Inledning
Avsikten med 1920 års lag var att komma till rätta med värnpliktsvägrarproblemet. Genom att infora möjligheten till civilt arbete såväl vid som utanför förbanden försökte man tillmötesgå också de samvetsömma som vägrade att bära uniform och arbeta vid truppen. Det visade sig dock att undantagslagstiftningen som den utformats inte var tillräcklig.
En av tvistefrågorna i 1920 års förslag var, som jag visade i kapitel 6, frågan om vilka grunder för samvetsbetänkligheter som skulle accepteras.
Slutligen enades man om formuleringen ”allvarliga, på religiös övertygelse grundade samvetsbetänkligheter” och andra lagutskottet menade att här också skulle inrymmas vissa av dem som hade etiska grunder för sin vägran. Detta syfte uppnåddes inte, utan stadgandet kom att tolkas restriktivt. Det blev med andra ord inte någon större förändring i tillämpningen jämfört med de regler som gällde tidigare enligt 1902 års cirkulär. De som inte kunde visa religiösa grunder för sin vägran hamnade fortfarande i fängelse gång på gång.
Ett fall av etisk grundad vägran kom att väcka särskild stor uppmärksamhet under perioden och, som jag kommer att visa nedan, påverkade utformandet av 1925 års lag om samvetsömma vägrare. Det var Stig Holms vägran 1923, det fall som jag presenterade i kapitel 1. Han hänvisade till kulturella och humanistiska skäl för sin vägran och uppgav att han hade kommit fram till sin övertygelse på rent intellektuell väg. När han dömdes till tre månaders fängelse för sin vägran ledde det till krav på att lagen måste ändras, det var inte rätt att sätta sådana personer i fängelse. Alla var dock inte av samma uppfattning. Jag kommer att visa nedan att den sorts vägrare, som Holm sågs som representant för, bland militära företrädare kom att uppfattas som ett hot mot värnpliktens idé.
Genom 1920 års lag accepterades två olika kategorier samvetsömma värnpliktiga, definierade utifrån vilken tjänstgöring de skulle komma att genomfora. Det böljade nu mer allmänt talas om ”vapenvägrare” respektive
”civilarbetare” när man diskuterade de samvetsömma i olika utredningar och lagförslag. Vapenvägrare var de som vägrade att bära vapen, men accepterade att utföra sin tjänst vid truppen, medan civilarbetare var de som vägrade att bära såväl vapen som uniform och därför fick tjänstgöra utanför truppen. Grunderna för deras samvetsbetänkligheter var dock desamma, fortfarande accepterades bara religiösa grunder.
Däremot fanns en viktig skillnad mellan dessa grupper och det var förekomsten av straffbestämmelser för eventuella förseelser som de kunde göra sig skyldiga till under sin tjänstgöring. För vapenvägrama var detta inte ett problem, de omfattades av bestämmelserna i strafflagen för krigsmakten eftersom de utförde sin vapenfria tjänst vid truppen och lydde under militära befal. För civilarbetama såg dock situationen annorlunda ut.
De arbetade utanför truppen, i civila kläder och i civil verksamhet. När civilarbetaren utförde skogsarbete åt Vattenfallstyrelsen fanns inga militära befal närvarande. Så länge civilarbetama utförde sitt arbete fanns inga problem, men vad kunde man göra om de inte inställde sig till tjänstgöring eller om de avvek från arbetet? Var strafflagen for krigsmakten tillämplig i dessa fall? Detta var en fråga som också kom att diskuteras under den nu aktuella perioden.
