Jordbruksomvandlingen under 1700- och 1800-talet
3.1 Böndernas ägande- och skatterättsliga villkor
Tidigare forskning har olika definitioner av vilka som bör räknas till gruppen bönder.73 Bland annat har jordinnehav som bidrog till försörjningen använts som avgränsande faktor för att utesluta till exempel landsbygdens lönearbetare. Denna avgränsning är emellertid problematisk eftersom det i praktiken är svårt att göra åtskillnad mellan en bonde och till exempel en torpare samt de grupper som försörjde sig på hantverk parallellt med ett eget jordbruk. I denna avhand-ling tillämpas den vanligaste definitionen av bönder som är ägare och/eller bru-kare av den mantalssatta jorden.74 Det är även denna grupp som omfattas av avhandlingens undersökningar.75 Inom denna grupp varierade emellertid villko-ren beroende på de ägande- och skatterättsliga förhållandena.
72
De etnografiska bygderna och jordbrukets naturliga förutsättningar diskuteras i kapitel 4. 73
Svensson 2001, s 57ff. Jonsson 1980, s 49f. 74
Gadd 1991, s 16, Winberg 1981. 75
Att undersökningen endast omfattar de bönder som brukade den mantalssatta jorden innebär att vissa grupper av landsbygdens befolkning hamnar utanför primärt fokus. Dessa grupper är likväl
26
Utifrån skatte- och äganderättsliga förhållanden fanns tre jordnaturer: skatte-, krono- och frälsejord. Skattejorden ägdes och brukades av bönder som hade brukande- och förfoganderätt till jorden och som betalade skatt till kro-nan/staten. Kronojorden ägdes av kronan och brukades oftast av arrenderande kronobönder som för brukanderätten till jorden betalade jordränta till kronan.76 En del av kronojorden var upplåten som boställen för präster, officerare och ämbetsmän. Frälsejorden var helt eller delvis befriad från skatt till kronan och kunde ursprungligen endast ägas av adliga personer. Frälsejorden delades dels in i domänjord, som var de adliga sätesgårdarnas jordbruksmark och som brukades bland annat av dagsverkspliktiga bönder, dels i jord som arrenderades av frälse-bönder som för brukanderätten till jorden betalade jordränta till den adliga jord-ägaren. Jordräntan var en kombination av arbetsplikter, naturalier (främst spannmål) och penningar. Arbetsplikterna var oreglerade varför det inte fanns något formellt hinder för godsherrens uttag av arbete.77 Arrendekontraktet var i regel på livstid och vanligtvis gick kontraktet i arv även om det inte fanns någon lagstadgad garanti för att så skulle ske.78 Man gör även en åtskillnad mellan all-mänt och ypperligt frälse varav förstnämnda betalade viss skatt till kronan. Ypperligt frälse var däremot helt befriat från skatt till kronan och de frälsehem-man som räknades till denna kategori låg inom samma by som sätesgården, med andra ord inom byns rågång, varför de benämndes råhemman. Frälsehemman som inte låg i samma by som sätesgården hörde till kategorin allmänt frälse och benämndes rörshemman. I Skåne omfattade befrielsen från skatt till kronan alla frälsehemman inom samma socken som sätesgården varför man använde benämningen in- och utsockne frälse.79
Mantalet i Sverige som helhet var vid 1700-talets början jämnt fördelat mellan krono-, skatte- och frälsejord. De regionala skillnaderna var emellertid stora och medan Gotland, Dalarna och Norrland hade mycket liten eller ingen frälsejord alls, dominerade frälsejorden i Skåne samt i Stockholms, Söderman-lands och HalSöderman-lands län sett till den odlade arealen.80 Jordnaturens fördelning förändrades över tid som en följd av ändringar i det institutionella ramverket som reglerade äganderätten till jorden.81 Ursprungligen kunde bara adliga perso-ner äga samt köpa och sälja frälsejord. Detta innebar en stor begränsning för
indirekt närvarande i undersökningen eftersom prästtiondet uttogs av den mantalssatta ”huvudgården” vars samtliga underliggande hushåll bidrog till skatternas betalning.
76
En äldre benämning på krono- och frälsebönder är landbo. 77
Olsson 2002, s 99. 78
Dribe, Olsson & Svensson, pågående arbete. 79
För en mer ingående diskussion om frälseböndernas villkor och godsekonomin i allmänhet, se Olsson 2002.
80
Gadd 2000, s 42ff. 81
Härigenom avreglerades och expanderade jordmarknaden vilket tillskrivits en viktig roll i den agrara omvandlingsprocessen. Se t ex Svensson kommande 2010.
