Fredrik talar om maktfaktorn som något att ta hänsyn till. Den måste medvetandegöras och inte hemlighållas för klienten. Han menar vidare att
uppriktighet är nyckeln till det avväpnande som krävs för att inte låta makten vara en aspekt som stör mötet. När klienten undrar över Fredriks rättigheter och
skyldigheter, alltså vad han kan göra för och emot denne, berättar Fredrik detta ärligt. Alltså redogörs för de befogenheter Fredrik har som socialarbetare, samt klientens roll och vilken påverkan denne själv kan ha. Karin menar även hon att det finns en tydlig maktaspekt i hennes arbete. Hon talar om det faktum att många gör likhetstecken mellan myndighet och makt. Karin pekar dock på att det visst finns en maktfaktor även i de verksamheter inom socialtjänstens regi som inte beslutar om bistånd. Det är därför viktigt att vara medveten om denna. Hon berättar om hur hon ständigt får påminna sig själv om den makt hon besitter i mötet med klienten.
Veronica menar att det i samtal ofta framkommer hur klienten känner inför att vara just klient. Hon menar att denna roll är förenad med en känsla av att befinna sig i underläge till följd av en rådande maktaspekt. Vidare menar Veronica att hon själv inte besitter makt då hon inte arbetar med att bevilja eller avslå bistånd. Hon upplever sig vara i en annan roll än den socialarbetare som beslutar om sådant. Veronica anser sig vara en hjälpfunktion och hennes tankar om maktaspekten skiljer sig därför från de reflektioner som Fredrik och Karin gör.
Makt är något som ständigt närvarar i mötet mellan socialarbetare och klient. Den går således inte att frångå oavsett vilken verksamhet socialarbetaren arbetar inom. Klienten kommer för alltid vara underlägsen socialarbetaren och rollerna är beroende av varandra. Den ena är hjälpsökande och den andre är hjälpare. Mötet är inte förutsättningslöst vilket ställer krav på en, av socialarbetaren, medvetenhet om den underliggande maktaspekt som råder. Utan denna medvetenhet riskerar missförstånd att uppstå mellan klient och socialarbetare då klienten ser den makt som socialarbetaren inte själv anser sig ha (Skau, 2007).
Vi upplever att både Fredrik och Karin diskuterar kring makt som något ofrånkomligt. De är medvetna om dess närvaro och försöker synliggöra den genom att tala uppriktigt om dess existens. Fredriks förhållningssätt gentemot klienten öppnar upp för ett gott arbetsklimat mellan de båda. Detta då Fredrik inte försöker osynliggöra makten utan istället tala om den och förklara det faktum att klienten är i ett underläge och hur spelreglerna ser ut kring detta. Vi upplever att
detta minimerar riskerna för eventuella missförstånd grundade på den ojämna maktfördelningen. Vi ser även att Fredrik i mötet med klienten gör klart för vilka bakgrundsförväntningar och antaganden han har vad gäller makt. Vi tror att denna tydlighet kan hjälpa klienten i dennes antaganden om mötet. Vidare tänker vi att det genererar en kommunikation med symboler och förväntningar som är mer eller mindre lika både Fredriks och klientens. Risken för kommunikationshaveri minskar därför. Vi ser dock inte samma förhållningssätt hos Veronica som menar att maktfaktorn inte är aktuell i hennes fall. Hon förstår att klienten kan känna sig underlägsen men ser inte sin egen roll, som socialarbetare, som en bidragande faktor.
Kan det vara så att den socialarbetare som inte är förmögen att erkänna den makt denne besitter vill bli uppfattad som en person utan makt. Makt kan ofta ha en negativ klang inom det sociala arbetet och vi tänker att det kan finnas en rädsla i att medge denna faktor. Rädslan kan ligga i att framstå som en socialarbetare med syfte att utnyttja makten. Att vara socialarbetare bygger oftast på en intention att vilja hjälpa. Kanske kan denna maktaspekt skapa rädsla i att framstå som något annat än just den hjälpsamma person man själv ser sig som. Det Veronica ger uttryck för handlar troligen om hur hon önskar att bli uppfattad av andra. Veronica sitter på en föreställning om hur andra ser på henne som socialarbetare och tror kanske att hon genom att förneka makten framstår som en socialarbetare utan makt. Detta blir således hennes spegeljag och vi kan se en intention i hennes framställning av sig själv som någon med god vilja att hjälpa. Vi förstår det som att hon vill förmedla en så neutral bild som möjligt för att skapa förtroende för klienten. Vi är dock osäkra på om det är rätt väg att gå då vi tänker oss att det är bättre att ha ett ärligt och uppriktigt förhållningssätt.
