Praktiska problem rörande testamenten

1

Juridiska institutionen

Vårterminen 2018

Examensarbete i civilrätt, särskilt testamentsrätt

30 högskolepoäng

Praktiska problem rörande testamenten

Practical problems regarding wills

Författare: Mathias Suokko

Handledare: Professor Margareta Brattström

2

3

Innehåll

1.1 Inledning ... 4

1.2 Problembeskrivning ... 5

1.3 Syfte ... 6

1.4 Metod ... 6

1.5 Disposition och avgränsning ... 9

2.1 Om testamentes ogiltighetsgrunder och formkrav ... 10

2.2 Vittnesintyg, datering och presumtion ... 14

2.2.1 Dateringen som upprätthållare av presumtionen ... 15

3.1 Olika fall av praktiska problem ... 18

3.2 Flera dokument gör anspråk på att utgöra testamente ... 18

3.3 Rättsfall med flera testamenten ... 20

4.1 Ändrade förutsättningar vid testamentets aktualiserande... 26

4.2 Testamentstagaren är avliden ... 26

4.3 Egendom som omnämns i testamentet finns inte kvar i testators ägo ... 30

5.1 Rena tolkningsfrågor – vad är testators vilja? ... 32

5.2 Vad menar testator? ... 33

5.3 Tvång, otillbörlig påverkan eller psykisk störning ... 34

6.1 Sista vilja utan fysiskt testamente ... 38

7.1 Förstörda testamenten och andra återkallelsefrågor ... 42

7.2 Förstörda testamenten ... 42

7.3 Utsagor från testator och formlös återkallelse ... 45

7.4 Överstrykningar ... 47

8.1 Avslutande noteringar – notarietestamente eller testamentsregister i Sverige? ... 49

9.1 Källförteckning ... 53

10.1 Rättsfallsförteckning ... 55

4

1.1 Inledning

Testamentet är en av de mest särpräglade formerna av juridiska dokument som överhuvudtaget existerar i den svenska rättsordningen. På grund av sin funktion som bärare av en avlidens sista vilja är det underkastat stränga formkrav då författarens avsikter inte längre kan klargöras av honom själv, samtidigt som det ofta aktualiseras först långt efter handlingens tillkomst. Dessutom utgör omständigheterna kring ett testamentes användning en sällsam blandning av mänskliga relationer, sorg och saknad, kombinerat med praktiska åtaganden, formella processer samt inte sällan betydande materiella värden.

Icke desto mindre är testamentsinstitutet oerhört viktigt för att upprätthålla ordningen gällande förmögenhetsrätt, eftersom det (tillsammans med de generella

arvsbestämmelser det utgör ett undantag från) säkerställer att egendom endast innehas av existerande fysiska och juridiska personer vid varje given tidpunkt. Därför är testamenten föremål för grundlig utredning och granskning när någon avlider,

rättstvister angående innehåll samt formkrav förekommer regelbundet och stora summor pengar kan tilldelas parter via rättsväsendets eller boutredningsmannens beslut.

Vid förekomst av ett testamente finns ett stort antal möjliga problem, inte bara vid aktualiserandet genom dödsfall utan även vid upprättande, förvaring, tillkännagivande etc. Den grundläggande frågan rör naturligtvis hur man skall vara så säker som möjligt på vad testator velat och att viljeyttringen har varit allvarligt menad, men detta kan delas upp i ett antal olika delproblem. Ett testamente kan exempelvis vara okänt genom att det förvaras på en plats endast testator känner till, det kan finnas oklara omständigheter kring dess tillkomst eller ett eventuellt återkallande, det kan till och med finnas flera olika dokument som åberopas av parter såsom det äkta och åsyftade testamentet.

Det förs av logiska skäl ingen statistik över förkomna testamenten eftersom det ligger i sakens natur att sådant är okänt, men för perspektiv kan nämnas att Allmänna

arvsfonden (som tilldelas kvarlåtenskapen från avlidna utan vare sig testamente eller nära arvingar) enligt egen utsago mottog ca 805 miljoner kronor efter skatt under år

5

2017.¹ Utslaget per avliden person under samma år (ca 92 000 personer)² blir detta omkring 8800 kr. Här kan ett visst mörkertal förutsättas, bestående av testatorer vilka testamente inte återfinns men vilkas kvarlåtenskap tillfaller legala arvingar. Svinnet är dock svårt att uppskatta. Det får antas två saker: dels har en övervägande majoritet av de avlidna andra arvingar eller skrivna testamenten vilket gör att arvsfonden aldrig blir aktuell som mottagare, dels är fördelningen mellan individerna knappast så jämn.

Under 2000-talet har ett flertal uppmärksammade tvister väckts rörande framstående svenskar och arvsskiftet efter dessa, av vilka de flesta rört förekomsten av – eller omständigheter kring – ett testamente. Bland dem kan nämnas företagsledaren Jan Stenbeck, författaren Stieg Larsson samt Svenska Filminstitutets första VD Harry Schein. Under våren 2018 sände Sveriges Television även ett program vid namn Domstolen, i vilket bland annat skildras de många rättsprocesser som följde på den förmögne tandläkaren tillika patologiske samlaren Gunnar Giermarks bortgång 2011.

Där uttalade sig även Svea hovrätts president Fredrik Wersäll och menade att

benägenheten att gå in i en tvist ökar ju större värde kvarlåtenskapen har och att det i sådana situationer är vanligt med långdragna processer i flera instanser samt personliga konflikter och splittring mellan den avlidnes släktingar.³ Dessa rättsprocesser är

dessvärre svåråtkomliga och kommer inte att gås igenom i denna uppsats, men de tjänar som exempel på att ämnet är allmänt förekommande och regelmässigt ådrar sig mycket medial uppmärksamhet, inte minst för att det ofta är fråga om stora monetära värden samt – för att använda ett något makabert uttryck – sådana tvister allt som oftast innebär en avliden kulturpersonlighets sista stund i rampljuset efter sin bortgång.

1.2 Problembeskrivning

De problem som finns vid hanteringen av testamenten rör som sagt olika aspekter i utrönandet av den avlidnes vilja, trovärdigheten hos det underlag som finns samt naturligtvis formella aspekter hos eventuella dokument. Några exempel på delfrågor är vad som händer om flera parter gör anspråk på samma egendom genom konkurrerande

1 https://www.kammarkollegiet.se/allmanna-arvsfonden/hur-far-arvsfonden-sina-pengar, 2018.08-06.

2

http://www.statistikdatabasen.scb.se/pxweb/sv/ssd/START__BE__BE0101__BE0101I/DodaFodelsearK/t able/tableViewLayout1/?rxid=38c4990e-6b6f-4397-af77-b8eb49e5b7a0, 2018-08-06.

3 Wersäll, Fredrik. Domstolen (säsong 3, avsnitt 3), Sveriges Television. 2018. www.svtplay.se.

6

förordnanden, hur man ska hantera flera existerande testamenten, vad en återkallelse innebär, hur oklart formulerade stadganden ska tolkas, etc. Kort sagt: hur ska olika dokument och information hanteras och bedömas, samt hur kan tvister och problem undvikas?

1.3 Syfte

Uppsatsens syfte är att utreda vilka praktiska problem som är förenade med

användningen av testamenten, med fokus på hur dessa påverkar arvsfördelningen och utgången i en eventuell tvist. Detta innefattar exempelvis bevisvärdering gällande uppfyllandet av formkrav, möjligheter att ändra eller upphäva ett tidigare skrivet testamente, samt i vilka situationer ett befintligt testamente kan frångås av andra skäl.

Texten är tänkt främst som en teoretisk genomgång då den är skriven i ett rent akademiskt sammanhang, men inget hindrar att den läses av privatpersoner eller

yrkesverksamma jurister som en exposé över de problem som kan vara förenade med att upprätta testamente samt för att inhämta kunskap om hur dessa problem kan hanteras och vad man bör undvika i sin egen verksamhet på området. Faktum är att det

sistnämnda syftet är det som uppsatsens innehåll lämpar sig bäst för, även om

sannolikheten att några andra än handledare, opponent och examinator tar sig igenom texten får antas vara mycket liten.

