Inledning
För att förstå frågan om värnpliktsvägran som rättshistoriskt fenomen måste den ses i sin bredare, historiska kontext. Det här kapitlet ger en allmän historisk bakgrund till den tidsperiod och de frågor som jag behandlar i avhandlingen. Försvaret, skatterna, rösträtten och unionsfrågan var centrala sakfrågor i den svenska riksdagsdebatten kring sekelskiftet 1900. Jag kommer att beröra dessa frågor i detta kapitel, i den utsträckning som de har relevans för vämpliktsvägrarfrågan. Däremot kommer jag inte att närmare diskutera de olika politiska grupperingarna i riksdagens båda kamrar. Detta återkommer jag istället till i de olika kapitel där jag presenterar riksdagsdebatterna kring vämpliktsvägrarfrågan.
Jag har valt att peka på ett antal rörelser i tiden och de krav dessa ställde på ett samhälle, som var på väg mot modernisering och demokratisering. En sådan rörelse utgjorde arbetarrörelsen och särskilt de ungsocialistiska och ungdemokratiska rörelserna; båda pläderade för värnpliktsvägran som politiskt medel och metod. Frågan om allmän värnplikt var starkt kopplad till rösträttsfrågan och rösträttsrörelsen blir därför ytterligare en relevant rörelse för att förstå det sammanhang som frågan om värnpliktsvägran befann sig i. Fredsrörelsen växte sig stark under senare delen av 1800-talet liksom frikyrkorörelsen. Dessa båda rörelser kom bägge att fa avgörande betydelse för frågan om värnpliktsvägran. De flesta av de tidiga vägrama var antingen frireligiösa eller pacifister. Jag inleder dock kapitlet med att översiktligt beskriva den allmänna värnpliktens historia i Sverige.
Värnpliktens historia
Idén om allmän värnplikt
Bland de frihetsidéer, som hämtades från franska revolutionen och som efter Gustav IV Adolfs avsättning diskuterades i Sverige, framfor allt i samband med riksdagen 1809-10, var konskriptionen en av de viktigaste.
Detta uppbåd av män till krigstjänst, med kontingenterna uttagna efter ålder, årsklass, var avsett som en verkligt allmän personlig ”värnplikt”, som termen så småningom kom att bli i Sverige. Systemet förverkligade idealet
”medborgare - soldat” i kontrast till stående armé; det sista var despotins kännetecken, det första det frihetliga statsskickets.57
I böljan av 1800-talet var det vanligt bland högreståndspersoner att tala om värnpliktens betydelse för friheten, om medborgarsoldaten och om att fria män inte bara hade en rätt utan också en plikt att bära vapen och försvara fosterlandet mot såväl yttre fiender som inhemsk despoti.58
Vämpliktstanken hade sitt ursprung i franska revolutionens idéer och brukar dateras till augusti 1793 då nationalförsamlingen beslutade att kalla in alla ogifta män mellan 18 och 25 år, den s.k. levée en masse. Man utfärdade ett dekret som stadgade alla medborgares rätt och plikt att göra militärtjänst för att försvara republiken.59 I Sverige kom också inhemska, historiska traditioner att bli betydelsefulla. Uppfattningen att Sverige var ett fattigt land, både på folk och på materiella resurser, förenades med götiska idéer. Förr i tiden, då man var ännu fattigare, hade svenska män ändå gått man ur huse för att försvara fosterlandet. Föreställningen om den svenske mannen som försvarare av sin frihet mot förtryck var stark. Detta försvar av den historiskt vunna friheten kom också att förenas med fördömande av stormaktstiden och de senaste decenniernas onödiga krig. Det fanns också inslag i retoriken som handlade om att det svenska folket måste försvara sig mot andra länders sedefördärvande och förvekligande inflytande.60 Vämpliktsidén blev då en tilltalande tanke. För ett fattigt land var det ett bättre alternativ än det dyra indelta och värvade försvaret. Man föreställde sig också att de värnpliktiga bara skulle behöva övas under en kort tid.
57 Strömberg-Back 1983 s. 116.
58 Strömberg-Back 1983 s. 12. Bönderna var dock av en annan uppfattning. Strömberg-Back skriver att de hade en nedärvd ”visshet” om vilka som skulle drabbas av införandet av värnplikten. Generationers utskrivning som resulterat i ödelagda eller övergivna hemman hade skapat denna visshet.
