6.8.1 Männen på parkbänken – samhällets syn på missbruk och beroende ur socialarbetarens perspektiv
Veronica har en uppfattning om att samhällets syn på personer med missbruk- och beroendeproblematik präglas av en föreställning om människan som farlig. Vidare att många personer som lever med missbruk har haft en trasig uppväxt vilket lett dem in i ett destruktivt leverne. Veronica talar om hur hon tror att det är vanligt att samhällets uppfattning vilar på en ”det händer aldrig mig”- attityd. Hon säger att den vanliga bilden hos folk i allmänhet är att missbrukarna är de överförfriskade och skaviga männen på parkbänken. Själv menar Veronica att de personerna utgör en ytterst liten del av alla dem som söker hjälp för missbruk eller beroende.
Linda tror att samhällets föreställningar präglas av en bagatellisering. Hon berättar hur enkelt många människor tänker att det är att ta sig ur ett missbruk eller
beroende. Linda menar vidare att denna ”skyll dig själv” – mentalitet bygger på okunskap och att åsikterna hos gemene man lätt flödar runt sådant man saknar kunskap kring. Lisa säger i likhet med Linda att många hon möter bygger sina föreställningar på sådant som läses i kvällstidningarna. Lisa styrker även det Linda uttryckt rörande ”skyll dig själv” - mentaliteten. Hon beskriver hur hon stundvis möter människor som menar att det inte vore så svårt att sluta om de bara tog sig i kragen.
Alltför ofta tillskrivs individer, vars beteende och handling inte är acceptabla i samhället, egenskaper utifrån dessa handlingar. Samhället tenderar att skapa dessa avvikare genom att stämpla dem för sådant de gjort snarare än att särskilja
handling och person (Repstad, 2004).
Det informanterna redogör för ovan är en stor del i den fortgående stämpling av människor med missbruk och beroende som förekommer. Dessa människor tillskrivs egenskaper som att vara farliga, att vara skaviga, att inte ha förmågan att ta tag i sitt liv eller att vara lata och slarviga. Dessa egenskaper blir gällande för människor oavsett hur deras missbruk eller beroende ser ut och utan hänsyn till hur de hamnat där. Vi upplever att informanterna tydligt kan redogöra för de rådande föreställningar som existerar i samhället och att de själva kan frånskriva sig denna syn. De berör frågan kring kunskap och att många åsikter grundar sig i sådant som hörts och setts snarare än fakta. Vi anser det tydligt att den bild informanterna ger av samhällets föreställningar beskriver en tydlig stämpling där handling och person anses sammankopplad. Att injicera en drog eller vara beroende av alkohol blir såldes detsamma som att vara en person utan ansvarsförmåga, att vara otrevlig och lat. En avvikare från det normala.
”Många tänker att varför ska vi hjälpa missbrukare, de har satt sig i skiten själva, de har valt detta. Det kan jag bli förbannad över. Visst, de gör aktiva val, det gör alla missbrukare. De gör alla människor. Men jag har än så länge inte träffat någon som har växt upp och levt ett helt liv i barnalycka, allting har gått bra, och sedan fastant i missbruk.” (Maja)
Maja beskriver en frustration över den allmänna inställningen i samhället, att personen med missbruk eller beroende inte är värd hjälp då denne själv orsakat sina problem. Hon pekar på det faktum att allt har en förklaring och att ett missbruk sällan dyker upp ur det tomma intet. Denna föreställning påverkar de personer den speglar då de inte själva ges ett val över sitt eget spegeljag. Vi tänker att de istället möts av människor som uppfattar dem som ovärdiga, lata och
oansvariga. Genom att applicera Cooleys teori om spegeljaget anser vi att denna bild har en direkt påverkan på individens självkänsla. Att bli mött av människor där individen uppfattar andras bild av denne själv som ovan beskrivet tänker vi präglar människan negativt. Förmodligen upplevs svårigheter i att bevara den egna självbilden vilket resulterar i att individen istället antar den bild samhället har av denne. En internalisering av den andres uppfattning tänker vi är
förekommande.
Stämpling bygger i första hand på en falsk perception om en person grundad på en handling som denna utfört. I andra hand tenderar denna varseblivning att besannas
då personen tillskrivs egenskaper efter den handling som utförts. Denna
uppfattning är övertygande i den grad att personen i slutändan har benägenhet att ändra sig för att passa in i den bild som råder. Det är enklare att som avvikare försöka passa in i den givna bilden än att samhället anpassar bilden till hur
personen egentligen är. Denna process går under namnet självuppfyllande profetia (Repstad, 2004). Veronica bekräftar detta förlopp och menar att föreställningar om den andre mycket väl kan leda till självuppfyllande profetior. Hon tror att risken är överhängande att självbilden antar en mer negativ form och att steget mot att gå djupare in i missbruk är nära.
