Kvalitetssäkring innebär att man lyfter diskussionen om mål och medel från den enskilde läraren och gör den till en ledningsfråga genom att tydliggöra arbetsmetoder och bedömning. Vanligen inne- bär kvalitetssäkringsarbete att man dokumenterar existerande pro- cesser, uppmärksammar de delar som fungerar bra respektive dåligt, analyserar orsakerna till varför vissa delar fungerar dåligt, och sedan antingen vidtar åtgärder för att förbättra dessa delar, eller avskaffar dem om man anser att de inte behövs eller kan ersättas med andra aktiviteter.
vativa metoder som kvalitetssäkrats. Det hittills mest utvecklade exemplet är ”skriva sig till läsning” där redan systematiska kvantitativa och kvalitativa studier genomförts, och där man kunnat mäta en ökad förmåga både vad gäller läsning och – i ännu högre grad – skrivning (Agelii Genlott & Grönlund, 2012). Det är mycket viktigt med sådana validerade metoder eftersom trycket på skolan är stort och ofta drivet av traditionella uppfattningar som provoceras av nya metoder och ny teknik.
Men det finns också saker som är svåra eller omöjliga att göra inom ramen för den enskilda skolans verksamhet. Att validera arbets- metoder kräver stort elevunderlag och uppföljning över längre tid. Det är därför mer en uppgift för skolhuvudmannen som ju vanligen har ett stort underlag att undersöka och jämföra, många skolor, lärare och elever, och dessutom bör ha ett intresse av att sprida effektiva arbetsmetoder till alla sina skolor. I vissa fall kan kvalitetsbedömning vara en forskningsuppgift, särskilt när metoderna innebär stora för- ändringar i arbetssätt eller kräver studier under längre tid för att för- stå resultaten av förändringarna. Ett problem i skolans verksamhet är också att kunskap är svår att mäta entydigt och därför ger varje ny metod upphov till mycket tyckande och svårigheter att fatta beslut.
Ett stort problem ligger i att skolan har så starkt fokus på kvanti- tativt mätbara kunskaper att det som enkelt låter sig mätas tenderar att hamna i bakgrunden. Och inte bara det – nya arbetsmetoder får svårt att slå igenom eftersom det är väldigt svårt att bevisa att de är bättre. Exemplet ”skriva sig till läsning” visar det. Metoden medför att elever skriver mycket mer, vilket på goda grunder kan antas leda till bättre språkanvändning på sikt eftersom eleverna tränar mer på att använda språket, troligen också till bättre förmåga att ta till sig andra skolämnen eftersom ökade språkkunskaper är en nyckel till det (Myrberg, 2007).
Men hur kan man bevisa det? Tester i årskurs ett visar att barn som jobbar med metoden skriver mycket mer än de som skriver
Skriva sig till läsning
En metod för att lära nybörjare läsa där man börjar med att skriva egna texter med hjälp av tangentbord. Genom att i ett tidigt skede kringgå de motoriska svårigheterna att skriva med penna kan man snabbare använda skriftspråk till att kommunicera.
med penna, men eftersom statistik på hur mycket andra elever skriver (med penna) saknas är det svårt att göra jämförelser i stor skala. Skillnader i prestationer på nationella prov i årskurs tre kan man se, men dels är det svårt att bevisa att förändringen beror på den nya metoden eftersom det finns så många andra faktorer som påverkar. Även barn som skriver med penna kan ju prestera bra, generella socioekonomiska faktorer har stort genomslag, nationella prov rättas inte fullständigt objektivt, läraren har betydelse etc. Dessutom kan man ju inte se förändringar i lärande längre fram i tiden förrän just längre fram i tiden, exempelvis på högstadiet där svenska elevers prestationer just nu sjunker. Om man då skulle se skillnader så gäller ju även i det fallet att orsakssammanhangen är svåra att entydigt visa.
Därför kan traditionalister hävda att den nya metoden inte inne- bär någon förbättring, trots att lärare kan se positiva effekter av flera slag.
Kvalitetssäkring i skolan har en blandad historia och en minst sagt otydlig profil. Låt oss betrakta den utifrån ett vanligt perspektiv, nämligen Max Webers rationalitetstyper. Vad är det generellt sett som driver oss att göra som vi gör? Det är ju svaret på den frågan som avgör hur vi sedan bedömer resultatet av våra handlingar. Enligt Weber finns fyra sorters rationalitet:
• Traditionell – ”På julafton doppar vi i grytan”; ”I skolan skriver vi med penna på papper”. För det har vi ”alltid” gjort.
• Affektiv – ”Justin Bieber är bäst!”; ”Jag blir oerhört provocerad när jag ser att man skriver på dator i stället för med penna”. Känslor kan komma från många källor, varav brott mot traditionen är en vanlig och viktig.
• Värderationalitet – ”Vi skriver på båda sidor av papperet för att spara resurser och för att skona miljön”.
• Målrationalitet – ”Ingen elev ska gå ut skolan utan godkända betyg i kärnämnena, alltså ska resurserna i första hand läggas på de svagast presterande eleverna och på dessa ämnen”.
Max Weber
Tysk sociolog (1864 –1920), nationalekonom och filosof. Han anses vara medgrundare till samhällsvetenskapen sociologi.
liv, använder vi alla en blandning av dessa rationaliteter, även om vissa ibland är mer framträdande än andra. Vi litar ofta på inlärd traditionell rationalitet eftersom det är så svårt att formulera mål och mäta effekter tydligt. Detta blir uppenbart i debatten om datorn i skolan. Alla vet helt säkert att man kan lära sig skriva med penna och papper. Det har vi historiska bevis på. Varför skulle vi ändra på den metoden? Ja förhopp- ningen, liksom löftet från en del försök, visar att vi kanske kan få fler att lära sig mer och snabbare med it. Men det vet vi ju inte säkert.
Att bevisa det är svårt eller omöjligt eftersom det är så många faktorer inblandade, och de tar tid. Därför är det motvind för dem som vill lansera en ny metod i skolan. Traditioner och affektiva för- hållningssätt baserade på personliga erfarenheter väger tungt mot innovationer som visserligen är målrationella men inte kan mätas tydligt. Givetvis vet vi också att många elever har svårare än andra att lära sig och vi vet att svenska elevers resultat i PISA-undersökningarna sjunker, så vi vet att den traditionella metoden har problem. Vi kan till och med mäta en del av dem, exempelvis elevers olika motoriska förmåga och det faktum att en del kommer efter redan i början av sin skoltid, och vi kan visa att just dessa delar av problemen löses med den nya metoden. Men ändå.
Nya problem kan tillkomma efter hand och man kan inte bemöta traditionell rationalitet på samma planhalva utan att själv använda just traditionell rationalitet. Det vill säga, inte förrän nya metoder blivit traditionella kan en människa som betonar traditionell rationalitet acceptera dem. Därför är förändring i skolan svårt, och därför krävs det ”beskyddare” av nya metoder. Varje enskild lärare kan inte göra det själv. Någon med inflytande måste förstå det nya – inte bara tro – och våga satsa sin prestige på det.