1.4 Metod

Den juridiska forskningen och undervisningen har länge karakteriserats av den så kallade rättsdogmatiska metoden, vilket Jareborg definierar som ett försök att rekonstruera ett rättssystem.⁴ Detta sker med utgångspunkt i dels lagstiftning, dels i praxis, med målet att tolka ut en betydelse ur tillgängliga data och ge dem praktisk användbarhet.⁵ Detta bidrar till förutsebarhet och en handlingsdirigerande funktion för såväl lagstiftningens adressater som dess tillämpare i form av domstolar eller

praktiserande jurister.⁶ Med systemet som grund försöker man besvara frågor kring hur rätten faktiskt ser ut samt hur den bör se ut. Detta rör sig dock inte om rena

4 Jareborg, Rättsdogmatik som vetenskap, s. 4.

5 A. a. s. 4 f.

6 A. a. s. 5.

7

observationer eller logisk deduktion av en objektiv gällande rätt, vilket Eva-Maria Svensson påpekar i en uppsats.⁷ Snarare består rättsdogmatiken av olika föreställningar om rättens innehåll, eftersom varje ansats att förstå olika texter blir föremål för läsarens egen tolkning.⁸ Av detta följer således att det rent deskriptiva elementet av

rättsvetenskapen färgas av de värderingar varmed texterna tolkas och en tudelning mellan deskriptivitet och normativitet blir enligt Svensson en chimär.⁹ I realiteten vill jag hävda att någon sådan distinktion inte finns inom rättsvetenskapen i större

utsträckning, av den enkla anledningen att varje lagrum, domstolsavgörande eller förarbete är föremål för tolkning och värdering i det juridiska arbetet. Inte minst ska de rättsfall som presenteras i denna framställning visa att subjektiva överväganden spelar in när lagstiftningen i sig inte ger klara och tydliga svar. I en sådan situation måste ju människor motivera sitt avgörande, inte enbart utifrån rent logiska slutsatser utan genom värdering av tidigare avgöranden härstammande från andra människor som i sin tur värderat och tolkat texter. På ett sätt liknar ett testamente exempelvis förarbeten, där författarens avsedda mening måste ges uttryck i text för att bäras till läsaren med risk för att denne får en annan bild av vad författaren menat. Man kan här jämföra med översättning mellan olika språk – målet är inte att överföra ordens semantiska motsvarigheter från käll- till målspråk utan att överföra konceptet från författarens hjärna till läsarens, med språket och orden som verktyg. Att HD:s avgöranden

debatteras bland rättsvetare eller att dess ledamöter är av olika uppfattning gör att det får förmodas att tolkningen av rättskällorna kan skilja sig åt mellan läsarna, men som Svensson påpekar kan sådana tolkningar värderas.¹⁰ Rättsvetenskapen måste nämligen alltid motivera sina tolkningar genom hänvisningar och argumentera för varför en viss tolkning bör väljas framför en annan.¹¹ På detta sätt får rättsdogmatiken ett

vetenskapligt syfte – även om objektet som studeras är en abstrakt konstruktion är målet med studierna att använda det på ett sätt som bidrar till förståelsen av området och därigenom i förlängningen till att vi människor kan lösa verkliga problem med hjälp av den kunskap vi har och de slutsatser vi använt oss av.¹²

7 Svensson, De lege interpretata – om behovet av metodologisk reflektion, s. 214.

8 A. a. s. 214.

9 A. a. s. 213 f.

10 Svensson, s. 214.

11 A. a. s. 214 f.

12 Jareborg, s. 8.

8

I uppsatsen används den rättsdogmatiska metoden, men med tonvikten på praxis.

Uppsatsen är nämligen menad att ha ett praktiskt fokus, med beskrivningar av typfall som kan dyka upp i den praktiserande familjerättsjuristens vardag samt vägledning i hur rättsläget kan antas se ut. Min uppdelning i typfall gör att avgjorda rättsfall kan jämföras för att hitta ett avgörande med liknande förutsättningar och därigenom få ett så

detaljerat svar som möjligt på just det aktuella området. Förarbeten, litteratur etc.

tenderar att vara både mer teoretiskt inriktade samt inte vara tillräckligt specifika för att svara på de frågor som ställs. Praxis är således det område där man oftast stöter på de problem som beskrivs i framställningen nedan och där rättsfrågorna som är kopplade till dem besvaras, ibland med hänvisningar till förarbeten från HD:s sida men samtidigt också ofta med ett utvecklat resonemang.

Dessutom fungerar praxis bra till att fylla i de luckor som av nödvändighet måste finnas i lagstiftningen för att den inte ska bli specifik in absurdum. Ett exempel är återkallelse genom överstrykning i det ena exemplaret av två identiska testamenten. Det relevanta lagrummet stadgar endast att återkallelse kan antas ha skett när testator på ett otvetydigt sätt klargjort att handlingen inte längre är uttryck för dennes sista vilja. Resten av svaret på frågan hur ett sådant testamente ska bedömas behöver resoneras fram, ofta med hänsyn till ett stort antal faktorer som inte lämpar sig att föra in i lagen. En fråga som behöver ställas är vad testator kan antas ha haft för avsikt med förfarandet, vilket i sin tur kan vara beroende av hur de förvarats, om någon annan kan ha haft möjlighet att göra strykningarna i texten etc. Således behöver praxis konsulteras för mer utvecklade resonemang kring just den omständighet som behandlas. Urvalet av rättsfall som används i uppsatsen har tagits fram genom att konsultera Karnovs kommenterade lagsamling (i digital utgåva), vilken innehåller listor på rättsfall relaterade till de olika lagrummen. Dessa har sedan lästs översiktligt för att välja ut de avgöranden som har störst relevans för de typfall som tas upp, varefter de som befunnits vara mest

användbara är de som slutligen tagits med i framställningen. De hovrättsfall som tagits med är valda främst på grund av att de illustrerar lämpliga metoder att använda vid bedömningar och liknande, snarare än som illustration av gällande rätt. I de flesta fall har detta noterats i framställningen.

9

1.5 Disposition och avgränsning

Framställningen är tänkt att läggas upp så att den bildar en logisk följd för läsaren, genom att inledningsvis gå igenom vilka krav som ställs på testamentets utformning i lagtext samt den praktiska betydelsen av dem. Detta är ämnat att skapa förståelse dels för vad som lägger grunden för bedömning i varje enskild fråga, dels omfattningen av vad som inte regleras i lag och således behöver fyllas ut via praxis. Det är nämligen så att lagstiftningen vad gäller denna typ av rättshandlingar endast räknar upp vad som ska vara uppfyllt, men inte ger speciellt mycket ledning vad gäller definitioner,

gränsdragning och bedömning i oklara fall. Därför är uppsatsen huvudsakligen upplagd på så sätt att den behandlade situationen beskrivs i början av varje avsnitt, såväl som relevanta lagrum. Därefter följer referat och analys av rättsfall i syfte att göra rättsläget så klart som möjligt.

Dessutom ska en kortare rättspolitisk diskussion föras de lege ferenda för att utreda och diskutera möjligheterna till ett statligt testamentsregister och/eller möjligheterna att som privatperson få hjälp med formkravsgranskning, bevittnande etc. från offentligt håll.

Sådana åtgärder har i varierande grad företagits i exempelvis Danmark och Norge, medan det i Sverige varken finns något offentligt register eller ingår i notarius publicus’

uppgifter att bistå vid bevittnande.

I uppsatsen ska de faktiska formkraven beröras endast kortfattat för att ge en

grundläggande bild av vad en tvist eller bevisfråga kan röra. Detta på grund av dels att undertecknad tidigare författat en uppsats med detta som ämne, dels för att

frågeställningen främst ska kretsa kring hur man inom rättstillämpningen handskas med de formkrav som finns, inte vad dessa består av. Framställningen ska läggas upp på så sätt att de olika scenariona presenteras och utreds var för sig, genom en genomgång av relevant lagstiftning och praxis samt en analys av den enskilda frågan.

Eftersom större delen av de praktiska problem som kan uppstå vid hanteringen av testamenten i grunden hänför sig till formkraven i 10 kap. ÄB, faller det sig naturligt att inleda med att presentera och förklara dem. Därefter följer en genomgång av vad ett vittnesintyg (ibland kallad vittnesmening) är, hur det ska utformas och vilken funktion det har vid testamentets upprättande, klandrande och tolkning. Bägge dessa delar

10

illustreras då det är nödvändigt med exempel ur förarbeten och praxis för att underlätta förståelsen för de begrepp eller företeelser som behandlas.

När dessa grunder förklarats vidtar en genomgång av rättsläget inom de typfall som kan uppstå vid testators dödsfall, med utgångspunkt i praxis. Relevanta rättsfall och

avgöranden refereras och analyseras för att försöka hitta en genomgående tendens i domstolarnas lösningar samt peka på likheter och skillnader mellan de faktorer som rätten tillmätt betydelse för sin bedömning.

