debatterna 1907-1912
Inledning
Efter att 1902 års kungliga cirkulär trätt i kraft blev det relativt tyst om vämpliktsvägrarfrågan och inte förrän 1907 presenterades en motion i frågan i andra kammaren. Både bland militärer och bland lagstiftare fanns uppfattningen att man genom cirkuläret kommit till rätta med vämpliktsvägrarproblemet. Det skulle dock visa sig att så inte var fallet.
Genom 1907 års motion inleddes en riksdagsdebatt med ett tema som blev återkommande under en följd av år, nämligen att undantaget enligt 1902 års cirkulär inte var tillräckligt.
Tiden mellan 1907-1912 var en period präglad av stor politisk forändring. Rösträttsreformen 1907-1909 innebar att rösträtten för den manliga befolkningen utökades väsentligt. Detta påverkade i sin tur den politiska sammansättningen av framfor allt andra kammaren genom att socialdemokraterna under perioden utökade sitt mandatantal högst väsentligt. Reaktionerna på unionsupplösningen ledde bland annat till en ökad antimilitaristisk och forsvarsnihilistisk agitation och fram till och med 1909 steg antalet politiska vämpliktsvägrare. De religiösa vägramas antal var länge konstant, men även här går att se en viss ökning. Försvarsfrågan kom att spela en central roll under perioden. En forsvarskommitté tillsattes 1907 for att granska ett förslag till försvarsväsendets stärkande och kommittén kom att följas av fyra försvarsberedningar som tillsattes 1911.
I Norge kan man se en parallell utveckling i fråga om diskussionen kring undantagsregler för samvetsömma värnpliktiga vid den här tiden. Norge hade infört allmän värnplikt 1814, men liksom i Sverige fanns länge möjlighet till friköp eller lejning för dem som inte ville utföra sin värnplikt.
I Sverige togs dessa möjligheter bort 1872 och i Norge skedde samma sak 1876. Det norska försvarsdepartementet presenterade 1900 regler om överföring av vägrare till icke-stridande ställning i försvaret och 1902 gavs
religiösa vägrare möjlighet att slippa straff för sin vägran.292 Under de följande åren pågick en livlig debatt angående vilka grunder för vägran som skulle accepteras. Försvarsdepartementet lämnade 1909 ett lagförslag som innebar att de som hade en moralisk eller etisk grund för sin vägran, som var jämförbar med religiös övertygelse, skulle fa möjlighet att utföra civilt arbete. Däremot omfattades inte politiska grunder för vägran av förslaget.293 Propositionen ledde dock inte till något resultat förrän 1922 när Norge lagstiftade om undantag för vägrare som hade ”allvarliga religiösa eller andra allvarliga samvetsbetänkligheter” mot att genomföra värnplikt.294
Den parlamentariska kontexten 1907-1912295
Perioden inleddes med att Arvid Lindmans högerregering kom till makten 1906. Lindman var också den som skulle lyckas driva igenom den manliga rösträttsreformen 1907-1909. Resultatet av rösträttsreformen, där framför allt socialdemokraterna utökade sin väljarkår, blev att regeringen Lindman tvingades avgå och Karl Staaffs andra ministär (1911-1914) tillträdde.
Det liberala samlingspartiet nådde 1906 sitt högsta mandatantal i andra kammaren med 109 ledamöter och tillsammans med socialdemokraterna innehade man majoriteten i kammaren. Karl Staaff blev 1907 partiledare för liberalerna efter Sixten von Friesen. Socialdemokratiska riksdagsgruppen bildades 1906 med 13 medlemmar och redan 1909 hade socialdemokraterna 34 mandat i andra kammaren. Hjalmar Branting var socialdemokratisk partiordförande 1907-1925. Högern i andra kammaren splittrades 1906 och Nationella framstegspartiet bröt sig ur lantmannapartiet. Rösträttsreformen 1907-1909 minskade högerns mandatantal och vid andrakammarvalet hösten 1911 fick högern se sitt mandatantal sjunka från 91 till 64.
Liberalernas mandatantal var i stort sett oförändrat, 102 mandat, medan socialdemokraterna nästa fördubblade sitt mandatantal och fick 64 platser i andra kammaren. En konsekvens av högerns tillbakagång i kammaren var att lantmannapartiet återförenades med nationella framstegspartiet 1912 och Lantmanna- och borgarepartiet bildades. Från och med 1913 var Arvid Lindman partiledare.