I kapitel 6 visade jag att man såväl i kommitténs arbete som i propositionen hänvisade till hur Danmark 1917 reglerat värnpliktsvägrarfrågan. År 1922 lagstiftade även Norge om samvetsömma värnpliktiga. Lagen omfattade vägran att utföra militärtjänst ”begrundet i en alvorlig religiös overbevisning eller i andre alvorlige samvittighetsgrunde”.641 Det diskuterades om lagen skulle omfatta också politiska vägrare, men det norska stortinget tog avstånd från en sådan tolkning av lagen. Det fanns dock en osäkerhet om vad som skulle omfattas av uttrycket ”andre alvorlige samvittighetsgrunde” och 1924 böljade man överväga om också politiska vägrare skulle fa möjlighet till civilt arbete istället for militärtjänst.642 I juli 1925 beslutade det norska stortinget att lagen skulle omfatta också politiska vägrare. Det fick som konsekvens att vägrare som hävdade att deras vägran grundade sig på uppfattningen att forsvarsväsendet användes av en klass for att förtrycka en annan fick möjlighet att utföra civilt arbete istället for militärtjänst.643
641 Ag0y 1987 s. 381.
642 Ruud 1979 s. 262.
643 Ruud 1979 s. 263 f.
Den parlamentariska kontexten 1920-1925644
Som påpekades i kapitel 6 satt socialdemokraterna i regeringsställning under större delen av perioden 1920-1925, med Hjalmar Branting som statsminister. Rickard Sandler övertog sedan statsministerposten kort före Brantings död. Ernst Tryggers högerministär satt i regeringsställning under ett och ett halvt år mellan april 1923 och oktober 1924.
De partipolitiska förändringar som skedde under perioden var bland annat att liberalerna splittrades över förbudsfrågan 1922. Liberala samlingspartiets förbuds vänliga majoritet kallade sig 1923 Frisinnade folkpartiet och 1924 bildades Frisinnade folkpartiets riksdagsgrupp med Carl Gustaf Ekman som ordförande. Frisinnade landsföreningens minoritet, som röstade mot ett förbud, bröt sig ur landsföreningen och bildade 1923 Sveriges liberala parti, med en riksdagsgrupp som kom att kallas Liberala riksdagspartiet. Ordförande blev Eliel Löfgren. De båda grupperingarna slogs sedan samman 1934 och man återupptog namnet Folkpartiet.
De båda bondepartiema utvecklade ett nära samarbete i riksdagen och gick samman redan 1922. Den socialdemokratiska vänstergruppen splittrades 1920 i en Moskvatrogen majoritet som kallade sig Sveriges kommunistiska parti och en minoritet som behöll det gamla namnet. 1923 återförenades vänstersocialisterna med socialdemokraterna, medan det kommunistiska partiets riksdagsgrupp splittrades i två fraktioner 1924. Zeth Höglund ledde en grupp inom partiet som ville frigöra sig från ett direkt beroende av Moskva, medan majoriteten av partiet, ledd av Karl Kilbom, var fortsatt Moskvatrogna.
Under den här perioden möter vi tre olika försvarsministrar: Per Albin Hansson, Carl Gustaf Hammarskjöld och Carl Malmroth. Hansson tog över som partiledare efter Hjalmar Brantings död, han satt i andra kammaren 1918-1946 och var försvarsminister under en period 1920, 1921-1923, samt 1924-1926. Hammarskjöld tillhörde första kammarens nationella parti 1925-1932 och var försvarsminister 1920-1921. Hem var medlem av föresvarsrevisionen 1919-1923 och var chef för generalstaben 1922-1930.
Malmroth var sekreterare i försvarskommissionen 1918-1919 och generalsekreterare i försvarsrevisionen 1919-1923. Han var försvarsminister i Tryggers ministär 1923-1924.
644 Informationen om partisammansättningen och mandatfördelningen i de båda kamrarna bygger på uppgifter i Stjemquist 1996 s. 114-124 samt Carlsson 1988 s. 15-27. De biografiska uppgifterna om de olika aktörerna i riksdagsdebatterna är hämtade ur
Tvåkammarriksdagen 1867-1970. Ledamöter och valkretsar. Bd 1-5.
Förändringar rörande samvetsömma värnpliktiga 1921—
1924
Lagen som reglerade samvetsömmas möjlighet att utföra civilt arbete vid eller utanför truppen trädde som ovan nämnts i kraft den 1 januari 1921.
