Inledning
Den första lagen som reglerade frågan om undantag för samvetsömma värnpliktiga trädde i kraft den 1 januari 1921. Lagen hade förberetts av en särskild kommitté 1917-1919, på vars betänkande regeringen kunde utforma en proposition 1920.
Analysen av riksdagsdebatterna i de föregående kapitlen har visat att det går att se en viss förändring över tid i argumentation kring de samvetsömma. Från att ha handlat om det ens kunde finnas människor som ifrågasatte plikten att försvara sitt land, övergick debatterna till att handla om principiella problem som frågan om rättigheter och skyldigheter, men också om mer praktiska frågor som om de samvetsömma vid truppen behövde bära uniform eller inte. Ett problem blev alltmer påtagligt under senare delen av 1910-talet, nämligen att det fortfarande fanns en hel del samvetsömma värnpliktiga som inte kunde hanteras med hjälp av 1902 års cirkulär. De accepterade inte att utföra annan tjänst vid truppen, utan satt hellre i fängelse, eftersom de såg också handräckningstjänst eller sjukvårdstjänst inom regementet som ett stöd för det militära systemet.
Det framställdes krav på att dessa samvetsömma skulle fa utföra annat arbete för statens räkning, utanför regementet och i civil klädsel. Gång på gång väcktes också frågan om en utvidgning av de legitima grunderna för samvetsbetänkligheterna. I praktiken hade det blivit så att endast religiösa grunder för samvetsbetänkligheter accepterades, men var det verkligen en korrekt tolkning av 1902 års cirkulär? Var gick gränsen för samvetsfriheten? Det fanns ett flertal förespråkare för att också etiska och sociala grunder för samvetsbetänkligheter skulle ses som legitima.
I andra kammaren hade opinionen växt sig starkare för en utvidgning av 1902 års cirkulär, men första kammaren var fortfarande en återhållande kraft. Det fanns också omkringliggande faktorer att ta hänsyn till. Antalet
vägrare hade ökat under första världskriget, samtidigt som också de patriotiska och nationalistiska känslorna blivit starkare. Man böljade också alltmer se den försvarsfientliga eller antimilitaristiska propagandan som ett hot och 1917 tillsattes en utredning som fick i uppdrag att avge förslag till åtgärder mot den försvarsfientliga propagandan.518
När så frågan om en undantagslagstiftning skulle utredas blev det intressant att undersöka hur grannländerna löst sina problem. I Norge hade man fortfarande, trots upprepade försök, inte lyckats stifta en lag i frågan, utan 1902 års regler gällde fortfarande.519 Danmark kom däremot att fungera som ett exempel att jämföra med. Där hade man haft allmän värnplikt sedan 1849 och från 1912 fanns inga möjligheter att genom friköp eller motsvarande undvika militärtjänstgöring för de danska männen.520 Även där fanns såväl religiösa som politiska vägrare och efter hand växte opinionen för att undantag skulle göras för dessa. Danmark införde den 13 december 1917 möjlighet till civil tjänstgöring för värnpliktiga som hyste samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring. Såväl religiösa som politiska grunder för vägran omfattades av lagen. Tjänstgöringstiden för samvetsömma bestämdes till 20 månader, vilket var dubbelt så lång tid som gällde för flertalet värnpliktiga. Det motiverades med att man på detta sätt ville motverka simulation.521
Den danska lagen kom att tjäna som referens såväl i kommitténs arbete som i departementschefens förslag i 1920 års proposition. I en betydande fråga tog den svenska lagstiftaren dock inte intryck av sina skandinaviska kollegor: Den lag som trädde i kraft 1921 omfattade fortfarande bara religiösa vägrare.
Den parlamentariska kontexten 1917-1920522
I oktober 1917 efterträddes Swartz’ högerministär av Edéns koalitionsregering som bestod av liberaler och socialdemokrater. Under perioden 1917-1920 genomfördes författningsrevisionen och en rad sociala reformer, bland annat infördes regler om åtta timmars arbetsdag 1919.
Därefter upphörde samarbetet mellan socialdemokrater och liberaler och Edén tvingades avgå som statsminister 1920. Han efterträddes av Hjalmar Branting som bildade sin första ministär 1920. Det var en rent socialdemokratisk ministär och Branting satt sedan som statsminister ytterligare två gånger, 1921-1923 samt 1924-1925.
518 Utredningen resulterade i ett betänkande 1921. Betänkande och förslag angående åtgärder mot den försvarsfientliga propagandan.
