Det finns ingen mening med utomhuspedagogik i historia
8.1 Utomhuspedagogik som ett historiedidaktiskt förhållningssätt
Två uppfattningar av utomhuspedagogik som ett möjligt didaktiskt förhållningssätt eller ej har påvisats i studien. Den ena är Utomhuspedagogik är ett möjligt historiedidaktiskt
förhållningssätt, och den andra är Utomhuspedagogik är inte ett möjligt historiedidaktiskt förhållningssätt. I den senare uppfattningen följer dragen Men utomhuspedagogik i historia är ändå relevant, och Det finns ingen mening med utomhuspedagogik i historia.
Detta kan också kopplas till lärares tankar om den didaktiska frågan hur, då uppfattningen att Utomhuspedagogik är ett möjligt historiedidaktiskt förhållningssätt innebär att de
utomhuspedagogiska aktiviteterna sätts in i ett skolsammanhang. Uppfattningen
Utomhuspedagogik är inte ett möjligt historiedidaktiskt förhållningssätt – Men
utomhuspedagogik i historia är ändå relevant innebär däremot att utomhuspedagogiska
aktiviteter är relevanta men att de inte är kopplade till skolsammanhanget, utan snarare ses som en trevlig utflykt. I uppfattningen Utomhuspedagogik är inte ett möjligt historiedidaktiskt
förhållningssätt – Det finns ingen mening med utomhuspedagogik i historia, skulle svaret på
den didaktiskta ”Hur?”-frågan bli ”Inte alls”.
Det senare draget innebär att inga utomhuspedagogiska aktiviteter ses som relevanta i historieämnet. Det innebär att den mening som lyfts fram med utomhuspedagogik som ett möjligt historiedidaktiskt begrepp, så som ökat historiemedvetande, ökad motivation, ett djupinriktat lärande och en möjlighet till historiska upplevelser uteblir. Enligt Strotz & Svenning (2004, s. 31) innebär ett lärande som ständigt sker i klassrummet att de autentiska uppgifterna och frågorna blir ituplockade, och att detta leder till kunskaper som bara är användbara inom skolvärlden. De eventuella historiedidaktiska fördelarna med
utomhuspedagogik utnyttjas alltså inte.
Historiedidaktikern Aronsson (2004, s. 107) menar att historiska upplevelser kan leda till att väcka ett nytt intresse, till ökad nyfikenhet och tillsammans med bakgrundskunskap och reflektionsförmåga skapa sammanhang mellan historiska fenomen i förhållande till nutid och framtid. Med andra ord kan det leda till ökat historiemedvetande. Uppfattningen
Utomhuspedagogik är inte ett möjligt historiedidaktiskt förhållningssätt – Men
utomhuspedagogik är ändå relevant innebär att de kunskaper som förmedlas under en
(åtminstone inte sådana som har ”lästs” i skolan). Kanske kan man tänka sig att läraren gör några instick i stil med ”Ni minns väl vad vi läste om medeltiden”, men inte mer än så. Utifrån Aronssons resonemang innebär det att eleverna eventuellt kommer att fånga historiska
upplevelser och känslor, men att de inte kommer att leda till ett ökat historiemedvetande. Utomhuspedagogik är bland annat, enligt NCU, att ”växelspelet mellan sinnlig erfarenhet och boklig bildning betonas” (NCU [hämtad 2009-04-28]) vilket är svårt att härleda till draget Men
utomhuspedgogik är ändå relevant. Växelspelet mellan böcker och sinnlig erfarenhet är lättare
att härleda till Utomhuspedagogik är ett möjligt historiedidaktiskt begrepp. Där relateras de utomhuspedagogiska upplevelserna till ett skolsammanhang, och de är inplanerade i relation till den övriga historieundervisningen. Alltså skulle det, utifrån Aronssons (2004, s. 107)
beskrivning om historiska upplevelser och lärande, kunna skapa ett ökat historiemedvetande. Ett ökat historiemedvetande uppfattas dock inte vara meningen med utomhuspedagogik i historia. Utifrån uppfattningen Utomhuspedagogik är ett möjligt historiedidaktiskt begrepp är meningen med utomhuspedagogik i historia att utifrån en historisk upplevelse eller känsla dels öka historiemedvetenheten, dels öka motivationen i ämnet. Historiemedvetenhet innebär att en människa utifrån sina kunskaper om historien kan placera sig själv i relation till den (Aronsson 2004, s. 67). Historiemedvetandet utgår dock från relationen mellan både dåtid, nutid och framtid, och är också vad som nämns i kursplanen för historia. Enligt Aronsson (2006, s. 67) är historiemedvetenhet något som en människa kan brista i, på grund av avsaknad av
historiekunskaper, medan historiemedvetande är något som alla människor bär på. Begreppet historiemedvetenhet är något som jag själv har använt som tolkningsredskap av uppfattningen, då lärarna själva varken använder ordet historiemedvetenhet eller historiemedvetande. Dock är det tydligt att uppfattningen inte på något sätt innebär att eleverna ska få en förmåga att relatera till både dåtid, nutid och framtid. Med tanke på de omgivningar som nämns, exempelvis
stadsvandringar, kan detta tyckas underligt då en stad tydligt kan visa på både spår från olika tider i historien, i hög grad nutid och även framtid (Aronsson 2004, Gerner 2008).
