2.1 Sömn
Sömn är ett grundläggande behov hos människan och har en viktig roll i att bibehålla hälsan men är även viktigt för återhämtning från sjukdom (Gellerstedt m.fl., 2015). Den är även väsentlig för att individer ska fungera tillfredsställande både fysiskt och psykiskt (Lowe m.fl., 2017). Personer med exempelvis fysiska skador eller sjukdomar har ett ökat sömnbehov (Gellerstedt m.fl., 2014).
Sömnen kan beskrivas utifrån sömnkvalitet, tid till insomning, sömntid utan uppvaknanden respektive total sömntid samt sömnens regelbundenhet. Sömnkvalitet är en form av mått på känslan en person har av att vara utvilad och fylld med energi (Doǧan m.fl., 2005). Sömnen och dess mönster kan variera från individ till individ och kan bland annat påverkas av kön, miljö, ålder, allmän- och hälsotillstånd samt andra enskilda faktorer (Cilingir m.fl., 2016).
Sömn kan delas upp i två separata stadier; REM (rapid eye movements) och NREM (non-REM). NREM kan i sin tur delas in i tre undergrupper, N1, N2 och N3, där N1 är ett övergångsstadium mellan vakenhet och sömn, N2 är ytlig sömn och N3 ofta benämns djupsömn (Le Bon, 2020). Hos en vuxen person utan sömnproblem börjar sömnen med stadie N1 och går vidare via N2 till N3. Efter cirka 80-100 minuter inträder den första perioden av REM-sömn som karaktäriseras av snabba ögonrörelser, låg muskeltonus och att personen drömmer. NREM och REM sömn avlöser därefter varandra i cykler om cirka 90 minuter under natten (Carskadon
& Dement, 2005). Djupsömnen, det vill säga stadie N3, är koncentrerad till de första NREM-cyklerna medan REM-perioderna blir längre mot slutet av natten (Carskadon & Dement, 2005;
Le Bon, 2020).
Under djupsömnen sjunker individens hjärtfrekvens och blodtryck (Somers m.fl., 1993).
Dessutom är det under djupsömnen som tillväxthormoner relevanta för fysisk reparation och läkning utsöndras (Robinson m.fl., 2005). Detta stadium bedöms även ha störst påverkan på återhämtningen (Stressforskningsinstitutet, 2015). REM-sömn är viktig för hjärnans funktioner, såsom minne, inlärning och beslutsfattande (Ribeiro & Nicolelis, 2004).
2.1.1 Tecken på god sömn
Det finns olika indikationer på att en person har en god sömn. Dessa kan vara ett snabbt insomnande på upp till 30 minuter, inget eller ett fåtal korta uppvaknanden per natt samt en
5 sömneffektivitet på 85% eller högre (Ohayon m.fl., 2017). Carazo-Vargas m.fl. (2020) beskriver sömneffektivitet som total sovtid i förhållande till tiden en individ legat i sängen, angivet i procent. Summan av N1, N2, N3 samt REM-sömnen, delas med tiden i sängen och multipliceras sedan med 100. En god sömnkvalitet innebär enligt Carazo-Vargas m.fl. (2020) att sömnen innehåller 21-30% REM-sömn, mindre än 5% N1-sömn och 16-20% N3-sömn.
En subjektiv bedömning av sömnen kan utföras med hjälp av olika skattningsskalor, till exempel Richards-Campbells Sleep Questionnaire. Denna skattningsskala skattar sömnens djup, sömneffektivitet, sömnkvalitet, antal uppvaknanden samt tid till insomning. Det skattas på en visuell analog skala från 0-100 där högre poäng definierar en bättre och god sömn (Biazim m.fl., 2020). Gellerstedt m.fl. (2015) menar dock att den kliniska användningen av sådana skattningsskalor är låg.
2.1.2 Sömnstörningar och konsekvenser av brist på god sömn
Det finns flertalet sömnstörningar där insomnia, det vill säga sömnlöshet, är ett exempel.
Insomnia kan uppstå enskilt eller i samband med medicinska tillstånd eller psykisk ohälsa. Det finns även olika varianter av insomnia som uppstår under olika delar av sömnen bland annat svårigheter att somna, att upprätthålla sömnen med många uppvaknanden per natt samt att vakna upp tidigt och inte kunna somna om. Detta kan i sin tur leda till en nedsatt sömnkvalitet (American Psychiatric Association, 2015). Sömnen utgör en tredjedel av livet vilket medför att kvarstående sömnstörningar kan leda till allvarliga konsekvenser för hälsan (Hamet m.fl., 2006).
Brist på sömn kan leda till en rad olika konsekvenser som exempelvis nedsatt förmåga att utföra vardagliga aktiviteter (Martin m.fl., 2010), nedsatt immunförsvar (Lei m.fl., 2009), minskad smärttolerans (Onen m.fl., 2001) samt förhöjt blodtryck (Arora m.fl., 2011). Dessutom kan sömnbrist leda till minnesproblematik, olyckor, depression, ångest samt fall (Dobing m.fl., 2016). Sömnproblematik är tecken på flertalet sjukdomar och kan ge upphov till nedsatt aptit, känsla av trötthet, avvikelser i motivation och känslor, nedsatt koncentration och nedsatt sårläkning (Doǧan, m.fl., 2005). Studier har även visat att det finns ett samband mellan sömnbrist och ökad risk för inflammation (Irwin m.fl., 2016). Andelen ytlig sömn ökar i samband med störningar som buller och stress. Detta sker på bekostnad av djupsömnen som påverkas kraftigt negativt av sömnbrist (Stressforskningsinstitutet, 2015).