Redogörelsen för typfallen inleds med situationen att flera testamenten finns, eller i vart fall att fler än ett dokument uppges utgöra testamente, där en genomgång av relevanta lagrum och principer inleder framställningen innan relevant praxis refereras och analyseras. Detta förfarande upprepas sedan i avsnittet som behandlar ändrade förutsättningar mellan testamentets upprättande och dess aktualiserande, där första delen handlar om testamentstagare som avlidit innan testator och där andra delen berör egendom som inte längre finns i testators ägo vid dödsfallet. Efter detta följer ett avsnitt om mer renodlade tolkningsfrågor, där första delen behandlar uttolkning av själva förordnandetexten och andra delen rör upprättanden som påstås ha skett under tvång eller påverkan av psykisk störning. Nästa avsnitt går igenom möjligheterna att utläsa och upprätthålla testators sista vilja även om inget fysiskt testamente finns vid dennes död. Det sista avsnittet behandlar i sin tur förstörelse av testamente samt återkallelse i olika former. Till slut följer avslutande noteringar och en kort diskussion kring

möjligheterna att införa notarietestamente eller testamentsregister som nya företeelser i Sverige.

2.1 Om testamentes ogiltighetsgrunder och formkrav

Vid ett testamentes upprättande finns ett antal olika formkrav att ta hänsyn till.

Uppfyllandet av dessa är naturligtvis en förutsättning för rättshandlingens giltighet, men motsatsvis betyder kriterierna faktiskt inte alltid att testamentet är ogiltigt utan dem.

Detta beror på de två typer av ogiltighet som kan höra samman med varje formkrav – nullitet respektive angriplighet.¹³ Ett exempel på det förstnämnda återfinns i

ärvdabalkens (ÄB) 9 kap. 2 §, där det stadgas att ett testamente är verkningslöst om det

13 Brattström & Singer, Rätt arv, s. 105.

11

riktar sig till någon som vid testatorns död varken är född eller avlad. Genom lagen om vissa rättshandlingar till förmån för ofödda (1930:106) samt lagen om ändring i denna (2005:109) tillämpas ÄB 9 kap. 2 § analogt på andra förordnanden där förmånstagaren ännu inte är född.

Man kan här tänka sig att en testator exempelvis vill förvissa sig om att viss egendom i form av ett gods eller liknande ska förbli i släktens ägo och inte styckas upp, varpå denne föreskriver att den aktuella fastigheten i sin helhet ska ärvas av den äldste sonen i varje släktled framöver. Rättsinstitutet fideikommiss fungerar på ovan beskrivna sätt, men är i Sverige under avveckling i linje med lagen om avveckling av fideikommiss (1963:583). Att man formulerat ÄB:s text på det sätt man gjort och låtit nullitet bli följden av sådant förordnande handlar alltså troligen dels om att omöjliggöra skapandet av nya fideikommiss, dels om att en verkningsfull inskränkning av testationsfriheten inte kan uppnås på annat sätt. Om familjemedlemmarna exempelvis varit överens om att upprätta ett fideikommiss hade det i annat fall inte funnits något som hindrade dem eftersom ingen hade väckt klandertalan mot förfarandet. Det ska dock påminnas om att dylika stadganden hör till ovanligheterna, eftersom man tillmätt den avlidnes sista vilja en utomordentligt stor betydelse inom testamentsrätten.

Den andra ogiltighetsformen utgörs av angriplighet, vilket förklaras närmare i ÄB 14 kap. 5 §.¹⁴ Detta lagrum slår fast att klander av testamente inom sex månader från delgivningen är ett krav för att rättshandlingen ska kunna förklaras ogiltig. Därefter följer en serie hänvisningar, vilka först preciserar att ogiltighetsgrunderna i 13 kap. är de som har relevans vid en klandertalan. I nämnda kapitel uppräknas psykisk störning hos testatorn samt tvång eller svikligt förledande av densamme i 2 § respektive 3 § som grunder för ogiltighet. Definitionerna torde inte vålla några större problem, däremot är naturligtvis bevisningen desto svårare för den som vill framföra klander mot

rättshandlingen.

Kapitlets första paragraf fortsätter dock kedjan av hänvisningar genom stadgandet att ett testamente som ej är upprättat i laga form eller utan att testator varit behörig att förordna om sin kvarlåtenskap inte är gällande. Här syftar man på formkraven i 10 kap., vilket

14 A.a. s. 106.

12

har rubriken: ”Om upprättande och återkallelse av testamente”. Ytterligare en

hänvisning görs dock till 10 kap. 4 § 2 st., vilken gäller bevittnande av någon som själv är testamentstagare eller som är förmyndare, närstående eller på vissa sätt är bunden till sådan fysisk eller juridisk person som är testamentstagare. Det kan dock nämnas att man i rättsfallet NJA 1963 s. 464 ansåg att en ställföreträdare för en juridisk person inte kunde räknas som sådan närstående person, även om detta inte motiveras närmare i domen. Efter ändring i ÄB ingår i denna krets av närstående även så kallade

framtidsfullmaktshavare, det vill säga ställföreträdare för fysiska personer.¹⁵ Denna fullmakt träder i kraft när en person blir oförmögen att själv fatta beslut om exempelvis sin egen ekonomi eller liknande.¹⁶ Det är därför osannolikt att ett liknande upplägg som i 1963 års fall skulle accepteras idag. Har ett testamente bevittnats av exempelvis en närstående till testamentstagare, slår 13 kap. 1 § fast att testamentet endast är ogiltigt i den delen men gäller i övrigt. Skillnaden mellan dessa regler är alltså att ett bevittnande som görs av exempelvis testators syster blir ogiltigt i sin helhet, medan ett bevittnande av testamentstagares syster är giltigt i alla delar utom vad gäller just den personen som vittnet är närstående till.

Sammanfattningsvis innebär alltså 10 kapitlets formkrav i kombination med 13 kapitlets ogiltighetsregler som grundregel att ett testamente ska vara skriftligt och bevittnas av två psykiskt friska personer som inte är närstående till testator och som fyllt 15 år.

Vittnena ska närvara samtidigt och skriva under handlingen. Om något av dessa kriterier inte har uppfyllts, blir testamentet ogiltigt efter en eventuell klanderprocess. Andra ogiltighetsgrunder är att testator vid upprättandet lidit av en psykisk störning, stått under tvång, annan otillbörlig påverkan eller helt enkelt inte varit behörig att förordna om kvarlåtenskap. För ogiltighet krävs dock även att testamentet klandras inom korrekt tidsrymd.

Så långt kan reglerna te sig ganska enkla. Vad man dock ska ha i åtanke är dels den långa tidsrymd som kan förflyta mellan ett testamentes upprättande och dess

aktualisering, dels att redan det faktum att testatorn vid denna tidpunkt inte längre kan uttrycka sin vilja på annat sätt bäddar för bevissvårigheter. Krasst uttryckt är det relativt

15 Prop. 2016/17:30 s. 13.

16 A. a. s. 1.

13

lätt för testator att tänka ut en fördelning av kvarlåtenskapen, men svårare att formulera den i skrift och ännu svårare för den som ska tolka denna skrift långt senare, eller påvisa om fel begåtts vid upprättandet et cetera. Dessutom innebär lagstiftningens utformning ofrånkomligen att den stora mängd varierande situationer som kan uppstå ofta inte täcks av ren lagtext, därför har rättsläget till stor del utformats genom praxis där varje enskilt fall fått bedömas enligt exempelvis allmänna principer eller med hjälp av lagförarbeten.

Utfallet vid vissa bestämda förutsättningar kan alltså i hög grad vara beroende av analogier till andra rättsfall.

Ett ganska tydligt exempel är rättsfallet NJA 1978 s. 189, som gällde formkrav vid upprättande av testamente. Den enda lagregeln som var aktuell var stadgandet i ÄB 10 kap. 1 § om att två vittnen ska vara samtidigt närvarande, vilket till sin utformning är mycket enkel – antingen finns två vittnen på plats eller så gör de inte det. Om

förutsättningen är uppfylld blir testamentet giltigt, annars inte. I fallet fanns dock två vittnen, som en i taget men precis efter varandra bevittnat ett testamente medan det andra vittnet befann sig i ett intilliggande rum med öppen dörr emellan. ¹⁷ Här ställdes alltså domstolen inför problemet hur ”samtidigt närvarande” skulle bedömas som begrepp och var gränsen skulle dras, vilket man gjorde genom att konstatera att eftersom vittnena inte hade sett och hört varandra kunde de inte anses ha närvarat samtidigt.¹⁸ I tillägget motiverar två av de medverkande justitieråden domslutet med att man eftersträvat en strikt tolkning av lagtexten på grund av lagens syfte, att motverka rättsosäkerhet och tvister kring liknande frågor. I förarbeten har man nämligen talat om formkraven som en garanti mot just detta, ¹⁹ vilket innebär att Högsta domstolen föredrar en sådan tolkning framför en som inriktar sig på testators vilja och det faktum att såväl hon som båda vittnena varit medvetna om rättshandlingens menade innebörd.

