Det första rättsfallet – NJA 1959 s. 658 – handlar om situationen när ett testamente har förstörts och vad som krävs för att det i så fall ska förbli – eller åter bli – gällande. I fallet hade I avlidit och upprättat testamente till förmån för G. Emellertid hade
handlingen rivits av på mitten och lagats med tejp. Under själva förordnandet fanns tre tillägg: ett vittnesintyg av sedvanligt slag, en förklaring från testator att skadan på pappret skett av misstag samt ett intyg att denna förklaring skrivits under av testator som varit vid sina sinnens fulla bruk även vid detta tillfälle. I tingsrätten klandras testamentet med motiveringen att testator vid upprättandet lidit av vad som i dagens
36 Walin & Lind, Ärvdabalken: en kommentar s. 290.
37 A. a. s. 291.
43
lagstiftning motsvarar psykisk störning, men då intyget innebär en presumtion för giltighet och kärandena inte kan styrka detta, lämnas deras talan utan bifall.
I hovrätten lägger kärandena så till ett par grunder för sin talan, nämligen att testator utsatts för otillbörlig påverkan från G samt i andra hand att ett återkallande skett genom sönderrivandet. Hovrätten finner inga hinder för att pröva även dessa grunder, men kommer likväl fram till samma slutsats som tingsrätten. I HD anför kärandena att testator frivilligt rivit sönder handlingen och att även om I själv skrivit under tillägget är det G som lagat testamentet och vittnena till underskriften är G:s svåger med hustru. Han genmäler å sin sida att det varit rimligare för I att – för det fall hon önskade återkalla förordnandet – vara noggrannare med att förstöra det samt inte ge det till testamentstagaren därefter. Högsta domstolen konstaterar att det är fullt möjligt att sönderrivandet skett medvetet från I:s sida då hon uttryckt förbittring över den ekonomiska situation hon hamnat i då G tagit hand om vissa ekonomiska
angelägenheter för hennes räkning. Dessutom hade hon bott hos honom under de sista åren av sitt liv efter att ha flyttat till Värmland från Stockholm där hon tidigare bott, varpå G fått tillgång till större delen av hennes pension. Hon hade även börjat visa tecken på att vara sinnesförvirrad. HD bedömer således att det finns en inte obetydlig möjlighet att hon rivit sönder testamentet av fri vilja men därefter antingen inte velat erkänna det för G eller inte förstått betydelsen av det nya intyget och påskriften.
Eftersom G är den som påstått att testamentet ska äga giltighet, har han bevisbördan för att det skett av misstag och att testator ej velat återkalla testamentet. Han har inte presenterat tillräcklig bevisning för att stödja sin ståndpunkt och därför vinner arvingarnas talan bifall.
En hänvisning till nyssnämnda fall görs i det nyare rättsfallet NJA 2017 s. 362. Omständigheterna är här betydligt mindre komplicerade, testatorn B har helt enkelt testamenterat till grannen G men när testamentet återfinns av en legal arvinge är det rivet i flera delar. Prejudikatfrågan (som hänskjuts direkt från tingsrätten till Högsta domstolen) handlar om hur bevisbördan ska se ut gällande om B själv rivit sönder testamentet och den förmodade avsikten med detta. HD tar sin utgångspunkt i att den som hävdar att återkallelse har skett har bevisbördan för det, men konstaterar vidare att testator i regel är den som förfogar över testamentet och att en förstörelse därför kan antas ha skett på dennes initiativ. Bevisbördan för att det eventuellt förhåller sig på det
44
sättet ligger då på den som åberopar testamentet. I en referens till NJA 1959 s. 658 nämner man att det även är testamentstagarens uppgift att styrka att sådan förstörelse av handlingen skett av misstag.
HD nämner också de två rättsfall om saknade originaltestamenten som refererats tidigare i denna framställning, detta som ett exempel på att testamentstagaren även i sådana fall har bevisbördan för att testamentet inte är återkallat. Dock är det i sådana fall tillräckligt att testamentstagaren gör det övervägande sannolikt att förordnandet inte dragits tillbaka. I 2017 års fall har testamentet dessutom hittats av en arvinge, som då naturligtvis haft en teoretisk möjlighet att förstöra det. Domstolen resonerar å andra sidan på så sätt att testator – i och med lagens formulering där inga formkrav finns på återkallandets art, bevittnande, etc. – har en berättigad förväntning på att testamentet ska bli ogiltigt om denne förstör det, oberoende av om förstörandet bevittnats eller
dokumenterats på annat sätt. Dessutom finns det fördelar i att ha en enhetlig syn på bevisbördans placering i olika typer av situationer, samt att det vore orimligt om olika saker gällde ett försvunnet och ett förstört testamente. Att testamentstagaren ska hamna i en lättare bevissituation när testamente är förstört är enligt HD orimligt. Alltså saknas skäl att kasta om bevisbördan endast på grund av det faktum att personer som skulle kunna ha intresse av att förstöra handlingen också haft möjlighet att göra det, inte heller finns det något generellt svar på frågan vem som mest sannolikt har förstört testamentet i ett liknande scenario. Detta naturligtvis under förutsättning att en av dem som kunnat genomföra förstörandet varit testator själv.
I förevarande fall avled testator ungefär nio år efter testamentets upprättande efter att ha varit inlagd på sjukhus i två veckor, en tid där man kan anta att han inte haft tillgång till testamentet. Om man istället förutsätter att testamentet skrivits exempelvis under sjukhusvistelsens första dag och därefter förvarats i hemmet (eller i bankfack som kanske en släkting med fullmakt haft tillgång till) kan man i större grad utgå från att han inte egenhändigt förstört testamentet eftersom han helt enkelt haft mindre möjligheter att göra det från sin sjukhussäng. HD uttalar gällande beviskravet att den som åberopar testamentet kan ha mycket svårt att bevisa att handlingen förstörts av tredje part och att det därför bör räcka med att – i likhet med tidigare fall – kunna göra det övervägande sannolikt att innehållet fortfarande avspeglar testators yttersta vilja. Detta kan bestå i att göra det sannolikt antingen att någon annan än testator förstört testamentet eller att
45
testator trots att han förstört det ändå velat att det ska vara i kraft, eftersom bara det faktum att handlingen är makulerad inte i sig innebär att det inte ska gälla. Däremot utgör ju detta en presumtion för den utgången, så länge inte testamentstagaren kan fullgöra sin bevisskyldighet och göra just övervägande sannolikt att motsatsen faktiskt föreligger. I det aktuella fallet fann rätten dock att testamentstagaren G inte hade gjort detta i tillräcklig utsträckning, varpå tingsrättens dom stod fast och de legala arvingarna tillerkändes kvarlåtenskapen.
Genom dessa överväganden som nämnts ovan förefaller rättsläget ganska konsekvent. Om en testamentstagare vill åberopa ett testamente är det naturligtvis en besvärande omständighet för denne att handlingen inte finns tillgänglig i oförstört original. För att vända presumtionen att den då inte är gällande är det likaså naturligt att den som drar nytta av den omtvistade handlingen framlägger bevis för att den trots detta skulle vara ämnad att tillämpas. Bevislättnaden framstår även den som en rimlig kompensation för den svårighet som bevisbördan innebär, där fullständig visshet är omöjlig men det kan finnas tillräckliga tecken i en viss riktning för att i vart fall i teorin låta
testamentstagaren få ta del av kvarlåtenskapen.