Det råder delade meningar bland informanterna om synen på föreställningar och vilket förhållningssätt som är av vikt för att inte fastna i dem. Lisa menar att hon själv inte behöver reflektera över sina föreställningar då hon anser att det är den grundläggande människosynen som avgör. Lisa berättar vidare att tanken på att det likväl kunde varit hon som satt i klientens ställe, att det varit ombytta roller, medför att hon inte bär på föreställningar. Lisa anser ändå att det är något som bör lyftas upp i arbetsgruppen. Att arbetsgruppen är det forum där det bör reflekteras och diskuteras kring föreställningar och fördomar. Ett forum där det ges möjlighet att kunna ge varandra en nyanserad bild.
När Lisa talar om människosyn och dess avgörande i hur hon bemöter människor kan vi se att hon talar i likhet med Holm (2009). Holm (2009) menar att
människosynen har stor betydelse för den respekt du sedan visar och den professionalitet du uppbär. Vi kan se att Lisas människosyn präglas av en tanke om lika värde och säkert kan ha stor betydelse för hur hon möter klienterna. Vi ställer oss dock frågande till om det är möjligt att helt avskala alla föreställningar och fördomar om andra människor i mötet. I enlighet med den symboliska
interaktionismen är samspel mellan människor den situation då jaget, symbolerna och antagandena skapas (Ritzer, 2009). Att som människa vara helt befriad från för givet tagna tankar bör försvåra en individs levande och fungerande. Vi ställer oss frågande till om detta är möjligt.
Vi har en föreställning om att Lisa säkert har föreställningar, precis som övriga informanter. Däremot har hon eventuellt svårt att redogöra för dem. Hon vill möjligen undvika att framstå som en människa, en socialarbetare, med fördomar om sina klienter. Kanske kan vi förklara händelsen med att hon i mötet med oss befann sig på frontstage i rollen som socialarbetare. Framme på scenen är det viktigt att ge en bra bild av sig själv. Det är först bakom scenen, tillsammans med de vi känner trygghet, som vi kan leva ut och slappna av (Johansson, 2004). Därför tror vi att under mötet med Lisa pågick denna dramaturgiska rollförklaring. Den bild vi fick är kanske något mer polerat framställd än vad som är den
egentliga sanningen.
Linda talar kring fördomar något olikt Lisa. Hon menar att vi alla bär på fördomar, både som människor och socialarbetare. Det centrala är att vara medveten om föreställningarna och att inte agera på dem. Linda menar vidare att alla har en akilleshäl, en svaghet, och därför är det viktigt att vara ärlig mot sig själv men även mot sina kollegor. Om situationer förekommer där de egna fördomarna och föreställningarna tar för mycket plats, menar Linda att det är bättre att vara ärlig och istället byta ärende. Föreställningar om den andre får aldrig ta plats på klientens bekostnad, inte heller socialarbetarens. Karin delar Lindas syn på föreställningar och menar att det är ofrånkomligt att inte ha sådana. Hon menar vidare att det är bra att ha ett nyfiket förhållningssätt gentemot sina fördomar. Att hela tiden ställa sig frågande till varför vissa tankar dyker upp samt hur det kommer sig att dessa får ta plats. Vi upplever att Karin har ett väldigt accepterande förhållningssätt och hon anser själv att föreställningar är ett
mänskligt inslag. ”Man måste bli vän med sina fördomar, jag är nyfiken på mina
fördomar.” (Karin)
Det vi kan se hos både Linda och Karin är deras förmåga att medvetengöra sina föreställningar. Vi upplever dem båda vara väldigt accepterande gentemot sig själva, både som människor och socialarbetare, med en ärlighet inför deras egna tillkortakommanden. Vi tänker att detta kan vara en fördel i arbetet bort från stämpling. Stämpling i stort bygger på föreställningar. Dessa föreställningar är samtidigt nödvändiga då vi har svårt att fungera i den sociala världen utan sådana. Vi tänker att en medvetenhet om de egna föreställningarna kan vara det som bygger en bro emellan. Linda talar om vikten av att inte agera på sina fördomar. Vi tänker att fördomar är något gemensamt för alla människor. Att inte agera på dem är kanske det som gör oss ödmjuka inför de föreställningar vi bär på. Att tala om dem och förhålla sig accepterande, men samtidigt på jakt efter att slå hål på
sådana fördomar som står i vägen för ett bra arbete, kan eventuellt vara ett led i arbetet bort från stämpling.
Flertalet informanter lyfter vikten av att ha ett öppet arbetsklimat där frågor som fördomar och föreställningar tas upp. Maja pekar särskilt på värdet av att vara öppen och våga konfrontera kollegors uttalanden och säger följande:
”Vi är väldigt lyhörda. Jag kan sitta och raljera över en klient då någon av mina kollegor ställer sig undrande till varför jag uttrycker mig på det viset?