20 På så sätt kan man se att förarbeten och praxis ”fyller ut” glappet mellan den förevarande situationen och lagens formuleringar, vilket förvisso är det vanliga i ett rättsdogmatiskt system men kan vara mer eller mindre detaljerat beroende på rättsområde. Exempelvis är socialförsäkringsbalken en mycket detaljerad lag med

17 NJA 1978 s. 189.

18 NJA 1978 s. 189.

19 NJA II 1930 s. 182.

20 NJA 1978 s. 189.

14

anvisningar i lagtext för de flesta relevanta faktorer, medan ärvdabalken i sin tur är mer kortfattad och lämnar mer åt praxis.

2.2 Vittnesintyg, datering och presumtion

I ärvdabalken ställs inte upp något direkt krav på datering av vare sig testamentes upprättande eller bevittnande. Däremot finns i 10 kap. vissa bestämmelser som spelar stor roll för testamentets giltighet även om de inte är formkrav. Kapitlets 2 § rör

praktiska frågor kring bevittnandet och hur en så kallad vittnesmening ska utformas. I 1 st. stipuleras att vittnena bör informera om sina yrken och hemvist samt skriva ett intyg gällande bevittnandet där tiden för detta finns med. Som framgår av formuleringen bör, är detta inget absolut krav men har mycket stor betydelse vid en eventuell senare tvist.²¹ Andra stycket föreskriver nämligen att en sådan vittnesmening ska ”äga tilltro” om det saknas omständigheter som i sig gör den mindre trovärdig. Detta innebär att en

presumtion ställs upp för att ett testamente försett med vittnesmening är giltigt, vilket det åligger klandrande part att motbevisa.²²

Rättsfallet NJA 1994 s. 145 illustrerar dels hur strängt rekvisitet om samtidig bevittning i 10 kap. 1 § tycks vara ämnat att tolkas, dels att en datering av bevittnandet kan komma att spela en stor roll i en senare tvist. Högsta domstolen fann förvisso att testator inte nödvändigtvis behöver vara närvarande samtidigt som bevittnandet sker, ²³ men att bestyrkandet ska ske i ”nära anslutning” till testators underskrift eller vidkännande av tidigare sådan. I förevarande fall hade ett av vittnena inte bara skrivit under cirka fyra år efter upprättandet, testator var dessutom redan avliden vid tidpunkten. Man erinrar här om att bevittnandets syfte är att säkerställa att handlingens innehåll och giltighet kan fastställas, samt att avhålla testator från att upprätta förordnanden alltför lättvindligt.²⁴ Att formfelet så att säga ”botas” först efter att den testator som vittnets bestyrkande delvis varit ämnat att försäkra dött blir med denna utgångspunkt kontraproduktivt både med avseende på vittnets relation till testator samt dess ställning garant för innehåll och upprättande.

21 Kent Källström, Om testamentsförordnande, s. 62.

22 A. a., s. 62.

23 NJA 1994 s. 145.

24 A. a.

15

En slutsats som relativt enkelt kan dras av detta är att en datering av både testators förordnande samt vittnenas bestyrkande – såvitt dessa inte är förfalskade – kan användas för att undanröja tvivel om huruvida testamentet upprättats samt bevittnats i laga form. Om dateringarna överensstämmer eller i vart fall visar att en kort tid förflutit, kan rättshandlingen antas vara giltig. Enligt min mening bör detta enligt samma logik även gälla motsatsvis, vilket ovannämnda rättsfall visar. Om bägge delar dateras kan man alltså anta att en alltför sen datering av ett bestyrkande måste korrigeras genom att testator vidkänns sin namnteckning på nytt, i båda vittnenas närvaro. En sträng

tillämpning av denna princip torde inte ha någon större påverkan på normalfallet, då detta får antas gå till så att underskrift eller vidkännande samt bevittnande sker samtidigt, åtminstone i den sistnämnda situationen. Om detta av någon anledning inte skett vid det första tillfället har ju testator möjlighet att kalla till sig vittnena på nytt och vidkännas sin namnteckning, eller helt enkelt byta ut dem.

Man kan naturligtvis tänka sig en situation där testator har bråttom att upprätta

testamentet på grund av allvarlig sjukdom, nära förestående operation eller dylikt. Det ska dock påminnas om att rättsinstituten nödtestamente samt holografiskt testamente finns till för att täcka sådana fall där det av olika anledningar är osäkert huruvida ett standardtestamente kan upprättas. Finns en handling som gör anspråk på att vara

upprättad enligt reglerna i 10 kap. 1 § och inga omständigheter som exempelvis nöd kan påvisas, är vittnen en så pass enkel sak för testator att skaffa sig att det enligt min mening saknas anledning att göra undantag från kraven. Därmed inte sagt att

bevittningsproceduren skulle kunna underlättas på andra sätt, vilka kommer att tas upp längre fram.

2.2.1 Dateringen som upprätthållare av presumtionen

I rättsfallet NJA 1994 s. 145 kan man argumentera för att rätten kunde ha tillämpat 10 kap. 2 § 2 st. e contrario genom att räkna dateringen som en sådan omständighet som sänker trovärdigheten hos vittnenas intygande. Detta skulle skapa en kedja som så att säga leder bakvägen in i 1 st., genom att den sena dateringen gör att vittnesintyget blir mindre trovärdigt och därför kan detta inte längre tas som intäkt för att första

paragrafens krav är uppfyllda. Snarare skulle dateringen motsatsvis kunna tänkas

16

innebära en presumtion för att de inte är det, eftersom intygets kredibilitet kan

ifrågasättas då det har tillkommit så långt i efterhand. Man kan exempelvis fråga sig vad som fått vittnena att dröja med upprättandet, om tvivel kring formkrav eller avsikt har funnits etc.

Å andra sidan medför de generella grundsatserna om bevisbörda att det åligger den klandrande parten att styrka sin egen utsaga om ogiltighet, viket också framgick i fallet då Högsta domstolen på grund av intyget utgick ifrån att vittnet varit närvarande vid underskrift eller vidkännande trots att tidpunkten för underskriften gjorde att testamentet ogiltigförklarades.²⁵ Detta skedde alltså uteslutande på grund av att testamentet inte var bevittnat i vederbörlig ordning. Presumtionens styrka tydliggörs även i rättsfallet NJA 1994 s. 34, där man hänvisar till lagberedningens förslag vid införandet av

testamenteslagen år 1930, vilken innehöll de bestämmelser som senare överfördes till ärvdabalkens 10 kap.²⁶

I fallet erinrar man om att ”ett skriftligt intyg förtjänade enligt beredningen nästan undantagslöst tilltro”, samt att inställningen var att intygets bevisvärde skulle vara så högt att man hellre såg att ett testamente förklarades giltigt ”i något enstaka

undantagsfall” även om uppgifterna faktiskt skulle vara oriktiga.²⁷ Man får anta att detta gällde under förutsättning att fallet var tveksamt och att inget absolut och otvetydigt bevis skulle kunna presenteras åt vardera hållet, utan att beredningen här givit uttryck för en tendens att så att säga hellre fria än fälla en upprättad rättshandling i ett sådant läge.

Med ledning av dessa uttalanden från såväl förarbeten som praxis får det antas att enbart en datering av vittnets underskrift som inte ligger nära dateringen av testators dito, inte i sig kan anses kullkasta presumtionen att testamentet upprättats i laga ordning. Frågan saknar dock praktisk betydelse genom uttalandet i NJA 1994 s. 145 att en sen

underskrift av vittne innebär formfel oberoende av huruvida denne varit närvarande vid testators underskrift. Således kommer ett sådant förfarande leda till ogiltigförklaring

25 A.a.

26 NJA 1994 s. 34.

27 NJA II 1930 s. 181 ff.

17

oavsett vilka andra fakta som föreligger, givet att det går att bevisa att vittnet faktiskt skrivit under vid en senare tidpunkt.