Däremot fanns under första året inga tillämpningsföreskrifter i förordningen för civilarbetamas tjänstgöring och de första civilarbetama inkallades inte förrän under 1922.645
En av anledningarna till att man väntade med att inkalla civilarbetama var att det relativt omgående hade uppmärksammats att bestämmelsen om att tjänstgöringen skulle utföras i en följd i praktiken hade visat sig vara svår att genomföra. Försvarsdepartementet hade utrett vilken sorts arbete civilarbetama kunde användas till och kommit fram till att större delen av dessa värnpliktiga var lantbmksarbetare. Därför föreslog man att civilarbetama skulle sammanföras till en eller flera arbetsavdelningar och användas för ”fredligt kulturarbete”, dvs. arbete inom exempelvis lantbmk, skogsvård och väganläggningar.646 Det ansågs dock svårt att ordna sådant arbete på vintem och därför var det bättre att dela upp arbetet i två omgångar.647
Andra lagutskottet instämde med tankegångarna i propositionen, men menade att möjligheten att tjänstgöra i två omgångar endast skulle gälla för civilarbetama. För vapenvägrama fanns inte samma svårigheter med att ordna arbete under vintem. Riksdagen gick på utskottets linje och lagändringen trädde i kraft 1922.648
De samvetsömmas tjänstgöringstid kom också att bli föremål för en lagändring. Efter världskrigets slut hade det genomförts en allmän minskning av tjänstgöringstiden för värnpliktiga som tillhörde årsklasserna 1918-1922 och 1923 presenterades ett förslag om att de samvetsömma skulle fa möjlighet att hemförlovas före tjänstgöringstidens slut.649 Departementschefen ansåg att en omprövning av tjänstgöringstiden för de samvetsömma borde komma till stånd, eftersom detta skett för övriga värnpliktiga. Förlängningen av tjänstgöringstiden för de samvetsömma syftade bland annat till att minska risken för simulation, men departementschefen menade att detta syfte inte riskerades om tiden kortades något. Förslaget var att Kungl. Maj:t fick möjlighet att korta tjänstgöringstiden med som mest 60 dagar genom hemförlovning av den samvetsömme före tjänstgöringens slut.650
645 Se SFS 1920:742 jämfört med SFS 1922:186. Se också Andra lagutskottets utlåtande 1922:11 s. 4 samt Prop. 1923:3 s. 5.
646 Prop. 1922:173 s. 4.
647 Prop. 1922:173 s. 5.
648 Andra lagutskottets utlåtande 1922:11. Första kammarens protokoll 1922:25 s. 70. Andra kammarens protokoll 1922:27 s. 103. SFS 1922:145.
649 Prop. 1923:3 s. 3 f.
650 Prop. 1923:3 s. 6 f.
Andra lagutskottet föreslog den förändringen i förslaget att tjänstgöringstiden för studenter och liknande, som hade en längre tjänstgöringstid, skulle kunna kortas med som mest 90 dagar, medan 60 dagar skulle gälla för värnpliktiga i allmänhet.651 Utskottet hade inget att invända mot en förkortning så länge den användes med försiktighet och hemförlovning i förtid bara medgavs när risk för simulation kunde uteslutas.
Kamrarna gick på utskottets linje.652
Försvarsminister Malmroths förfrågan om erfarenheterna av 1920 års lag
När Carl Malmroth tillträdde som försvarsminister i Ernst Tryggers ministär våren 1923 uppdrog han åt en officer inom lantförsvarets kommandoexpedition att utarbeta ett utkast till en ny lag angående samvetsömma värnpliktiga. Utredaren, major A. Meyerson, var chef för kommandoexpeditionens vämpliktsdetalj. Han förespråkade att man också fortsättningsvis endast skulle acceptera religiösa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring. Öppnade man för andra grunder för samvetsbetänkligheter, t. ex. etiska eller kulturella grunder, skulle det leda till stora svårigheter att undersöka allvaret i dessa. Det skulle också krävas att tjänstgöringstiden för sådana samvetsömma gjordes ännu längre än för de religiösa vägrama. Det största problemet för försvarsväsendet var dock, enligt Meyerson, ”den lagstadgade rättigheten att kunna under förebärande av något så vagt som ’etiska’ skäl undandraga sig utbildningen för landets försvar”.653
Det framgår av handlingar som förvaras tillsammans med Meyersons promemoria att den utsattes för kritik när den blev känd. Försvarsministern blev exempelvis tvungen att i en intervju i Svenska Morgonbladet understryka att promemorian bara var tänkt att ligga till grund för vidare behandling av frågan och att den inte gav uttryck för hans personliga uppfattning.654 Meyerson blev i samband med detta också han intervjuad i Svenska Morgonbladet och fick möjlighet att utveckla sina tankegångar något. Han ansåg att den gällande lagstiftningen var ologisk eftersom bestämmelserna drabbade olika kategorier värnpliktiga på olika sätt.655 Det var också viktigt att se till att antalet civilarbetare hölls inom snäva gränser.