59 Ericson 1999 s. 16, 25. Den svenska värnpliktens historia har bland annat behandlats av Torsten Holm i hans verk Från allmogeuppbåd till folkhär, 1943. Holm har också skrivit om värnpliktens idéhistoriska utveckling i Värnplikten 150 är. Från franska revolutionen till förenta nationerna, 1951. Lars Ericson har genomfört såväl en samtida som historisk analys av värnplikten i sin bok Medborgare i vapen. Värnplikten i Sverige under två sekel, 1999.
60 Strömberg-Back 1983 s. 17.
Det här var alltså en uppfattning som gjorde sig gällande inom vissa delar av det svenska 1800-talssamhället. Det fanns också en uttalad motvilja mot idén om allmän värnplikt. Inte överraskande återfanns den framfor allt hos de grupper i samhället som insåg att de på ett eller annat sätt skulle komma att drabbas av värnpliktens konsekvenser.61 Motviljan mot införandet av den allmänna värnplikten tog sig olika uttryck och underbyggdes med olika argument. Ett sådant var att värnplikten uppfattades som en ny börda att bära av folket, framför allt av bönderna. Även om införandet av allmän värnplikt skulle innebära knekthållets avskaffande ansågs att ytterligare kompensation måste till. Frågan kom därför att sammankopplas med kravet på indelningsverkets och grundskatternas avskaffande.62 En annan orsak till motviljan mot värnpliktens införande var de disciplinära metoder som användes inom yrkestruppförbanden. 1798 års krigsartiklar var gällande fram till slutet av 1860-talet och föreskrev mer eller mindre vanärande kroppsstraff som prygel. Det var en sak att de värvade trupperna utsattes för denna behandling, men det var svårare att acceptera att också de värnpliktiga - som var ”vanligt folk” - riskerade att bli behandlade på samma sätt.63
Det fanns ytterligare en grund för motviljan mot införandet av allmän värnplikt, men den skulle komma att bli aktuell först efter värnpliktens införande.64 Den hade att göra med rätten till lejning och friköp för dem som hade ekonomiska förutsättningar att sätta någon annan i sitt ställe när det var dags för beväringsövning, vilket givetvis gjorde den högstämda retoriken om medborgarsoldaten minst sagt ihålig. Uppfyllandet av värnplikten, en plikt som av vissa högreståndspersoner definierades som den främsta medborgerliga plikten, visade sig vara en fråga om ståndstillhörighet och pengar.
Från militärens sida framhölls också att man riskerade att gå miste om de mest framstående personerna, att man berövade vämpliktsarmén ”dess kunnigaste och mest utvecklingsbara krafter” om dessa kunde köpa sig fria.
Om värnplikten däremot blev allmän skulle en krigisk utrikespolitik drabba alla samhällsklasser lika hårt och förhoppningsvis skulle detta ha en återhållande verkan i frågan om krig och fred.65 Hultqvist visar i sin avhandling att kommendör Axel Adelsparre, som motionerade i andra kammaren i ärendet år 1872, också hade ytterligare en motivering till sitt ställningstagande vilken han presenterade i ett brev till publicisten S. A.
Hedlund. Här ser man återigen ett exempel på misstron mot militärens användning av disciplinära metoder. Adelsparre hävdade nämligen att det
61 Strömberg-Back 1983 s. 12.
62 Holm 1938 s. 31. Se också Strömberg-Back 1983 s. 12.
63 Krigsartiklama ersattes först 1868 av en modem strafflag för krigsmakten. Med denna försvann prygelstraffet men ersattes av arrest i olika former, av vilka den mörka arresten kom att kvarstå ända till nästa stora reform av krigslagstiftningen 1914. Nygren 1977 och
1981 passim.