Rättsfallet RH 2012:80 förtydligar bevisbördan vid presumtion, men kan även öppna för en möjlighet att försvåra invändningar rörande datering. Hovrätten tolkar HD:s domskäl i NJA 1994 s. 34 som att den presumtion som ställs upp i och med ett vittnesintyg inte ska brytas med mindre än att det görs sannolikt att informationen inte stämmer.²⁸ Detta förefaller vara en rimlig tolkning, särskilt med tanke på lagens avsikt att endast

ogiltigförklara ett upprättat testamente i enstaka fall. Man hävdar vidare att det bör åligga den som klandrar ett testamente att bevisa den påstådda felaktigheten som utgör grund för ogiltighet.²⁹ Även detta känns naturligtvis som det mest passande om

presumtionen ska ha något praktiskt värde, av flera skäl. Dels är det svårt att precisera vilken bevisning testamentstagaren annars ska behöva anföra för att göra det sannolikt att formkraven har uppfyllts – det är ju redan vittnesmeningens främsta syfte, dels kan man fråga sig vilket intresse testator och vittnena personligen skulle ha av att den förmodade avsikten med testamentet går förlorad därför att det hävdas av legala arvingar att fel har skett. Vittnet får ju enligt ÄB 10 kap. 4 § 2 st. inte bevittna ett

förordnande till sig själv eller någon närstående, varför denne inte bör ha något att vinna på att varken legala arvingar eller testamentstagare har bättre rätt utan bör kunna

förutsättas vara neutral. Den som hävdar att handlingen är giltig – det vill säga

testamentstagaren – riskerar utan omvänd bevisbörda att hamna i en situation där denne så att säga blir utan arv tills man lyckats bevisa motsatsen, trots att det finns en handling som stadgar att arv ska utgå samt ett intygande att denna är äkta.

Det ska erinras om att det anförda fallet endast är ett hovrättsavgörande och dess prejudikatvärde därför är begränsat, men enligt min mening är bedömningen som görs definitivt den mest logiska. Man får anta att avsikten med bevittnandet är att skapa ett giltigt testamente enligt testators egen vilja, att det ligger i rättsskipningens intresse att upprätthålla giltighetspresumtionen samt att det av detta följer att den part som har intresse av att denna presumtion bryts även är den part som det åligger att bevisa varför

28 RH 2012:80.

29 RH 2012:80.

18

så ska ske. Svårigheten med denna modell är främst rena förfalskningssituationer, vilka kommer att behandlas längre fram.

3.1 Olika fall av praktiska problem

Med formkraven och presumtionsreglerna i minnet kan man till viss del kategorisera de olika sorters rättsfrågor som kan uppstå när testator avlider. Det kan exempelvis röra sig om flera dokument som alla gör anspråk på att vara ett korrekt testamente, att ett giltigt testamente av någon anledning förstörts eller att det dröjer länge innan dokumentet överhuvudtaget återfinns. Självklart ligger det i såväl rättsvetenskapens som i

individernas intresse att liknande situationer hanteras på liknande sätt, så i den mån det är möjligt ska jag här försöka ge en bild av rättsläget i respektive typfall.

3.2 Flera dokument gör anspråk på att utgöra testamente

När en avliden efterlämnar två eller flera testamenten finns ett flertal alternativ gällande förhållandet mellan dem. Det första kravet är naturligtvis att testamentena upprättats i laglig ordning, vilket beskrivits ovan. Detta gäller dock som sagt endast om testamentet klandras, men det är ju gemensamt för samtliga formkrav. För att båda testamentena ska tillmätas betydelse krävs även att inget av dem är återkallat. Återkallelse av testamente regleras i 10 kap. 5 § ÄB, där förfarandet inte är klart definierat. Förvisso är en

möjlighet att återkalla sitt testamente att tillkännage det på samma sätt som vid

upprättandet – det vill säga med beaktande av samma formkrav – men även att förstöra själva handlingen kan innebära ett återkallande. Man har även gjort det möjligt att återkalla sitt testamente genom att ”otvetydigt” tillkännage att handlingen inte längre uttrycker ens sista vilja, vilket lämnar betydligt större utrymme för tolkning och ska behandlas längre fram i uppsatsen.

Vad gäller återkallelse enligt de sedvanliga formkraven finns inte speciellt mycket att tillägga, detta förfarande bedöms på samma sätt som ett upprättat testamente i fråga om huruvida kraven är uppfyllda. Bevisfrågorna gällande underskrift, bevittning etc. är därmed desamma som vad som beskrivits i avsnitt 2.1. Skillnaden är att

återkallelseförfarandet i grunden är formlöst, vilket skapar en sorts säkerhetsventil för den som inte uppfyllt kraven. Ett otvetydigt tillkännagivande kan nämligen även ske

19

muntligt, även om det försvårar bevisningen.³⁰ På grund av risken för otydlighet samt för att det ska vara så lätt som möjligt att bevisa att en återkallelse skett, bör man se 10 kap. 5 § som en rekommendation för testator (eller någon som handlar på testators uppdrag) att antingen försöka uppfylla formkraven i 10 kap. eller att helt enkelt förstöra handlingen. ³¹

En komplicerande faktor som följer av den fria återkallelserätten är att ett testamente som upprättats i laga form är gällande så länge det inte återkallats.³² Detta är i sig inget märkligt, men innebär i praktiken att två testamenten kan vara samtidigt gällande.

Anledningen är att ett nytt testamente kan vara exempel på sådan otvetydig viljeyttring som nämnts ovan, men täcker det inte samma egendom som det gamla finns inget konkurrerande förordnande och därmed inte heller något som säger att den avlidne velat ersätta det gamla testamentet, i vart fall inte otvetydigt. Man kan tänka sig att X i ett testamente från 2012 testamenterar en fastighet till sin kusin, men i ett senare

testamente från 2017 istället testamenterar samma fastighet till sin son. I detta fall är de båda förordnandena oförenliga eftersom de rör samma egendom, vilket innebär att det senare förordnandet har ersatt det tidigare eftersom den uttryckta viljan att ge

fastigheten till sonen innebär att X varit medveten om att kusinen annars skulle få den och av någon anledning velat ändra på detta.

I en situation där testamentet från 2012 innebär att kusinen ärver fastigheten samt dito från 2017 bara innehåller ett förordnande om att sonen ska ärva X:s bil finns inga konkurrerande förordnanden, varför båda kan tillämpas. Man kan alltså ställa upp en del grundsatser angående flera testamenten. För det första innebär blotta existensen av ett nyare testamente inte automatiskt att ett gammalt upphävs, varken helt eller delvis eftersom de kan innehålla förordnanden som utan problem är kompatibla med varandra.

Däremot måste konkurrerande förordnanden som regel lösas genom tolkning som leder fram till att ett av dem väljs – det går ju inte att ge samma egendom till två personer.

Alternativet är naturligtvis att den ena testamentstagaren avsäger sig arvet, vilket leder till att en tvist undviks, åtminstone dessa parter emellan. Överlag torde konkurrerande

30 Walin, SvJT 1963 s. 483.

31 A. a. s. 483.

32 Källström, s. 31.

20

testamenten innebära en betydligt större risk för klander av någondera rättshandlingen än om flera testamenten finns utan att konkurrens föreligger mellan dem.

Eftersom dateringskrav saknas i 10 kap. 1 § går det inte alltid att få ledning av vilket av de konkurrerande testamentena som tillkommit sist, vilket kan antas vara en av

anledningarna till att man i 10 kap. 2 § rekommenderar vittnena att anteckna tiden för bevittnandet på handlingen. I annat fall måste testamentena tolkas för att försöka utröna vad som varit det sista förordnandet, alltså det som varit menat att ersätta det andra.

Tolkning av testamenten regleras i 11 kap. ÄB, där 1 § har företräde framför reglerna i 2–9 §§ genom sin formulering. Här stadgas att testamentet ska tolkas på det sätt som kan antas överensstämma med testators vilja, vilket är logiskt om än något intetsägande med tanke på att testamentes funktion är att vara bärare av testators yttersta vilja.

Eftersom ingen ytterligare uttalad reglering finns gällande hur den yttersta viljan ska tolkas fram, har större delen av rättsutvecklingen skett via praxis. Nedan följer ett antal referat, varifrån jag ska försöka lyfta fram några relevanta huvudlinjer.

3.3 Rättsfall med flera testamenten

Hovrätten för Västra Sveriges avgörande T 3092–12 är en riktig pärla, dels på grund av den infekterade släktfejden från en tidigare arvstvist som genomsyrar fallet och ligger till grund för ena partens oerhört märkliga argumentation, dels hur domstolen resonerar för att lösa problemet. I fallet hade B avlidit och testamenterat sin egendom till sina grannar på bekostnad av bland annat en systerdotter – C – med familj som utgjorde legala arvingar. I fallet fanns en handling benämnd testamente upprättad 2004 samt en upprättad 2006, den förstnämnda med ett förordnande till grannarna och den andra med ett dito till C med familj.