Uppfattningen fokuserar i stället på att eleverna utifrån nya kunskaper i historia kan relatera till dåtid och få en förståelse för de människorna, och också se varför det ser ut som det gör idag – detta kan enligt Aronssons (2004, s. 67) definition beskrivas som just historiemedvetenhet. En skillnad finns alltså mellan historiedidaktiker och kursplanen å ena sidan och SO-lärare å andra sidan.
Att utomhuspedagogik som historiedidaktiskt förhållningssätt kan leda till en
överrens om. Den historiska upplevelsen eller känslan leder till ett väckt intresse eller en ökad nyfikenhet inför olika frågor. Detta innebär inte att utomhuspedagogiska aktiviteter i historia är det enda sättet att skapa historiska upplevelser på, exempelvis böcker, filmer och berättelser kan säkerligen också skapa dessa upplevelser. Men utomhuspedagogiska aktiviteter tror jag är en av dessa vägar till upplevelsen, och kan förutom själva upplevelsen också skapa ökad social samvaro och ökad psykisk och fysisk hälsa. Den holistiska karaktären finns i
utomhuspedagogik på ett sätt som det kanske inte gör i exempelvis film- eller boklig bildning. Detta innebär inte att utomhuspedagogiska aktiviteter alltid är de bästa aktiviteterna i
historieämnet i skolan, men att det som enligt NCU’s definition ([hämtad 09-04-28]) menar bör ske ett växelspel mellan boklig bildning och sinnlig erfarenhet.
Utifrån uppfattningen Utomhuspedagogik är inte ett möjligt historiedidaktiskt begrepp –
Men utomhuspedagogik i historia är ändå relevant, uppfattas meningen med
utomhuspedagogik i historia vara att själva aktiviteten bidrar till ökat socialt samspel mellan lärare och elever och ökad motivation samt bättre minne. Detta är alltså inte kopplat till utomhuspedagogik som ett historiedidaktiskt begrepp, utan snarare utomhuspedagogik som fenomen. Liksom lärarna menar också bland andra Dahlgren & Szczepanski (2004, s. 12 ff.), Ericsson (2004, s. 146) Foran (2005) och Lundegård 2004 att utomhuspedagogik leder till bland annat ökad motivation, tryggare relationer och ett djupinriktad lärande. Uppfattningen att eleverna bättre minns vad de har gjort med sina händer eller upplevt med sina sinnen, kan beskrivas som att ett djupinriktat lärande i autentiska miljöer är en anledning till
utomhuspedagogik enligt både tidigare forskning (exempelvis Dahlgren & Szczepanski 2004) och studiens resultat. Att relationerna blir bättre och tryggare mellan elever och lärare är också något som Foran (2005) nämner, och att detta ofta anges som en anledning till varför lärare genomför utomhuspedagogiska aktiviteter. Så även i denna studie. Dock visar studiens resultat att relationerna mellan eleverna helt ses förbi. Att den sociala samvaron elever emellan på något sätt skulle kunna tänkas förändras eller förbättras genom utomhuspedagogiska aktiviteter är inte något som nämns.