Ett tydligt mönster som vi upptäckte i analyseringen och sorteringen av empirin var informanternas olika syn kring riktlinjer. Det framkom ett gemensamt synsätt kring att sexualitet bör främjas i arbetet, men också en otydlighet i hur arbetet kring fenomenet (sexualitet) kan ske. Det finns därmed en oklarhet i hur arbetet kring sexuella rättigheter och personer med intellektuella funktionsnedsättningar kan hanteras, och var ansvaret ska börja samt placeras för att nå ut till de berörda personerna.
6.3.1 Professionellas möjligheter till skyldigheter
Alla sex informanterna hade ett gemensamt synsätt kring att sexualitet är en rättighet för personer med intellektuella funktionsnedsättningar, precis som det är en rättighet för personer utan en funktionsnedsättning. Majoriteten av
informanterna tyder på att man som professionell på något vis bär ett ansvar eller en skyldighet att främja denna rättighet på olika sätt hos personer med
intellektuella funktionsnedsättningar. Bland annat uttrycker sig Elsa i relation till frågan vad det betyder att ha rätt till sexualitet för personer med intellektuella funktionsnedsättningar i hennes perspektiv:
“(...) en skyldighet naturligtvis också … men det jag tänker just det här för brukarna det är ju … hur man kan stödja dom det är ju det att man (...) att dom har ju rätt att få (...) hjälp att få förståelse för det är inte alla som har det”
Detta citatet sammanfattar vad många andra informanter också lyfte kring deras roll och ansvar. Genom att Elsa, och de andra fem informanterna, lyfter fram sexuella rättigheter inom området, som ett ansvarsområde, resulterar det till att deras representationer kring ämnet har en gemensam riktning. I Elsas
representationer kring de sexuella rättigheterna, i uttryck till citatet, finns det en vardagskunskap som lyfter fram bristen personer med intellektuella
funktionsnedsättningar kan ha inom ämnet, och att det finns ett behov av stöd. Professionella behöver därmed få en ökad vardagskunskap kring fenomenet för att kunna vara ett stöd för de bristande förutsättningarna personer med intellektuella funktionsnedsättningar kan ha. Amanda framför ett liknande svar som Elsa genom en jämförelse:
“Om en person blir diskriminerad så är det vårt [som professionell i LSS- verksamhet] ansvar att följa upp på det, på samma sätt som att jag kanske hade gått vidare till min chef om jag hade blivit diskriminerad på grund av min sexualitet så är det ju mycket att vi ska fylla den funktionen för brukarna som dom inte kan själva för att (...) bibehålla att dem har samma rättigheter som vi men att dom kanske saknar förutsättningarna, ja”
I citaten framförs sexuella rättigheter som ett självklart ansvarsområde man har som professionell inom LSS-verksamheter, att stödja bristande förutsättningar, som exempelvis förståelsen. I Amandas citat visas det en vardagskunskap kring att personer med intellektuella funktionsnedsättningar kan behöva stöd i bristande förutsättningar kring deras sexuella rättigheter. Trots att samtliga informanter uttrycker detta visar Elsa på en problematik att ämnet inte lyfts och är i
skymundan tills ett “problem” kring sexualitet dyker upp. Hon beskriver i relation till frågan om vad som behöver förbättras i verksamheten kring sexualitet att:
“(...) man skulle lyfta det lite mer [sexualitet], det är en fråga som inte … den pratas ju aldrig om egentligen, om det inte är så att det blir ett
problem, då kanske den tas upp eller på något sätt men att den finns… det pratar man ju knappast om, tycker jag inte.”
Elsa visar på en vardagskunskap kring bristande kommunikation om sexualitet och att det är något som lyfts vid “problem”, men antyder att det är något som är på tal för sällan. Christel menar däremot på att det kan vara svårt att ha riktlinjer på grund av situationens unikhet och individernas olikheter:
“(...) det är ju sådant man får ta efter hand. Dels handlar det om individer och dels handlar det om hur samhället kan ge stöd på rätt sätt och så, så varje situation är ju unik när det gäller det (...) hur man agerar utifrån där, men det är återigen så individanpassat så jag har väldigt svårt att se riktlinjer, en mall”
Kring riktlinjer gällande främjandet av sexuella rättigheter för personer med intellektuella funktionsnedsättningar finns det även delade meningar. Christels representation kring sexualitet är att det är så pass individanpassat att det blir svårt att applicera riktlinjer kring området. Amandas representation kring ämnet ser annorlunda ut och lyfter positiva aspekter med riktlinjer kring fenomenet genom att skapa en medvetenhet om vad man faktiskt gör och hur det kan påverka arbetet:
“(...) riktlinjer är så bra för att de också höjer ribban för och också sänker ribban för vad som är okej och inte är okej, att man inte kan gå emot människors rätt, mänskliga rättigheter, när man till exempel nekar någon rätten till sin sexualitet. Man kanske gör det indirekt utan att man förstår att man gör det så är det ju väldigt bra om det finns svart på vitt (...)”
Citatet har en liknelse till vad Lukkerz (2014) påvisar kring att det finns ett behov hos professionella att få vägledning i arbetet kring sexualitet och personer med intellektuella funktionsnedsättningar, bland annat på grund av den osäkerhet professionella kan känna. Amanda visar på en vardagskunskap kring att riktlinjer inom arbetet om sexualitet kan skapa en medvetenhet och släta ut undermedvetna handlingar med hjälp av tydlighet, som hon uttalar med “svart på vitt”.
