Det finns ingen mening med utomhuspedagogik i historia
8.3 Avslutande reflektioner
Vilka uppfattningar som kan skönjas hos SO-lärare angående utomhuspedagogik och historia skulle rimligtvis kunna tänkas spela roll för hur historieundervisningen bedrivs. I en vidare syn skulle detta också generellt kunna tyda lärares uppfattningar av läranderummet och också deras människo- och kunskapssyn. Kan kunskap alltid förmedlas inom klassrummet utan att bli fragmenterad, eller är kunskapen i vissa fall beroende av kontexten? Detta ser jag som en fråga som gäller inte bara historieämnet, utan alla ämnen i skolan. Vidare är också följande frågor relevanta inom hela skolverksamheten: kan motivationen och den personliga upplevelsen hos eleven ökas genom att använda olika läranderum mer medvetet? Kan detta också leda till ett högre fysiskt och psykiskt välmående samt skapa tryggare relationer mellan elever och lärare och elever sinsemellan?
Lärares medvetenhet kan i hög grad tänkas påverka deras uppfattningar av både
utomhuspedagogik och uterummet som ett läranderum. Därför vore det relevant att i större utsträckning erbjuda utomhuspedagogiska utbildningar inom lärarprogrammet, som är på en akademisk nivå. Risken anser jag annars vara att utomhuspedagogik ständigt sammankopplas med skogspromenader och svampplockning, där de pedagogiska idéerna inte är i fokus. Genom utbildning i utomhuspedagogik skulle lärare också kunna bli medvetna om vad som kallas för ”den tysta kunskapen” och oförutbestämdheten, och utifrån detta lära sig att hantera och använda sig av de tillfällen till autentiskt lärande som utomhuspedagogiska aktiviteter skulle kunna ge.
För vidare diskussioner angående utomhuspedagogik och historiedidaktik anser jag att denna studie har öppnat ett smalt fönster. Jag vågar mig på att göra denna liknelse, då mig veterligen ingen tidigare forskning angående utomhuspedagogik och historieämnet har genomförts. För att fortsättningsvis kunna göra tydligare kopplingar mellan uppfattningar, praktiker eller didaktiska ställningstaganden krävs forskning som fokuserar både
historiedidaktik och utomhuspedagogik. Studien visar exempelvis att historiedidaktiker (Aronsson 2004) och kursplanen för historia (Skolverket, Historia [hämtad 2009-05-10]) framhåller att lärarna bör fokusera på att utveckla elevernas historiemedvetande, samtidigt som historielärare inte uppfattar att elevernas relation till framtiden är relevant. Detta är en fråga där historiedidaktik och utomhuspedagogik möts. Åter igen är det relevant med kurser i
lärarprogrammet som fokuserar på rummets betydelse. Jag anser att det vore en stor vinst att blivande historielärare blir medvetna om och diskuterar olika platsers betydelse utifrån historiedidaktik. Samtidigt är det också i hög grad nödvändigt med vidare forskning.
Denna studie har utgått från en fenomenografisk ansats, där uppfattningar har särskilts från informanterna. Om man för en stund betraktar forskningsvärlden som ett konstgalleri i flera rum, så ser jag denna fenomenografiska studie som en sammanställning av de verk som finns i ett specifikt rum. Denna studie är som en lista med olika uppfattningar, varsågod, ta dig en titt! Om man sedan är intresserad av att ta en närmare titt på verken och se dem ur flera synvinklar, så måste man gå närmare och fokusera ett objekt i taget. Det kan leda till utförligare
beskrivningar. Det kan också bli intressant att gå in i nästa rum, för att se vad som finns där. Om denna studie är en sammanställning av olika verk, så kan man anta att exempelvis en fenomenologisk studie snarare hade beskrivit verken ett för ett, där alla detaljer och ornament hade beskrivits. Denna fenomenografiska studie anser jag passande i ett läge som detta, då ett område kartläggs för första gången. Med andra ord menar jag att det vore intressant att i framtiden se forskning som utgår från andra teoretiska ansatser, och också använder sig av ett annat urval. Vad anser exempelvis elever i åldern 13-15 om att använda olika rum i
undervisningen? Tycker föräldrar att det är relevant med utomhuspedagogik i historia, eller anser de att det är bortkastad tid? Detta blir också en fråga om vad kunskap är, och om historielärande är mer än kungar och årtal.
Angående urval är det också intressant att för ett slag fundera över studiens begränsade antal informanter, och att dessa fyra alla var män. Det var inget aktivt urval, men i likhet med exempelivs Simone de Beauvoir (2004) anser jag att genus, det vill säga det socialiserade könet, kan spela roll för förståelsen av verkligheten. Därför hade det varit intressant att i vidare forskning se ett större urval som består av både kvinnor och män eller flickor och pojkar.
Slutligen står jag vid en av de sista frågorna som är för mig att svara på: är
utomhuspedagogik i historia lösningen på hur eleverna kan förstå varför de läser historia, att de kan känna att ämnet berör och att de kan skapa sammanhang mellan dåtid, nutid och framtid? Svaret måste bli både ja och nej. Utomhuspedagogik som ett historiedidaktiskt fenomen är inte
något annat än just ett didaktiskt fenomen som innebär ett visst förhållningssätt. Om
utomhuspedagogik ses som ett begrepp som enbart handlar om var man befinner sig, så tror jag som studien också visar att behållningen med utomhuspedagogiska aktiviteter i historia enbart blir ökad motivation, ökat socialt samspel och eventuellt ökad djupinlärning. Det innebär dock ingenting för elevernas historiemedvetande, för att nå dit behöver utomhuspedagogik som historiedidaktiskt begrepp fyllas med ett hur och varför och även andra didaktiska frågor som
med vem, när då m.m. Ett exempel på hur kan vara att se rum eller landskap som bärare av
berättelser, vilket är en väsentlig skillnad från att se ett landskap som en äng, ett dike och ett hus. Det innebär naturligtvis fortfarande inte att utomhuspedagogik i historia är den enda vägen till ökat historiemedvetande hos eleverna, men jag tror att förhållningssättet är ett stort steg på vägen.
Efterord
”Utomhuspedagogik, nej det håller inte vi på med. Vi sysslar med ute-pedagogik.”, sa min syster och fortsatte plocka med disken. Samtidigt som hon i sin utbildning gick vidare med utepedagogik, började jag gräva i fåran utomhuspedagogik. Det finns många olika inriktningar angående dessa ämnen, från äventyrspedagogik till miljöpedagogik och upplevelsepedagogik (exempelvis Szczepanski 1993 och Aronsson & Larsson 2002). Jag är mycket nyfiken på vad framtiden har att bringa angående utveckling av dessa frågor. Jag ser också fram emot att gå ut i sommaren och leta efter historiska spår, i både solsken och skugga.