s 92.} 183 _{NJA 2006 s 535.}

gärningsmän. HD anförde att det krävs att en deltagare utfört gärningen tillsammans med andra deltagare genom likartade eller olikartade handlingar. Vidare angavs att en deltagare måste ha medverkat under både förberedelsen och genomförandet av brottet och varit central under någon av dessa delar, även om deltagaren inte anses ha utfört gärningen. Det ska alltså för varje individ styrkas att denne faktiskt deltagit i brottets utförande eller genom främjande. Men den som endast främjar ett brott innan det påbörjas i allmänhet inte är att anse som gärningsman.