Hovrätten inleder med att placera bevisbördan på C och medparter eftersom det finns tveksamheter kring det vittnesintyg som följer med 2006 års testamente. Båda

testamentsvittnena är bekvämt nog avlidna, men eftersom C formulerat dokumentet samt att det inte går att göra sannolikt att ena vittnet ens skrivit under själv beslutar rätten att inte fästa tilltro till intyget. Således har C att bevisa att övriga omständigheter talar för att B skrivit under testamentet eller i vart fall på annat sätt önskat återkalla

21

2004 års testamente. Härpå följer en kavalkad av besvärande bevisning, exempelvis har det nyare testamentet hittats av C när hon i sällskap av boutredningsmannen gått in i huset trots att B uttryckligen i ett dokument förbjudit andra än grannarna att göra så i händelse av hennes död eller nödläge. Detta dokument har förvarats i ett bankfack tillsammans med det äldre testamentet, som för övrigt upprättats med hjälp av jurist.

Vidare har C åberopat ett gåvobrev där testamentet refereras till, men detta gåvobrev har inte nämnts när C velat styrka existensen av det ännu inte återfunna testamentet vid en tidigare tidpunkt när båda dokumenten sedan en tid tillbaka ska ha varit upprättade.

Detta tyder på att gåvobrevet inte funnits vid tvistens början och därmed förfalskats eftersom givaren redan avlidit. Till detta kommer ett stort antal vittnesmål om att B avskytt sin systerdotter och vid flera tillfällen motsatt sig att hon skulle få ärva, ställt mot uppgiften att de tvärtemot hade en mycket god relation men att B velat hålla det hemligt för de lycksökande grannarna för att inte göra dem misstänksamma.

Sammantaget kan man konstatera att rättsfallet dels utgör ett bra exempel på

vittnesintygets betydelse och på sådana omständigheter som kan leda till att det lämnas utan avseende, dels visar på sådana faktorer som kan tala för respektive emot att testator velat återkalla sitt tidigare testamente och frånta det sin giltighet. Eftersom bevisbördan vilar på testamentstagaren gällande det senare testamentet behöver även denne göra det mer sannolikt att denna handling är äkta än att den inte är det. I ljuset av detta känns denna parts förklaringar ganska krystade samt en aning desperata. Förvisso kan man tycka att rätten här haft lite av ett öppet mål av den anledningen, men rättsfallet

illustrerar ändå på ett föredömligt sätt bevisreglernas genomslag i fråga om vittnesintyg.

Om vi antar att vittnesintyget ägt tilltro hade ju utgångspunkten varit att det nyare testamentet varit det giltiga och det hade ankommit på motparten att lägga fram tillräcklig bevisning för att bryta den. Eftersom så nu inte är fallet behöver domstolen inte heller utreda huruvida det är sannolikt att det rör sig om en förfalskning då det räcker med att presumtionen kullkastas och man kan dra slutsatsen att oavsett vem som skrivit under är det förmodligen inte den avlidna.

I Hovrätten för övre Norrlands avgörande T 926–11 var förutsättningarna att E och F hade ett gemensamt testamente från 1994 till förmån för G, men efter F:s död hade hon

22

mer eller mindre slutat besöka den överlevande maken E som då upprättat ett nytt testamente 1998 med innebörden att kvarlåtenskapen istället skulle tillfalla hans

arvingar. I målet fanns ingen tvist om det äldre testamentets existens eller formenlighet, däremot menade kärandena att det nyare inte var giltigt eftersom de påstådda vittnena varken bevittnat testators underskrift eller själva tillfogat de underskrifter som fanns på handlingen.

Vittnet AK hade bevittnat det äldre testamentet tillsammans med sin fru och stod tillsammans med sin son AA som vittne av det nyare, dock hade de båda männen ett tiotal år senare skrivit en bilaga till det äldre testamentet där de förnekar att de medverkat vid det nyares tillkomst. Dåvarande SKL – numera Nationellt Forensiskt Centrum – uppgav däremot att det var så osannolikt att männens namnteckningar inte härrörde från dem själva att det i princip gick att bortse från den möjligheten. Hovrätten frågar sig därför hur bevisbördan ska hanteras – har testamentstagaren fullgjort sin bevisskyldighet genom att presentera ett formenligt testamente utan märkbara

felaktigheter eller behöver denne även bevisa att vittnet faktiskt är just den som skrivit under?

Eftersom det fanns ett vittnesintyg menade domstolen att den presumtion om giltigt testamente som ett sådant innebär skulle stå fast såvida ingen bevisning framkom som gjorde det sannolikt att det förhöll sig annorlunda. Man ansåg även att

testamentstagaren inte kunde åläggas att presentera bevisning som bryter denna presumtion, utan att det var klandrande parts uppgift att visa att namnteckningarna var falska och därmed testamentet ogiltigt. Slutsatsen blev att det var sannolikt att

testamentet var bevittnat och underskrivet i laga form, det vill säga att

namnteckningarna var äkta och presumtionen fortsatte att gälla, i annat fall hade bevisbördan gått över till motparten. Anledningarna till domstolens ställningstagande var dels det faktum att namnteckningarna var mycket svåra att kopiera, vilket intygades av en ledande expert på ämnet, dels att det fanns omständigheter som minskade tilltron till testamentsvittnenas berättelser. Exempelvis tog man hänsyn till det blotta faktum att ett tiotal år förflutit sedan händelsen och det därför kan vara svårt att minnas sådana detaljer, samt att AK ringt AA och frågat vad denne mindes kring ett eventuellt bevittnande vilket tyder på viss osäkerhet kring förhållandena.

23

En omständighet som tagits upp tidigare i uppsatsen och som även hovrätten nämner i sitt avgörande är att den avlidne E hade undertecknat det nyare testamentet, vilket det inte rådde någon tvist om. Om detta skett i laga form kan det antas att E velat ge det verkan genom sitt agerande och därför varit mån om att även få det bevittnat på korrekt sätt. Varför skulle han i så fall vilja att giltigheten riskerades genom att se till att

namnteckningarna förfalskades? Alternativet för att kompensera för en eventuell vägran hos AK och AA att medverka hade ju varit att helt enkelt skaffa nya vittnen, vilket ter sig betydligt enklare och säkrare än att göra sig besväret att fabricera underskrifterna.

Man kan här använda sig av en princip som kallas för Ockhams rakkniv, med

innebörden att den förklaring som innehåller minst antal led eller företeelser sannolikt är den mest korrekta.³³ I båda de här fallen finns enkla, tänkbara och relativt

okomplicerade förklaringar till de segrande parternas påståenden, med skillnaden att dessa i det ena fallet gör det sannolikt att en testamentshandling är förfalskad, i det andra att den inte är det. Motargumenten präglas å andra sidan av mer svårförklarliga omständigheter, exempelvis att en testator som av grannar samt ett flertal vittnen tillskrivs en antipati mot käranden samt flertalet uttalanden om att hon inte skulle få ärva kontras med att testator egentligen haft goda relationer med den legala arvingen men gjort sig stora besvär för att hemlighålla detta.

Ytterligare en likhet mellan dessa två rättsfall är parternas argumentation samt rättens arbetssätt. Vi ser här att parterna i första hand försöker få ett testamente ogiltigförklarat genom formfel, vilket är ett logiskt yrkande i en möjlig förfalskningssituation men även har den fördelen att en lyckad argumentation där rätten går på den yrkade linjen innebär att ett äldre testamente kan väljas till fördel för ett nyare. Jämför detta med ett påstående att ett nyare testamente oaktat eventuella formfel i vart fall innebär ett återkallande av ett äldre på grund av att testator gjort en otvetydig viljeförklaring därtill, vilket endast kan upphäva det äldre testamentet men inte få ett nyare som är behäftat med formfel att träda in i dess ställe. Normalfallet torde dock bestå av att den part som gynnas av det nyare testamentet angriper alla eventuella formfel i det äldre för att sedan dessutom anföra återkallande medan den som gynnas av det äldre förutom formfel även kan peka på det faktum att det äldre testamentet alltjämt existerar överhuvudtaget, vilket i sig

33 Nationalencyklopedin, Ockhams rakkniv

24

talar för att testator velat att det skulle förbli giltigt. Återigen ska det påminnas om att dennes handlingsalternativ är relativt enkelt, nämligen att förstöra det, för att göra det fullständigt klart att ett nyare dokument ska ersätta det befintliga.

Rätten resonerar i de refererade fallen utifrån sakomständigheterna kring både möjliga avsikter och tillvägagångssätt, exempelvis anförs i T 926–11 av hovrätten att det förefaller osannolikt att E skulle ha nöjt sig med att använda AA och AK som

testamentsvittnen om han varit osäker på utgången av ett sådant handlande. Detta tolkas som en faktisk avsikt från testators sida att försöka upprätta ett giltigt testamente.