64 Holm 1938 s. 32.
65 Hultqvist 1955 s. 268.
säkraste värnet mot missbruk, rått övervåld och kränkning inom försvaret var att landets välmående och bildade familjer tvingades att skicka dit sina söner. ”Så länge beväringen uteslutande består av ’fattig mans barn’ och heloter i de förmögnas ställe, blir den vanvårdad, missbrukad och till oädla ändamål använd.”66
Indelningsverket och grundskatterna
Även om idén om allmän värnplikt växte sig allt starkare under 1800-talet bestod den svenska arméorganisationen ännu vid sekelskiftet 1900 av den indelta armén, de värvade trupperna och beväringen. Den indelta armén utgjorde den största komponenten i arméorganisationen.67 Efter inrättandet av tvåkammarriksdagen ställdes krav på en förändrad organisation av det svenska försvaret. Erfarenheterna från de krig som utkämpats i Europa under senare delen av 1800-talet utgjorde en viktig faktor i framväxten av ett försvar byggt på allmän värnplikt. Framför allt det fransk-tyska kriget 1870-71 hade visat att nya krav måste ställas på en modem armé när det gällde såväl manskap, beväpning som organisation.68
Avlyftandet av grundskatterna var en politisk knäckfråga som hängde direkt samman med indelningsverkets avskaffande. Så länge härordningen byggde på indelningsverket vilade försvarskostnadema på skattepliktig jord.
Försvarsskattema drabbade följaktligen befolkningen olika och en reformering av denna organisation ansågs alltmer nödvändig.69 Grundskatterna avvecklades successivt mellan 1885-1903 i samband med avskaffandet av indelningsverket.
Ett första steg mot allmän värnplikt
År 1812 inrättades en nationalbeväring som skulle komplettera yrkesarmén.70 Vämpliktstiden var fem år och gällde män mellan 21 och 25 år. Undantagna var män som led av sjukdom eller lyte och därför inte kunde utföra krigstjänst. Dessutom var vissa stats- eller stadsanställda tjänstemän
66 Hultqvist 1955 s. 266 not 1 med hänvisning till brev till S. A. Hedlund 24 januari 1872. Se också Nygren 1981 s. 232 ff. Adelsparre satt i andra kammaren 1867-1879 för ministeriella partiet.
67 Ericsson 1978 s. 16. samt Ericson 1999 s. 45. Indelningsverket byggde på rust- och rotehållning och avlöste på 1680-talet utskrivningsväsendet. Bönderna fördelades på rotar och rusthåll och var förpliktade att fa fram ett visst antal soldater och båtsmän till armén och flottan. De indelta soldaterna lockades med tillgång till soldattorp och andra förmåner.
Ericson har beskrivit det som att indelningsverket förblev den främsta formen för personalrekrytering till försvaret ända fram till indelningsverkets avskaffande 1901.
68 Ericsson 1978 s. 17.
69 Nygren 1977 s. 25.
70 Borell 1989 s. 28. Kunglig förordning om ”inrättningen af allmänna beväringsmanskapet”
27. 10. 1812. Redan 1811 hade man inrättat en nationalbeväring på Gotland. Se Söderberg 1961 s. 113 ff. samt Ericson 1999 s. 60 ff.
och arbetare undantagna från tjänstgöring.71 Eftersom lejning var tillåten, var det alltså ännu för tidigt att tala om allmän värnplikt, eftersom det var möjligt att sätta någon annan i sitt ställe när det var dags för övning.
Beväringens övningstid fastställdes inte utan var beroende av anslagstilldelningen från riksdagen. Vanligtvis räckte anslaget till 12-14 dagars övning.72
Vid 1847-48 års riksdag fattades ett principbeslut om att beväringen inte längre bara skulle ses som en ersättningsreserv, utan som en del av linjen, som alltså skulle bestå av såväl stam som beväring. Beslutet fick dock inte någon större praktisk betydelse, eftersom övningstiden för de värnpliktiga inte samtidigt ökades.73 Inte förrän 1858 ökades beväringsutbildningen till 30 dagar. Att man så lång tid nöjde sig med en så kort övningstid kan förklaras av världsläget.74 Under perioden fram till 1848 var det förhållandevis lugnt i Europa.
