Hushållningssystem

Med hjälp av 1703 års geometriska karta och tillhörande beskrivning kan en övergripande bild tecknas av dåtidens Lilla Harrie.³³² Skog saknades helt och således fick timmer och annat virke köpas utifrån. Åbornas ”vedbrand” fick enligt lantmätarens anteckning köpas på minst två mils avstånd. Förutom åker-bruket och djurhållningen omnämns även humlehagar, en torvtäkt samt att åborna kunde fiska i Kävlingeån ”i vilken åtskillig stor fisk på många ställen fångas”. Fisket omnämns även av Gillberg drygt sextio år senare. Enligt lant-mätarens notering var oxar och hästar ”de förnämsta varor som åborna till sina skatters avbetalning föryttrar”. Detta förhållande talar för en mer blandad hus-hållning vilket är en intressant utgångspunkt för analysen av byns markanvänd-nings- och produktionsmönster vid 1700-talets början.

Bygatan var belägen i sydöst och omgavs av tre vångar som på traditionellt sätt var namngivna efter vädersträcken, i Lilla Harries fall Östra, Västra och Södra vången. Dessa vångar bestod nästan uteslutande av åker med undantag av södra vången som innefattade en torvtäkt vid Kävlingeån. Enligt tresädets prin-cip besåddes årligen två vångar medan den tredje låg i träda. Längst i norr låg Havrevången som innefattade all ängsmark samt viss åkermark i form av hav-relyckor. Ängen höstades årligen och en uppfattning om dess avkastning fås av en beskrivning från 1745 i samband med en uppmätning av en utäng tillhörande domkyrkan. Enligt uppgift gav ängen ett halvt lass per tunnland.³³³ Mellan Havrevången och bygatan låg den huvudsakliga och av allt att döma permanenta

332

Lantmäteristyrelsens arkiv, akt L124-4:1. Se även figur 7.1. 333

133

betesmarken. I motsats till den extrema slättbygd som beskrivs av bland annat Campbell var således Lilla Harries kreatur inte endast hänvisade till bete på trä-desvången. Mindre arealer ”muhlbetesmark” fanns även i byns sydöstligaste hörn nere vid Kävlingeån samt insprängt i Västra vången. Till ”åkerns cultive-rande” behövde varje hemman enligt 1703 års beskrivning två par oxar och två par hästar. Den skånska slättbygdsplogen var således ett särdeles tungdraget ekipage vilket upprepade gånger noterades av Linné under dennes skånska resa sommaren 1749.³³⁴

Källorna talar överlag om goda förhållanden för åkerbruket i Lilla Harrie och den bästa jorden gav enligt 1703 års uppgifter vid medelmåttig avkastning fyra till fem gånger kornet. All jord var emellertid inte av samma goda kvalitet utan det fanns inslag av ”skarp sandjord” som gav den sämsta avkastningen inom byn, särskilt under torra år. Dessa markförhållanden bekräftas av moderna jordartskarteringar som visar att även om Lilla Harries ägor domineras av natur-ligt bördig moränlera i söder, finns inslag av sandjordar i byns norra delar. Det är också i byns norra del vi finner Havrevången och huvudparten av fäladen vil-ket visar att jordens beskaffenhet bestämde byns markanvändningsmönster. En-ligt den moderna graderingen av markens bördighet hamnar Lilla Harrie sånär på tiondelen exakt på slättbygdens genomsnitt, närmare bestämt 7,6.

Beskrivningen i samband med 1779 års storskifte ger ytterligare informa-tion om odlingsförhållandena i Lilla Harrie.³³⁵ Vid uppmätningen av åkermar-ken gjordes en åtskillnad mellan havrejord samt råg- och kornjord vilket visar på jordarnas skiftande kvalitet och status. Råg- och kornjorden hade högst status och dominerade arealmässigt. Intressant i storskiftesakten är även noteringen att konungens befallningshavande genom en skrivelse av den fjärde september samma år, alltså 1779, förordnat att i slättbygden skulle vart trettionde tunnland av varje helt hemman på byns sämsta jordar avtagas till ”planteringshagar”. I dessa hagar skulle träd planteras för att motverka slättbygdens virkesbrist. Före-komst av planteringshagar omnämndes av Linné redan sommaren 1749 som noterade att det strax norr om Kristianstad fanns planteringar av såväl bok som tall. Han skriver att ”Den som vill anlägga plantehagar, får i förstone, liksom med späda barn, mycket besvär; ty om boskapen tillsläppas, avbita de de små telningarna och förtrampa dem, eller om boskapen alldeles avstänges, förkvävas desse små växter av ogräsen.”336