2.2 Sömn på sjukhus
Flertalet patienter upplever problem med sömnen när det är inlagda på sjukhus (Gellerstedt m.fl., 2014, 2015). Sömnbrist kan orsakas av bland annat stress, sömnstörningar, kroniska sjukdomstillstånd och läkemedel (Lei m.fl., 2009). De faktorer som påverkar sömnen kan delas in i fysiologiska, psykologiska och miljöfaktorer. Till de fysiologiska hör till exempel sömnapnéer, smärta, dålig vätskebalans eller sjukdomsrelaterade orsaker, medan psykologiska faktorer utgörs av exempelvis ångest eller depression. Miljöfaktorer består av störande ljud, ljus, temperatur eller personal som utför olika åtgärder som stör sömnen (Dobson m.fl., 2019).
Enligt Terp m.fl. (2018) beskriver de flesta patienter att en faktor som tydligt påverkade sömnen negativt var ett flertal uppvaknanden under natten.
2.3 Läkemedel och biverkningar
Under sjukhusvistelse är det mycket vanligt att sömnläkemedel används såväl i förebyggande syfte som vid behov (Chung m.fl., 2018). Några av de vanligaste rapporterade biverkningarna
6 av sådana läkemedel är en känsla av dåsighet, yrsel och trötthet; vilket även ökar risken för fall (Statens beredning för medicinsk och social utvärdering [SBU], 2010)
De vanligaste sömnläkemedlen som föreskrivs i Sverige är bensodiazepinbesläktade läkemedel med substanserna zopiklon eller zolpidem (så kallade z-läkemedel) (Socialstyrelsen, 2020).
Benzodiazepin kan orsaka minskad andel djupsömn, medan REM-sömnen påverkas i mindre utsträckning (Carskadon och Dement, 2005). En studie har visat att administrering av zolpidem till patienter inneliggande på sjukhus signifikant ökar risken för fall, även efter att justering gjorts för övriga riskfaktorer (Mansukhani m.fl., 2013). Bell m.fl. (2007) lyfter även att äldre som får bensodiazepiner förskrivna på grund av sömnsvårigheter under en sjukhusvistelse ofta får fortsätta med dessa efter hemgång, vilket kan öka risken för beroende.
2.4 Omvårdnadsinterventioner
Forbes (2009) menar att omvårdnadsinterventioner är ett svagt definierat begrepp men att de trots detta är viktiga för patienternas vård och resultatet av den. Wong m.fl. (2009) beskriver en omvårdnadsintervention som en åtgärd eller behandling som kan utföras av en sjuksköterska och som grundas på kunskap, kompetens och en klinisk bedömning med avsikt att gynna en patients tillstånd. Wong m.fl. (2009) menar även att åtgärderna och behandlingarna kan vara både beroende och oberoende. Beroende åtgärder innebär att de delegeras av läkaren utifrån en medicinsk diagnos för sjuksköterskan att utföra. Oberoende åtgärder kan initieras av sjuksköterskan själv. Dessutom kan dessa åtgärder utföras både indirekt och direkt, det vill säga antingen indirekt på en annan plats men i samråd med patienten eller direkt genom möte med patienten. Forbes (2009) skriver att omvårdnadsinterventioner kan innefatta mobilisering, nutrition, smärtlindring samt tryckavlastning. Enligt Polit och Beck (2017) kan omvårdnadsinterventioner även vara beröring eller samtal.
2.5 Sjuksköterskans ansvar
Enligt hälso- och sjukvårdslagen (SFS 2017:30, kap. 3 § 1) är målet med vården att den ska vara på lika villkor för alla människor och bygga på respekt. Dessutom ska arbetet inom vården förebygga ohälsa (SFS 2017:30, kap. 3 § 2) och bygga på beprövad erfarenhet samt vetenskap (SFS 2010:659, kap. 6 § 1). Personal inom hälso- och sjukvård har enligt patientsäkerhetslagen (SFS 2010:659, kap. 6 § 4) ansvar för att upprätthålla patientsäkerhet. I patientlagen (SFS 2014:821, kap. 5 § 1) beskrivs att patienten ska vara delaktig i sin vård.
Patienten ska ges information avseende hälsotillstånd, vilken vård och behandling som finns, biverkningar och komplikationer samt hur skada eller sjukdom kan förebyggas (SFS 2014:821, kap. 3 § 1) och vården ska grundas på patientens individuella förutsättningar och önskemål (SFS 2014:821, kap. 5 § 2).
Enligt den etiska koden för sjuksköterskor (Svensk sjuksköterskeförening [SSF], 2017) är behovet av omvårdnad universellt och sjuksköterskans fyra främsta ansvarsområden är att främja hälsa, förebygga sjukdom, återställa hälsa och lindra lidande. Sjuksköterskor har en skyldighet och viktig roll i att förbättra och utveckla omvårdnadsinterventioner och ge god vård avseende sömn (Gellerstedt m.fl., 2015; Huang m.fl. 2018). İsmailoğlu och Özdemir (2020) beskriver att det är viktigt att sjuksköterskan har kunskap kring sömn och vilka faktorer som kan ha inverkan på den. Gellerstedt m.fl. (2015) och Huang m.fl. (2018) menar dock att sjuksköterskor inte alltid har tillräcklig kunskap för att främja förutsättningarna för god sömn hos patienterna.
7