Den rådande bilden menar vi skapar avvikare. Det är vi, samhället, som gör dessa människor till vad de är. Vi gör dem till oansvariga och ovärdiga då vi ständigt påtalar att det är sådana de är. Det kan tyckas enkelt att stå upp för sin person och säga nej, jag är inte sådan. Men om hela samhället väljer att inte tro på uttalandet ges inga möjligheter för personen att bli hörd. Vi har kommit till insikt i att det är lättare att falla in i den givna ramen än att stå utanför. Paralleller kan dras till sagan om kejsarens nya kläder. Där pojken som uttalar det faktum att kejsaren är naken inte blir trodd utan istället ursäktad som ung och dum, trots att hela
samhället ser på och egentligen förstår att kejsaren är naken. Om tillräckligt många säger att kejsaren bär kläder borde det rimligen vara sant. Eller? Det centrala för socialarbetaren i detta läge anser vi landar i att inte formas för mycket av dessa föreställningar. Det är svårt att inte präglas alls, oavsett yrkesprofession (Svensson, 2009). Vi är alla delaktiga i konstruktionen av dessa föreställningar och medverkar således både till klientens självbild och till det bemötande klienten möts av (Sahlin, 2002)
Karin menar att hon kan se skillnader i samhällets föreställningar beroende på egna erfarenheter, klass, tidsepok och geografiskt område. Hon menar att en del människor likställer missbruk med de berusade männen på parkbänken. Hon upplever sig kunna se flertalet ursäkter som rättfärdigar missbruk och beroende givet till exempel den klass du härrör från. Karin menar att människor kan gömma sig bakom dessa ursäkter vilket leder till att samhällets föreställningar om vad missbruk och beroende är inte alltid överrensstämmer med sanningen. Hon har mötts av ursäkter som att dricka fint vin på flaska inte är detsamma som att dricka vin från box. Att vara så kallad ”boxare” är mer kopplat till missbruk än vad fint vin på flaska är. Hon kan även se skillnader i attityd beroende på var du bor och säger:
”För mig gör det ingen skillnad om man bränner hembränt eller om man ber en taxichaufför ta med en fin flaska whiskey ut till ett mer välbärgat bostadsområde. Jag tror att man i samhället i stort kanske gör lite skillnad på vad man dricker och hur man
dricker.”
Det vilar ett visst stigma över de människor som har ett missbruk eller beroende. Detta kan vi anta då Goffman med sin teori om stigma menar att stigma uppstår när vi upplever att samhällets bild av oss är felaktig och strider mot den egna bilden (Ritzer, 2009).
Föreställningarna som Karin talar om kan oavsett form upplevas som
stigmatiserande. Vi tror att de berusade männen på parkbänken kan uppleva sig stigmatiserade, likväl som den som dricker dyrt vin i hemmet utanför offentliga
arenan. Skillnaden vi kan se är att de på parkbänken uppfattas transparenta och därför bär ett misskrediterat stigma. Vindrickaren i hemmet faller under kategorin misskreditabelt stigma då problemet kan döljas för omgivningen. Stigmat är därför inte kopplat till det faktum att missbruk eller beroende måste vara synligt för omvärlden utan uppstår i upplevelsen hos den enskilde. Vi upplever att Karin visar en stor medvetenhet vad gäller samhällets föreställningar och den komplexa fördelning som råder kring vad som ska uppfattas som missbruk och beroende. Vi tänker att denna medvetenhet är en god egenskap hos socialarbetaren vilket kan leda till ett bemötande som präglas av både förståelse och respekt. Svensson (2009) påpekar att socialarbetarens utbildning och kunskap skapar förutsättningar för en mer nyanserad bild. Som vi tidigare nämnt präglas vi av samhällets
föreställningar oavsett om vi direkt håller med om bilden eller ej. Vi tror dock att den medvetenhet vi upplever att Karin visar skapar större chans för att inte låta dessa föreställningar ta för stor plats i mötet med klienten.
6.8.2 Den generelle socialarbetaren finns inte
Bland socialarbetare upplever Veronica att bilden är mer nyanserad där en
föreställning om att alla kan drabbas är central. Hon pekar ändå på att det stundvis kan inrymmas en uppgivenhet i mötet med klienter som varit föremål för
utredning och behandling vid flertalet tillfällen. Karin tror att det kan förekomma en viss rädsla hos de socialarbetare som inte själva arbetar med missbruk och beroende. Själv anser Karin att frågor kring alkohol och droger inte känns främmande för henne. Hon upplever däremot i mötet med andra yrkeskategorier att det finns en farhåga i att konfrontera klienter i frågor som rör alkohol- och drogvanor.