27
jordmarknaden eftersom frälset endast utgjorde en knapp procent av befolk-ningen medan frälsejorden uppgick till en tredjedel av det totala mantalet i Sve-rige, i Skåne närmare hälften. Genom 1789 års förenings- och säkerhetsakt medgavs att bönder fick besitta den allmänna frälsejorden genom ett så kallat frälseköp.82 Grundlagsriksdagen år 1809 gick ett steg längre och medgav att bönder fick friköpa även råhemman, det vill säga den insockne frälsejorden enligt den skånska benämningen. År 1825 hade 10 procent av frälsejorden i Skåne friköpts av bönder.83
Kronobönderna var liksom frälsebönderna formellt sett arrendebönder. 1789 stärktes kronoböndernas ärftliga besittningsrätt men redan tidigare hade kontraktet i regel överlåtits inom familjen utan inbladning av kronan. Genom ett så kallat skatteköp kunde kronobönderna köpa förfoganderätten till jorden som därmed ändrade kameral status från till skattejord. Skatteköp av krono-jord var en process som fortskred mellan åren 1701 och 1870 med undantag för några avbrott under Frihetstiden. En anledning till att kronan beviljade skatteköp var behovet av snabba intäkter i samband med det Stora Nordiska kriget under åren 1700-21. Möjligheten att kunna köpa förfoganderätt och garanterad ärftlig besittningsrätt har framhävts som ett viktigt incitament för bonden för att för-bättra och investera mer långsiktigt i sin gård och jord.84 Efter ett skatteköp kunde bonden dessutom inteckna jorden vilket frigjorde kapital för invester-ingar. Av dessa anledningar har tidigare forskning betraktat skatteköpen som en indikator på böndernas entreprenörsbenägenhet och pådrivande kraft i jordbruksomvandlingen.85 Hemmansklyvning, det vill säga uppdelning av ett mantalssatt hemman i flera separata gårdshushåll, var en reglerad process. 1747 trädde en lagstiftning i kraft som medgav klyvning av skatte- och kronohemman i sådan utsträckning som de lokala myndigheterna och domstolarna bedömde att de nya enheterna kunde föda en familj.
Trots att villkoren skiljde sig åt i många avseenden har tidigare forskning visat att det reella skattetrycket vid 1700-talets början var förhållandevis likartat för krono-, skatte- och frälsebönder.86 Krono- och skatteböndernas skattetryck minskade emellertid successivt under 1700-talet. Detta har bland annat tillskri-vits en framgångsrikt bedriven intressepolitik tack vare böndernas plats i den riksdag som styrde Sverige under den så kallade Frihetstiden under perioden 1719-1772.87 En annan viktig bidragande orsak till skattetryckets minskning var
82
Förenings- och säkerhetsakten tillkom under kung Gustav III:s regeringstid (1771-1792) som karakteriserades av en brytning mellan kungamakt och adel.
83
Dribe & Olsson 2006. 84
Se t ex Kyle 1987 och Rydeberg 1985. 85
Se t ex Svensson 2001. 86
Olsson 2005. 87
1719 upphävdes det kungliga enväldet varvid makten försköts till riksdagen. 1772 genomförde kung Gustav III en statskupp som ånyo gav kungen större makt.
28
en kraftig inflation under 1700-talet som urholkade den del av grundskatten som betalades med pengar. En grupp av kronobönder som inte gynnades i samma utsträckning av inflationens effekt på jordräntan var rusthållsbönderna som genom det militära indelningsverket fått en del av sin jordränta omvandlad till att på olika sätt bidra till krigsmaktens försörjning, till exempel genom att för-sörja en soldat och förse honom med häst och utrustning. För att kunna uppbära dessa kostnader tillföll i vissa fall penningräntan från andra kronohemman rust-hållen. När denna ränta successivt urholkades av inflationen minskade följaktli-gen rusthållarnas inkomster medan deras försörjningsbörda förblev oförändrad.
Fram till 1700-talets mitt minskade även frälseböndernas skattetryck. Under perioden stagnerande godsekonomin och tidigare studier av Skåne har visat att dagsverkesnivåerna förblev oförändrade.88 Dagsverken och andra arbetsplikter utgjorde den rörliga delen av frälseböndernas jordränta och till skillnad från övriga ränteformer såsom pengar och naturalier, var de inte regle-rade och inskrivna i jordeböckerna. Godsekonomins expansion under andra hälften av 1700-talet sammanföll med ett ökat uttag av dagsverken varvid fräl-seböndernas reella skattetryck ökade.89 Trots omfattande protester uteblev en kontraktsenlig reglering av frälseböndernas arbetsplikter.
Skattetrycket har av tidigare forskning använts som en indikator på bön-dernas ekonomiska handlingsutrymme. Studier har visat på ett likartat skatte-tryck för krono-, skatte- och frälsebönder under 1660-talet men att skillnaderna med tiden ökade, framförallt efter 1700-talets mitt, och att skattetrycket, räknat som procentandelar av bruttoproduktionen, för krono- och skattebönder mins-kade medan det ömins-kade för frälsebönderna. År 1900 var frälseböndernas skatte-tryck ungefär trettio procentenheter högre än krono- och skatteböndernas.90 En tydlig klyfta med avseende på det ekonomiska handlingsutrymmet växte således fram mellan framförallt två grupper där krono- och skattebönder stod på den ena sidan och frälsebönder på den andra.