I 13 kap. finns några bestämmelser som inte rör formkrav, men ändå har inverkan på testamentets giltighet och därmed kan leda till att ett i övrigt korrekt utformat och upprättat testamente förlorar sin giltighet. Dessa bestämmelser kommer inte att ägnas
35
någon stor uppmärksamhet i denna framställning på grund av det faktum att gränsdragningen och vidhängande praxis skulle kunna vara föremål för en separat uppsats, men de ska ändå nämnas. 2 § slår fast att ett testamente inte gäller om det upprättats under inverkan av en psykisk störning. Vad som utgör en sådan, hur allvarlig påverkan behöver vara samt liknande frågor lämnas därhän för närvarande, men
konsekvensen av dess tillämpning blir alltså total ogiltighet vid klander enligt 14 kap. 5 § ÄB, vilket hänvisar till 13 kap. En annan materiell ogiltighetsgrund utgörs av 13 kap 3 § 1 st., som behandlar situationer där testator blivit tvingad att upprätta testamente eller där missbruk av exempelvis oförstånd eller beroendeställning förekommit.
Rent formuleringsmässigt är det relativt klart vad lagrummen faktiskt betyder, det är naturligtvis inte tillåtet att genom tvång förmå någon att disponera sin kvarlåtenskap på ett visst sätt. Inte heller är det skäligt att en person som lider av en psykisk störning ska kunna disponera över sin kvarlåtenskap under inverkan av den och riskera att handla annorlunda än denne gjort om han eller hon varit frisk. Gällande exempelvis avtal finns en separat lag (SFS 1924:323) om verkan av avtal, som slutits under påverkan av en psykisk störning. I denna stadgas att sådana avtal inte är giltiga och att utgivna prestationer, ersättningar osv. i möjligaste mån ska återgå. Förutom definitionerna rörande psykisk störning, tvång, missbruk av beroendeställning etc. finns dock
ytterligare en komponent av betydelse för rättstillämpning och för eventuella arvingar och testamentstagare som överväger att ge sig in i en tvist. Denna utgörs av
bevisbördans placering och funktion i dylika situationer och kan illustreras genom nedanstående rättsfall ur Högsta domstolens praxis.
Rättsfallet NJA 2009 s. 249 fortsätter testamentsrättens tradition av släktfejder och bygdeoriginal, men ger även en inblick i hur 13 kap. 2 och 3 §§ tillämpas i praktiken. Här hade I avlidit ungefär sex månader efter att han upprättat ett testamente. Den senare delen av sitt liv hade han dock levt i en stuga med låg standard, utan rinnande vatten samt haft tilltagande alkoholproblem. Han hade haft rykte om sig att vara en kufisk person överlag, men under sin sista tid i livet beskrevs han även som förvirrad eller rentav dement. Hans grannar, ÅJ och ÅA, hade kommit att hjälpa honom med mer och mer vardagssysslor och till slut både anställts som vårdare åt honom av kommunen samt förordnats som god man. Han vårdades även under en tid på korttidsboende samt innan sin död på ett vårdboende.
36
Rätten har från början ett antal yrkanden att ta ställning till när de legala arvingarna klandrat testamentet, där grannarna ÅJ och ÅA fanns som testamentstagare. Arvingarna hävdar dels att testamentet upprättats under påverkan av psykisk störning, dels att grannarna utnyttjat I:s beroende ställning och sviktande hälsa för egen vinning.
Rättsfrågan blir till slut hur bevisbördan ska placeras gällande huruvida missbruk enligt 13 kap. 3 § 1st. HD anför till att börja med att bevislättnad ifråga om formkravets uppfyllande föreligger för testamentstagaren om vittnesmening i enlighet med 10 kap. 2 § 2 st. finns med i handlingen, men att uppfyllande av formkraven bara är en del i giltigheten eftersom testamentet fortfarande kan vara ogiltigt på materiella grunder. Exempel på detta är de aktuella lagrummen i 13 kapitlet.