651 Andra lagutskottets utlåtande 1923:6 s. 9. Liberalen Ulrik Leander hade i en motion föreslagit en möjlig förkortning för studenter och likställda om 120 dagar. FKM 1923:34.
652 Första kammarens protokoll 1923:17 s. 55. Andra kammarens protokoll 1923:18 s. 10.
SFS 1923:35.
653 pjyj angående ny lag skriven av major A Meyerson, vämpliktsdetaljen. Handlingar angående vapenfria värnpliktiga 1923-25. Vämpliktsdetaljens arkiv 1912-1945.
Kommandoexpeditionens arkiv. KrA.
654 Svenska Morgonbladet den 8 mars 1924 s. 1. Handlingar angående vapenfria värnpliktiga 1923-25. Vämpliktsdetalj ens arkiv 1912-1945. Kommandoexpeditionens arkiv. KrA.
655 Detta handlade om att den förlängda tjänstgöringstiden för de samvetsömma bestämdes utifrån vilket truppslag de blivit tilldelade.
På senare tid hade det skett en stark förskjutning från ”vapenfria” till civilarbetare vilket medfört stora kostnader för staten för förläggning, förplägnad och administration.656 Meyersons förtydligande verkar dock inte ha gjort något större intryck på Svenska Morgonbladet, som i en ledare samma dag kallade förslaget reaktionärt och varnade försvarsministern för att ta intryck.657
I september 1923 skickades en skrivelse från försvarsdepartementet till arméfördelningschefema, kommendanten i Boden samt militärbefälhavaren på Gotland. Dessa fick i uppdrag att begära in yttranden från sina underlydande förbandschefer och inskrivningsbefälhavare angående vilka erfarenheter som fanns angående tillämpningen av 1920 års lag. En motsvarande skrivelse skickades i november 1923 till Domänstyrelsen och Vattenfallsstyrelsen för att undersöka vilka erfarenheter de hade av de samvetsömma värnpliktiga som utförde sina civila arbeten inom de båda styrelsernas verksamhetsområden.658
Militärens inställning till 1920 års lag
Vid en genomgång av de svar som kom in från de olika arméfördelningarna finner man återkommande berättelser om förekomst av simulation bland de samvetsömma. Flera regementschefer och inskrivningsbefälhavare uppgav att de hade erfarenhet av fall där värnpliktiga, som först hävdat samvetsbetänkligheter, valt att genomföra vanlig tjänstgöring när de kommit underfund med hur mycket längre tjänstgöringstiden var för de samvetsömma.659 Förlängd tjänstgöringstid för samvetsömma uppfattades som det centrala vapnet i kampen mot simulation och det var därför många som ifrågasatte 1923 års förkortning av de samvetsömmas tjänstgöringstid.
Även om försvarsministern hade efterfrågat erfarenheter av den gällande lagen passade många regementsbefälhavare på att också kommentera en eventuell utvidgning av grunderna för samvetsbetänkligheterna. Här fanns en total enighet om att en utvidgning skulle vara negativ. Det skulle bara leda till ännu större svårigheter att bedöma om det fanns en genuin övertygelse och resultera i fler fall av simulation. Det fanns inte något behov av en utvidgning. Tvärtom var det flera som menade att inte ens den
656 Svenska Morgonbladet 8 mars 1924 s. 1. Handlingar angående vapenfria värnpliktiga 1923-25. Vämpliktsdetaljens arkiv 1912-1945. Kommandoexpeditionens arkiv. KrA.