519 Se kapitel 4 samt Ruud 1979 s. 260.
520 Bjerg 1991 s. 71 f.
521 Bjerg 1991 s. 74 f.
522 Informationen om partisammansättningen och mandatfördelningen i de båda kamrarna bygger på uppgifter i Stjemquist 1996 s. 114—124 samt Carlsson 1988 s. 15-27. De biografiska uppgifterna om de olika aktörerna i riksdagsdebatterna är hämtade ur
Tvåkammarriksdagen 1867-1970. Ledamöter och valkretsar. Bd 1-5.
Författningsrevisionen 1918-1921 fick stor genomslagskraft for första kammarens vidkommande. När kammaren upplöstes 1919, och de nya bestämmelserna slog igenom, förändrades mandatfördelningen radikalt.
Högern gick från 86 mandat vid den lagtima riksdagen till 38 vid urtiman samma år. Efter detta var de partipolitiska skillnaderna mellan kamrarna inte längre så stora. Första kammaren hade dock fortfarande längre mandattid, åtta år mot andra kammarens fyra.
Bland dem som motionerade om behandlingen av de samvetsömma under denna period möter vi redaktören Sigfrid Hansson, bror till Per Albin Hansson. Sigfrid Hansson var under en tid redaktionssekreterare för Social- Demokraten och redaktör för LO:s tidskrift Fackföreningsrörelsen 1921—
1937. Han var ledamot av första kammaren 1919-1937.
I riksdagsdebatten engagerade sig bland annat Arthur Engberg, ledamot av den socialdemokratiska partistyrelsen sedan 1917 och chefredaktör för tidningen Arbetet i Malmö. Engberg var också ledamot av försvarsrevisionen 1920-1923.
1917 års kommitté
Den 29 juni 1917 fick chefen för lantförsvarsdepartementet, Joachim Åkerman, i uppdrag att utse sakkunniga för att inom departementet utreda och ge förslag till hur värnpliktstjänstgöringen skulle ordnas för värnpliktiga som hyste religiösa samvetsbetänkligheter mot vapentjänst. I kommittén ingick generalmajoren Magnus Blomstedt som utsågs till ordförande och kanslerssekreteraren och vice häradshövdingen Otto Croneborg som utsågs till sekreterare. Från andra kammaren utsågs liberalen Jacob Byström, som var den som väckte frågan i riksdagen 1898 och sedan motionerat upprepade gånger om undantagsregler för de samvetsömma. Från första kammaren utsågs regementspastorn Valerius Olsson, första kammarens nationella parti, som även han varit aktiv i debatten kring de samvetsömma. Senare utökades kommittén med ytterligare en ledamot; liberalen Wilhelm Gullberg, ledamot av första kammaren som också han motionerat om de samvetsömma.523 Det är intressant att notera att det parlamentariska inslaget i kommittén hade det gemensamt att samtliga hade någon form av religiös bakgrund. Byström var en av ledarna för den svenska baptiströrelsen, Olsson var präst i Svenska kyrkan och Gullberg predikant i Svenska missionsförbundet.
Kommittén presenterade sitt betänkande den 16 december 1918. Det innehöll förslag till lag om värnpliktiga som hyste samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring samt förslag till förordning med bestämmelser om tillämpning av lagen. Dessutom hade kommittén sammanställt en
523 Betänkande i fråga om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring. Avgivet den 16 december 1918. Stockholm 1919 s. V. (Betänkande
1918).
historik angående frågans utveckling i Sverige och genomfort en statistisk undersökning angående religiösa vämpliktsvägrare i Sverige 1902-1917.
Utöver detta fanns bland annat en redogörelse för liknande lagstiftning i andra länder samt en framställning av olika uppfattningar angående samvetsbegreppet.
Kommitténs lagförslag
Kommittén föreslog att värnpliktiga som hade allvarliga, på kristen eller mosaisk religiös övertygelse grundade samvetsbetänkligheter mot att fullgöra sin värnplikt, kunde fa tillstånd att i fredstid genomföra sin värnpliktstjänstgöring utan att använda vapen. De samvetsömma skulle inte heller behöva bära vapen eller ammunition. I krigstid avgjorde behovet vilken tjänstgöring de samvetsömma skulle utföra och detta behov prövades av vederbörande militärbefal.