I första kammaren bytte minoritetspartiet namn till Första kammarens moderata parti 1905 och majoritetspartiet antog 1910 namnet Det förenade högerpartiet. Rösträttsreformen 1907-1909 fick också stor betydelse för första kammaren. Kammaren upplöstes 1911 och i nyvalet i november tappade högern mandat men hade, med 86 mandat, fortfarande majoritet i
292 Ruud 1979 s. 260.
293 Agey 1987 s. 348 ff.
294 Ruud 1979 s. 260.
295 Informationen om partisammansättningen och mandatfördelningen i de båda kamrarna bygger på uppgifter i Stjemquist 1996 s. 114-124 samt Carlsson 1988 s. 15-27. De biografiska uppgifterna om de olika aktörerna i riksdagsdebatterna är hämtade ur Tvåkammarriksdagen 1867-1970. Ledamöter och valkretsar. Bd 1-5.
första kammaren. År 1912 fanns 52 liberaler och 12 socialdemokrater i kammaren. Liksom i andra kammaren blev konsekvensen av högerns minskade mandat i första kammaren en sammanslagning av de två högerpartierna. Man hade inte längre råd med uppdelningen i två partier och 1912 bildades Första kammarens nationella parti. Biskop Gottfrid Billing blev den förste partiledaren, men redan 1913 efterträddes han av Ernst Trygger.
Riksdagspartierna var länge begränsade till respektive kammare. Detta ändrades först i böljan av 1910-talet genom att de nyinvalda socialdemokratiska och liberala ledamöterna i första kammaren gick in i de riksdagsgrupper som fanns i andra kammaren. Högerns partier i respektive kammare gick inte samman förrän 1935. Detta har förklarats genom att Trygger och Lindman företrädde två olika sorters konservatism; Trygger representerade den gamla ämbetsmannastaten medan Lindman var en företrädare för den moderna industrialismen.296
I de riksdagsdebatter där frågan om de samvetsömma diskuterades 1907- 1912 återkom några av de aktörer som tagit upp frågan tidigare, men vi möter också ett antal nya namn. Det kommer att visa sig att bland annat två partiledare, tre professorer och åtminstone en vänsterradikal borgmästare utifrån olika utgångspunkter engagerade sig i de samvetsömmas sak.
Hjalmar Branting var ledamot av andra kammaren 1897-1925 och blev, som nämnts ovan, partiordförande för socialdemokraterna 1907. Samma år blev Karl Staaff ordförande för liberala samlingspartiet. Han satt i andra kammaren från 1897 och fram till sin död 1915. De tre professorerna var Harald Hjäme, Rudolf Kjellén och Ernst Trygger. Hjäme var professor i historia i Uppsala. Han tillhörde i andra kammaren nationella framstegpartiet fram till 1908 och 1913 inträdde han i första kammaren där han tillhörde första kammarens nationella parti. Hjäme känner vi igen från diskussionen kring rösträtten och försvarsfrågan som presenterades i kapitel 2. Hans program om försvar och reformer visade på kopplingen mellan rättigheter och plikter och innebar att alla samhällsklasser, även de mest privilegierade, måste göra vissa uppoffringar.
Kjellén var professor i statskunskap och från och med 1916 skytteansk professor i vältalighet i Uppsala. Han var högervilde i andra kammaren 1907-1908 och tillhörde nationella partiet i första kammaren 1911-1917.
Jämfört med Hjäme företrädde Kjellén en mer konservativ linje. Han var unghögems främste ideolog under tiden i andra kammaren och försökte främja den nationella samlingen i Sverige efter unionsupplösningen.297 Han använde den organiska statsuppfattningen som argument mot rösträttskraven och menade att försvarsplikten måste vara höjd över alla villkor. Efter den allmänna värnpliktens införande intog han dock en mer
296 Carlsson 1988 s. 21.
297 Elvander 1961 s. 244.
positiv inställning till den manliga rösträtten; staten behövde manlig kraft och därför borde arbetarnas rösträttskrav accepteras men inte kvinnornas.298
Trygger var professor i processrätt i Uppsala och justitieråd 1905-07.