Fredrik beskriver en uppfattning om att socialarbetare generellt har en djupare förståelse för förändringsarbetet och dess process. Vidare menar han att många av de verksamheter som är föremål för samverkan med socialtjänsten, exempelvis psykiatrin, visar mindre förståelse för detta. Han påpekar det faktum att detta är en föreställning som han har och beskriver hur han alltför ofta upplever ett motstånd i samverkansprocessen som rör personer med missbruk och beroende. Lisa har svårt att se en generell föreställning hos socialarbetaren. Hon menar att det finns för många individuella skillnader och pekar på det faktum att alla socialarbetare är människor. Hon anser att det verksamhetsområde där socialarbetaren befinner sig, den enhet vid socialtjänsten som är utgångspunkt, har en påverkan på den syn denne sedan arbetar efter. Lisa förklarar att hon kan se skillnader i var man lägger fokus beroende på om socialarbetarens uppdrag i huvudsak är barn eller vuxna. Maja kan tydligare redogöra för hur hon tror att föreställningarna skiftar beroende på vilken enhet inom socialtjänsten som är utgångspunkt. Hon tror det kan råda viss naivitet bland de som arbetar med ekonomiskt bistånd. Hon bygger sitt resonemang kring att den enheten oftare lägger större fokus vid pengar än vid förändringsprocessen. Maja exemplifierar hur en klient med försörjningsstöd arbetat sig drogfri. I mötet med handläggare vid ekonomiskt bistånd uppvisar de en lättvindig inställning till att problemet nu är ur världen. Klienten har snart sysselsättning och kommunen har med det en klient mindre att utbetala försörjningsstöd till. Maja menar att de glömmer att en förändringsprocess
innefattar mycket arbete. Det kan vara illavarslande att släppa klienterna för tidigt enbart för att de nu kostar mindre pengar.
I likhet med Fredrik, som även han påpekar förändringsprocessen vikt, menar Maja att det måste läggas ett längre perspektiv på att bli fri från missbruk och beroende. Fredrik påtalar detta och menar att denna snäva och naiva bild av att förändring är något som sker med kort varsel är en del i skapandet av
föreställningar i samhället. Han menar vidare att detta lägger liten tilltro till de klienter som faktiskt ska göra det stora arbetet, att förändra sig.
”Anledningen till att det ser ut så här tror jag beror på att vi som jobbar med det här, och samhället som ska betala för det här, har väldigt mycket mer bråttom än vad klienterna har. Vi har glömt bort att en förändringsprocess tar mellan 3-7 år. Av någon anledning glömmer vi bort det när vi sitter på kontoret eller i behandlingsrummet. Men framför allt, det innebär att vi kräver att de ska göra det fort, det kravet kan vi aldrig ställa /…/ att lära sig hur jag lever ett nyktert liv, hur jag lever ett liv utan ångest eller vad det nu är för något, det är en förändringsprocess som är lång.” (Fredrik)
Svensson (2009) skildrar flera av de dominerande föreställningarna som florerar i samhället. Hon menar att människor med missbruk och beroende placeras i fack grundat på dess problematik. Socialarbetaren besitter kunskap och kompetens om dessa sociala problem och kan således bidra till en mer nyanserad bild. Att vara socialarbetare innebär dock inte att man per automatik står bortom
föreställningarnas makt (Svensson, 2009). Beskrivningen från informanterna ovan bygger på deras erfarenheter. Den bild de delar med sig av är förmodligen
spunnen ur samhället. Återkommande under samtliga intervjuer som genomförts har informanterna påtalat det faktum att vi alla är människor. Vi tror att de försöker förmedla att vi alla har tillkortakommanden oavsett om arbetsplatsen är en enhet inom socialtjänsten eller inte.
”Alla de saker som hänger ihop med en förutfattad mening, det vill säga att alla arbetslösa är slöa, lata och inte vill tjäna pengar, att alla missbrukare är klena och sinnesvaga. Om vi har den attityden pratar vi om ett samhälle som har ganska mycket elittänkande och det är obehagligt. I vilket fall som helst är det de som styr oss. De signalerna får vi som socialarbetare med oss. Oavsett om vi vill eller inte.” (Fredrik)
De som förespråkar symbolisk interaktionism menar att vi i kommunikationen vilar på förväntningar och antaganden om den andre och om interaktionen. Dessa förväntningar gör det hela möjligt för oss att utelämna vissa delar i en
konversation, därför att de redan är taget för givna. Det handlar om att förstå varandra (Engdahl & Larsson, 2006). Hur artar sig denna kommunikation om förväntningarna och de antaganden som redan finns bottnar i okunskap eller oförståelse. Om socialarbetaren låter sig präglas för mycket av samhällets
föreställningar tänker vi att risken för att det avspeglas i mötet blir överhängande stor. För hur responderar klienten om antaganden om denne är givna efter dennes problem, inte denne som person. Ska klienten svara som en ”missbrukare” förväntas svara, eller som dess person borde svara? Sahlin (2002) nämner även det faktum att klientens bemötande kan avgöras beroende på hur socialarbetarens bild av denne är. Hon menar vidare att klienten mycket väl kan finna sig i
att stort utrymme lämnas för missförstånd och känsla av oförståelse om kommunikationen mellan socialarbetare och klient bygger för mycket på antaganden som är oriktiga.