Det finns en gemensam representation bland alla informanter där de finns en medvetenhet kring att de har ett ansvarsområde att stödja personer med intellektuella funktionsnedsättningar inom sexualitet. Det finns däremot även skilda representationer kring hur främjandet av sexuella rättigheter ska ske eller vad som är ett bra sätt att arbeta på. Det framgår likaväl att riktlinjer är till fördel
för professionellas arbete som att det finns svårigheter kring att visualisera hur det skulle kunna appliceras.
6.3.2 Riktlinjer och ansvarsförskjutning?
Återkommande i alla intervjuerna nämns det på något vis, och i olika grad, brist på förutsättningar och riktlinjer att kunna främja sexuella rättigheter för personer med intellektuella funktionsnedsättningar på de olika LSS-verksamheterna. Det har tagits upp en osäkerhet kring om det finns riktlinjer, var dessa riktlinjer finns, även exempel på riktlinjer som finns men framförallt en osäkerhet i vem ansvaret kring riktlinjer tillhör. Det är en återkommande fråga vem som ska göra vad, vilka arbetsuppgifter som tillhör vem och var utvecklingen inom sexuella rättigheter ska ha sin start inom funktionshinderområdet. Under intervjuerna uppkom delade meningar och olika tankegångar kring detta i relation till frågorna om de känner att de kan vända sig till verksamheten för vägledning/hjälp och vad som kan förbättras inom verksamheten gällande sexualitetsfrågor.
Amandas tankar kring detta är:
“Jag tänker att det är väldigt bra förvaltning att lyfta sådant här [sexuella rättigheter, information och riktlinjer] i för jag tror att
funktionsstödsförvaltningen är ett bra ställe och jag tror det verkligen att det kan tas någonstans bra och utvecklas på ett bra sätt.”
Och Malin ger exempel på vad verksamheten kan göra:
“...Skulle vara att, jag tror att man får med jämna mellanrum ha på verksamhetsmötena ta upp. Precis som vi kan ta upp avvikelser och så dära, så är detta också ett ämne som man kan ta upp, ja ha det som ett tema…”
Elsa nämner ett ansvar chefen skulle kunna bidra med:
“Men vad dom [cheferna] kan göra är ju att, det finns ju … antar jag, att det finns
utbildningsmaterial och sådant där som man skulle kunna köpa bara för personal”
Christel talar även om en möjlighet att kunna vända sig till chefen:
“Det känner jag, och jag känner också det där att när man har en
frågeställning som är… Då går man ju till sin chef i den månen, om man inte riktigt vet vart det här ska landa någonstans”
Sedan fortsätter Christel med:
“(...) det är också en del i skolans värld att upplysa, och framförallt att veta var man ska vända sig med sina frågor.”
“ ja så där finns vissa saker som är, vad ska man säga, som man [personer med intellektuella funktionsnedsättningar] inte riktigt vill dela med personalen. För vi har ju en relation. (...) det är mer daglig verksamhet
som skulle kunna hålla föreläsningar eller sådant, du vet, allmänt, men nej inte vi. Det känns inte som att det är aktuellt så på boendet.”
Mellan de olika informanterna finns det skilda tankar och idéer kring var ansvaret av utvecklingen inom området ska ligga. I ett teoretiskt perspektiv finns det därmed olika representationer kring fenomenet, i detta fallet ansvarområdet kring arbetet med främjandet av sexualitet. Det finns en vetskap om de sexuella
rättigheterna och en vetskap om att de måste tillgodoses, men det finns inget självklart sätt att arbeta på. Det finns inte heller en tydlig vetskap kring var utvecklingen sker och vem som bär det faktiska ansvaret att ta tag i fenomenet, utveckla det och få ämnet samt området att fortlöpa inom verksamheterna. Denna ansvarsförskjutning kan dras i liknelse till Kulicks & Rydströms (2015)
konstaterande kring att avsaknaden av riktlinjer i Sverige leder till passivitet och osäkerhet. Detta då de menar på att riktlinjer och policys som finns i Danmark, som tidigare nämnts, ger professionella en klarhet och vägledning i arbetet. Informanterna, baserat på citaten ovan, ger olika förslag på om detta är ett ansvar skolan, daglig verksamhet, funktionsstödsförvaltningen eller cheferna till de olika verksamheterna bör ha, samt vad man i verksamheterna kan göra.
Stina ger ett exempel på hur de inom verksamheten har bestämt att de kan “bolla över” ansvaret eller frågan om sexualitet till en kollega om man inte är bekväm i rollen och säger:
“(...) sen har vi också bestämt att tycker man inte att det känns bekvämt så kan man bolla över till en annan kollega eller be att få återkomma när man läst på lite.”
Det som sägs kan kopplas till Kulicks & Rydströms (2015) konstaterande kring osäkerhet i att agera och rädsla att göra fel, också de frånvarande riktlinjer och vägledning för professionella. Det är ett ansvar som hela tiden ligger i luften som behöver tas tag i för att de sexuella rättigheterna för personer med intellektuella funktionsnedsättningar ska tillgodoses och främjas. Frågan som bör ställas är då “vem bär ansvaret?” för att professionella ska ha förutsättningar att kunna agera, då professionellas förutsättningar påverkar personers med intellektuella
funktionsnedsättningar förutsättningar till sina sexuella rättigheter.