Det finns alltså olika grunder för rationalitet som ofta står emot var- andra. Skolan har ett problem här. Det sägs numera ofta att undervis- ning ska vara ”evidensbaserad”, vilket uttyds som att den ska vila på ”forskning och beprövad erfarenhet”. Problemet är att dessa begrepp är väsensskilda. Forskning bygger på målrationalitet medan beprövad
erfarenhet ofta bygger på traditionell rationalitet; ”det har fungerat hittills”. Så när man ska diskutera hur man ska använda datorn i skolan blir det gärna en krock mellan de två. Det kan ju per definition inte finnas så mycket beprövad erfarenhet bakom de nya metoderna efter- som de inte har funnits så länge.
Å andra sidan kommer ingen ihåg om det finns någon teori – rationalitet – bakom de gamla metoderna eller om de bara kom till för att det var det enklaste sättet att göra saker på med den teknik som då fanns tillgänglig. Att vi skriver med blyertspenna på papper och inte med krita på griffeltavla beror ju på att ny teknik utvecklats, inte på någon teori om lärande eller skrivinlärning. Man får mer plats att skriva i en skrivbok och den är lättare att bära med sig. Det är praktiskt.
Bortsett från att argumentet för detta tidigare teknikskifte låter ungefär som de praktiska argumenten för dator visar jämförelsen på problemen att hantera konflikten mellan tradition och målrationalitet, mellan beprövad erfarenhet och forskning. Vad ger legitimitet till det ena eller andra synsättet? För att utnyttja Webers terminologi igen kan man se tre olika grunder för legitimitet, nämligen:
• Traditionell – ”Här skriver vi med penna!”
• Karismatisk – ”Datorer är bra!”
• Rationell – så tydliga mått som möjligt och ett logiskt samman- hang – något slags teori – som motiverar dessa mått.
Den traditionella rationaliteten, som i detta exempel säger att ”här skriver vi med penna” har hittills i skoldebatten främst utmanats av karismatiska förespråkare för datorteknik. Dessa kan vara datortillver- kare, allmänt moderniseringssträvande debattörer, eller enskilda pion- järer bland lärarna. Även om både sakliga och rationella argument förekommer är en viktig del av logiken i deras argument, för att få legitimitet för att öka datoranvändningen i skolan, att vädja till det faktum att så många människor idag har så stor nytta och glädje av tekniken att de inte kan tänka sig att vara utan den. Därför måste den även användas i skolan.
Detta är en karismatisk rationalitet på flera plan. Å ena sidan finns en del karismatiska personer som förespråkar datoranvändning. Å andra sidan är tekniken i sig själv karismatisk. Den nya tekniken har en appeal. iPhone är coolare än Sony Ericsson. Datorn är coolare än historieboken. Skolan måste ”hänga med”.
det finns rimliga teorier. Exempelvis att om man undanröjer de motoriska hindren för sjuåringar att skriva genom att ge dem en läsplatta eller en persondator i stället för en penna, så kommer de att lära sig skriva snabbare. De kommer att skriva mer, de kommer däri- genom att bli bättre på att läsa, och därför kommer de att ha lättare att tillgodogöra sig undervisningen längre fram under skoltiden, och de kommer därför att lära sig mer. Inte bara skriva snabbare.
Att försöka bevisa allt detta kommer att ta minst nio år, eftersom det är när man går ut nian som ”det gäller”. Givetvis kan man inte vänta så länge innan man vågar prova en ny metod, man måste börja någon gång.
För att komma bortom kampen mellan karismatisk och traditio- nell legitimitet, mellan traditionellt och målrationellt handlande, och mellan forskning och beprövad erfarenhet måste man arbeta för att stärka den rationella grunden för legitimitet, men man måste göra det på ett ödmjukt sätt. Man kan inte bara hamra in de enklast kvan- titativt mätbara måtten på kunskap som man får genom mätningar som PISA. Man måste titta in djupare i de kunskaper som skolan vill lära ut, man måste lyfta fram teorier om hur dessa kan förbättras, och man måste steg för steg försöka empiriskt belägga vilka arbetssätt som ger bäst resultat.
I detta arbete behöver skolan stöd från forskning, men i ett ope- rativt perspektiv behöver den framför allt stöd från sina egna besluts- fattare. Kommunerna måste som huvudansvariga för skolan ta ansvar för att det inte stannar vid en kamp mellan traditionalister och karis- matiker utan att rationalitet som legitimitetsgrund uppvärderas – i praktiken! – samtidigt som man inte trivialiserar denna rationalitet till enkla kvantitativa mått på ett bekvämlighetsurval av faktorer, de som enklast kan mätas.
Vi har här gett ett enda exempel på en kommun där man satsat hårt på att ta detta ansvar och parallellt arbetat med utveckling och utvärdering av nya metoder, se sid 117 i kapitlet av Annika Agelii Genlott. Det finns fler, men det finns också många där man inte gjort det. Vi lyfter fram ett enda exempel bara för att visa på hur man kan gå tillväga när man går från innovation till produktion, för att använda ett uttryck som vi vet att inte alla i skolans värld gillar.
Man kan hävda att politiker och skolförvaltning inte ska lägga sig i pedagogiken, där ska man bara lita på lärarna och deras professiona- litet. Skolan ska vara professionell.
Men uttrycket är adekvat, för om vi ska ha en skola där kvalitets- skillnaderna mellan de bästa och de sämsta skolorna inte är alltför stor – och framför allt inte ökar, vilket aktuella undersökningar visar (Skolverket, 2013d) – så måste innovationer spridas. De måste ”indu- strialiseras”, det vill säga i viss utsträckning standardiseras så de kan användas överallt utan stora extra resursinsatser, och där måste skol- huvudmännen vara den förmedlande länken. Det räcker inte med professionella nätverk bland lärare. Sådana behövs, innovationen kommer därifrån, men de förmår inte ensamma driva det långsiktiga förändringsprojekt som it i skolan innebär. ”All business is local”. Det är varje skola och varje kommun som måste driva detta, och som vi visat exempel på i denna bok behöver både rektorer, skolförvalt- ning och politiker delta aktivt för att stora förändringar ska kunna ske.
Det är det som är att ta lärarnas professionalitet på allvar – att efter bästa förmåga och med bästa tillgängliga metoder bedöma vilka skott i den it-pedagogiska floran som har potential och därför bör vidareförädlas. Att sedan driva denna vidareförädling på ett sätt som gör att dels alla inblandade aktörer kan delta med intresse, förmåga och entusiasm, att formalisera lagom mycket så att framgångsrika innovationer sprids men inte tar död på andra lovande innovationer.