657 Svenska Morgonbladet 8 mars 1924 s. 3. Handlingar angående vapenfria värnpliktiga 1923-25. Vämpliktsdetaljens arkiv 1912-1945. Kommandoexpeditionens arkiv. KrA.
658 Skrivelsen och de inkomna svaren återfinns i Konseljakt den 6 mars 1925, Försvarsdepartementet, RA.
659 Se t.ex. skrivelse från inskrivningsbefalhavaren i Hallands inskrivningsområde 29 november 1923, skrivelse från inskrivningsbefalhavaren i Blekinge inskrivningsområde 11 december 1923, skrivelse från chefen för 4:e arméfördelningen 7 januari 1924, Konseljakt den 6 mars 1925, Försvarsdepartementet, RA.
nuvarande lagen behövdes, men att det var en politisk realitet att det fanns en stark opinion för undantagsbestämmelser för religiöst samvetsömma.660
En utvidgning till att också omfatta etiska eller kulturella grunder för samvetsbetänkligheterna sågs däremot som olämplig eller till och med stötande. Det fanns en viss sympati för ”religiösa fanatiker”, men inte för dem som ”uppkonstruerar bildningskrav” som skäl för att dra sig undan medborgerliga plikter.661 Tvärtom borde man avstyrka ”varje ökning av möjligheterna att komma in under rubriken ’samvetsömma’, t.ex. p.g.a.
’etiska’ Lund-intelligensskäl”.662 Det var samhällets oavvisliga plikt att avvisa tendenser till att utsträcka grunderna för samvetsbetänkligheter. En sådan utsträckning skulle vara ett fullständigt avsteg från den allmänna värnpliktens idé.663 Här ser vi exempel på att Stig Holms vägran 1923 fick stor genomslagskraft. Han studerade medicin i Lund och när han ställdes inför krigsrätten för sin vägran undertecknade flera lärare och studenter vid Lunds universitet ett upprop till stöd för honom och med krav på en förändring av 1920 års lag.664
Ett annat tema som togs upp av flera regementschefer och inskrivningsbefälhavare var förslag om att avskaffa samvetsömmas möjlighet att utföra civilt arbete utanför truppen. Inskrivningsbefålhavaren i Malmöhus Södra inskrivningsområde ansåg att paragrafen var olämplig och obehövlig. Det allmänna statsintresset tjänade inte på att värnpliktiga överfördes till den allmänna arbetsmarknaden och konkurrerade med arbetslösa. Istället skadades det militära statsintresset eftersom vanliga värnpliktiga fick göra handräckningstjänst som kunnat utföras av samvetsömma.665 Chefen för 2:a arméfördelningen anförde att ”den som inte anser sig kunna utföra arbete vid krigsmakten av civil natur har inte förtjänat ytterligare tillmötesgående.” Han menade att det inte var grundat på allmänna rättsbegrepp och än mindre på den rådande demokratiska samhällsuppfattningen att enskilda individer av personliga skäl gavs
660 Se t.ex. skrivelse från inskrivningsbefålhavaren vid Kungliga Värmlands regemente 17 december 1923 och skrivelse från regementschefen vid Kungliga Norrlands dragonregemente 10 december 1923, Konseljakt 6 mars 1925, Försvarsdepartementet, RA.
661 Skrivelse från inskrivningsbefålhavaren i Malmöhus Södra inskrivningsområde 20 december 1923, Konseljakt 6 mars 1925, Försvarsdepartementet, RA.
662 Skrivelse från regementschefen vid Kungliga Andra Livgrenadjärregementet 11 december 1923, Konseljakt 6 mars 1925, Försvarsdepartementet, RA.
663 Se t.ex. skrivelse från chefen for 2:a arméfördelningen 9 januari 1924, samt skrivelse från chefen för 4:e arméfördelningen 7 januari 1924, Konseljakt 6 mars 1925, Försvarsdepartementet, RA.
664 Detta upprop finns omnämnt på olika håll. Bland annat finns i kommittéarkivet efter Centerwalls utredning angående ändringar i 1920 års lag ett antal tidningsurklipp där uppropet omtalas. Tyvärr anges inte vilka tidningar urklippen kommer från. 1924 års kommitté. RA. Uppropet omnämns också i en motion av Ivar Vennerström 1924. AKM
1924:4 s. 11.