Maja förklarar vidare att detta förhållningssätt bidrar till att hon ges möjlighet att reflektera kring vad som bottnar i denna föreställning. Genom att vara lyhörd inför varandras tankar och uttalanden minskar risken för att gruppen stagnerar och faller in i mönster där handlingar utförs på ren rutin. Sahlin (2002) talar om konstruktionen av synen på sociala problem och menar att den skapas inom socialtjänsten. Vi tänker därför att det är viktigt att tala öppet om sådant som föreställningar i arbetsgruppen. Eventuellt skulle ett öppet förhållningssätt vidare kunna medföra att bilden av missbruk och beroende blir mångfacetterad bland gruppen socialarbetare om samtliga yrkesverksamma ges tillfälle att omvärdera sina föreställningar och fördomar. Sahlin (2002) nämner även att det tenderar att finnas färdiga paketlösningar som erbjuds klienterna beroende på hur
konstruktionen av missbruk och beroende ser ut på den enskilda
socialförvaltningen. Detta kan medföra att klienten inte får tillgång till hjälp mer matchad efter dennes specifika behov (Sahlin, 2002). Vi anser att ett öppet klimat i arbetsgruppen kan skapa möjlighet för socialarbetaren att se på missbruk och beroende på fler nivåer. Det kan i sin tur nyansera hjälpinsatserna och föra klientens behov i ljuset.
Vi kan se fördelarna med ett öppet arbetsklimat gällande föreställningar då det kommer till rollövertagandet och den generaliserade andre. Mead menar att vi antar andras perspektiv för att utifrån det se oss själva. Genom detta skapar vi attityder och förhållningssätt som är gällande för den grupp och det samhälle vi befinner oss i (Ritzer, 2009). Sahlin (2002) talar i likhet med Mead om hur vi tillsammans konstruerar den syn vi lägger på sociala problem. Vi kan se
fördelarna med denna lyhördhet som kan prägla ett arbetsklimat. Genom att lämna plats för åsikter och diskussion tror vi att rollövertagandet blir enklare. Attityden att det är okej att öppet tala blir ledande och självklar för samtliga. Vi tänker också att det i sin tur leder till ett generellt bättre bemötande. Att arbetsgruppen talar öppet om föreställningar och med det utvecklar en ödmjukhet inför dem, tänker vi kan generera goda möjligheter till bra bemötande.
7. SLUTDISKUSSION
I detta avsnitt lyfter vi fram våra egna reflektioner kring den metod vi använt oss av samt det resultat vi kommit fram till.
7.1 Metoddiskussion
I studien har vi utfört ett målstyrt urval för att finna de informanter som bäst kunnat besvara syfte och frågeställningar. Vi upplever att urvalet varit till fördel
då vi har kunnat rikta oss mot den profession studien berör. Vi har även använt oss av ett icke-sannolikhetsurval med två underkategorier som bygger på godtyckligt urval och självselekterat urval.
Godtyckligt urval då vi valt att enbart vända oss till verksamheter som är närbelägna oss som författare till studien. Detta har resulterat i att vi kommit i kontakt med informanter som arbetar i kommuner som gränsar till varandra. Möjligen kan detta ha skapat mindre nyanser i resultatet då ett mer spritt
geografisk urval eventuellt hade kunnat ge ytterligare perspektiv. Vi tänker oss att det kan finnas likheter mellan kommunernas arbetssätt, då de på grund av
angränsning kan influeras av varandra. Vi anser ändå med resultatet i hand att vi funnit många variationer hos socialarbetarna oberoende deras arbetsplats. Vi har enbart vänt oss till den enhetschef som styr den aktuella verksamheten. Chefen har sedan på begäran av oss lyft frågan bland kollegor som sedan själva fått ta ställning till att medverka. Därför anses urvalet självselekterat. Vi upplever metoden som välfungerande då det hade varit svårt att få tag på informanter helt på egen hand. Om vi gått direkt till informanterna hade det istället blivit via egna kontakter. Vi tror att det möjligen kunnat resultera i en mer subjektiv studie. Det kan upplevas vara svårt att bemöta resultat och inneha ett kritiskt förhållningssätt gentemot informanter där det finns en personlig relation sedan tidigare.
I efterhand kan vi uppleva att det hade varit önskvärt att ha en jämn fördelning i könstillhörighet hos informanterna. I syfte och frågeställningar har vi valt att inte inta ett genusperspektiv då våra frågor inte berör området, men samtidigt hade en jämn fördelning kunnat ge en nyanserad bild. Vi vill dock inte mena att
informantens genuskategori skulle utgöra skillnad i dennes bemötande och föreställningar, utan vi ser det snarare som ett intressant område att utforska. Vi har heller inte upplevt skillnad i materialet beroende på informantens
könstillhörighet utan anser att skillnaderna snarare beror på personlighet.
