Odlingsteknisk förändring

Den skånska plogen var i synnerhet i slättbygderna ett anmärkningsvärt otymp-ligt ekipage som kunde omfatta hela fyra par dragare och i vissa fall ännu fler. Linné jämför med Bergslagen där den så kallade lindmarken, det vill säga mark som i åratal varit kraftigt gräsbevuxen, plöjdes med en mindre plog och endast ett par hästar.¹⁶⁸ När Linné frågade den skånska bonden varför han använde en så tung plog fick han svaret att det var nödvändigt eftersom jorden var svårbru-kad på grund av ogräsrötter av framförallt ”ljungpinnar” och ”kärringtarmar” (blåhallon) som alldeles tagit över jorden. Linné noterar att han endast sett mycket lite ”kärringtarmar” och faktiskt inga ”ljungpinnar” alls i de uppsvenska åkrarna. Senare forskning ser ingen anledning att invända mot Linnés observa-tioner utan utvecklar resonemanget med att den skånska slättbygdens goda jord och tresädets regelbundna träda gav rotogräset särskilt goda möjligheter att eta-blera sig. Som jämförelse framhävs ensädesjorden vars årliga brukande försvå-rade rotogräsens etablering varför en lättare plog och färre dragare var tillräck-ligt.¹⁶⁹ Linné resonerar även kring om den tunga skånska plogen och dess många dragare var ett uttryck för prestige och högfärd snarare än ett rationellt bru-kande. Detta påstående tar emellertid senare forskning bestämt avstånd ifrån och hävdar att det knappast fanns utrymme för ett sådant resursslöseri.¹⁷⁰ Istället hänvisar man till jordbrukets naturliga förutsättningar och odlingssystemen. Slättbygdens styva lerjordar motiverade således användandet av den tunga så kallade kärrplogen som med sina maximala sju par dragare kunde utgöra ett hela tjugo meter långt ekipage. Man kan lätt tänka sig hur ineffektivt och svårmanöv-rerat, om inte omöjligt, ett sådant ekipage hade tett sig på skogsbygdens små och steniga åkerstycken där man istället använde en lättare plog eller endast årder.

Plogarnas funktion förbättrades under 1700- och 1800-talet vilket tillskri-vits bland annat frihetstidens ökade intresse för jordbruksnäringen. Vid ett forskningsinstitut i Uppsala, det så kallade Theatrum oeconomicum

mechani-cum, studerade nationalekonomen Anders Berch modeller av de i landet

före-kommande allmogeplogarna för att utröna deras effektivitet. Bland annat note-rade Berch att den svängda järnskiva som allmogesmedarna i Dalarna lade till plogen förbättrade jordbearbetningen jämfört med den raka kantställda bräda som ännu var allmänt utbredd i större delen av landet. Det har hävdats att Berchs observationer påskyndade den svängda järnskivans snabba spridning under andra halvan av 1700-talet.¹⁷¹ Med tiden blev plogtillverkningen alltmer specialiserad och lokalt tillverkade allmogeplogar spreds över landet. Den

168 Linnæus 1977, s 184. 169 Dahl 1989, s 87. 170 Jirlow 1958, Dahl 1989. 171 Jirlow 1958, Kritz 1997.

44

fabrikstillverkade plogens historia började med majoren Stjernswärds tillverk-ning på Engeltofta gods strax norr om Ängelholm. Tidigare forsktillverk-ning har emel-lertid avfärdat Stjernswärds tillverkning av engelsk-skotska plogar som ett ”för-sta märkligt, ehuru ekonomiskt misslyckat experiment.”172

Från och med unge-fär 1840-talet började de fabrikstillverkade plogarna slå igenom på allvar och konkurrera ut allmogeplogarna. I en första våg var det främst frågan om mindre och lättare plogar efter amerikansk förlaga men sedan vallodlingen slagit ige-nom krävdes en kraftigare plog med långsamt vändande skiva efter engelsk för-laga men med svensk tillverkning.¹⁷³

Ännu under 1700- och 1800-talet användes emellertid ofta årder och plog parallellt. Valet berodde dels på jordens beskaffenhet men även på redskapens lämplighet för olika arbetsmoment. Plogen var arbetsbesparande såtillvida att den krävde färre körningar över åkern men många ansåg att årdret var bättre på att luckra jorden vilket också påverkade förhållandet mellan arbetsinsats och jordens avkastning.¹⁷⁴ Plogen medgav däremot, till skillnad från årdret, så kallad ryggning vilket innebar att bonden vid plöjning vände jorden in mot mitten av varje teg varvid det bildades en långsträckt åkerrygg. Härigenom åstadkoms en dräneringseffekt som gjorde ryggens jord varmare och torrare.¹⁷⁵ Inte bara plo-gen utan hela det agrartekniska komplexet plo-genomgick stora förändringar under 1700- och 1800-talet eftersom de tekniska lösningarna och redskapen var bero-ende av varandra.¹⁷⁶ Effektiviteten vid olika arbetsmoment förbättrades markant genom till exempel förbättrade räfsor och liar.¹⁷⁷ Eftersom jordbrukets intensifiering krävde starkare redskap blev det agrartekniska komplexet alltmer beroende av järn.¹⁷⁸