Han var ledamot av första kammaren 1898-1937. Första tiden tillhörde han protektionistiska partiet och han blev sedermera ledare för högern i första kammaren. Dessa tre tillhörde alltså högerpartierna i kamrarna och framför allt Kjellén och Trygger representerade starka konservativa värderingar, vilket kommer att visa sig i inläggen i riksdagsdebatten. Trygger sågs av arbetarrörelsen som en av de främsta motståndarna till en utvidgad rösträtt.299
Den vänsterradikale borgmästaren slutligen var Carl Lindhagen. Han gick via liberala samlingspartiet och en tid som vänstervilde över till socialdemokratiska partiet, för att sedan ansluta sig till socialdemokratiska vänstergruppen 1917. Han återgick dock till socialdemokratiska partiet under 1920-talet. Han var borgmästare i Stockholm 1903-1930. Lindhagen var bland annat en ivrig förespråkare för kvinnlig rösträtt.300
1907 års riksdagsbehandling
Motion om möjligheten att utföra annat arbete
Gustaf Lindgren i Islingby motionerade i andra kammaren om att riksdagen hos Kungl. Maj:t skulle anhålla om utredning av möjligheterna för samvetsömma värnpliktiga att utföra annat arbete för statens räkning.301 Det fanns varje år ett antal samvetsömma som inte kunde tänka sig att utföra arbete vid truppen. För dessa räckte således inte undantaget som stipulerades i 1902 års cirkulär. Det rörde sig om ett relativt litet antal samvetsömma, men dessa fängslades gång på gång för sitt samvetes skull.
Lindgren visste inte riktigt hur många de var, men han trodde att det sannolikt inte var fler än ett tiotal per år i hela landet.302
Lindgren föreslog också att det skulle införas en begränsning av det antal gånger vägrama kunde straffas. Den som vägrat och dömts tre-fyra gånger skulle därefter förklaras ovärdig att användas till krigstjänst och alltså inte inkallas igen. Frågan var hur en sådan lagstiftning skulle se ut i jämförelse med andra länders lagstiftning på området. Lindgren menade dock att hur man än såg på dessa värnpliktiga, om man ansåg att deras religiositet var överdriven, att deras själstillstånd var abnormt eller om det handlade om
298 Elvander 1961 s. 282.
299 Stjemquist 1996 s. 98.
300 Granström 1998 s. 24.
301 AKM 1907:18.
302 AKM 1907:18 s. 3.
något annat fel, var inte upprepade fängelsestraff den lämpligaste åtgärden för att ”försätta dem i normalt skick”.303
Han hävdade att det fanns en önskan hos vägrama men också hos deras anhöriga om att statsmakterna skulle göra det möjligt för de samvetsömma att fullgöra sina skyldigheter mot staten på något annat sätt än att tjänstgöra vid truppen. Lindgren hänvisade också till 16 § RF och anförde att det var hans förhoppning att riksdagen skulle hjälpa Konungen att uppfylla detta stadgande.304
Lagutskottet förordade bifall - under vissa förutsättningar
Utskottet ställde sig positivt till motionen som ansågs vara ”synnerligen behjärtansvärd”. Ett bifall till motionen krävde dock att det fanns garantier mot missbruk. Det måste gå att på ett objektivt sätt fastställa allvaret i de samvetsömmas uppsåt. Detta kunde exempelvis ske genom ett intyg utfärdat av församlingsföreståndare eller annan trovärdig person. Utöver detta krävdes dessutom, som motionären också tagit upp, att den samvetsömme istället för vapentjänst utförde annat verkligt arbete för statens räkning. Om detta krav uppfylldes fanns ingen risk för missbruk.305
Utskottet menade att en övertygelse som vilade på uppriktiga samvetsbetänkligheter av religiös art borde respekteras av staten, om detta kunde ske utan att statens intresse åsidosattes. Sådana undantag förekom redan i flera främmande länders lagstiftningar.306 Staten hade hittills genom höga straff försökt komma till rätta med de samvetsömmas insubordinationsbrott och det var uppenbart att straffet inte fyllde sitt preventiva syfte. De straffade ansåg sig lida för en rättmätig sak och deras vägran hade en demoraliserande verkan på de andra värnpliktiga. Utskottet ansåg att det ur försvarets och särskilt disciplinens synpunkt var bäst om de samvetsömma fullständigt avlägsnades från lägerplatserna. De samvetsömma var inte särskilt många och detta skulle därför inte påverka landets försvarskraft.307
Lindhagens reservation mot utskottets förslag
Mot utskottets hemställan om bifall till motionen reserverade sig bland annat lagutskottets ordförande, protektionisten Cornelius Sjöcrona.308 Även en vänsterradikal som Carl Lindhagen reserverade sig med motiveringen att han inte kunde förstå utskottets yttrande om att samvetsövertygelser endast
303 AKM 1907:18 s. 5 f.
304 AKM 1907:18 s. 6.
305 Lagutskottets utlåtande 1907:6 s. 8.
306 Lagutskottets utlåtande 1907:6 s. 7. Utskottet hänvisade också till de undantag som fanns i svensk rätt vad gällde edgång.