Tjänstgöringstiden för samvetsömma värnpliktiga föreslogs bli en ijärdedel längre än för dem som fullgjorde sin värnplikt på vanligt sätt och fa genomföras antingen vid truppförbandet eller vid sjukhus, verk, förråd eller annan inrättning som tillhörde armén eller marinen. Kommittén föreslog att intyg från två olika instanser lämnades in till inskrivningsrevisionen, som var den myndighet som avgjorde om den samvetsömme hade giltiga grunder för sina samvetsbetänkligheter eller inte.
Lagförslaget avslutades med en bestämmelse som reglerade påföljder för värnpliktiga som simulerade samvetsbetänkligheter eller samvetsömma som visade dåligt uppförande eller upprepade förseelser i tjänsten och på grund av detta inte förtjänade vapenfri tjänst. Dessa skulle beviljas uppskov med tjänstgöringen och inskrivningsrevisionen kunde sedan besluta om att överföra dem till tjänst med vapen. Förklarade den värnpliktige själv att han inte längre hade samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring med vapen skulle han omedelbart överföras till sådan tjänst.524
Kommitténs motiv till lagförslaget
Kommittén gjorde en grundlig genomgång av frågan om behandlingen av samvetsömma värnpliktiga. De sakkunniga ansåg sig ”både oförhindrade och även förpliktade” att ta upp frågan till granskning i dess helhet.525 De menade att behandlingen av religiösa vämpliktsvägrare var av principiell betydelse, särskilt som det fanns oklarheter och missuppfattningar vad gällde såväl samvetsfrihetens som den allmänna värnpliktens betydelse och innehåll. Frågan hade blivit mer betydelsefull i takt med att kraven på de värnpliktiga ökat, dels genom att det inte längre gick att köpa sig fri eller
524 Förslag till lag om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring §§ 1-5. Betänkande 1918 s. 1 ff.
525 Betänkande 1918 s. 7.
leja någon annan i sitt ställe, dels genom att världskriget på många håll väckt avsky för krigsväsendet.526
Kommittén kom att ta upp flera av de diskussionspunkter som varit aktuella i de tidigare riksdagsdebatterna angående de samvetsömma. Som vi kommer att se nedan behandlade kommittén statens intresse kontra individens, samvetsfrihetens gränser och den korrekta tolkningen och tillämpningen av 1902 års cirkulär, frågor som samtliga varit centrala när de samvetsömmas situation hade diskuterats. Dessutom tog man upp problemet med simulation samt vilket arbete de samvetsömma kunde utföra.
Statens intresse och samvetsfrihetens gränser - tolkningen av 16 § RF I vilken utsträckning kunde och borde staten ta hänsyn till ett enskilt intresse att på religiösa grunder bli befriad från uppfyllandet av en allmän medborgerlig skyldighet? De sakkunniga konstaterade att det inte gick att bortse från religiösa vämpliktsvägrares samvetsbetänkligheter, det krävdes vissa insatser från statens sida. Det poängterades dock att staten inte fick ge större utrymme i sin lagstiftning för den enskildes övertygelse än vad som var förenligt med vad statsändamålet - i det här fallet rikets försvar - krävde. Om den enskilde medborgarens avvikande uppfattning fick göra sig gällande mot statsändamålet omöjliggjordes vaije statsverksamhet där detta inträffade. En sådan konflikt blev särskilt farlig för staten när den aktuella statsverksamheten var av vital betydelse och inte kunde utföras av någon annan än staten själv.527
De sakkunniga konstaterade att grundlagen visserligen gällde framför allmän lag, men att den enskilde inte kunde hänvisa till grundlagen när han ansåg att allmän lag stod i motsatsställning till ett grundlagsstadgande.
Staten måste kräva ovillkorlig lydnadsplikt för sina lagar. Den enskilde samvetsömme värnpliktige kunde därför inte genom 16 § RE hävda någon juridisk rätt att inte omfattas av vämpliktslagen.528
Däremot kunde man undersöka om innehållet i en allmän lag, i det här fallet vämpliktslagen, stod i strid med grundlagens bud om skydd för religions- och samvetsfrihet. Var det så borde lagen ändras eller modifieras för att överensstämma med gmndlagsbudet, ”vilket för övrigt med rätta framhållits som en prydnad för Sveriges statsförfattning och vars upprätthållande bör anses såsom en hederssak”. De sakkunniga hänvisade till förhandlingarna vid 1809 års riksdag och hävdade att det vid
526 Det var alltså endast de religiösa vämpliktsvägrama som kom ifråga för kommitténs utredning. Således utelämnades vämpliktsvägrare som hyste såväl etiska som sociala och politiska samvetsbetänkligheter mot vämpliktstjänsten. Detta stod dock i överensstämmelse med kommittédirektiven, där det framgick att det var just de religiösa samvetsbetänkligheterna som skulle behandlas. Se Betänkande 1918 s. V.