Samtidigt tar man upp vittnenas namnunderskrifter, möjligheten att förfalska dem samt deras sviktande minnesbilder som sådana omständigheter som minskar tilltron i deras uppgifter oavsett vad avsikten varit. Då fallen har lågt prejudikatvärde i och med att de enbart är hovrättsavgöranden är det intressantaste och viktigaste i dem det arbetssätt som domstolen använder för att bedöma olika fakta samt hur bevisbördan hanteras i och med vittnesintygen. Detta är dock relevant för att visa på hur dylika fall bedöms i situationer med konkurrerande förordnanden. Alltså: vid förekomsten av flera konkurrerande förordnanden bedömer man eventuell ogiltighet hos dem utifrån

formkraven i 10 kap. ÄB, där en speciell bedömning om presumtionen vid vittnesintyg ska brytas eller kvarstå (om sådant finns) samt om det nyare testamentet eller andra omständigheter kan ses som ett återkallande av det äldre och därigenom få det nyare att äga tilltro.

I rättsfallet RH 1994:67 (som även berör arvsskattens fördelning och beräkning även om dessa resonemang inte har betydelse för denna framställnings huvudämne) var inte de två testamentena på samma sätt uppenbart oförenliga som i de tidigare nämnda.

Istället hade testatorn G år 1992 testamenterat vissa legat bestående av pengar och lösöre till sin sambo och sina syskon, i övrigt skulle de lantbruksfastigheter som utgjorde huvuddelen av kvarlåtenskapens värde fördelas lika mellan 9 stycken

syskonbarn. Följande år, samma dag som han avled, hade G skrivit ett nytt testamente där sambon tilldelas en skoter, en lokal församling en summa pengar samt att en namngiven person tillåts köpa ett antal jordbruksmaskiner av dödsboet.

25

Hovrättens bedömning blir att det senare testamentet endast ska ses som tillägg till det äldre samt eventuellt ändring i de situationer där förordnandena konkurrerar. Detta med ledning av flera faktorer, bland annat att G förordnat om i stort sett all kvarlåtenskap genom legat år 1992, ett år innan sin bortgång. Det nyare dokumentet innehåller likaledes legat, men en proportionellt liten del av kvarlåtenskapen. Dessutom nämns inte 1992 års testamente där, vilket talar för att testator velat hålla det gällande och alltså inte haft någon avsikt att återkalla det.

Utfallet av att låta det nyare testamentet ersätta det äldre skulle åsidosätta legaten till sambon och syskonbarnen, något som G naturligtvis i teorin kan ha velat trots den korta tiden mellan upprättandet av de båda handlingarna, men viket han i så fall rimligtvis borde ha nämnt. Även detta talar alltså för att han menat att tidigare förordnanden skulle kvarstå medan tilläggen gällde utöver originaltestamentet. Hovrätten antar även att de lantbruksmaskiner som omnämns i 1993 års testamente samt legatet till församlingen är tänkta att tas från lantbruksföretaget, varpå resterande mängd efter att dessa utgått ska tillfalla syskonbarnen eftersom det är här majoriteten av dödsboets tillgångar finns.

I fallet resonerar man på ett logiskt och praktiskt sätt kring testators avsikt med det nya förordnandet. Dels utgår man som sagt från att han inte velat inskränka kretsen av testamentstagare då det nyare testamentet varken nämner detta eller gäller samma egendom, dels räknar man med vilka följder han som lekman kan förmodas ha räknat med genom sitt handlande. Det får antas att den typiske testatorn inte har någon större kunskap inom arvsskattens påverkan utan avser att fördela kvarlåtenskapen efter hur den vid en första anblick ser ut att vara beskaffad. Överlag är avgörandet ett bra exempel på det förnuftigaste sättet att hantera icke-konkurrerande förordnanden.

3.3.1 Kort sammanfattning av praxis

Vad gäller situationer med fler än ett testamente är det som synes svårt att dra några generella slutsatser eller sätta upp alltför övergripande riktlinjer, helt enkelt därför att varje situation är så unik och skild från andra. Man kan dock se ett mönster i vilka faktorer som beaktas vid konkurrerande förordnanden, såsom huruvida ett äldre

testamente förstörts, om båda dokumenten är upprättade i laga form eller om det annars finns misstänkta omständigheter kring deras tillkomst, vilken relation testator haft till potentiella testamentstagare samt eventuella andra viljeyttringar eller liknande som kan

26

ge ledning i frågan. Utifrån detta görs sedan en samlad bedömning för att helt enkelt kunna utvärdera vilket av alternativen som förefaller mest sannolikt. I en situation där förordnanden inte utesluter varandra finns det istället en möjlighet att kombinera dem.

4.1 Ändrade förutsättningar vid testamentets aktualiserande

En annan tänkbar situation är en där ett formenligt testamente i och för sig finns, men där något hänt mellan tidpunkterna för upprättande respektive aktualiserande av handlingen. Det kan exempelvis röra sig om att egendom som omnämns i testamentet inte finns kvar i testators ägo då denne avlider, att en testamentstagare hunnit dö före personen som testamentet gäller eller att testator helt enkelt gjort ett misstag vid formuleringen av sin yttersta vilja. Till skillnad från fallet med flera testamenten är vissa av dessa scenarion i vart fall delvis reglerade, främst igenom presumtionsregler vilka återfinns i 11 kap. ÄB.

4.2 Testamentstagaren är avliden

Till en början kan nämnas den omständigheten att testamentstagare redan avlidit när testator gör det, något som inte torde vara alldeles ovanligt med tanke på de långa tidsrymder som kan förflyta mellan upprättandet och testators död. Här stipulerar 11 kap. 6 § att en avliden testamentstagare ersätts av sina avkomlingar, det vill säga barn, barnbarn etc. Detta gäller dock endast under förutsättning att dessa personer annars ingår i gruppen människor som skulle kunna ha rätt att ärva den avlidne, oberoende av om de faktiskt har det vid testators dödsfall eller ej. Detta innebär att barn till någon som skulle ha direkt arvsrätt enligt den legala arvsordningen också omfattas då denne hör till den krets som åsyftas i lagtexten. I annat fall följer av 11 kap. 7 § att det legat eller den andel som den avlidne testamentstagaren skulle ha mottagit tillfaller övriga (universella) testamentstagare i samma proportioner som den övriga kvarlåtenskapen.

Ett kriterium är dock att hela kvarlåtenskapen ska vara omfattad av testamente, annars förutsätts ju testator ha tagit ställning för den allmänna arvsordningen på de punkter som inte omfattas. Således blir utfallet av ett förordnande till en redan avliden

testamentstagare att det blir verkningslöst. Man ska även komma ihåg att 11 kap. 1 § är en huvudregel som har företräde framför övriga lagrum i kapitlet, vilket innebär att om

27

testators vilja kan utrönas med tillräckligt stor sannolikhet bör denna komma ifråga innan några presumtionsregler tillämpas eller egendomen tillfaller legala arvingar.

Ett exempel på något liknande återfinns i rättsfallet NJA 1942 s. 135, vilket förvisso avgjordes enligt annan lagstiftning än dagens men där motsvarande bestämmelser fanns om såväl viljeförklaring som avkomlingars inträde i föräldrars ställe. I fallet hade två makar utan biologiska barn upprättat varsitt testamente med diverse villkor men som i de för frågan relevanta delarna innebar att en del av mannens kvarlåtenskap tillföll hustrun på villkor att den vid hennes död delades mellan personerna W och H. När hustrun sedermera avled hade H tidigare dött, men efterlämnat dottern A. Man försökte alltså komma fram till huruvida A skulle kunna inträda i sin mors ställe eller ej.

Förutom att vara intressant som tidsmarkör (bland annat har docenten i forngermanska språk vars kvarlåtenskap tvisten gäller tidigare testamenterat sitt skrivbord i valnöt till W) gör rätten en mycket omfattande utredning som kulminerar i en viljetolkning med vissa drag av principen i 11 kap. 6 §. W och H har – konstaterar man – närmast haft status som fosterbarn till paret och behandlats som deras egna. I ett dokument som docenten tidigare upprättat finns instruktioner till den tilltänkte testamentstagaren W om hur han ska förfara med diverse egendom för det fall att han inte själv önskar ha kvar den, däri nämns att vissa ägodelar i första hand ska tillfalla W:s eventuella barn. Man tar även fasta på att makarna tydligt tagit ställning för de båda testamentstagarna samt

”arten och omfattningen” av förordnandena till dessa i sin tolkning, vilken utmynnar i att även H:s dotter A får del i kvarlåtenskapen då man antar att det var makarnas vilja att arvet skulle gå vidare till testamentstagarnas barn för det fall att de själva inte fanns i livet.

