Som framgått av uppsatsen är ett testamente en svårhanterlig rättshandling av flera olika skäl. Upprättandet kan vålla problem med giltighet om oklarheter finns kring
formkraven, formuleringar kan bli svårtolkade och orsaka missförstånd, eventuella återkallelser kan väcka frågan om huruvida de varit allvarligt menade etc. En gemensam nämnare i flera av de refererade fallen är dock just otydlighet från testators sida
angående hur viljan ser ut genom att den inte är tillräckligt klart uttryckt i skriften. Med risk för att verka en aning självgod å juristyrkets vägnar tycks det också som många av dessa tvister kunde ha undvikits genom konsultation med yrkesverksamma jurister när någon åtgärd vidtas med testamentet. Givet att juristen har kunskap i ämnet – vilket man får anta – kan denne ställa relevanta frågor för att undvika en framtida tvist. Exempel på sådant som kan efterfrågas är existensen av tidigare testamenten och deras eventuella kompabilitet med det nuvarande, vilken följd som är tänkt att uppnås med handlingen, syftet med legat och så vidare.
Juristen ansvarar även för att informera om vilka följder varje givet förordnande får, samt kanske viktigast av allt i just denna framställnings sammanhang, tillser vid behov att formkrav upprätthålls vid upprättande, ändring och återkallelse. I sistnämnda fall kan denne exempelvis makulera ett befintligt testamente och upprätta ett nytt för att undvika överstrykningar av det slag som kan vålla osäkerhet i en framtida tvist, medan
bevittnande vid upprättandet av nytt testamente regelmässigt utförs vid juridiska byråer då kollegor till den konsulterade juristen finns tillgängliga för ändamålet. Kort sagt är
50
det allt som oftast en lönsam investering att anlita professionell hjälp vid situationer av denna typ, precis som det är logiskt att anlita en auktoriserad takläggare vid en
takrenovering på sin fastighet. Det rör sig trots allt om en betydande ekonomisk åtgärd för privatpersonen ifråga, särskilt som den berörda parten inte längre kommer att kunna tillfrågas eller på annat sätt påverka utgången när testamentet väl aktualiseras.
Man kan här argumentera för att juridisk rådgivning är kostsamt för individen och exkluderar människor med mindre ekonomiska tillgångar då dessa inte har råd att anlita hjälp i samma utsträckning som en mer välbeställd person har. Å andra sidan kan anföras att den testamenterade egendomens värde torde vara ganska proportionerligt till individens samlade tillgångar, varför en testator med större tillgångar i regel har ett större incitament att säkerställa deras fördelning via testamente och tillse att detta görs korrekt. Det ska påpekas att testamente inte måste skrivas av exempelvis en advokat, utan går utmärkt att formulera och upprätta själv för den som har kännedom om formkraven. Således exkluderas inte mindre bemedlade från möjligheten per se, även om det finns en teoretiskt större risk för problem på grund av att en utbildad jurist i regel har större kunskaper inom ämnet än en lekman.
Själva upprättandet torde alltså vara tillgängligt för större delen av befolkningen på acceptabla villkor, vilket innebär att det i teorin går att i möjligaste mån undvika
onödiga tvister och tolkningsproblem. Detta förutsätter dock att testamentet antingen är känt eller i vart fall kan återfinnas vid testators död – det händer naturligtvis att testator inte avslöjar testamentets förekomst under sin livstid för att undvika konflikt eller försök till påverkan, men när det väl är dags att fördela kvarlåtenskapen är det
naturligtvis önskvärt att handlingen kommer fram och kan användas. Variablerna är för många och osäkra för att dra några användbara slutsatser om hur många testamenten som förbises därför att deras existens är okänd, men det ska också erinras om att en del av de tillgångar som tilldelas Allmänna arvsfonden härrör från avlidna vars testamente framgångsrikt klandrats av Kammarkollegium som företräder fonden.
Möjligheten till notarietestamente kan vid en första anblick synas vara ett självklart alternativ på grund av att det uppfyller samma syften och finns tillgängligt för alla, men det ska påminnas om att Sverige – till skillnad från Danmark – både är mycket mer glesbefolkat och vidsträckt samt saknar ett befintligt notariesystem eftersom den danska motsvarighetens uppgifter även rör sådant som faller under Skatteverket, Lantmäteriet
51
samt andra myndigheters ansvar. Att bygga upp ett system från noll med allt vad det innebär av utbildning av personal, information till allmänheten och så vidare är riskabelt eftersom det allmänna då riskerar att lägga ner stora mängder tid och resurser på något som kanske inte lönar sig med hänsyn till hur många som faktiskt använder sig av tjänsten. Således anser jag inte att någon statlig åtgärd är nödvändig gällande själva upprättandet eftersom detta behov torde vara tillgodosett i tillräcklig grad även utan notarietestamente som institut, dessutom får det antas att en viss andel testamenten alltid kommer att tvistas om hur professionellt utformade de än må vara.
Således återstår då endast att behandla möjligheten att registrera sitt testamente i statlig regi. Här finns bättre förutsättningar i form av en befintlig struktur för exempelvis bouppteckningar, som innebär att Skatteverket redan har en procedur att förhålla sig till vid en pesons död. Arbets- och resursåtgången för inrättande samt löpande drift torde vara betydligt mindre än för att möjliggöra notarietestamente, samtidigt som ingen materiell prövning eller juridiskt arbete skulle behöva utföras av den ansvariga myndigheten utan enbart förvaring och den hantering som hör samman med testators bortgång. Man ska inte heller underskatta de signaler ett register skulle sända ut till testatorskollektivet att de kan vara förvissade om att deras testamente faktiskt kommer fram när de avlider och att det under tiden har förvarats av en opartisk aktör som garanterar dess säkerhet.
Ett motargument som har nämnts mot ett frivilligt testamentsregister är att privata aktörer redan finns etablerade på området och att behovet därmed är tillgodosett. En kommersiell verksamhet är dock betydligt mer konjunkturkänslig och erbjuder inte ett likvärdigt tillvaratagande av testators intressen med tanke på den långa förvaringstid som i regel förekommer. Ett företag som exempelvis går i konkurs kommer att lämna stora antal handlingar utan skydd, medan en myndighets verksamhet kan tillskjutas de anslag som behövs för att utföra sitt uppdrag. Det anförs ibland, till exempel gällande sjukvård, att en statlig verksamhet inte nödvändigtvis håller högre kvalitet än
privatdriven sådan. I detta fall finns det dock få faktorer som styr tjänstens kvalitet, utom kostnaderna för den enskilde vilka möjligen skulle kunna subventioneras vid behov. Istället står staten som garant för att viss grundläggande service upprätthålls, i likhet med rätten till sjukvård för medborgarna. Precis som inom vården behöver inte ett testamentsregister vara fullständigt avgiftsfritt, utan en viss taxa kan tas ut för att
52
verksamheten ska bära sina egna kostnader. Sammantaget kan sägas att ett införande av testamentsregister i Sverige inte torde innebära särskilt betungande merarbete eftersom grunden redan finns, en mängd onödiga tvister undviks vilket är betryggande för den enskilde och avlastar det överarbetade rättssystemet. Den mängd motioner som lämnats in i frågan från politiker från vitt skilda partier och block vittnar om en opinion med potential att genomföra nödvändiga reformer i samförstånd. Slutsatsen angående statlig registrering samt förvaring av testamenten på frivillig basis blir därför att det framstår som ett relativt ekonomiskt, rättssäkert och genomförbart alternativ.
53