527 Betänkande 1918 s. 9. De sakkunniga nämnde som jämförelse att varken Frankrike eller Tyskland hade någon undantagslagstiftning på området, eftersom den enskildes ovillkorliga skyldighet till underkastelse under statens vilja ansågs som självklar.
528 Betänkande 1918 s. 10.
regeringsformens tillkomst aldrig hade handlat om annat än att fastslå den allmänna medborgerliga rättigheten samvetsfrihet. Man definierade samvetsfrihet som rätt till fri religionsutövning, samt befogenheten att övergå från den evangelisk-lutherska läran till annan inom landet medgiven religion. Det senare ledet i stadgandet ”utan skydda var och en vid en fri utövning av sin religion” ansågs endast utgöra en förklaring av det förra ledet. De sakkunniga framhöll ändå att:
Denna rent historiska tolkning bör dock icke anses utesluta den möjligheten, att lagstiftaren med grundlagsbudet i fråga velat fastslå icke blott rätten till fri religionsutövning, utan även själva principen om förbud mot yttre tvång från statens sida mot varje den enskildes handlingssätt, till stöd för vilket denne kan åberopa sitt samvetes bud.529
Var en vidare tolkning av 16 § RF den rätta uppkom två ytterligare frågor:
Vad avsågs i detta sammanhang med grundlagens uttryck samvete, och hur långt kunde och borde staten gå i sina eftergifter med hänsyn till den enskildes samvete?
Samvetsbegreppet och begreppet religiös övertygelse
Kommittén diskuterade utförligt samvetets ursprung och olika betydelser.
Var samvetet något medfött eller var det något förvärvat och var samvetet som sådant religiöst bestämt?530
De sakkunniga konstaterade att staten i sin lagstiftande verksamhet inte borde ta hänsyn till samvetsyttringar som var att hänföra till ett mer eller mindre artificiellt andrahandssamvete, eller ett samvete som saknade religiös prägel. Risken var annars stor att den ”enskildes känslor och tycken [skulle] komma att fa ett efter olika förhållanden växlande, godtyckligt och därför obehörigt inflytande på statens verksamhet”.531 När grundlagen talade om tvång över den enskildes samvete, gick det inte att tolka på annat sätt än att det var det religiöst bestämda samvetet som avsågs. En undantagslagstiftning fick därför inte ta hänsyn till värnpliktiga som vägrade av andra grunder än religiösa.532
Därefter försökte kommittén närmare klargöra vad som skulle förstås med begreppet religiös övertygelse. De kommitterade menade att om samvetsbegreppet gavs sin rätta innebörd blev begreppet ”religiösa samvetsbetänkligheter” en upprepning, eftersom man genom samvetet var inne på ett område av religiös natur. Därför var det bättre att använda
529 Betänkande 1918 s. 10.
530 Betänkande 1918 s. 11 ff. Det finns också en bilaga bifogad till betänkandet, där en historisk genomgång av samvetsbegreppet presenteras. Se Betänkande 1918 s. 139 ff.
531 Betänkande 1918 s. 12.
532 De sakkunniga ansåg sig därför inte kunna ansluta sig till de uppfattningar som gjort sig gällande i såväl Norge som Danmark, nämligen att man skulle kunna ta hänsyn inte bara till
”religiös overbevisning” utan också till ”moralsk overbevisning”.