Det är i kommunikationen vi möts och det är även här vi skapar uppfattningen om oss själva. Det är därför oerhört viktigt hur socialarbetaren möter klienten och att mötet färgas av förståelse (Svensson et. al, 2008). Det är tydligt att antaganden därför fungerar som avgörande för hur denna kommunikation kommer att te sig och hur väl förståelsen tar plats i mötet.
Konstruktionen av det vi nämner som sociala problem har även den en avgörande faktor för hur klienten bemöts. Beroende på vilken syn vi har på missbruk och beroende, en syn som vi alla är delaktiga i att skapa, lägger vi fokus på olika områden och klienten blir således bemött därefter. Socialt arbete tenderar att arbeta efter en given mall, ett färdigt paket som klienten erbjuds (Sahlin, 2002). Majas och även Lisas beskrivning av hur olika fokus socialarbetarna har beroende på den enhet de arbetar vid ger en klar bild av olika konstruktioner. Maja berättar hur hon upplever att socialarbetaren vid ekonomiskt bistånd arbetar efter helt andra utsikter än vad hon själv gör. Lisa speglar även en bild av hur
socialarbetaren som utreder barn och ungdomars behov oftare tenderar att missa den vuxne, något hon försöker uppmärksamma och menar är givet för att sedan kunna arbeta med barnen och familjen. Detta menar alltså Sahlin (2002) har en inverkan på klienten. Det finns en föreställning om hur klienten bör vara och hur problemet ser ut. Vi tänker att bemötandet därför påverkas och är avhängigt socialarbetarens inställning och konstruktion.
6.8.3 Att vara mänsklig – socialarbetarens egna föreställningar
Veronica talar även om hur hon ser på sina egna föreställningar och framhåller att hon tidigare haft en tanke om att behandling varit den enda vägen ur ett missbruk eller beroende. Idag menar hon att hon kommit till insikt om att väldigt många individer självläker och inte alls är i behov av behandling.
Som vi tidigare nämnt spelar förväntningen från socialarbetaren en stor roll i både utrednings- och behandlingsarbete. Vi tänker att den bild Veronica tidigare haft om att behandling alltid varit enda utvägen kan ha haft en påverkan på klienten ur både ett positivt och ett negativt perspektiv. Det positiva perspektivet grundar vi på Jenners (2004) beskrivning av de fyra delkomponenter som ansetts
fundamentala för skapandet av en gynnsam behandling, vilka är; förmedlandet av hopp, kontinuitet, socialt stöd och positiva förebilder. Vi tänker att då Veronica har en stark tillit till behandling kan dessa fyra komponenter inrymmas i mötet med klienten. Med hjälp av dessa delar kan positiva förväntningar förmedlas till klienten. Vi upplever dock att denna bild även kan ge negativa konsekvenser. Detta tänker vi då beskrivningen hon ger speglar en föreställning om att klienten inte klarar sig själv utan står i beroendeställning till andra människor. Jenner (2004) pekar på att denna låga förväntning kan generera negativa konsekvenser och leda till en självuppfyllande profetia, att klienten själv kan uppfatta sig som en hjälplös individ.
”Det krävs en jävla styrka i att vara missbrukare i 35 år, det är en annan slags styrka än vad vi kanske tänker på. Men att där finns en styrka, definitivt. Men däremot har jag en absolut hundraprocentig fördom. Det är att de flesta missbrukare
manipulerar mig. Om de inte gör det så försöker de i någon form. Det lever jag rätt så mycket efter.” (Fredrik)
Vi upplever att Fredrik ger en öppen och ärlig bild av sina föreställningar rörande de klienter han möter. Han beskriver dels hur han ser på deras kraft, att det kräver mycket av en person att leva i ett missbruk eller beroende. Fredrik menar att många faktorer spelar roll för hur du hamnar i ett missbruk. Det finns inte enbart en förklaring till hur du landat där. Han berättar även om de fördomar han bär på och menar att de präglar honom i arbetet, vilket kan resultera i en viss
skepticisms. Maja beskriver de egna föreställningarna som skiftande. Hon berättar att det stundvis kan förekomma en gruppering i det klientel hon träffar. Ibland träffar hon klienter som är väldigt öppna och ärliga. Maja menar att detta då påverkar föreställningen som därmed införlivas. När hon sedan träffar en klient som talar osanning kan hon därför uppleva en förvåning hos sig själv. En ny föreställning formas och tar plats i henne präglat av den nya bilden av hur en