Att inte öppet tala om makten, att inte erkänna den, kan bädda för missförstånd mellan socialarbetare och klient. Klienten kommer att agera efter de antaganden och förväntningar denne har, att socialarbetaren besitter en viss makt (Skau, 2007). Om Veronica själv inte har antaganden som sådana om hennes
maktposition kan missförstånd födas. Det finns en risk att klienten agerar starkt på det asymmetriska maktförhållandet. Frågan är då ifall Veronica förstår detta utspel när hon själv inte ser maktaspekten. Veronica beskriver fall då klienter upplevt en ojämn maktfördelning. Tillsynes visar detta tecken på en medvetenhet om att ändå beakta det faktum att makten spelar roll. Faran finns dock att klienten tillskrivs egenskaper för sitt agerande och stämplas efter detta. Ett sådant
kommunikationshaveri tänker vi kan skapa stora hinder mellan socialarbetare och klient. Oavsett om intentionen är god kan relationen bli lidande och bemötandet uppfattas som oärligt.
Människan har ett behov av att framstå inför andra så som vi önskar. Goffman menar att vi kämpar för att ge en tydligt och betrodd bild av oss själva inför publiken. Om denna bild uppfattas som missvisande kommer publiken protestera (Ritzer, 2009). Vi kan applicera även denna teoretiska bild på viljan att som socialarbetare erkänna sin makt, att försöka hålla den dold eller att helt enkelt inte se den själv. På scenen vill vi ge ett skådespel av den vi vill att andra ska se. Vill vi inte framstå som någon med makt utelämnar vi denna del ur framträdandet. Det är sedan upp till publiken att välja om de tror på bilden som förmedlas eller ej. Karin vidareutvecklar synen på makt och menar att hon har makt i form av kunskap och språk. Hon kan även beskriva hur makten kan ha en påverkan på
klientens utveckling. Med hjälp av enkla medel som kunskap och språk kan hon medverka till att klienter väljer vägar de kanske inte annars valt. Hon ser på detta faktum som både positivt och negativt och menar att det kan vara en tillgång då klienten är i behov av extra skjuts framåt. Karin berättar även hur hon upplever språket som både gynnsamt och som en barriär. Hon kommer själv från en övre medelklass och tenderar att ha lättare att möta individer som tillhör samma klass. Ibland möts hon av klienter som känner sig missförstådda. Hon tror själv att detta eventuellt grundar sig i att de har olika bakgrund och klasstillhörighet.
”Jag blir mest ifrågasatt av dem som har levt i misär och med väldigt mycket missbruk. Då brukar jag ibland få höra att; du borde följa med mig hem någon gång, man kan inte läsa allt i böcker.” (Karin)
Lisa nämner även hon språkets betydelse som något att ta hänsyn till. Genom att använda ett vardagligt språk menar Lisa att hon försöker ge klienten en bild av att hon inte vill framstå som något viktigare än klienten. Språket är en maktfaktor och kan lätt driva fram ett än djupare underläge för klienten (Jensen & Ulleberg, 2013). Både Lisa och Karin nämner detta. Karin reflekterar mycket över sin roll i den klass hon kommer ifrån. Språket hon bär med sig lyser igenom och kan skapa komplikationer i mötet med klienter som kommer ifrån en lägre klass. Det kan även skapa förbund med klienter som delar klasstillhörighet eller kommer från en högre sådan, menar Karin. Vi tänker att klasstillhörighet och språk, som Karin och Lisa talar om, kan härledas till de symboler vi använder.
Vi kommunicerar via symboler, vi framställer och skapar dessa i interaktion med andra människor (Ritzer, 2009). Är det möjligt att Karin delar fler likartade symboler med människor från samma klass. Att de komplikationer som kan tillstötas i relation till andra klasser beror just på meningen i symbolerna. Att tala på ett vis och att använda ord med olika innebörd öppnar upp för tolkningar. Kanske blir tolkningen hos mottagaren annorlunda beroende på klass. Möjligen kan vi även tala om att det kanske är enklare att inta den andres perspektiv när det föreligger fler likheter mellan individerna. I ett sådant fall kan eventuellt det tagna för givet som vi bär med oss skapa en bra grund för kommunikation. Lisa delar till viss del Karins tankar kring språket och menar att det är viktigt att inte framstå som något bättre än klienten. Genom att mötas på en jämn nivå i interaktionen och dela symbolernas mening bäddar det för en fungerande kommunikation. Vi tänker att socialarbetarens förhållningssätt till maktaspekten möjligen kan utgöra skillnad i bemötandet.