307 Lagutskottets utlåtande 1907:6 s. 7 f.
308 De andra konservativa ledamöterna som reserverade sig var Albert Anderson, Emst Hedenstiema och Gustaf Rudebeck.
skulle respekteras av staten när det kunde ske utan att statens intresse åsidosattes. Det var tvärtom ett statsintresse av första ordningen att inte tvinga någons samvete.309 Lindhagen menade att det måste vara en undantagslös sats att samvetsömma värnpliktiga skulle befrias från värnplikten. En eventuell risk för missbruk var ett vida mindre problem än att samhället med berått mod skapade martyrer för verkliga religiösa övertygelser.
Lindhagen var också mycket tveksam till den av utskottet förordade arbetsplikten. Risken var stor att de samvetsömma skulle se arbetsplikten som ett surrogat för just det som deras övertygelse vände sig emot. Han pekade på att Lindgren motionerat i frågan just för att de samvetsömma såg mer till saken än till formen. De vägrade att utföra arbete vid truppen eftersom de såg detta arbete som lika oförenligt med deras övertygelse som själva vämpliktsövningama.310 Det skulle dessutom bli svårt att ordna dessa arbeten. De skulle antagligen kosta staten mer än vad de inbringade och dessutom måste frågan om övervakning av de samvetsömma värnpliktiga lösas.
Det enda rätta var därför, enligt Lindhagen, att säga att andligt förhinder skulle leda till fullständig befrielse från värnplikten på samma sätt som full kroppslig oförmåga. Garantier mot missbruk kunde skapas genom att den samvetsömme visade medlemskap i erkänt trossamfund eller intyg från trovärdiga personer i sin hemort samt avlade en högtidlig försäkran på tro och heder om sin samvetsövertygelse. Lagen borde dessutom stämpla en falsk uppgift eller försäkran som lett till befrielse som en otillåten och straffbar handling.
Lindgren påpekade i sin motion att det fanns brister i 1902 års cirkulär och att dessa brister ledde till att samvetsömma fortfarande hamnade i fängelse.
Även om han väckte tanken om att begränsa de antal gånger de samvetsömma kunde dömas till straff var det framför allt möjligheten att på ett annat sätt fa fullgöra sina skyldigheter till staten som han argumenterade för. Lindhagen däremot argumenterade för fullständig befrielse för de samvetsömma, ett krav som skulle komma att väcka mycket motstånd under de kommande debatterna. Lindhagen menade att samvetsfriheten inte kunde begränsas på det sätt som lagutskottet förespråkade. Han definierade det som ett ”statsintresse av första ordningen” att inte tvinga någons samvete.
Lagutskottets idé om att flytta de samvetsömma från lägerplatserna för att skydda de andra värnpliktiga från demoraliserande påverkan är intressant. Det kan ses som ett exempel på att det fanns en rädsla för spridning av de samvetsömmas uppfattning. Än så länge handlade det bara om ett tiotal vägrare per år, men det fanns en osäkerhet om vad som kunde komma att ske framöver. Även om Lindgren i sin motion definierade deras religiositet som överdriven, dvs. att de samvetsömma misstolkat bibeln,
309 Lindhagens reservation bifogad till lagutskottets utlåtande 1907:6 s. 9.
310 Lindhagens reservation bifogad till lagutskottets utlåtande 1907:6 s. 10.
eller såg deras själstillstånd som abnormt, dvs. att de inte var normala medborgare, fanns hela tiden som underliggande tema risken för de felaktiga åsikternas spridning. Fler kunde komma att hävda samvetsbetänkligheter. De kunde göra det för att slippa värnpliktstjänstgöringen av ren lathet eller bekvämlighet, men de kunde också bli inspirerade av det martyrskap som de samvetsömma uppvisade.
Riksdagsdebatten i första kammaren 1907
De frågor som var aktuella i 1907 års debatt i första kammaren var framför allt frågorna om statens möjlighet att ställa krav på medborgarnas laglydnad och om utrymmet för den enskilda individens samvete. Man diskuterade också olika hot mot värnplikten och försvaret, som risken för simulation samt fredsrörelsens och den socialistiska rörelsens aktivitet.
Vilka var de samvetsömma?