Eftersom det tycks röra sig om en oberoende viljeyttring från testator är det i fallet förmodligen inte fråga om ett prejudikat som kan utsträcka representationsrätten för avlidna testamentstagares avkomlingar enligt 11 kap. 6 §, utan snarare en ren

viljetolkning enligt 1 § som ju har företräde enligt vad som tidigare nämnts. Däremot finns naturligtvis likheter med förfarandet i lagrummet, med den avgörande detaljen att A inte varit arvsberättigad till någon av makarna då de inte var släkt. Alltså kan det tänkas att rätten snarare jämställt henne med legala arvingars situation, där ett arv till en avliden förälder fortsätter vidare till dennes barn. Oberoende av hur A definieras i förhållande till vilka regler finner rätten det klarlagt att viljan varit att avkomlingar till

28

testamentstagarna skulle ärva för det fall att föräldrarna avlidit, varpå fortsatta hypoteser blir överflödiga. Klart är att det finns utrymme för att tillerkänna någon ett förordnande i en avlidens ställe om det kan visas vara testators vilja.

På temat eventuell representationsrätt för andra än annars arvsberättigade barn återfinns avgörandet NJA 1991 s. 152. Rättsfallet är intressant såtillvida att både tingsrätt och hovrätt för mycket korta och enkla resonemang för att slutligen dra motsatta slutsatser, innan Högsta domstolen fäller ett avgörande som enligt min mening skulle kunna ses som aningen för specifikt för att vara riktigt användbart ur praxissynpunkt. Fallet gäller testatorn SL, som många år tidigare varit sambo med SN och vid sin egen död

testamenterat en fastighet till henne. Problemet här är dock att hon vid upprättandet inte varit i livet sedan nio år tillbaka, men eftersom hon och testator separerat och inte haft någon kontakt därefter har SL saknat kännedom om huruvida hon fanns i livet eller ej vid den tidpunkten. Frågan domstolen ställs inför blir således hur förordnandet till den avlidna tidigare sambon ska hanteras.

HD inleder med att påminna om villkoren för testamentstolkning i 11 kap. 1 § ÄB, där det stadgas att testamentet ska tolkas på det sätt som kan antas överensstämma med testators vilja, med villkoret att det finns en anknytning till den faktiska texten i

dokumentet. Alltså kan tolkningen inte göras helt fristående från testamentet eller strida mot något som uttryckligen skrivits där. Därefter nämner man 11 kap. 6 § ÄB, enligt vilken testamentstagares avkomlingar kan träda in istället för denne om han eller hon avlidit när testamentet aktualiseras. Detta gäller dock som sagt under förutsättning att avkomlingarna skulle kunna vara arvsberättigade efter testator.

I fallet föreligger ingen sådan arvsrätt, dessutom är de personer som gör anspråk på att träda i SN:s ställe varken avkomlingar till henne eller släkt med SL på sådant sätt att de annars skulle ha varit arvingar efter honom. HD erinrar dock om att det i praxis funnits situationer där andra än avkomlingar kunnat representera den avlidne testamentstagaren, men att bestämmelsen överlag ska tolkas restriktivt. Det som ändå fäller avgörandet och låter SN:s släktingar (i praktiken hennes dödsbodelägare) ärva är det faktum att testator vid upprättandet delgett viss information för ett testamentsvittne. För det första har fastigheten inköpts under den gemensamma sambotiden med hjälp av ett lån som SN tagit medan SL varit lagfaren ägare, något som gjort att han kunnat behålla den vid separationen. Vid tidpunkten för avgörandet var det ännu länge kvar innan principen om

29

dold samäganderätt skulle växa fram, vilket innebar att detta var möjligt. Han har vidare uppgett att han på grund av omständigheterna kring köpet sett sig själv som någon form av förvaltare och uppgett för vittnet att om SL skulle visa sig vara avliden skulle hennes släktingar ärva fastigheten. Två dagar därefter har vittnet upplyst honom om att hon mycket riktigt inte längre finns i livet, varpå han vidhållit sin ståndpunkt.

Här tolkar jag HD:s domskäl som att det inte nödvändigtvis handlar om att enbart tillämpa 11 kap. 6 § analogt, utan i lika stor utsträckning rör sig om en ren tolkning av den avlidnes vilja. SL:s uttalanden ger ett visst stöd för uppfattningen att han – även om han sett sig som laglig ägare till fastigheten – ansett sambon ha någon form av berättigat anspråk på densamma eftersom han omnämnt sig själv som ”förvaltare”. Man kan tänka sig att detta beror på att större delen av finansieringen vid inköpet ombesörjdes av henne genom lån. Detta anspråk verkar han vidare ha velat tillmötesgå genom att tillföra fastigheten till hennes förmögenhet oberoende av huruvida hon levde eller ej eftersom anspråket fortfarande skulle ha överförts till dödsboet.

Frågan som behöver ställas är likväl hur användbart fallet är i predikathänseende, eftersom domen är relativt otydligt skriven. Man för från HD:s sida ett omfattande resonemang om 11 kap. 6 § ÄB, men det är oklart huruvida man väljer att göra en långtgående analogitolkning eller om lagrummet avfärdas eftersom detta helt enkelt inte uppges. Istället redogör man för hur paragrafen tidigare bedömts, för att därefter gå direkt vidare till att konstatera att viljeyttringen vid upprättandet bör beaktas vid

tolkningen och släktingarna därför är berättigade till den omtvistade fastigheten. För det fall att det är 11 kap. 1 § man använder sig av saknas en närmare angivelse av vilka faktorer som är relevanta, men det ligger nära till hands att tänka sig att en uttalad viljeyttring i stil med ”med testamentstagare X ska förstås dennes släktingar om han eller hon avlidit före mig själv” ska beaktas oavsett om den finns nedtecknad i själva testamentshandlingen eller inte. Detta förefaller rimligt med tanke på testamentets status som bärare av viljan och en sådan uppgift från testator ligger närmare ett förtydligande än någon egentlig ersättande information.

30

4.3 Egendom som omnämns i testamentet finns inte kvar i

testators ägo

I ärvdabalkens 11 kap. 4 § slås utan större konstigheter fast att ett förordnande som gäller annan egendom än den som ingår i kvarlåtenskapen är utan verkan. Naturligtvis kan man ju inte ge bort egendom man inte själv förfogar över, så vid en första anblick ser rättsläget klart ut. En viss gränsdragning är hursomhelst nödvändig, vilket

utkristalliseras via praxis.

Rättsfallet NJA 1948 s. 405 handlar om möjligheter att hantera tillgångar som härrör från egendom som finns omnämnd i testamente men som sålts av den ena testatorn under dennes livstid. Testationerna är många och snåriga, men det relevanta förordnandet gäller ett flertal fastigheter belägna i Malmö vilka är tänkta att gå till mannens släkting D vid den sista levande makens frånfälle. När hon avlider har dock fastigheterna sålts, varpå D begär att få ut pengar motsvarande köpeskillingen ur boet (i dagens penningvärde motsvarande ca 11 miljoner kronor, en mycket stor summa³⁴) med motiveringen att syftet med den ursprungliga testationen varit att skilja ut dessa

fastigheter från den egendom som skulle återföras till hustruns släkt vid hennes död. Det påstås att de berörda fastigheterna omfattats av kapitalplacering till förmån för mannens adliga släkt och därför skulle tillfalla dem.

Högsta domstolen gör en samlad bedömning i sina domskäl och konstaterar att vissa uppgifter i den mycket omfattande argumentationen ger stöd för D:s uppfattning, bland annat att testator uttalat vid försäljningen att inkomsterna därifrån var ämnade för att betala av skulder och dylikt hänförliga till det släktgods som D och hennes make (för övrigt ryttmästare) innehade. Med ledning av denna och andra liknande uppgifter konstaterar rätten att testators uppfattning torde ha varit att även pengar som trätt in istället för fastigheterna skulle ha samma ändamål och därför tillfalla samma person.

Det kan dock hävdas att omständigheterna är så speciella i fallet att prejudikatvärdet blir något begränsat, eftersom det rör sig om släktgods av stort värde samt att avgörandet kommer från tiden före införandet av nuvarande ärvdabalken, även om HD inte verkar fästa någon större vikt vid egendomens karaktär i avgörandet.

34 http://historicalstatistics.org/Jamforelsepris.htm, 2018-07-05.