Efter detta följer en redogörelse för äldre rätt och den ändring som skett inom
lagstiftningen. Innan lagen om testamente (SFS 1930:104) – vilken är föregångare till den nuvarande ärvdabalken – gällde att den som åberopade ett testamente hade bevisbördan för att både formella och materiella krav var uppfyllda för det fall att testamentet klandrades.35 Detta motiverades med att arv inom släkten uppfattades som det naturliga sättet att fördela kvarlåtenskap och att testamentet utgjorde avsteg från detta. När lagen sedan infördes hade synen på testamente som företeelse ändrats och man lät istället allmänna processrättsliga principer gälla. Alltså skulle den som påstår något, till exempel en ogiltighetsgrund, styrka det i likhet med förfarandet i exempelvis straffrättsmål. Klagandenas argumentation gick ut på att testamentstagarna borde ha bevisbördan för att inga materiella hinder förekom, eftersom den ena av grannarna varit såväl vårdare som god man för den avlidne.
HD håller förvisso med om att det eventuellt finns en viss risk inbyggd i situationen på grund av den karaktär som grannens uppdrag haft, men det är mycket svårt att dra upp gränser för vilka typer av positioner som i så fall skulle medföra bevisskyldighet i liknande fall. Dessutom finns det en fördel med att tillämpa en enhetlig syn på
bevisbördan över hela rättsområdet. Däremot måste testamentets särskilda art beaktas vid bevisvärderingen och sådana förhållanden som kan ge utrymme för missbruk ska granskas extra noga. I regel kan alltså ett godmanskap innebära att testamentstagaren i praktiken behöver motbevisa missbruksanklagelser på ett relativt omfattande sätt.
37
Prejudikatet landar därför i att den som åberopar ett materiellt fel har att styrka det, även om testamentstagaren innehar en förtroendeställning.
I min mening är detta en rimlig placering av bevisbördan, av flera skäl. För det första kan det i många situationer bli stötande att i någon mån förutsätta att ett korrekt upprättat testamente har materiella brister enbart med utgångspunkt i vem testamentstagaren är. I fallet har exempelvis det faktum att ÅJ och ÅA haft vissa uppdrag tagits som intäkt från klagandenas sida att motiven för en del av deras
handlande varit ekonomiska. Båda parter har åberopat omfattande bevisning angående testators psykiska tillstånd samt övriga förhållanden, utan att någon definitiv övervikt åt någotdera hållet har kunnat konstateras. I ett sådant läge kan man dra sig till minnes att det (formellt korrekta) testamentet innehållit en viljeyttring med bestämd innebörd, varpå det i vart fall inte gått att styrka motpartens argument utan hänsyn till
bevisbördans placering. Att då kräva att testamentstagaren bevisar att något inte förelegat för att ha rätt till sin del av kvarlåtenskapen är en mycket betungande åtgärd för testamentstagaren, medan legala arvingar i regel bör kunna ha lättare att presentera bevisning om de har fog för sina påståenden. En person som lider av en psykisk störning kommer vanligtvis i kontakt med sjukvården, varför journalinlägg, intyg eller uttalanden från vårdpersonal kan styrka ogiltighetsgrunden. Ett testamente som
exempelvis (som i fallet ovan) formulerats av testamentstagaren är lätt att angripa och kräver trovärdig motbevisning från denne för att hålla för rättens granskning. Således anser jag att klaganden har tillräckliga möjligheter att vinna en tvist om situationen är relativt klar, medan det i mer svårbedömda fall framstår som rimligt att
testamentstagaren i tveksamma situationer premieras när denne kan bemöta anklagelserna på ett adekvat sätt. Alltså bör bevisbördan ligga på klaganden.
Utöver detta finns det en rent logisk anledning att placera bevisbördan på den
klandrande parten. En äldre, sjuk person som är inkapabel att sköta vissa saker själv är ofta i behov av olika hjälpinsatser, vilka kan tillgodoses av hemtjänsten, vårdboenden eller liknande. Ett annat alternativ är att vänner, grannar eller släktingar hjälper
vederbörande med exempelvis vård, matinköp eller ekonomiska frågor istället för eller som komplement till vårdens insatser. I en sådan situation är det naturligt att personen kan känna tacksamhet mot dem som ställt upp och till och med vilja premiera detta, vilket vi sett exempel på i det tidigare refererade målet T 3092–12 (flera testamenten,
38
varav ett till hjälpsamma grannar). I kombination med tidigare anförda ståndpunkter kan detta bidra till uppfattningen att den som önskar angripa ett testamente ska behöva belägga oegentligheter från testamentstagarens sida då testator i en liknande situation mycket väl kan uppleva sig ha goda skäl för sitt förordnande och av fri vilja
testamentera viss egendom oaktat den möjliga beroendeställningen han eller hon kan ha haft till mottagaren.