År 1860 förändrades lejningsinstitutet genom att lejningsrätten avskaffades och möjlighet till ffiköp istället infördes. Mot en avgift om 100 riksdaler befriades den värnpliktige från tjänstgöring i fredstid.75 Under 1870-talet böljade man alltmer diskutera indelningsverkets avskaffande och införande av ett försvar byggt helt på värnplikt. Ett steg i den riktningen var 1872 års beslut om att avskaffa möjligheten till friköp.76 Värnplikten blev nu allmän, men övningstiden var fortfarande kort. Nästa fråga på den politiska dagordningen blev inte överraskande just utformningen av den allmänna värnplikten, men först genom ett principbeslut 1873, den s.k.
kompromissen, kunde de båda kamrarna enas. Kompromissen innebar att armén skulle grundas på allmän värnplikt, indelningsverket avskaffas samt en årlig avskrivning ske om 3 procent av grundskatterna, rusthållnings- och roteringsskyldigheten.77 Inte heller detta principbeslut kom att omedelbart förändra förutsättningarna för försvaret. Övningstiden för de värnpliktiga var fortfarande bara 30 dagar.
1885 infördes så en ny vämpliktslag där övningstiden fastställdes till 42 dagar.78 Grundskatterna sattes ned med 30 procent och man medgav motsvarande lindring i roteringsbesvären.79 År 1892 utökades övningstiden till 90 dagar genom den s.k. förbättrade härordningen.80 Denna härordning brukar anges som genombrottet för de moderna härordningsprincipema och för den moderna vämpliktsprincipen, men vämpliktshären var ännu för svag
71 Holm 1943 s. 27.
72 Ericson 1999 s. 71.
73 Holm 1938 s. 33.
74 Holm 1943 s. 28.
75 Ericson 1999 s. 88. Se också Jansson 1935 s. 681., samt SFS 1860:42.
76 SFS 1872:67.
77 Nevéus 1965, passim. Stjemquist 1996 s. 179. Fogelström 1983 s. 29.
78 SFS 1885:31.
79 Holm 1943 s. 29.
80 SFS 1892:107. Holm 1943 s. 29.
for att helt säkert kunna ersätta den indelta armén. Riksdagen beslöt avskriva grundskatterna och lindra roteringsbesvären.
Även om staten genom detta beslut övertog huvudansvaret för indelningsverkets kostnader, bibehölls detta system fram till 1901 års härordningsbeslut och principen om stam och beväring var alltså fortfarande gällande, dock med den förändringen att tyngdpunkten nu låg på värnplikten.
1901 års härordning
I juli 1900 fick generalstabschefen Axel Rappe regeringens uppdrag att utarbeta ett förslag till ny härordning byggd på förutsättningen att indelningsverket skulle avskaffas och den allmänna värnplikten utökas.81 I november samma år presenterade Rappe ett förslag där tjänstgöringstiden för de värnpliktiga utökades från 90 till 365 dagar. I januari 1901 lade regeringen von Otter en proposition om en ny härordning och en ny vämpliktslag.82
Riksdagsdebatten kring 1901 års härordningsförslag83
Riksdagsdebatten om härordningsförslaget kom att bli intensiv och pågick i andra kammaren under fem dagar i maj 1901. Lantmannapartiet, andra kammarens största parti, var av tradition avvaktande till ökade anslag till försvaret och framför allt avvaktande till förlängd tjänstgöringstid. Också Liberala samlingspartiet, som bildats vid 1900 års riksdag, hade medlemmar som var skeptiska till förslaget. I partiet fanns förespråkare för en sammankoppling av försvars- och rösträttsfrågorna och partiledaren Sixten von Friesen var en av dessa. Han argumenterade för att försöka få med förstakammarhögem på ett samarbete kring kravet på en ettårig värnplikt samt en rösträttsreform. Detta gick dock inte, eftersom radikalerna inom partiet röstade mot förslaget.84
En av anledningarna till att försvarsfrågan blev så komplicerad var att första kammaren biföll regeringens förslag om en övningstid för de värnpliktiga om 365 dagar, medan andra kammaren bara accepterade en övningstid om 240 dagar.85 Det särskilda utskottet, dit propositionen remitterats, utarbetade ett sammanjämkningsförslag som innebar 240 dagars övningstid för flertalet truppslag men 365 dagars tjänstgöringstid för specialförbanden. Detta förslag godtogs sedan av båda kamrarna.86 1901 års
81 Ericsson 1978 s. 20.
82 Prop. 1901:2-3.
83 Detta avsnitt bygger på Ericsson 1978 s. 23 f.
84 Carlsson 1953 s. 329 f.
85 Särskilda utskottet 1901:12 s. 14.
86 Carlsson 1953 s. 332 ff.
härordning följdes året därpå av en lag om progressiv inkomstskatt och obligatorisk självdeklaration.