Många av ledamöterna ventilerade sina åsikter om vilken sorts individer de samvetsömma var. Fram växer en bild av de samvetsömma värnpliktiga som oemottagliga för argument och orubbliga i sin övertygelse.311 Man talade om dem som oövervinnliga på grund av deras djupa övertygelse, samtidigt som det påpekades att det ofta handlade om ett missriktat samvete, att de missförstått den kristna läran och att de var ömtåliga och omdömess vaga.312
Sigfrid Wieselgren påpekade att de samvetsömma var väldigt få och att man inte skulle ägna sig åt svartmålning. Det svenska folkets söner var inte så förvekligade och andesvaga att man behövde vara rädd för att de inte ville försvara sig. Han ansåg inte att staten skulle tvinga de samvetsömma till vapentjänst och motiverade detta på samma sätt som han gjort i debatten 1901. Vid vaije mönstring kom man i kontakt med kroppsligt svaga som frikallades och på samma sätt skulle man förbereda sig på att komma i kontakt med andligt svaga som också frikallades men som utförde annat arbete åt staten.313 De som befriades från vämpliktsövning borde dessutom förlora sin politiska rösträtt och det skulle inte vara en förlust för staten att gå miste om dessa röster, tvärtom.314
Det fanns också exempel på försök att förklara samvetsömheten med att det handlade om någon form av sinnessjukdom eller annan abnormitet.
Anatomiprofessom Hjalmar Lindgren, Protektionistiska partiet, hävdade t. ex. att de samvetsömmas vägran utgick från ett samvete som var misslett av vanföreställningar. Hans förslag var att en sakkunnig undersökning
311 Se debatten i första kammaren 1907:11, t.ex. Sjöcrona s. 35., Nyström s. 40.
312 Se debatten i första kammaren 1907:11, t.ex. Wieselgren s. 50., Tamm s. 43.
313 Wieselgren, debatt i första kammaren 1907:11 s. 41 f. Se också Wieselgren, debatt i första kammaren 1901:29 s. 47.
314 Wieselgren s. 50.
skulle ske av de samvetsömmas mentala tillstånd. Undersökningen borde utföras av en erfaren psykiatriker; visade sig den samvetsömme vara abnorm skulle han fa nödvändig vård, annars skulle han straffas.315
Möjligheten till annat arbete för statens räkning
I första kammaren diskuterade man också om det gick att fa in de samvetsömma i den vanliga militära verksamheten eller om det var bättre att inte ha något med dem att göra. Vilken nytta kunde försvaret ha av dessa värnpliktiga? Protektionisten Cornelius Sjöcrona menade att försvaret hade ofantligt liten nytta av de samvetsömma. Nog kunde de tvingas att låta sig skjutas, men det gick inte att fa dem att vilja avlossa ett enda skott. Det var därför bättre att de samvetsömma användes till handräckningstjänst eller tjänst som sjukbärare. De tjänade då försvaret utan att staten gav upp sitt rättmätiga anspråk på deras hjälp.316 Sjöcrona varnade för att en möjlighet till tjänstgöring utanför truppen kunde fa som konsekvens att de samvetsömma befriades från tjänstgöring också i krig.
Överste Knut Bildt, chef för generalstaben, var av samma uppfattning som sin partikamrat Sjöcrona om förslagets konsekvenser. Han menade att det centrala i värnplikten var skyldigheten att strida för, och om det krävdes, offra sitt liv för fosterlandet. Om man tillät civilt arbete skulle dessa värnpliktiga slippa att riskera sina liv och på grund av bristande övning vara odugliga för strid.317
Några ledamöter framförde dock att det också gick att tänka sig positiva effekter av att tillåta annat arbete. Man skulle t. ex. på detta sätt undvika att skapa martyrer som väckte beundran hos andra värnpliktiga.318
Risker med förslaget
Risken för simulation diskuterades ur ett antal perspektiv. Wieselgrens uppfattning var att det svenska folket inte var så sedligt förslappat att det fanns risk för simulation.319 Sjöcrona var dock av en annan uppfattning.
Han hänvisade till sin erfarenhet som förrättare av beväringsmönstringar där han åtskilliga gånger stött på värnpliktiga som försökt slippa värnpliktstjänstgöring. Det hade många gånger handlat om ett ”pojkaktigt begär” att slingra sig undan genom att lura myndigheterna, men om det blev fråga om en krigssituation skulle nog ett större antal försöka slippa värnpliktstjänstgöring.320 Hur skulle man kunna veta om det verkligen fanns genuina samvetsbetänkligheter?
315 Lindgren, debatt i första kammaren 1907:11 s. 52 f.
316 Sjöcrona, debatt i första kammaren 1907:11 s. 38 f.
317 Bildt, debatt i första kammaren 1907:11 s. 45.
318 Se t.ex. Carl Nyström, debatt i första kammaren 1907:11 s. 40 och Raoul Hamilton, debatt i första kammaren 1907:11 s. 47.
319 Wieselgren s. 42.
320 Sjöcrona s. 54.
En annan risk som togs upp var att eftergifter på ett område kunde få
En annan risk som togs upp var att eftergifter på ett område kunde få