Hittills har diskussionen kretsat kring jordbruksredskapen men även andra odlingstekniska förändringar kom att få stor betydelse. I sammanhanget kan framförallt stenröjning och dränering nämnas vilket i många fall var en förut-sättning för nyodling och införandet av nya jordbruksredskap. De steniga moränjordarna krävde ständig rensning och stenmurarna stod som monument över bondens ansträngningar. Framförallt i skogsbygderna kunde en odlings-jords status bedömas utifrån kvaliteten på de omgivande stenmurarna och medan tillfälliga lyckodlingar fick hålla till godo med så kallade bråtesgärden där röj-ningsmaterialet staplades i åkerns utkanter, bevärdigades mer bestående

172 Jirlow 1958. 173 Se t ex Zachrison 1914, s 95-98. 174 Gadd 2000, s 147. 175 Dahl 1989, s 86. 176

Se t ex Gadd 1983, s 259-270 och Myrdal 1997, s 302-322 för en fördjupad diskussion kring agrartekniska komplex.

177

Myrdal & Morell 1997. 178

45

odlingsmarker med omsorgsfullt lagda stenmurar.¹⁷⁹ Stenröjningen tilltog under 1800-talet och som skäl framhävs bland annat nödvändigheten att bana väg för nya och mer effektiva men också mer kostsamma järnredskap. Stenröjningen accelererade i samband med laga skiftet då behovet av nya odlingsmarker och hägnader ökade.¹⁸⁰

Under 1700- och 1800-talet var naturliga våtmarker betydligt vanligare än idag vilket satte sin prägel på såväl landskapsbild som jordbrukets markanvänd-ning och produktion. Som tidigare diskuterats föredrogs ofta höglänta och torra jordar medan låglänta och fuktiga men potentiellt bördigare jordar ofta förblev obrukade. Genom att leda bort vatten genom dikning skapades nya odlingsmar-ker samtidigt som befintliga förbättrades.¹⁸¹ Gårdar som i samband med enskif-tet och laga skifenskif-tet flyttade ut från den tidigare bykärnan fick ofta ägolotter som bestod av sanka ängs- och utmarker som lades om till åker. Men eftersom de nya odlingsjordarna var fuktigare, blev odlingen mer känslig för extrema neder-bördsmängder och köldskador samtidigt som ogräset hade lättare att konkurrera med de odlade grödorna. Behovet av dräneringsarbeten blev alltmer påtagligt och ett antal osedvanligt nederbördsrika år under 1830-talet sägs ha ökat det ytterligare.¹⁸² Tidigare forskning har framhävt jordens privatisering som en vik-tig pådrivande faktor men även enskiftets geometriskt välordnade och rätlinjiga ägofigurer anses ha varit en förutsättning för effektiva dräneringsarbeten.¹⁸³ Under 1840-talet instiftade riksdagen särskilda anslag för att understödja mer omfattande dräneringsarbeten.¹⁸⁴ De mer effektiva men kostsamma täckta dikena med dräneringsrör var emellertid en senare företeelse som blev mer all-mänt förekommande först efter 1870-talet.¹⁸⁵

3.5 Sammanfattning

I detta kapitel har vi diskuterat olika aspekter av jordbrukets karaktär samt de huvudsakliga förändringar det genomgick under perioden cirka 1700-1870 med avseende på institutionella, äganderättsliga, kommersiella och odlingstekniska förhållanden. Vidare har diskussionen fördjupats kring de faktorer och

179

Campbell 1928, s 21. 180

Gadd 2000, s 311. Förutom vinsterna av den direkta jordförbättringen menar Gadd även att frågan om den röjda stenens placering blev lättare att lösa när varje bonde fått sin mark i ett

sammanhängande stycke. Stenen fick också en avsättning i och med behovet av nya hägnader och gränsmarkeringar. 181 Håkansson 1997. 182 Gadd 2000. 183 Kristoffersson 1924, s 12ff. 184 Zachrisson 1914, s 13-29. 185 Gadd 2000, s 313.

46

tiska orsakssamband som presenterades i inledningskapitlets modeller. I detta avsnitt sammanfattas kapitlets diskussioner för att belysa olika utvecklingsfaser under perioden.