Genom 1901 års härordning kom manskapet att bestå av huvudsakligen värnpliktiga. Underbefälet hämtades från en ny grupp av fast anställd personal, volontärema, och inte från de värnpliktigas led. Stammen fanns alltså fortfarande kvar i viss utsträckning.87
Utvecklingen efter 1901
Införandet av den allmänna värnplikten och den utökade tjänstgöringstiden skedde naturligtvis inte utan motstånd. Ungsocialisterna protesterade mot den ökade militarismen, men också bland liberaler och socialdemokrater restes motstånd, eftersom rösträttsfrågan förblivit löst. Också andra protester hördes, och de handlade om att försvaret genom den nya härordningen blev ännu dyrare än väntat, inte minst genom den omfattande kasembyggnationen runt om i landet. Lantförsvaret stod år 1901 för cirka en tredjedel av statens samlade utgifter. Till detta kom sedan de högst avsevärda kostnaderna för den marina upprustningen.88
Unionsupplösningen 1905 påverkade inte utvecklingen av försvarsfrågan i lika hög grad som den tilltagande upprustningen på kontinenten.89 En försvarskommitté tillsattes 1907 för att granska ett förslag till försvarsväsendets stärkande som arbetats fram av generalstaben och flottans stab.90 Den kom att följas av de fyra försvarsberedningar som tillsattes av den liberala ministären under Karl Staaff 1911. Försvarsberedningamas förslag kom i sin tur att ligga till grund för 1914 års försvarsbeslut, som innebar en ny härordning och en ny strafflag för krigsmakten. Denna försvarsordning kom att påverkas av världsläget och ledde till en mycket kraftig förstärkning av försvaret.91 Övningstiden för huvuddelen av de värnpliktiga i infanteriet blev nu 340 dagar.92
Över huvud taget präglades perioden av stora motsättningar om försvaret, inte minst på grund av försvarsanslagens stora andel av statsbudgeten år efter år. Även om rösträttsfrågan våren 1914 kommit långt mot en lösning var det uppenbart att parlamentarismen inte var allmänt erkänd. Bondetåget i februari 1914, där deltagarna uttalade sitt stöd för en lösning av försvarsfrågan och som ledde till Gustav V:s borggårdstal och
87 Borell 1989 s. 29.
88 Ericson 1999 s. 113.
89 Holm 1943 s. 36. Om unionsupplösningen, se t.ex. Carlsson 1980 s. 445 ff.
90 Underdånigt betänkande angående försvarsväsendets stärkande afgifVet af den af Kungl.
Maj:t den 28 september 1907 tillsatta kommittén för granskning av uppgjorda förslag till samfälld plan för rikets försvar. Stockholm 1910.
91 Holm 1938 s. 42.
92 Holm 1943 s. 36. SFS 1914:202.
motreaktionen i form av arbetartåget är exempel på detta.93 Utan blick på försvarsfrågans bakomliggande socialpolitiska problematik - att skattepengarna fortfarande till minst en tredjedel gick till vapen och inte till sociala reformändamål - blir de politiska motsättningarna om försvarsanslagen och vämpliktsförsvaret mer eller mindre obegripliga.
Genom utbrottet av första världskriget kom situationen att förändras något.
Visserligen blev forsvarsvännema än mer övertygade om behovet att ett förstärkt försvar, men också några av de grupper som drivit frågan om minskning av försvarsanslagen blev mer försvarsvänliga under intryck av det politiska läget i världen. Samtidigt ökade också motståndet. Bland de socialistiska och socialdemokratiska ungdomsrörelsema intensifierades den försvarsfientliga agitationen.
Även om forsvarsvännema blev fler under första världskriget förändrades situationen när freden slöts. Direkt efter krigsslutet 1918 tillsattes en kommission som skulle utreda en begränsning av de militära utgifterna och 1919 ersatte det s.k. provisoriet 1914 års härordning.94 Detta innebar att grundutbildningen kortades till 165 dagar för flertalet värnpliktiga. Man motiverade indragningarna med hänvisning till förändrade erfarenheter efter kriget och inrättandet av Nationernas förbund. 1925 års nedrustningsbeslut innebar än mer drastiska nedkortningar av utbildningstiden för värnpliktiga.