665 Skrivelse från inskrivningsbefålhavaren i Malmöhus Södra inskrivningsområde 20 december 1923, Konseljakt 6 mars 1925, Försvarsdepartementet, RA.
möjlighet att dra sig undan den främsta medborgerliga skyldigheten, deltagandet i försvaret.666
De samvetsömma beskrevs av några militära instanser som hyggligt och fridsamt folk, som ärliga och plikttrogna.667 Det fanns dock en övervägande majoritet som hade en annan uppfattning om de samvetsömma. Här användes ord som fanatiker, religiöst svärmeri och ogrundade fixa idéer.668 De samvetsömma framställdes som klent begåvade, lättpåverkade individer.
Rullföringsbefalhavaren i Eskilstuna bifogade ett brev som han fatt från en
”statskyrko-prestman” där denne berättade att han alltid glatt sig åt att de vägrare han träffat på inte varit fostrade inom den svenska kyrkans murar
utan erhållit sina idéer i sekter med för vårt germanska folk främmande anglosachsisk anda. Sveriges kyrka har i alla tider velat åt Fäderneslandet fostra dugliga söner, som, utan att försvagas i sin tro och oroas i sina samveten, kunna med svärdet i hand värna vår svenska frihet. Vi hålla före och lära, att hos hjälten, som på slagfältet knäpper sina händer i bön för Konungens och folkets välfärd, helt visst kan finnas en starkare tro och en innerligare gudsförtröstan, än hos den feminicerade [sic] pultronen i det väl uppvärmda bönhuset.669
Det var framför allt förklaringen om lättpåverkade individer som användes och olika frireligiösa församlingar, företrädesvis baptisterna och ffibaptistema, som sågs som plantskolor för dessa idéer. Det fanns också en tydlig föreställning om att predikanter från dessa rörelser påverkade de samvetsömma i deras övertygelse.
Straffbestämmelser för civilarbetare
Kanske kan man se den ovan presenterade uppfattningen om de samvetsömma som en förklaring till den bristande beredskapen inför ett annat problem som uppkom i böljan av 1920-talet. Det handlar då om behovet av straffbestämmelser för civilarbetare. Som jag visat i tidigare kapitel så beskrevs de samvetsömma ofta med ord som enfaldiga, lättpåverkade och svaga, men de kunde också beskrivas som goda medborgare, pålitliga och plikttrogna. De samvetsömma framstod således som rätt harmlösa, såväl i beskrivningar som kan hänföras till dem som motsatte sig undantagsregler som i beskrivningar som användes av de
666 Skrivelse från chefen för 2:a arméfördelningen 9 januari 1924, Konseljakt 6 mars 1925, Försvarsdepartementet, RA.
667 Se t.ex. Skrivelse från Kungliga Dalregementets regementsexpedition 3 december 1923, Skrivelse från Vattenfallsstyrelsen 18 januari 1924. Konseljakt 6 mars 1925, Försvarsdepartementet, RA.
668 Se t.ex. Skrivelse från Kungliga Svea Livgardes regementsexpedition 14 december 1923, Skrivelse från Malmöhus södra inskrivningsområdes expedition 20 december 1923.
Konseljakt 6 mars 1925, Försvarsdepartementet, RA.
669 Skrivelse från Eskilstuna rullföringsområdes expedition 4 december 1923. Konseljakt 6 mars 1925, Försvarsdepartementet, RA.
samvetsömmas tillskyndare. Man förväntade sig problem, t.ex. i form av simulation bland dem som inte hade en religiös övertygelse, men inte bland de religiösa. Därför fanns det ingen beredskap när det visade sig att också de samvetsömma kunde ställa till problem i form av arbetsvägran eller rymning.
Rättsläget var oklart, kunde man tillämpa bestämmelserna i strafflagen för krigsmakten på civilarbetare som gjorde sig skyldiga till arbetsvägran
Rättsläget var oklart, kunde man tillämpa bestämmelserna i strafflagen för krigsmakten på civilarbetare som gjorde sig skyldiga till arbetsvägran