Ett förhållande som vi inte berört närmare är vegetabilieproduktionens och djurhållningens långsiktiga utveckling satt i relation till varandra vilket är av intresse för avhandlingens undersökningar. Tidigare forskning har beskrivit vad som kallas för ”nyodlingens dilemma” vilket åsyftar en rubbad balans mellan de bägge produktionstyperna.¹⁸⁶ Man observerar att den kraftigt ökande vegetabilieproduktionen till stor del åstadkoms, framförallt i det inledande ske-det, genom nyodling och omläggning av ängs- och betesmark till åker. Häri lig-ger själva dilemmat, det vill säga att när behovet av gödsel och muskelkraft från djuren ökade till följd av en ökad åkerareal, underminerades successivt djurhåll-ningens försörjningsbas. Man har försökt påvisa nyodlingens dilemma på olika sätt, dels genom ändrade proportioner mellan olika marktyper, framförallt åker och äng, och dels genom att undersöka kreatursstockens förändring i absoluta tal samt i förhållande till åkerarealen.¹⁸⁷ Alla forskare är emellertid inte av samma uppfattning. En studie av sammanlagt fem socknar fann att dragdjurens antal ökade i samma takt som åkerarealen i tre socknar (två sörmländska och en öst-götsk) medan dragdjurens antal i övriga två socknar (en östgötsk och en små-ländsk) inte höll jämna steg med åkerns utvidgning. I sistnämnda fallet noteras emellertid att det inledningsvis fanns ett överskott av djur i förhållande till åkern.¹⁸⁸ Oavsett om tidigare forskningsresultat talar för eller emot nyodlingens dilemma, är det tydligt att förhållandena varierade inom landet och mellan olika bygdetyper. Ytterligare undersökningar är således motiverade.

Istället för att endast tala om ett nyodlingens dilemma har andra forskare tagit ett steg längre och menar på att det europeiska jordbruket kring sekelskiftet 1800 på många håll befann sig i en ekologisk kris till följd av ohållbara strate-gier.¹⁸⁹ Trots krissymptomen avstannade inte nyodlingen utan istället tilltog den under 1800-talet. Att detta överhuvudtaget var möjligt förklaras av de organisa-toriska och odlingstekniska förändringar som diskuterats ovan. Kärnan i detta resonemang är således att den agrara revolutionen föregicks och drevs fram av en kris i det traditionella jordbruket.

Genom att sammanfatta kapitlets diskussioner kan tre hypotetiska utveck-lingsfaser urskiljas varav den första beskriver utgångsläget vid undersöknings-periodens början, det vill säga 1700-talets tidigare del. Sett till det reella skatte-trycket var förhållandena för skatte-, krono- och frälsebönder likartade men det

186 Gadd 2000, s 235-239. 187 Gadd 1983. 188 Dahlström 2006, s 171f. 189

Se t ex Kjærgaard 1994 som studerar (den danska) jordbruksomvandlingen från ett ekohistoriskt perspektiv.

47

institutionella ramverket som reglerade de äganderättsliga villkoren skiljde sig åt i flera avseenden. Vidare var jordbruksproduktionen mer präglad av självhus-hållning och med ett mindre överskott att avyttra på en marknad som var begränsad och dessutom hårt reglerad. Med hänvisning till de hushållnings-system som tidigare forskning föreslagit för de tre bygdetyperna slätt- ris och skogsbygd, antas lokalt särpräglade produktions- och markanvändningsmöns-ter.¹⁹⁰ Tegskiftet kan givet de rådande förutsättningarna ses som ett rationellt institutionellt arrangemang som i kombination med de traditionella odlings-systemen inverkade homogeniserande på jordbrukets produktionsmönster. Den andra delperioden, grovt räknat från och med ungefär 1750 till cirka 1800, karakteriserades av en accelererande befolkningsökning och en tilltagande kommersialisering som drev fram nyodling och omläggning av ängs- och betesmark till åker. Trycket på förändring växte allt starkare eftersom tegskiftet och de förhärskande odlingssystemen och -teknikerna alltmer framstod en hämsko för fortsatt expansion. Det är således nu vi kan förväntas stifta bekant-skap med ”nyodlingens dilemma” eller rentutav den jordbruksekologiska kris som diskuterades ovan. Sett till det ekonomiska handlingsutrymmet ökade skill-naderna inom bondeklassen till följd av skattetryckets förändringar. Den tredje delperioden inleddes med enskiftet och laga skiftets genomförande som möjlig-gjorde genombrottet för nya odlingstekniska lösningar och fortsatt expansion. Genom såväl nyodling som odlingsteknisk förändring förväntas en tilltagande vegetabilisering av produktionen genom att djurhållningen kom att spela en alltmer tillbakadragen roll. Samtidigt tilltog kommersialiseringen till följd av såväl en expanderande hemmamarknad som en ökad internationell efterfrågan på spannmål samt handelns successiva avreglering. Lokala skillnader och tids-förskjutningar i förändringsprocessen kan emellertid förväntas beroende på olik-heter i trycket på förändringskrafterna och i de förutsättningar som präglade jordbrukets produktion.

190

49

Kapitel 4

Jordbrukets bygder och naturliga