uttrycket ”allvarliga, på religiös övertygelse grundade samvetsbetänkligheter”.533
Det var viktigt att begränsa den grupp värnpliktiga som kunde komma ifråga när det gällde specialbestämmelser om värnpliktstjänstgöringen. De sakkunniga förespråkade därför en skrivning med följande lydelse:
”allvarliga, på kristligt eller mosaiskt religiös övertygelse grundade samvetsbetänkligheter”. Detta for att klargöra att det krävdes en religiös övertygelse som sökte stöd i bibeln. Dessutom var inga andra religionsformer än den kristna och den mosaiska erkända av den svenska staten.534
Kommittén påpekade dock att det var med viss reservation som man accepterade att de samvetsömma hänvisade till en kristen åskådning som grund for samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring. Den kristna religiösa åskådningen kunde egentligen inte åberopas som grund for värnpliktsvägran.535 Kommittén hänvisade till 1898 års vämpliktskommitté som uttalat att man inom olika kristna samfund genom historien sett värnandet av fäderneslandet som en helig plikt och att man ingenstans kunde finna ett förbud mot att ta till vapen för att skydda landet mot inkräktare. Kriget kunde vara berättigat under vissa förutsättningar, och frågan var då
om det verkligen kan anses förenligt med kristen etisk åskådning, att en del av statens medlemmar i ett krig låta bröder och landsmän offra sina liv för de hemmavarande samt för den fädemeärvda rätten och kulturen, medan de själva, befriade på grund av samvetsbetänkligheter, i godan ro framleva sitt vanliga liv.536
Kommittén gav alltså uttryck för en uppfattning som samvetsömma värnpliktiga ofta mötte när de hänvisade till olika bibelställen för att försöka förklara grunderna för sin vägran. Nämligen att de missförstått bibelns rätta innehåll.
Vilket arbete skulle de samvetsömma utföra, och var?
Hur långt var man beredd att gå för att skydda vämpliktsvägramas intressen? De sakkunniga hade ju konstaterat att det inte fanns någon grund för att stadga en ovillkorlig juridisk rätt till skydd för samvetsbetänkligheter av vilken sort som helst. Det handlade dessutom om att staten skulle göra ett
533 Betänkande 1918 s. 14.
534 Betänkande 1918 s. 14.
535 Betänkande 1918 s. 16 f. De sakkunniga anförde två arbeten med samma titel;
”Kristendomen och kriget”, av två teologer, professor G. M. Pfannenstill och docent E.
Linderholm. I anslutning till den sistnämnde påpekade man att det i Gamla testamentet - och som man sade ”uti den äldre israelitiska uppfattningen” - inte fanns några betänkligheter mot kriget utan att det var först i och med kristendomen som budet ”Du skall icke dräpa” fick en djupare innebörd.
536 Betänkande 1918 s. 18.
undantag från allmän lag på grund av att det ansågs finnas särskilt tungt vägande humanitära skäl. Det var också viktigt att vägramas antal blev så litet som möjligt, eftersom det handlade om undantag från en lagstiftning som var central för rikets nationella existens.537 Man hänvisade till
”otvetydiga tecken” som varslade om att de som använde värnpliktsvägran som metod för att protestera mot statens militära försvarsväsende blev fler även utanför fribaptistema.538
Det var här viktigt att hålla ögonen på andra rörelser; såväl den internationella pacifistiska rörelsen som den antimilitaristiska nämndes som exempel på rörelser som drev vämpliktsvägrarfrågan med stor intensitet.
Även om en noggrann prövning gjordes av vägramas skäl för att kontrollera att simulation inte förekom, måste man räkna med att en alltför mild lagstiftning riskerade att ”icke blott giva ytterligare fart åt nyssnämnda samhällsupplösande läror, utan även rent suggestivt verka till ökning även av de ärliga s.k. religiösa vämpliktsvägramas antal”.539
Tolkningen av 1902 års cirkulär hade upprepade gånger kommit upp i riksdagsdebatten genom åren. De sakkunniga koncentrerade sig framför allt på två punkter i cirkuläret som de ansåg särskilt viktiga att komma tillrätta med, nämligen vad de samvetsömma skulle göra i krigstid och vad som skulle ske med dem som vägrade all tjänstgöring vid truppen. Kommittén var av uppfattningen att när landet var i fara hade staten en oomtvistlig rätt att placera vaije person på den tjänst där denne bäst kunde tjäna försvaret.
Därför borde undantagsregler för samvetsömma värnpliktiga bara gälla i fredstid.540
De sakkunnigas huvudanmärkning mot 1902 års cirkulär var dock att cirkuläret endast reglerade vad som skulle ske med dem som vägrade att bära vapen, ”vapentjänstvägraré1medan de som vägrade att också ta på sig uniform eller att ha något som helst med det militära att göra,
”militärtjänstvägrare”, inte omfattades av cirkuläret. Militärtjänstvägrama dömdes sedan för sin vägran upprepade gånger och till allt strängare straff.541
537 Betänkande 1918 s. 15.
538 Särskilt varnade man för andra frireligiösa rörelser och som grund för denna varning
538 Särskilt varnade man för andra frireligiösa rörelser och som grund för denna varning