Grundutbildningen inom infanteriet kortades ned till 90 dagar.
1925 års nedrustningsbeslut har blivit mest känt för att ett stort antal förband lades ned, men det kom också att fa stora konsekvenser för principen om allmän värnplikt. Den s.k. kategoriklyvningen infördes, vilket innebar att upp till drygt en fjärdedel ur vaije årskull aldrig inkallades.95 Samtidigt infördes också mer generösa regler för dem som hävdade samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring. Den allmänna värnpliktens princip var inte längre gällande fullt ut.
Rösträttsrörelsen
Utomparlamentariska aktiviteter 1880-1900
Enligt 1866 års riksdagsordning krävdes för rösträtt till andra kammaren att den röstande var man och hade kommunal rösträtt samt antingen en taxerad årsinkomst om 800 kronor eller en fastighet värderad till 1000 kronor (eller
93 Carlsson 1980 s. 476. Se också Olle Nyman Högern och kungamakten 1911-1914, 1957, Knut Wichman Gustaf V, Karl Staaff och striden om vårt försvar 1901-1914, 1967 samt Jarl Torbacke Försvaret främst, 1983.
94 Ericson 1999 s. 129, Holm 1943 s. 38.
95 Ericson 1999 s. 129, Holm 1943 s. 38 f. Holm anger att 28 procent ur vaije årskull inte inkallade. SFS 1925:337.
ett arrende värderat till 6000 kronor). Detta innebar att ungefär 6 procent av befolkningen, eller 20 procent av de män som var över 21 år hade rösträtt.96
Rösträttsfrågan var en av de frågor som kom att kopplas nära samman med frågan om införandet av allmän värnplikt och i förlängningen också till frågan om värnpliktsvägran. Varför skulle skyldigheter som värnplikt läggas på dem som inte hade politiska rättigheter? Aven om såväl liberaler som socialdemokrater engagerade sig i rösträttsfrågan var det inte i de framväxande politiska partierna som frågan fick sin kraft, utan genom en utomparlamentarisk rörelse. Redan under 1860-talet böljade liberala arbetarföreningar arbeta för rösträtten, fackföreningar engagerade sig och den framväxande socialistiska rörelsen såg också rösträttsfrågan som central. Året efter representationsreformen bildades Nyliberala sällskapet och en av dess ledande medlemmar, Adolf Hedin, publicerade sin skrift Hvad folket väntar af den nya representationen. Femton bref från en demokrat till svenska riksdagens medlemmar i vilken han argumenterade för allmän rösträtt.97 Lokala rösträttsföreningar växte fram i landet under slutet av 1880-talet, den första i Stockholm 1886, och år 1890 bildades Sverige allmänna rösträttsförbund. Förbundet karakteriseras av Vallinder som en allmän vänsterorganisation öppen för socialdemokrater och liberaler
Rösträttsfrågan var en av de frågor som kom att kopplas nära samman med frågan om införandet av allmän värnplikt och i förlängningen också till frågan om värnpliktsvägran. Varför skulle skyldigheter som värnplikt läggas på dem som inte hade politiska rättigheter? Aven om såväl liberaler som socialdemokrater engagerade sig i rösträttsfrågan var det inte i de framväxande politiska partierna som frågan fick sin kraft, utan genom en utomparlamentarisk rörelse. Redan under 1860-talet böljade liberala arbetarföreningar arbeta för rösträtten, fackföreningar engagerade sig och den framväxande socialistiska rörelsen såg också rösträttsfrågan som central. Året efter representationsreformen bildades Nyliberala sällskapet och en av dess ledande medlemmar, Adolf Hedin, publicerade sin skrift Hvad folket väntar af den nya representationen. Femton bref från en demokrat till svenska riksdagens medlemmar i vilken han argumenterade för allmän rösträtt.97 Lokala rösträttsföreningar växte fram i landet under slutet av 1880-talet, den första i Stockholm 1886, och år 1890 bildades Sverige allmänna rösträttsförbund. Förbundet karakteriseras av Vallinder som en allmän vänsterorganisation öppen för socialdemokrater och liberaler