Resultatet har framtagits genom semistrukturerade intervjuer samt en vinjett som redogjort för ett fiktivt fall. Vi upplever att denna intervjuform har givit oss möjlighet att finna djup i svaren, något som vi inte uppnått i en kvantitativ ansats. De problem vi stött på med denna intervjuform är tidsramen vid intervjutillfället. Målsättningen har varit att varje intervju ska genomföras under max 60 minuter. Vi har funnit det kämpigt att hålla oss inom den tidsramen då vi upplevt att informanterna har haft mer att berätta än vad det funnits tid till. Möjligen beror det på att vi haft för många frågor med oss i intervjuguiden. Eventuellt har vi underskattat det djup vi kommit att uppnå och först efteråt insett hur mycket mer informanterna kunnat bidra med. Vi upplever att vissa informanter haft förmågan att tala längre än andra, och även kring områden som inte har varit av relevans för studien. Vi har samtidigt funnit det behövligt att ge informanten den tid denne behövt då även irrelevanta ämnen lett fram till relevanta och fylliga svar. Vi har kommit till insikt med att vägen till målet har varit minst lika viktigt som målet självt.
Vi har medvetet valt att inte skicka ut intervjuguiden i förväg. Detta för att lämna rum för mer spontana svar. Vi har en tanke om att en i förväg tilldelad
intervjuguide kunnat resultera i mer tillrättalagda och genomstänka svar. Å andra sidan kan vi se att en del informanter möjligen varit i behov av att få ta del av frågorna i förväg just för att hinna reflektera kring de givna svaren.
Vinjetten har använts som ett verktyg för att exemplifiera ett möte mellan socialarbetare och klient. Denna vinjett har sänts ut i förväg för att ge
informanterna en chans att fundera över innehållet. Vi tror att detta varit gynnsamt för oss då det gett informanterna en aning om vad övriga frågor kommer att beröra, utan att för den saken skull låta dem läsa intervjuguiden. Vinjetten har inte fått en direkt presentation i resultat och analys utan bidrar till ett förtydligande av socialarbetarens svar i övriga frågor. Då våra övriga frågor tenderat vara mer flytande och övergripande upplever vi att socialarbetarna haft hjälp av vinjetten då den lämnat rum för mer specifika svar. Vi upplever att vissa informanter haft svårare att svara på frågor som hämtats från intervjuguiden, men däremot haft lättare att prata kring bemötande och föreställningar utifrån vinjetten. Vinjetten har därmed bidragit till ”att knyta ihop säcken” i slutet av intervjun.
Vi kan även se intressanta delar av resultatet beroende på informantens ålder och erfarenhet. Vi har i studien lyckats få ett stort omfång i åldersgrupp och täcker ett ålderspann från 20-års ålder upp till 60-års ålder. Detta medför stor skillnad i både erfarenhet och utbildning. Vi tror därför att detta kan spela roll för hur socialarbetaren ser på bemötande och föreställningar. Vi har upplevt att en yngre ålder hos informanten givit en mer ödmjuk bild i förhållande till dess ställning i arbetslivet. Med det sagt menar vi inte att andra informanter med högre ålder och mer erfarenhet visat sig vara mindre ödmjuka. Vi tänker istället att de har mer kunskap att luta sig tillbaka mot och kanske i mindre grad är lystna efter att ta lärdom av andra, så som vi uppfattar den med yngre ålder.
Vi finner det intressant att vi fått en spridning bland informanternas
utbildningsområde. Vi har enbart begärt att informanterna ska vara socialarbetare i socialtjänstens regi samt arbeta med missbruks- och beroendeproblematik. Därav har vi inte haft krav kring informantens utbildning. Vi kan inte se att en viss utbildning tenderar att ge specifika svar utan återigen genomsyras svaren av informantens personlighet.
7.2 Resultatdiskussion
Syftet med vår studie har varit att undersöka hur socialarbetare inom missbruk- och beroendevård ser på bemötande och förställningar och vad de själva anser att det har för betydelse för deras arbete med klienten. Genom de intervjuer vi genomfört och den empiri vi samlat in anser vi oss kunna besvara studiens syfte och frågeställningar.
Vi har kommit fram till en del förutsägbara resultat men samtidigt upplevt en förvåning över andra delar. Samtliga informanter har givit oss en bild av bemötandets betydelse, dess komponenter och dess konsekvenser. De har även givit oss en mångfacetterad bild över föreställningar och hur olika detta påverkar varje socialarbetare och dess bemötande.