Planteringshagar anlades främst på tidigare betad mark och hägnades oftast in av sten- eller jordvallar för att freda träden mot boskapen. Den sammantagna arealen som utstakades för planteringshagar i samband med storskiftet i Lilla Harrie var 44,7 tunnland vilket motsvarade

334

Linnæus 1977, s 203. 335

Lantmäteristyrelsens arkiv, akt L124-4:3. 336

134

ungefär 16 procent av fäladens areal och 3 procent av byns totala areal vilket således överensstämmer med vad landshövdingens förordnat.

Inblickar i byns hushållningssystem fås även av dokumenten för 1807 års enskifte. Här görs en sedvanlig inventering av byns byggnader och tomter och det framgår att somliga hemman, i regel krono- och skattehemmanen, hade väl-skötta planteringar av såväl vilda träd som fruktträd. Vissa tomter var dessutom inhägnade med stenmurar vilket tyder på beständighet och särskild omsorg. Lantmäteriakterna ger emellertid ingen information om byns viktigaste hägna-der, det vill säga de som fredade vångarna. Här kan emellertid Linné ge oss svar eftersom han reste över Lilla Harries ägor den 6 juli 1749 då färden gick från Lund till Svenstorp och Kävlinge för att avslutas i Barsebäck där natten till-bringades. Linné noterar att han hela dagen såg gärdesgårdar av torv som skurits ”av gröna betesmarken”. Dessa hägnader kallades för diken och var två till tre alnar höga, vilket motsvarar ungefär 1,2 till 1,5 meter. Deras varaktighet var enligt uppgift i regel två år, högst fyra. Linné såg denna typ av hägnader som en av slättbygdens största brister vilket han utförligt diskuterar samtidigt som en lösning föreslås:

Häckar äro ovanliga gärdesgårdar i Sverige, som i våra steniga provincier med mycket besvär och ofta aldrig med båtnad kunna anläggas; men skånska slätten däremot, där ingen sten eller klippa förhindrar, är den aldra tjänligaste orten till levande häckar, så att var man kan undra, huru denna så oumgängeliga nödvändigheten här kunnat uppskjutas till våra tider på ett skoglöst land, som är utställt för all blåst, och där själva matjorden måste nyttjas till stängsel; ja uti ett så härligt land, där inbyggarne äga allt utom bränsle och lugn, och där gärdesgårdarna giva dageligt arbete.³³⁷

Linné hänvisar till en pilvall på Svenstorp gods ägor och menar att bönderna borde kopiera denna. Bara genom att slå ner kvistar av till exempel pil, nypon-buskar, björnbärsnypon-buskar, berberis och slånbärsbuskar i jordvallen skulle de snabbt få en beständig häck och gärdesgård som dessutom gav bränsle genom den årliga klippningen. Linné menade att inrättandet av denna typ av gärdesgår-dar var en av de allra nödvändigaste åtgärderna för Skånes slättbygd och för-fasade sig över exploateringen av torvjorden:

Vi ömme oss ock, då vi se lantmannen hugga sin torv på betesmarken, att där-med täcka sina tak; ty kunne vi icke utan ängslan se åskåda denna torvskär-ningen uti ett så härligt land, men denna bedröveliga nödvändigheten till oum-gängeligt stängsel kan icke hävas utan genom häckars planterande. Genom fli-tig torvskärning kan ett det fetaste och härligaste land bliva bragt till det

337

135

uslaste. Svedjande och torvskärning äro för jorden de svåraste pester. Dock är torvskärningen merendels värre.³³⁸

Linnés beskrivningar bekräftar således bristen på såväl hägnadsmaterial som bränsle vilket var typiskt för slättbygden. Senare beskrivningar av byn i sam-band med hemmansklyvningar ger endast sporadisk information om hur förhål-landena i byn förändrades. Men till exempel indikeras att framförallt fäladsmar-ken successivt fick ge vika för åkern och exempel på benämningar av mark-stycken som figurerar i dokumenten är ”nyodlingen”, ”nyodlingen uti fäladen”, ”nyodlingen intill fäladen” och liknande.