Samtliga informanter menar att bemötandet spelar en avgörande roll, de flesta menar att det har som störst betydelse i det allra första mötet. De menar vidare att respekt, uppriktighet och tydlighet är komponenter som alla bidrar till ett gott bemötande. Vidare har vi funnit olika delar som varje informant ansett vara missgynnande för ett gott möte. Att se sig själv som bättre än klienten är ett exempel på dåligt bemötande. De menar vidare att ett gott bemötande är
vikt för att kunna hjälpa klienten dit denne vill. Med hjälp av den teori vi valt att använda som analysinstrument har vi kunnat förstå bemötandets betydelse utifrån socialarbetarens perspektiv. Vi har med hjälp av de teoretiska glasögonen blivit uppmärksammade på hur stor betydelse var person spelar i ett möte och att allt sker i interaktion. Det kan förekomma en förväntning om socialarbetaren som styrd efter boken, mindre unik och som en person med påtryckning om att alltid göra rätt. Det vi fått förståelse för genom denna studie är att även socialarbetaren är en människa med lika många åsikter, skillnader och möjligheter som gemene man.
Vi har funnit att samtliga informanter medger att makt är en faktor att ta hänsyn till. Däremot är inte alla överrens om hur stor betydelse den har för var och en. En del menar att makten spelar en stor roll i bemötandet medan andra menar att den knappt är synbar. Vi anser det intressant att informanterna ser olika på denna faktor och drar en parallell till tidigare forskning som beskriver hur ofrånkomlig maktaspekten är i socialt arbete. Vi menar att socialarbetarens förhållningssätt till makt därför kan påverka bemötandet till klienten.
Informanternas syn på föreställningar har varit minst sagt skiftande. En del har ansett att föreställningar är oundvikligt och även med ärlighet berättat om deras egna föreställningar kring dem klienter de träffat. Vi upplever att andra
informanter har gett oss en tillsynes mer friserad bild av deras föreställningar. En informant har menat att denne inte har några föreställningar kring sina klienter. Något vi ställer oss frågande till då vi tror att alla människor bär på föreställningar om andra, oavsett hur de ter sig. Vi har kunnat se variationer i hur mycket dessa föreställningar får ta plats hos socialarbetaren i mötet med klienten. Vi har även med hjälp av teorin sett att en del föreställningar kan vara en bidragande orsak till den stämpling som redan existerar. Vi har dock även kunnat se ett öppet
förhållningssätt till de egna föreställningarna som säkerligen kan fungera motverkande till stämpling.
Vi har kommit till insikt att socialarbetaren till stor del fungerar som förmedlare av hopp till klienten. Detta kan vi se i hur informanterna beskriver sitt bemötande och sina föreställningar. Främst kan vi se det i hur de beskriver samhällets
föreställningar som verkar skilja sig mycket från deras egen. De påtalar denna rådande inställning i samhället och menar att klienten tillskrivs egenskaper som i längden blir missgynnande. Att socialarbetaren tar avstånd från denna
föreställning tänker vi är en del i skapandet av ett bättre bemötande och ett i större grad hoppingivande förhållningssätt. Vi har med hjälp av teorin kunnat se hur socialarbetarens bemötande och förhållande till föreställningar påverkar klientens självbild. Vi anser att den medvetenhet som är övervägande hos informanterna, dels vad gäller maktaspekt, förväntningseffekt och dess föreställningar, påverkar bemötandet och vidare den bild klienten klär sig själv i. Därför kan vi mena att bemötandet spelar en stor roll, precis som samtliga informanter vidhåller.
Vi upplever att det finns en central del i resultatet som återspeglar andra delar. Vi uppfattar att informantens personlighet spelar en stor roll i svarandet på de frågor vi ställt. Flertalet informanter har själva påpekat att de tror bemötande och föreställningar skiftar beroende på person. Vi ser det extra tydligt när vi
sammansätter hela materialet. Alla utgår ifrån sin roll som socialarbetare och till viss del kan vi se detaljer som de alla berör. De har samma förutsättning i den mån att de är socialarbetare och arbetar med klienter med missbruks- och
beroendeproblematik. I övrigt är den personliga karaktären, moralen och värderingarna det vi tänker främst präglat svaren. De arbetar inte enbart utifrån sin roll som socialarbetare, de arbetar även utifrån sin person. Därmed tror vi att det kan finnas lika många skillnader i svar på frågorna som det kan finnas socialarbetare. Denna bild har förtydligats genom den teori vi valt att analysera resultatet mot, att vi ingår i roller som tenderar att uppvisas olika.
Socialarbetaren befinner sig i en roll som präglas av professionalitet, makt och föreställningar. Privatpersonen är en annan roll. De båda rollerna går inte att helt sära på vilket vi blivit varse om med hjälp av informanterna. Det finns dock en viss gränsdragning men socialarbetaren kan inte helt lämna sin person utanför ett